söndag, maj 27, 2012

Trosuppfattningar om offentlig sektor

I dag skriver PJ Anders Linder i SvD i sin stora söndagstext om att vi måste "sätta fart på offentlig sektor". Utgångspunkten är en McKinsey-rapport om tillväxt i svensk ekonomi. Rapporten, och Linder, konstaterar att det är exportindustrin som under de senaste 20 åren varit tillväxtmotorn i ekonomin, och att andra sektorer, särskilt offentlig sektor, tvärtom stått stilla. "Den offentliga sektorn har snarare fallande än stigande produktivitet" (citat som återfinns i både rapporten och artikeln).

Kan det verkligen vara sant? Utvecklingen i skolan har visserligen varit dålig, men se på sjukvården och hur många sjukdomar som i dag botas som för bara 15-20 år sedan var dödliga. Svensk cancervård har exempelvis högre överlevnad än i nästan alla andra länder (topp tre i Europa, konstaterat i en artikel i medicintidskriften The Lancet), en jämförande studie från SKL visade också att svensk vård står sig mycket väl i internationell konkurrens, både gällande kvalitet och kostnadseffektivitet. Om man ser på förskolan har den under de senaste 20 åren utvecklats till mer och mer av pedagogiskt innehåll, och även om det är en smakfråga om man anser att det är bättre än mer lekfokuserad barnpassning finns det vissa skäl att påstå att värdet av verksamheten ökat. Samtidigt minskade den offentliga sektorns inkomster som andel av BNP från 58,7 procent år 2000 till 53,9 procent år 2009.

Jag läste därför McKinsey-rapporten, för att se vad det var som hade stått stilla. Det är notoriskt svårt att mäta produktivitet i offentlig sektor och det finns ju olika mått man kan ta till. Jag hittade dock en fotnot om vad som mäts:

"Produktiviteten i offentlig sektor har inte mätts historiskt i nationalräkenskaperna, bland annat för att det på grund av avsaknad av en prissättningsmekanism är svårt att mäta kvantitet och kvalitet i de olika tjänster som produceras, då de ej prissätts. Istället används kostnaden (i form av utbetalda löner och sociala avgifter med tillägg för kapitalförslitning) som ersättning för förädlingsvärdet. Produktivitetstillväxten definieras som ökningen i förädlingsvärde (kostnader) dividerat med ökningen i sysselsättning. Då förädlingsvärdet i en stor del av den offentliga sektorns verksamhet fastprisberäknas med hjälp av arbetade timmar blev produktivitetstillväxten definitionsmässigt nära noll."

Det man har mätt är alltså löneökningarna i förhållande till förändringen av hur många som jobbar i offentlig sektor? Och eftersom folk som jobbar i offentlig sektor inte har fått några direkta löneökningar, och inte heller blivit våldsamt färre, antas att produktiviteten inte heller ökat.

Den skrift som McKinseyrapporten i sin tur hänvisar till, ESO-rapporten "Förutsättningar för en samlad och systematisk uppföljning av kvalitet, produktivitet och effektivitet i offentlig sektor" skriver att: "För att mått på produktivitet ska vara meningsfulla att tolka behöver man ta hänsyn till kvalitetsförändringar." De skriver också att det är "svårt att ge en samlad bild av kvalitetsutvecklingen i kommuner och landsting." och "För att det ska vara meningsfullt att använda nationalräkenskapernas produktivitetsmått krävs därför att metoderna för kvalitetsjustering utvecklas."

"En generell slutsats av genomgången är att det inte sker några stora förändringar i kvalitet över tid. Det kan bero på två saker, dels att kvaliteten i de offentliga tjänsterna är relativt stabil över tid, dels att måtten inte riktigt fångar de förändringar som faktiskt sker."

Om de specifika siffror som återfinns i en tabell i McKinsey-rapporten om produktivitetsökning 2002-2008 skriver Statskontoret för ESO att "bör man vara försiktig med att dra slutsatser utifrån de redovisade måtten."

