Jag noterar att den ideologiska kritik jag framfört mot vår samtida syn på arbetet och på relationen mellan arbetsgivare och anställd nu formuleras som ”bashing” av en enskild person, något jag uppenbarligen ägnar mig åt som lagsport ihop med Rasmus. Än värre inser jag att det finns människor som påstår att jag ses som ”ofelbar”, vilket gör mig djupt illa till mods. Jag vet inte vad ni deltar i för samtal, men jag är inte med på de premisserna.
Jag är tyvärr rätt ointresserad av Brit Stakston. Kanske ger hon företag jättebra råd om hur man använder twitter, eller vad det nu är man gör som expert på sociala medier, och i såfall är det ju utmärkt. Själv intresserar jag mig för internet på ett lite annat sätt och det som framförallt engagerar mig är det politiska, filosofiska. Det jag skrivit om handlade om hennes blogginlägg om en twittrande lokförare, och den vidare politiska dimension jag tyckte mig se, det samhälle som byggs med de argument hon använder, oavsett om hon som person eftersträvar det eller inte.
För det finns politik i detta. De traditionellt liberala gränserna mellan privat och offentligt håller på att rivas ner och monteras om, med olika konsekvenser. Gränserna på internet är andra än dem vi spontant håller oss med i köttvärlden, oavsett om det handlar om personlig integritet eller om ägande. Här utspelar sig kriget om fildelningen likaväl som kriget om FRA och överhetens sociogram. Diskussionen om den twittrande lokföraren är bara en annan dimension av samma konflikt.
På 70-talet diskuterades om demokratin skulle stanna vid fabriksportarna, i dag är frågan om arbetet, och den underlydande position man har som anställd, tar slut vid samma portar när man går hem. När är den enskilde privat? Är det nu arbetet som trumfar demokratin? Den enskilde som kampanjar på sin fritid för sverigedemokraterna, som har nålar och delar ut flygblad (eller skriver på facebook) är också han att se som en ”ambassadör” för sin arbetsgivare. Skall arbetsgivaren i såfall ha rätt att säga nej till den anställdes politiske engagemang (eller åtminstone neka fortsatt tjänst)? Om allting är offentligt och inget privat, sett till relationen mellan anställd och arbetsgivare, var finns det vi banalt kan kalla frihet?
Stakston och andra tycks påstå att arbetsgivare i dag är schyssta, och att de flesta under alla omständigheter kan välja ett jobb där man sympatiserar med sitt jobb på ett sätt så att den här sammansmältningen blir oproblematisk. Man behöver inte dra särskilt många siffror ut arbetslöshetsstatistiken för att se det underliga med den tanken. Man behöver inte heller vara så värst antikollektivistiskt lagd för att oroas över att vi alla så glatt förväntas vilja gå upp i kommersiella och emotionella kollektiv i utbyte mot lönechecken.
Jag har dock känt så, så jag begriper idén känslomässigt. Under perioder av mitt arbete åt Expressen har jag känt den där samhörigheten, den där identifikationen, som fått mig att försvara de bisarraste kändislöp och slasknyheter utåt bara för att jag tyckt så himla mycket om tidningen. Jag känner inte så längre, och det är inte alls bara skönt. Det är ju så mysigt med gemenskaper. Men det jag vinner på det är lite mer klarsynthet, lite mer hederlighet i förhållande till den tidning jag ju ändå på många sätt gillar.
Det är lätt att säga att det är destruktivt med gnäll, eller med anställda som baktalar chefen (även om det finns forskning som menar att just gnället eller det meningslösa fikasamtalet är viktigt för både gruppkänsla och upplevelse av sammanhang på jobbet), men i förlängningen finns det något rätt antiintellektuellt och maktbevarande i det här. Jag tänker på de där påståendena som var rätt vanliga på 90-talet om att politik bara var käbbel och att man borde sköta saker som i näringslivet. ”Kan de inte bara komma överens” löd mantrat, inte sällan från näringslivet. Och svaret var och är, nej, det kan man nog inte. För man tycker olika, vill olika saker. Att sopa dessa konflikter under mattan och ”komma överens” är djupt antidemokratiskt och riskerar att göda långt obehagligare konfliktlinjer, som det exempelvis gjort i Österrike.
