"Finns det några angivare här" Så inledde jag ett föredrag i somras om angiveri. Sedan fortsatte jag med att berätta om alla lagbrott jag har gjort, eller i vissa fall gör fortlöpande.
Jag har kört för fort, jag har jobbat svart, jag har köpt svarta tjänster, jag fildelar (eh, just nu rent av), jag har köpt smuggelsprit, jag har använt droger. Jag visste inte att det var ett brott att inte betala tv-licens, men jag måste erkänna att jag inte heller alltid har gjort det. (Jo, jag gör det numera, ingen anledning att anmäla mig till radiotjänst.) Om det är ett brott att gå på svartklubb har jag ännu en punkt på min kriminalitetskatalog. Jag har aldrig själv gömt flyktingar, men jag har varit med och hjälpt till.
Detta är brott som inte har något direkt offer. Ingen person drabbas av att jag köper vodka från Tyskland via bekanta. Ingen enskild person lider av att jag har jobbat utan att ta betalt med faktura och kvitto. Men det är kriminellt. Och om jag haffades skulle det förmodligen leda till i alla fall böter.
Det här är en syn på staten som jag delar med väldigt många jag känner. Det finns lagar som är absoluta. Man slåss inte, man snor inte grejer i affärer, man har inte sex med någon som inte vill. Såklart. Detta är moraliska lagar mer än politiska och de allra flesta svenskar skulle nog inte göra det ens om det var tillåtet (med de sexuella övergreppen finns det ju tyvärr vissa frågetecken där, men den diskussionen får inte plats här)
Men det finns också lagar som många helt enkelt inte betraktar som legitima. Om staten vill bestämma att man inte får ha öppet efter klockan tre så får man väl fixa sin fest senare ändå. Om staten lydigt lyssnar på stora musikbolagen och jagar fildelare med blåslampa, så stäm mig då. Om staten kräver mig på en avgift bara för att jag äger en tv-apparat, trots att jag aldrig tittar på svensk tv, så är det den som är omoralisk, inte jag som låter bli att betala. (Konsekvent nog började jag faktiskt betala tv-licens när jag började titta på alla de bra serier som SVT köpte in - Sopranos, West Wing, Six Feet Under.)
Nu kanske vissa säger att man alltid måste följa lagen i alla fall. Att man måste arbeta politiskt för att ändra den, men att man inte får bryta mot lagen ens om man anser den omoralisk.
Och visst, det är ett synsätt. Legalismen lever och frodas, inte minst i den nuvarande regeringen där migrationsminister Tobias Billström tidigare sade nej till en allmän amnesti för apatiska flyktingbarn för att det inte vore rättssäkert. Lars Leijonborg har sagt att han skulle ange gömda flyktingar. Och även om det kanske är orättvisa exempel så tror och hoppas jag att det är få som skulle gå hela vägen och säga att det var omoraliskt att hjälpa behövande kvinnor till säkra aborter innan det blev tillåtet. Eller att det var fel att vara homosexuell när det var förbjudet. Det handlar alltså, för de allra flesta, om bedömningar från fall till fall. Vad tycker just du är en rimlig lag, vad tycker just du är ett omoraliskt lagbrott, även om det inte finns något offer?
Självklart finns det bekymmer med en sådan uppfattning. Tänk om alla inte ser på moral på samma sätt som jag. Tänk om det finns de som tycker att man inte behöver respektera lagen mot misshandel, våldtäkt, mord. Och, mer vardagsnära, ska man då dra gränser mellan att låta bli att betala tv-licens och att låta bli att betala på tunnelbanan? Det senare förordas ofta från vänster, det tidigare från höger. Jag har förresten inte alltid i mitt liv betalat i tunnelbanan heller.
Nu kommer det in personer i regeringen som, i alla fall under delar av sina liv, har delat min uppfattning om relativiteten i statens överhöghet. De har inte (och jag tror verkligen inte att Cecilia Stegö är den enda) alltid betalat tv-licens, de har anlitat svart arbetskraft, de har rökt marijuana, de har kört för fort.
Är det här reella problem? Jag vet inte. Det är möjligt att en övervägande majoritet av väljarkåren tycker det. Jag kan inte gärna och vill inte heller sätta mig till doms över människor som gjort samma lagbrott som jag själv. Det jag personligen blev upprörd över i Borelius-fallet var ju också framförallt hennes motivering till de svartbetalda barnflickorna, inte själva brottet.
Det som är ledsamt är ju också att de inte kan stå för att detta delvis har ideologiska grunder. Om Cecilia Stegö hade sagt att hennes ickebetalande av tv-avgiften hade börjat som en politisk protest mot systemet och att hon är tveksam till den här betalningsmodellen hade vi kunnat få en verklig debatt. Nu blir alltihop bara sjaskigt och slingrigt.
Helt klart är dock att den här synen kommer i brutal konflikt med den journalistiska idén om att politiker ska vara ofelbara. Och ju mer man letar dessto fler exempel kommer man säkert att hitta. Speciellt hos dem som inte levt sina liv i förhoppningen att en dag bli statsråd. Det var ingen slump att Thomas Bodström också hade haft svart barnflicka, så toppadvokat han var. För det är ju också tydligt. De där kraven gäller ju bara just politiker. Inte advokater eller metallarbetare eller exempelvis de journalister som granskar dem. Mängden svartbetalda städare och barnpassare på landets samhällsredaktioner går nog knappt att klämma in i på en vanlig eko-sändning.
Det är tur att de inte vill bli politiker. Det är tur att jag inte vill bli politiker. Men måste politiker alltid tycka, och alltid ha tyckt, att allting staten gör är rätt?