Av allting jag kan läsa mig till så går det alltså inte att säga särskilt mycket alls om vare sig produktivitetsutvecklingen eller kvalitetsutvecklingen i offentlig sektor. Vi mäter helt enkelt inte tillräckligt smart för att kunna dra några slutsatser alls.  Det vi vet är att löneökningarna där inte varit särskilt höga, vilket å andra sidan precis lika gärna skulle kunna innebära att förskollärare och sjuksköterskor bara inte fått betalt för sitt ökande yrkeskunnande.

Detta "vi vet inte egentligen särskilt mycket" omvandlas ändå till glasklara slutsatser i såväl rapporter från managementkonsulter som helsidesartiklar i Svenska Dagbladet. Det är svårt att skaka av sig tanken att det kanske kan ligga en politisk önskan i bakgrunden, att vissa människor gärna vill hävda att det inte finns någon produktivitetsutveckling i offentlig sektor. Och det kan man väl vilja. Men man kan inte visa det. Inte med några tillgängliga siffror i alla fall. Det är alltså enbart en trosuppfattning. Sådana bör nog lika lite i det här fallet som i några andra ligga till grund för politik.

ps. Jag hävdar verkligen inte att det inte finns möjliga effektiviseringar att göra i offentlig sektor. Det finns det helt säkert. I McKinsey-rapporten finns rentav flera rimliga förslag på hur man skulle kunna nå dit.

torsdag, maj 24, 2012

Det vore kul om borgerlig idédebatt handlade om mer än hur alliansen ska vinna val

I går var jag på releasefest med Neo och inledde efter blott fem minuter mer normalt roséminglande en lång föreläsning om socialförsäkringar och riskomfördelning för den stackars Fokus-Tårtan (ibland känd som Torbjörn Nilsson). Han log tappert och försökte att inte låtsas om detta faux pas i festsammanhang. Jag har nu rätt udda intressen.

Där framme diskuterade PJ Anders Linder, PM Nilsson och Tove Lifvendahl borgerlighetens idéutveckling. Eller de påstods i alla fall diskutera det. I själva verket handlade extremt lite om just idéutveckling och nästan allt om vad de borgerliga partierna borde prata om för att vinna val, på kort eller lång sikt. Man kan tycka att det är lite olika saker. (Tove Lifvendahl har skrivit en del kloka saker om samtalet här.)

Men i Sverige görs mycket liten skillnad på det. Med engelska ord, vi gör nästan aldrig skillnad på policy och politics, alla politiska idéer mäts mot om de passar under utgiftstaket, hur de går att finansiera och om de går att genomföra under mandatperioden. När jag jobbade som ledarskribent brukade jag säga att det korta perspektivet där gör att man blir lite dum. Om man bara tänker tankar som går att formulera i 3000 tecken till morgondagens tidning blir ens tänkande med tiden rätt begränsat. Samma sak gäller för den politiska debatten i stort. Om alla tankar måste utgå från den krassa verkligheten i regeringskansliet blir det inte så himla mycket tänkt.

Nu tycker jag förvisso att regeringen bör ha koll på the nitty gritty of regerandet. Pragmatism är utmärkt för den som försöker genomföra politik, sy ihop koalitioner och styra landet. Just politiker får gärna hålla sig ifrån storslagna visioner och i stället tillsätta utredningar som ser till att vi får system som faktiskt fungerar i praktiken.

Men alla som håller på med politik i meningen tänker och argumenterar kring samhället är inte politiker. Alla behöver inte följa budgetprocessen, alla behöver inte lägga fullständiga förslag, färdiga för proposition. Det finns ett stort, och i Sverige i huvudsak tomt, utrymme också bortom den sortens politik, där man kan tänka och prata om helt andra saker, på helt andra sätt.

Det utrymmet skulle kunna fyllas av traditionella ledarsidor, om de nu inte främst reagerade på det politikerna ovan sade och följaktligen också upprört skrev om underfinansieringen av politiska förslag från andra sidan blockgränsen eller analyser av vad det betyder att partier rör sig upp eller ner i opinionsmätningarna. Det skulle också kunna fyllas av kultursidorna, om dessa nu upplät mer utrymme till texter från människor som tänker hellre än till sånt om någons magkänsla inför samtiden. Det där sista var kanske orättvist, det finns faktiskt massor av bra texter på kultursidorna också. De stora kulturdebatterna däremot tenderar att utlösas av de banalaste tankarna/känslorna. Det säger något lite ledsamt om alla oss som deltar i dem.