Det finns också otvetydiga maktkonflikter i arbetslivet. Arbetare och chefer har inte samma intressen, lika lite som anställda chefer och ägare. Det handlar dels om lydnad, om vem som bestämmer, dels om olika uppfattningar om vad som egentligen är viktigt. Är det viktiga vinst eller god arbetsmiljö? Vinst eller höga chefslöner? Långsiktig vinst eller kortsiktig vinst? Att låtsas som om dessa konflikter inte finns, och att uttryck för dessa konflikter bara är gnäll, är ohederligt eller blåögt. Visst må vi ha bättre arbetsmiljö nu än på 1890-talet, men det innebär inte att konflikterna försvunnit.
Den utveckling som skett i välfärdsstaten innebär också att människor i mindre utsträckning i dag än tidigare har reella exit-möjligheter från en dålig arbetsgivare. Nästan inga unga är med i a-kassan (50 % av alla arbetslösa oavsett ålder saknar a-kassa), med arbetslösheten på höga nivåer blir det att anpassa sig eller hamna hos socialen med all dess proletarisering och stigmatisering.
Det finns också något tveksamt i den vanliga uppfattningen att det är bättre att göra än att tala. ”Men gör något i stället för att gnälla”. Det handlar om makt, där kritik bara är acceptabel om den omedelbart omsätts i handling, om personen som yttrar kritiken förmår komma på en lösning, en handlingsplan. Ett sådant tankesätt premierar visst tänkande, det konkreta och lättfattliga och missgynnar det som på lång sikt kanske är värt mångdubbelt mer.
Detta är politik, det handlar om hur vi vill bygga samhällen och hur vi vill leva. Vill vi vara sammansmultna med våra arbetsgivare, vill vi ge dem makt över också vårt liv utanför jobbet, ens om vi trivs på jobbet? Vill vi se oss själva och varandra som varumärken snarare än människor? Som anpassade, passande, marknadsförande helheter snarare än som kalejdoskop av det kloka, vackra, äckliga, idiotiska. Jag vill inte det. Jag gissar att det är det som är skillnaden.
måndag, juli 19, 2010
lördag, juli 17, 2010
Arbetet och underkastelsen
Den här texten kan utmärkt väl läsas som en del i cirkelarbetet med Det stundande upproret, men det var visst lite väl obskyrt att uttalat skriva om boken i Expressen.
måndag, juli 12, 2010
Skratt från förr
Jag får inte prata om landskapsfunktionhinder, jag får inte prata om landskapsfunktionshinder. Tvångstankarna grep tag i mig när jag stod där tidigt i lördags morse på färjeterminalen i Visby och väntade ihop med en stor grupp från JAG, som varit där under veckan för att fästa uppmärksamheten på bland annat tillgänglighetsfrågor. "Känner du ett särskilt band till Jämtland som dövblind" skulle jag verkligen inte fråga, verkligen inte! Däremot kunde jag inte nu låta bli att ge alla er lika stor möjlighet som jag till just den här sortens social tourettes. Lika möjligheter är trots allt målet.
torsdag, juli 01, 2010
Vi kan skapa en kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare
Vad har en arbetsgivare rätt att kräva av sina anställda? Mer än att man faktiskt gör sitt jobb alltså. För det räcker ju inte, i de allra flesta fall kräver arbetsgivare, och i förlängningen chefer, att man infinner sig på arbetsplatsen vid vissa tider (också i yrken där själva arbetet skulle kunna utföras på valfri plats och tid), iförd vissa kläder (också där dessa inte har någon relation till arbetets kvalitet) och inte minst att man uppfyller vissa sociala koder som inte heller står i relation till det egentliga arbetet. Det senare kan ofta i medelklassyrken yttra sig i att man förväntas delta också i aktiviteter utanför arbetstid, som kick-off-kurser med gemensamt alkoholintag, tillitsövningar och gruppsamtal om vilket djur man skulle vara, om man var ett djur.
För att uttrycka det tydligt kräver arbetsgivaren lydnad. Även om du lika gärna skulle kunna utföra ditt jobb mellan 14 och 22, iförd kimono och badtofflor, skulle det underminera arbetsgivarens auktoritet om du tilläts göra det. "Tänk om alla gjorde så?" Då skulle vi kanske inte lika gärna lyda i allting annat heller. Auktoriteten måste upprätthållas till varje pris.