Utrymmet skulle också kunna fyllas av tankesmedjor, men även där är pragmatismen ofta ledstjärna, och på vänsterkanten verkar förresten pengarna dras in också till mycket framgångsrika projekt som Dagens Arena. Det senare är helt obegripligt, men vänstern tycks på det stora hela inte begripa poängen med att folk tänker och opinionsbildar utanför partierna.

Det är inte som om det saknas områden att prata om. Hur vill vi att välfärdsstaten ska fungera till exempel, för att återgå till gårdagskvällens festkonversation, och varför vill vi det? I botten av något så prosaiskt som socialförsäkringar finns djupt ideologiska överväganden. Vilken modell ger mest frihet?

Hur räddar vi marknadsekonomin från att trilla ner i antimarknader och privilegiesystem? I debatten om eurokrisen och bankerna får jag exempelvis oftast medhåll både från vänstern och från nyliberaler medan mer allmänborgerliga blir oroliga över systemkritiken. Jag gillar inte revolutioner, men jag vill inte ha ett svart hjärta av socialism för de rika i det vi i övrigt kallar marknad. Hur ska vi göra för att utvidga marknaden med marknadens logik också till dem?

Varför är det så bra med invandring och mångkultur? Just nu håller det på att sätta sig en bild av att tänkande svensk borgerlighet främst problematiserar invandring, ledande personer inom borgerlig idéproduktion uttrycker gång på gång sådana uppfattningar. Mitt privata intryck är att de flesta inom borgerligheten inte alls håller med, men ändå får vi ingen seriös diskussion. Kanske upplevs entusiasm inför invandring och mångkultur som otillräckligt konkret och alltför fluffigt visionärt. Kanske avskräcks vissa av breivikandet i diskussionerna med vänstern, när nu ens kompisar angrips med så hårda ord är det bättre att hålla tyst fast man inte håller med dem i sakfrågan.

Jag vill ha mer borgerlig idédebatt. Det vore kul om den inte bara handlade om hur alliansen ska vinna valen.




lördag, maj 05, 2012

Sänk skatten också för de fattigaste

"Jobbskatteavdraget."
Som allmänt olydig borgare får jag ibland frågan om vad jag tycker att alliansregeringen gjort bra.
Bland alla FRA-lagar och vapenförsäljningar till Saudiarabien kan jag sällan komma på något mer än just detta: skattesänkningarna för vanligt folk. Konstruktionen av jobbskatteavdraget är sådant att det är störst för människor med låga och medelhöga inkomster, och det är just de som behöver pengarna bäst, just där en skattesänkning ger störst frihetsökning.

För lika mycket som det finns frihet i välfärdsstaten, rätt utformad, finns det en konkret frihetsökning i att få mer kvar i plånboken.

Varje gång man slipper leva på gröt i slutet på månaden, varje gång man inte får panik när barnet vuxit ur en jacka, varje gång man känner att allting faktiskt fungerar ekonomiskt är en seger för den med små inkomster.

Emotionellt är det ett fönster mot en annan värld.

Den som tjänar 18 000 kronor i månaden har med jobbskatteavdragen fått 1 169 kronor mer per månad att röra sig med. Det kan vara skillnaden mellan ekonomisk panik och ett helt okej liv.

Just därför gnager en aspekt av skattesänkningarna i mig. De allra fattigaste, som allra mest behöver pengar, har ju inte fått del av dem.

Jobbskatteavdraget bygger på att endast den som jobbar får sänkt skatt. Om du brukade tjäna 18 000 kronor i månaden får du i dag 13 770 kronor i sjukpenning. På det betalar du, om du bor i Stockholm, 25 procent i skatt. Den som jobbar och tjänar, säg, 26 000 i månaden, betalar å sin sida bara 22 procent i skatt.

Fattigpensionärer eller långtidssjukskrivna får alltså betala mer av sina skrala inkomster i skatt än vad trygga medelinkomsttagare gör. Vi har högre skatt på lägre inkomster.