Det finns anledningar till att jag väljer bort att ha ett vanligt jobb.
Historiskt har lydnadskravet åtminstone bara gällt på arbetstid, på arbetsplatsen. Vad man säger till sina kompisar, hur man är klädd på krogen eller vilka politiska partier man väljer att engagera sig i har inte chefen haft något med att göra. I det nya medielandskapet stämmer inte det längre. Vi har alla läst om killen som fick sparken från ett dagis för att han fanns på en bild på facebook iförd pornstar-mössa. Ungdomar varnas regelmässigt av så kallade experter för att deras festbilder eller frispråkiga bloggar kommer googlas av framtida arbetsgivare som kommer se det faktum att du slickade godisshots från en rödbränd torso på Ibiza sommaren 2009 som ytterst komprometterande för ditt möjliga jobb som ekonomiassistent. Häromdagen läste jag så en annan expert som varnade för att: "meddelarfriheten i sin extrema tolkning bidrar till att skapa en kultur där det är ok att baktala och kritisera sin arbetsgivare."
En kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare? Så kan vi ju inte ha det.
Det handlar alltså i den specifika fallet om en SJ-anställd som twittrat från ett våldsamt försenat tåg, och som dels varit otrevlig mot en passagerare, dels yttrat kritik mot beslut från Trafikverket och mot de alltför känsliga systemen som orsakar förseningar. Att det är dumt att vara otrevlig är väl rätt okontroversiellt (om än möjligen förståeligt emellanåt, vi är bara människor), men det viktigaste här tycks vara relationen till arbetsgivaren, i det här fallet i offentlig sektor.
"Fundera om det inte är så att det inom offentlig förvaltning ofta sorgligt nog finns en inställning till sitt arbete som inte handlar om stolthet. Där employment branding ses som en sjukdom. Där ord som ambassadör för en arbetsgivare kan vara rena provokationen. Man värnar om meddelarfriheten och tolkar den som något som bidrar till att man står helt utanför arbetsgivaren och kan säga, tycka vad sjutton man vill."
Nu tycker jag nog att employment branding låter som en sjukdom, eller åtminstone ett symtom på en samhällssjuka som jag gärna skulle slippa, men det intressanta är ju att bakom detta finns inställningen att den anställde är livegen. Man står aldrig utanför arbetsgivarens intresse, får aldrig "tycka vad sjutton man vill". Att vi har en lag, meddelarfriheten, som ger den lagliga rätten att stå fri från jobbet anses vara ett problem. Internet innebär ingen befrielse utan tvärtom att personen som betalar din lön får makt över hela din existens. Det är som 24/7-BDSM men du gör det för att kunna betala hyran snarare än av lust. Kopplingen till sexhandel är inte alls särskilt långsökt, många upprörs över att man kan köpa någons kropp, men här antas ett helt vanligt jobb uppenbarligen innebära att man säljer sin själ.
För att uttrycka det tydligt kräver arbetsgivaren lydnad. Även om du lika gärna skulle kunna utföra ditt jobb mellan 14 och 22, iförd kimono och badtofflor, skulle det underminera arbetsgivarens auktoritet om du tilläts göra det. "Tänk om alla gjorde så?" Då skulle vi kanske inte lika gärna lyda i allting annat heller. Auktoriteten måste upprätthållas till varje pris.
Det finns anledningar till att jag väljer bort att ha ett vanligt jobb.
Historiskt har lydnadskravet åtminstone bara gällt på arbetstid, på arbetsplatsen. Vad man säger till sina kompisar, hur man är klädd på krogen eller vilka politiska partier man väljer att engagera sig i har inte chefen haft något med att göra. I det nya medielandskapet stämmer inte det längre. Vi har alla läst om killen som fick sparken från ett dagis för att han fanns på en bild på facebook iförd pornstar-mössa. Ungdomar varnas regelmässigt av så kallade experter för att deras festbilder eller frispråkiga bloggar kommer googlas av framtida arbetsgivare som kommer se det faktum att du slickade godisshots från en rödbränd torso på Ibiza sommaren 2009 som ytterst komprometterande för ditt möjliga jobb som ekonomiassistent. Häromdagen läste jag så en annan expert som varnade för att: "meddelarfriheten i sin extrema tolkning bidrar till att skapa en kultur där det är ok att baktala och kritisera sin arbetsgivare."
En kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare? Så kan vi ju inte ha det.
Det handlar alltså i den specifika fallet om en SJ-anställd som twittrat från ett våldsamt försenat tåg, och som dels varit otrevlig mot en passagerare, dels yttrat kritik mot beslut från Trafikverket och mot de alltför känsliga systemen som orsakar förseningar. Att det är dumt att vara otrevlig är väl rätt okontroversiellt (om än möjligen förståeligt emellanåt, vi är bara människor), men det viktigaste här tycks vara relationen till arbetsgivaren, i det här fallet i offentlig sektor.
"Fundera om det inte är så att det inom offentlig förvaltning ofta sorgligt nog finns en inställning till sitt arbete som inte handlar om stolthet. Där employment branding ses som en sjukdom. Där ord som ambassadör för en arbetsgivare kan vara rena provokationen. Man värnar om meddelarfriheten och tolkar den som något som bidrar till att man står helt utanför arbetsgivaren och kan säga, tycka vad sjutton man vill."
Nu tycker jag nog att employment branding låter som en sjukdom, eller åtminstone ett symtom på en samhällssjuka som jag gärna skulle slippa, men det intressanta är ju att bakom detta finns inställningen att den anställde är livegen. Man står aldrig utanför arbetsgivarens intresse, får aldrig "tycka vad sjutton man vill". Att vi har en lag, meddelarfriheten, som ger den lagliga rätten att stå fri från jobbet anses vara ett problem. Internet innebär ingen befrielse utan tvärtom att personen som betalar din lön får makt över hela din existens. Det är som 24/7-BDSM men du gör det för att kunna betala hyran snarare än av lust. Kopplingen till sexhandel är inte alls särskilt långsökt, många upprörs över att man kan köpa någons kropp, men här antas ett helt vanligt jobb uppenbarligen innebära att man säljer sin själ.
tisdag, juni 29, 2010
Outsourcad människa
(Jag har precis börjat läsa "Det stundande upproret" tillsammans med ett antal smarta människor och då den första cirkeln handlar om myten om jaget kände jag att jag behövde lägga ut den här artikeln jag skrev för Arena i vintras. Jag ber om ursäkt för det eventuellt svårlästa i kombinationen format-längd.)
”You are not alone” sjöng Michael Jackson i en sällsamt misslyckad R Kelly-låt från mitten av 1990-talet. Senare visade det sig att dear Robert Kelly inte heller hade varit ensam, utan tvärtom plagierat ”If we can start all over” skriven av det belgiska brödraparet Eddy och Danny Van Passel.
Gör vi någonsin någonting helt själva? Kan man över huvud taget föreställa sig en ensam hjärna, helt frikopplad från sin omgivning? Kan vi på ett meningsfullt sätt ens tala om enskilda, separata individer?
Svaret på alla ovanstående frågor är naturligtvis nej. Det är inte i huvudsak en politisk utan en vetenskaplig slutsats – om man nu kan skilja dessa åt. Bara själva hjärnans funktionssätt gör det västerländska individ-begreppet en smula tossigt. Hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla. Det påverkade dock inte den belgiska domstol som överförde upphovsrätten till ”You are not alone” från R Kelly till bröderna Van Passel.
Om man lyssnar på de aktuella låtarna är likheterna onekligen uppenbara. Sannolikheten att det är ett rent plagiat kan dessutom tyckas större av insikten att Robert Kelly i allmänhet skriver rätt mycket bättre än så. Ändå bygger upphovsrättslagstiftningen, och inte minst den språkliga distinktionen mellan att göra något ”själv” eller inte, på en idé som är en saga för konstnärsromantiker mer än något annat – myten om det enskilda geniet.
Under 1800- och 1900-talen var denna idé grundläggande för hur vi tänkte oss att kreativitet fungerade. En man, för det var nästan alltid en man, satt i en enslig kammare eller ett lika ensligt laboratorium och tänkte. Själv. Ur sin egen hjärna, ur sin egen karaktär, drog han världar, värden, upptäckter. Han skapade ur intet.