Nu har ju regeringen en annan anledning till att vilja sänka skatten än vad jag har. Anders Borg vill att fler människor ska jobba. Han bryr sig mindre om huruvida de klarar sig och har en hygglig tillvaro med sina inkomster.

I vårpropositionen i veckan påstod också Borg att jobbskatteavdraget lett till 120 000 nya jobb.
En titt på siffrorna avslöjade dock att det bara handlade om en teoretisk modell, att så många fler teoretiskt sett borde jobba, med den sänkta skatten.  

Reellt har man dock inte kunnat konstatera några sådana effekter.

En annan invändning är att a-kassa eller pension inte på samma sätt som lön är någons "egna pengar".
Den moraliska aspekten av att få behålla mer försvinner då, menar vissa. Det är inte sant.
De svenska socialförsäkringarna är nästan enbart omfördelande över tid, man betalar in under vissa perioder och får tillbaka under andra, som när man fått barn eller gått i pension.

Ur alla rimliga moraliska perspektiv är pensionen lika mycket egna pengar som den lön man betalade pensionsavgifter på.

Men höjt grundavdrag, ett sätt att sänka skatten också för de fattigaste, står inte ens på regeringens lista över sådant man vill göra. Kristdemokraterna kämpar för sänkt skatt för pensionärer, men tycks inte få Borg på sin sida. Det är ledsamt.

Sänkta skatter är ju inte en fråga som är viktigast för de välmående. Borgerligheten låtsas bara ofta som om det var det.

Publicerad i Expressen den 21 april 2012

Sluta etnifiera sociala fiaskon

"Medelåldern för den här typen av brottslighet är 38 år. Det är ingen lekstuga. Vi måste hålla fokus rätt."

Det sade justitieminister Beatrice Ask i en riksdags-debatt om organiserad brottslighet förra veckan, efter den senaste tidens uppmärksammade mord i Malmö. Det var som svar på att andra debattörer ville tala om skolans misslyckanden och om social utsatthet. Vi får gissa att justitieministern tror att kriminella springer fram ur varandras huvuden, fullt beväpnade, i vuxen ålder.

I Dagens samhälle skriver dock statsvetaren Peter Santesson om Rosengårdsskolan, varifrån bara 27 procent av eleverna blir behöriga att alls gå på gymnasiet. Siffran för hela landet är 88 procent.

Det är flickorna på Rosengårdsskolan som drar upp snittet, av pojkarna är det till exempel så få som kan gå gymnasiets studieförberedande program att de inte ens syns i statistiken.

En femtedel av barnen är förvisso rätt nyanlända flyktingar, men deras kompisar klarar sig ju inte heller. Det här är en skola som vi tillåter finnas. De flesta föräldrar väljer förstås bort den, men som Santesson säger är 250 elever ändå inte katastrofalt lite för en skola.

Så många föräldrar har uppenbarligen inte tillräcklig förmåga, kunskap, ork, engagemang, att välja något annat åt sina barn. Då får barnen stå sitt kast.

Nationalekonomen Ingvar Nilsson har i många år räknat på vad utanförskap kostar samhället. Man kan kritisera det, människor måste trots allt mätas i också andra valutor än pengar.

Ändå finns det en poäng i att veta att ett barn som marginaliseras för livet kostar mellan 10 och 20 miljoner. De pengarna kan vägas mot vad som hade kunnat göras för att förhindra det.

Den som inte går gymnasiet kommer i dag att sakna reella chanser till ett riktigt jobb, kommer lockas av kriminalitet, behöva social-bidrag, löpa stor risk för missbruk och psykisk ohälsa. Från Rosengårdsskolan går 180 barn ut varje år med den potentiella prislappen på sina huvuden.

I senaste numret av Göteborgs och Malmös hemlösas tidning Faktum skildras utsatthetens geografi med andra plågsamma siffror.

I Bergsjön i Göteborg har elva procent av kvinnorna försökt ta livet av sig. I Rosengård lever 61,5 procent i fattigdom. 1 600 personer dör i förtid varje år på grund av ojämlikheten i Västra Götaland.