Vad vi inte alltid tänker på är att detta synsätt är en historisk kuriositet. Varken senare eller tidigare har vi sett på skapande som primärt individuellt. Först i och med tryckpressens spridning började vi tala om individuella författare, innan dess var kulturen kollektiv både i sin tillkomst och spridning. Sagoberättaren eller trubaduren må ha varit en enskild människa, men stoffet var allas.
Självfallet låg det kollektiv bakom skapandet även i det enskilda geniets tidevarv. Genierna i vita rockar hade ofta assistenter, inte sällan kvinnor, som gjorde mycket av jobbet och delade tankarna. Dessa assistenter har visserligen förbigåtts med tystnad av nobelkommittéer och historieböcker, vilket möjligen haft något litet att göra med kön, men de fanns där likafullt. I dag har tanken på den enskilda upptäckten nästan försvunnit från vetenskapsvärlden, där man självklart arbetar i grupp och erkänner sitt beroende av andra. Varje år blir det därför problem med regeln att Nobelpriset får delas mellan maximalt tre personer, med påföljande diskussioner om rättmätiga vinnare som lämnats utanför. Inom konsten har däremot genimyten bara blivit starkare, något som de senaste åren yttrat sig i framför allt debatten om upphovsrätt.
Den europeiskt kontinentala upphovsrättstraditionen bygger ytterst på denna myt. Den individuella rätten till sitt publicerade verk, att bestämma över som man önskar, förlorar ganska mycket av sin självklara mening om man börjar ifrågasätta det individuella i själva skapandet. När man tvärtom begrundar både det delvis banala att allt skapande bygger på det redan skapade, och det neurofilosofiska, att våra hjärnor blir allt tätare sammanbundna, blir förutsättningarna för både diskussionen och eventuella regleringar helt annorlunda.
Men hur hänger det där med hjärnorna egentligen ihop? Eller isär, rättare sagt. För visst är varje hjärna en och en för sig själv i varje mänsklig skalle. Eller? Dessa mosiga 1,5 kilo som vi alla går runt och bär på till varierande nytta. Just den varierande nyttan säger något litet om sammankopplingens styrka och värde. För om man bara ser på varje enskild människohjärna är den ungefär likadan i dag som när människan som art uppkom för mellan 100 000 och 200 000 år sedan. Varje twittrande, bilkörande, Assassin's creed-spelande, långfärdsskridskoåkande, Sara Stridsberg-läsande väg-och-vatten-ingenjör har ungefär samma fysiska neurologiska förutsättningar som jägaren eller samlaren som inte ens kunde räkna till hur många barn han hade att mätta.
Eller rättare sagt: vi hade varit det, om hjärnan varit avskild från omvärlden och om vi faktiskt var enskilda separata individer. Men det är just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi kommit så pass långt från savannen.
Att hjärnan inte är avskild är egentligen ett banalt påstående. Man kan jämföra två personer som löser ett matematiskt problem. En använder bara hjärnan, en annan dessutom papper och penna. Den senare kommer inte bara lösa problemet snabbare för att han eller hon outsourcat delar av tänkandet till handen, pennan, sifferspråket och pappret – när man i forskningen studerat hjärnan på de här två personerna har man också sett hur hjärnan fungerar annorlunda i de olika fallen. Den som bara håller sig inom sin egen skalle förlorar. Pennan blir en del av hjärnan.
Skriftspråket var ett av de första kollektivt genomgripande outsourcingprojekten. Som många påpekat var Sokrates, som levde under den brytningstiden, starkt negativ till skriften. Men det känner vi bara till eftersom Platon faktiskt skrev ner det i dialogen Faidon. Sokrates menade inte bara att skriften skulle försämra människans minne, eftersom man inte längre skulle behöva komma ihåg allting man ville tala om eller tänka på, utan också ge ett mer sterilt och därmed mindre värdefullt vetande. Till skillnad från ett samtal mellan människor kunde inte skriften anpassa sig efter människors själar, och all skriftlig kunskapsöverföring blev därför blott meningslös envägskommunikation, sade han.
Det är faktiskt lätt att förstå Sokrates invändningar. Kollektivt kognitivt och civilisatoriskt måste man ändå säga att skriftspråket varit en succé. Bokstäverna har utvidgat våra hjärnor med många miljoner hyllmeter och effekterna på samhällena har inte varit mindre. Det måste förstås utifrån utvidgningen av hjärnan till papper och från den fantastiska möjlighet till kommunikation mellan människor som skriften ger, både i samtid och över stora tidsavstånd. Det samlade vetandet gavs möjlighet till demokratisering och spridning.
Det skifte vi är mitt inne i nu är lika stort som införandet av det skrivna ordet. Det som gör dator- och internetrevolutionerna så fascinerande ur det här perspektivet är att vi för första gången outsourcar våra hjärnor till något som direkt och mätbart kommunicerar tillbaka.
Att internet förändrar vårt sätt att tänka är självklart. Vissa är motståndare till förändringen, som Nicholas Carr i en uppmärksammad artikel i The Atlantic (6/2008): ”Is Google making us stupid?”. Carr talar om hur han själv upplever hur hans hjärna omformats, hur han finner det svårare att läsa långa texter, att hans koncentrationsförmåga och möjlighet till djupare analyser fallerar.
Invändningarna är inte olika Sokrates mot skriftspråket, även om förändringen paradoxalt nog går i delvis motsatt riktning. Den enkelriktade kyla som Sokrates befarade har ju i och med nätets mångriktade kommunikation försvunnit. Tvärtom är vi delvis tillbaka i det muntliga paradigmet, där samtalet mellan flera parter, som anpassar sig efter varandra och gradvis bygger på, om och över varandras tänkande, drastiskt skiljer sig från en situation där en enskild person sitter med en text. Den kognitiva kollektivism som finns immanent i vår hjärna har blivit verklighet via TCP/IP. I de omedelbara och oändliga feedback-loopar som triggar våra hjärnor i diskussioner i irc-kanaler, på bloggar, twitter eller i det direkt kollektiva skapandet i exempelvis etherpads, omformas medvetandet från upplevd avskildhet till upplevd gemenskap.
Det är inte alltid okomplicerat. Triggersystemen är extremt kraftfulla och den intellektuella slembildningen är mer beroendeframkallande än mycket annan mänsklig samvaro. Upplevelsen av att faktiskt inte veta var ens egen hjärna slutar och andras börjar, tillsammans med den än mer euforiska insikten om överlägsenheten i det kollektiva medvetandet ger kickar som är hårdare än aldrig så starka förälskelsehormoner. Att finnas i detta gör mig smartare, att dela hjärna med dem gör den, oss, bättre.
Sett utifrån kan dessa slembildningar framstå som avvisande och elitistiska. Eftersom kommunikationen är så intensiv att den delvis sker mellan orden, i kontaktytan direkt mellan medvetandena, kan det framstå som, och säkert också vara, svårt att ta sig in för den som så önskar. Den delade hjärnan har fått nya gränser mot omvärlden samtidigt som gränserna mellan de enskilt ingående subjekten lösts upp.
Nu gäller inte detta bara relationen till andra människor. För om pennan och hjärnan hänger ihop vid en matematisk uträkning, går det inte ens att skilja hjärnan från internet. Här blir det alltså inte bara meningslöst att dra strikta skiljelinjer mellan olika hjärnor, utan också mellan människa och maskin. Även tekniken anpassar sig till oss, svarar oss när vi frågar, och ger oss bättre svar än vi var medvetna om att vi kunde få. Google-algoritmerna och FRA:s flödessökningar är bara två sätt där tekniken hjälper oss att bättre förstå oss själva. Tekniken ger oss bättre tillgång till vårt undermedvetna än aldrig så kompentent psykoanalys. Även i mer vardagliga sammanhang präglas tänkandet om av teknikens möjligheter. Själv har jag numera svårt att skriva icke-länkade texter, eftersom så mycket av det jag vill säga sagts av andra. Jag är så medveten om detta faktum att det känns ohederligt att låtsas som om jag skriver eller tänker själv.
Många människor ryggar instinktivt tillbaka från idéer om mental kollektivism. Västerlandets politiska och filosofiska historia är, som helhet om än alls inte i helhet, byggd på tankar om odelbara, avskilda individer. Måhända tror de att den liberala demokratin i sig själv hotas om vi tar till oss individbegreppets brister.