För skillnaderna är hisnande. I Stockholm är det nära fyra gånger vanligare att ha utsatts för rån i Tensta än på Kungsholmen.

I sammanhanget är det kanske positivt att oron för att utsättas för brott ändå bara är ungefär dubbelt så stor i det vi kallar problemförorter som i den välbeställda innerstaden.


När man någon gång pratar om detta är det i etnifierade termer. Det påstås vara ett integrationsproblem att missbruk och arbetslöshet är högre i vissa områden. Visst finns sådana inslag, att inte kunna språket ger oerhörda nackdelar. Men som Faktums genomgång illustrerar drabbar de usla skolorna barnen rätt lika, oavsett anledningen till att föräldrarna inte förmår välja bättre.

Fattigdom ger ohälsa och förkortat liv, den som inte har något begår mer brott, och drabbas av mer brott.

Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu vill visa handlingskraft genom att utvisa kriminella, även om de är svenska medborgare. 

Samtidigt förser hans egen skoladministration de kriminella gängen med bästa
sortens råmaterial, barn helt utan framtidstro.

Publicerades i Expressen 25 februari 2012

fredag, maj 04, 2012

Vid 40 jämnt är man ett skämt

Höj pensionsåldern till 75. Ja, riktigt så sade inte Fredrik Reinfeldt i den där intervjun i veckan, men det tolkades så och rasades därefter.

Vad han sade var att man ska få jobba till 75 om man vill, och det är bra om folk vill jobba lite längre. Mindre kontroversiellt förstås, men egentligen inte mindre problematiskt. Om man ser nyktert på frågan tror jag att de flesta inser att vi på sikt behöver jobba mer än vi gör i dag, om inte fler timmar så med högre produktivitet.

Inte för att rädda pensionssystemet, det är robust konstruerat, men för att vi ska få okej pension likaväl som okej villkor i andra sammanhang. Antingen det eller ändra livsstil rätt dramatiskt, konsumera mindre, resa mindre, låna mindre, efterfråga mindre avancerad vård. På det sättet framstår statsministerns uttalande som helt trivialt.

 Nu är det förvisso konstigt att fokusera så på antalet arbetstimmar. På lång sikt är det betydligt mer oroande att svenska företag drar ner på forskning och utveckling till förmån för kortsiktiga vinster än att människor drömmer om att gå i tidig pension.

Men för all del, låt oss för resonemangets skull acceptera premissen att vi måste jobba längre tid. Är det då självklart att öka tiden i slutet av arbetslivet? Svensk ungdomsarbetslöshet ligger skyhögt över våra grannländer - vore det då inte i viktigare att få ungdomar som vill arbeta i jobb? Om vi nu ser det som en samhällsekonomisk fråga alltså, och inte en fråga om att enskilda ska slippa tvingas hem i förtid.

Tyvärr sker det senare också. Svensk arbetsmarknad är uttalat åldersfixerad, i en undersökning från Riksförsäkringsverket förklarade 7 av 10 personalchefer att de aldrig anställer någon över 50. Rekryterare klagar på att företagen bara är intresserade av personer i 35-årsåldern, närmast oavsett vilka kvalifikationer som efterfrågas. Det gäller också på de allra högsta positionerna.

Hösten 2010 dömdes Arbetsförmedlingen själv för åldersdiskriminering av en 62-årig kvinna som förbigåtts av mindre kvalificerade till en tjänst som jobbcoach. Diskrimineringen börjar dock längre ner än så, enligt fackförbundet Civilekonomerna börjar det bli svårt för deras medlemmar att få jobb redan efter 40. Det är en mycket kort tid när man anses platsa.

Om företagen väljer bort 45-åringar av åldersskäl, vilken nytta gör ökad pensionsålder? Också i politiken rensas erfarna bort till förmån för de fräscha och formbara.

I SVT-dokumentären "De oförsäkrade" visades nyss ett annan del av åldersdilemmat. Alldeles för många jobb är inte anpassade för att man ska orka ett helt yrkesliv. Här handlade det om vården, där ungefär 2 500 kvinnor anmälde en arbetsskada eller arbetssjukdom förra året.

Dokumentären berörde hur svårt det är att alls få vårdjobbsskador erkända som arbetsskador, men det större problemet är att så många skadas. Att jobbet, ofta i offentlig sektor dessutom, är så illa planerat att de anställda tvingas betala med sina kroppar.

Visst kan olyckor alltid hända, men de händer lättare när personalstyrkan är så slimmad att en får lyfta det två borde hjälpas åt med.

LO-kvinnor orkar i dag knappt jobba längre än till 60. Det är lätt att förstå upprördheten över Reinfeldts utspel. Om vi alls ska klara av att arbeta mer finns det fler saker att ändra på än pensionsåldern.

Publicerad i Expressen den 11 februari 2012

Svensk folkeparti

Så tog de steget till slut. Folkpartiet populisterna.

För den som eftersträvar en öppen och human invandringspolitik var tisdagskvällen inte särskilt munter. Regeringen tänker föreslå övergångsregler för medborgarna i de nya EU-länderna. Hit vill vi inte ha någon "social turism", med statsministerns ord.

Som om vi inte redan behövde upp till 120 000 nya par händer i omsorgssektorn varje år, enligt en rapport från Kommunal. Och innan bläcket ens hunnit torka på moderaternas försäkran om att de inte tänkte hjälpa socialdemokraterna att skärpa asylreglerna, förklarade Lars Leijonborg att han tvärtom gärna ger regeringen en hjälpande hand.

 "Vi vill bryta den blockering som har blivit på det här området", sade folkpartiledaren till Aktuellt i går kväll. Man kan bara tolka det som att han varit bekymrad över att regeringen och riksdagsmajoriteten haft olika uppfattningar. Folkpartiets invandringspolitiske talesman Erik Ullenhag fyllde i med att "i stället för att passivt säga nej till regeringens förslag är det bättre att försöka få en majoritet för en rättssäker asylprocess".

Ullenhag tycks ha glömt bort att det redan finns en riksdagsmajoritet för en mer rättssäker asylprocess. Den innehåller bara inte socialdemokraterna. Det fanns åtminstone en sådan majoritet innan folkpartiet bestämde sig för att göra gemensam sak med regeringen. Samma regering som bit för bit infört en invandringspolitik som är en kopia av ny demokratis.

 Ullenhag själv måste rimligen inse vilken pinsam figur han blivit. I flera år har han kritiserat den omänskliga socialdemokratiska flyktingpolitiken. Han har föreslagit amnesti för gömda flyktingar, protesterat mot det egna partiets krav på språktest för invandrare och med hetta försvarat partiet mot de anklagelser om smygrasism som kom i samband med förra valet. Den sextonde januari i år, alltså för drygt två veckor sedan, sade han till DN att migrationsministerns beslut att lägga fram förslaget om skärpta asylregler var ett "chicken-race".

Ministern hoppades på att något parti i riksdagen skulle ge vika. "Jag är tveksam till om hon lyckas", sade Ullenhag då. Han definierade också i samma artikel regeringens politik som: "handlingskraftig när det gäller hårda tag mot flyktingar, men handlingsförlamad när det gäller medmänsklighet". Den politiken röstar nu folkpartiet för.

Fram till i går kväll gällde alltså oron hos oss som tror på en generös politik moderaterna. De liberala krafterna inom det partiet gick en hård rond mot de gamla invandringsmotståndarna, och avgick med segern nu i helgen. Då andades vi ut. Nu får väl regeringen inse att den inte har en majoritet för sin flyktingfientlighet, tänkte vi.

Men då hade vi inte räknat med folkpartiet. Det är nu hög tid att partiet byter ut den gamla mossiga etiketten "liberalerna" mot en som passar bättre. Folkpartiet populisterna. Eller varför inte svensk folkeparti.

För folkpartiet hämtar sin inspiration från vårt södra grannland. Där har ju ett annat före detta liberalt parti upptäckt hur man kan nå 30-procentsnivån. Och det är väl folkpartiets mål i nästa val.

Den här ledaren publicerades osignerad i Expressen den 4 februari 2004. Det var PM Nilsson som satte rubriken Svensk Folkeparti.