Invändningarna hänger ofta samman med oviljan att inse problemen kring den fria viljan. När den amerikanske medvetandeforskaren Benjamin Livet redan i mitten av 1980-talet lät undersöka skillnaden mellan ögonblicket då hjärnan påbörjar en process att göra något med tidpunkten när människan upplevde att hon fattade ett beslut att göra samma sak var resultaten entydiga. Hjärnan hade ett försprång på drygt en tredjedels sekund. Det är väldigt lång tid i hjärnsammanhang. När vi tror att vi väljer något har hjärnan redan med god marginal fattat beslutet åt oss. Det vill säga den hjärna som vi redan konstaterat knappt har gränser mot omvärlden, och inte kan skilja på impulser som kommer utifrån eller inifrån. De val vi tror att vi fattar är alltså bara resultat av tidigare erfarenheter, gener, stimuli och slump. Modernare hjärnforskning har för övrigt visat att hjärnan fattar beslut så långt som sju sekunder innan medvetandet tror sig göra det. Det är en veritabel evighet.
Detta behöver inte innebära slutet för vare sig liberalism eller demokrati. Frihetlighet är trots allt ett politiskt val, inte ett neurologiskt. Men kanske måste vi börja tala om politik, och inte minst politisk filosofi, på ett annat sätt. Det är dags att sluta bygga sin politik på fria fantasier om en individ som aldrig funnits.
”You are not alone” sjöng Michael Jackson i en sällsamt misslyckad R Kelly-låt från mitten av 1990-talet. Senare visade det sig att dear Robert Kelly inte heller hade varit ensam, utan tvärtom plagierat ”If we can start all over” skriven av det belgiska brödraparet Eddy och Danny Van Passel.
Gör vi någonsin någonting helt själva? Kan man över huvud taget föreställa sig en ensam hjärna, helt frikopplad från sin omgivning? Kan vi på ett meningsfullt sätt ens tala om enskilda, separata individer?
Svaret på alla ovanstående frågor är naturligtvis nej. Det är inte i huvudsak en politisk utan en vetenskaplig slutsats – om man nu kan skilja dessa åt. Bara själva hjärnans funktionssätt gör det västerländska individ-begreppet en smula tossigt. Hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla. Det påverkade dock inte den belgiska domstol som överförde upphovsrätten till ”You are not alone” från R Kelly till bröderna Van Passel.
Om man lyssnar på de aktuella låtarna är likheterna onekligen uppenbara. Sannolikheten att det är ett rent plagiat kan dessutom tyckas större av insikten att Robert Kelly i allmänhet skriver rätt mycket bättre än så. Ändå bygger upphovsrättslagstiftningen, och inte minst den språkliga distinktionen mellan att göra något ”själv” eller inte, på en idé som är en saga för konstnärsromantiker mer än något annat – myten om det enskilda geniet.
Under 1800- och 1900-talen var denna idé grundläggande för hur vi tänkte oss att kreativitet fungerade. En man, för det var nästan alltid en man, satt i en enslig kammare eller ett lika ensligt laboratorium och tänkte. Själv. Ur sin egen hjärna, ur sin egen karaktär, drog han världar, värden, upptäckter. Han skapade ur intet.
Vad vi inte alltid tänker på är att detta synsätt är en historisk kuriositet. Varken senare eller tidigare har vi sett på skapande som primärt individuellt. Först i och med tryckpressens spridning började vi tala om individuella författare, innan dess var kulturen kollektiv både i sin tillkomst och spridning. Sagoberättaren eller trubaduren må ha varit en enskild människa, men stoffet var allas.
Självfallet låg det kollektiv bakom skapandet även i det enskilda geniets tidevarv. Genierna i vita rockar hade ofta assistenter, inte sällan kvinnor, som gjorde mycket av jobbet och delade tankarna. Dessa assistenter har visserligen förbigåtts med tystnad av nobelkommittéer och historieböcker, vilket möjligen haft något litet att göra med kön, men de fanns där likafullt. I dag har tanken på den enskilda upptäckten nästan försvunnit från vetenskapsvärlden, där man självklart arbetar i grupp och erkänner sitt beroende av andra. Varje år blir det därför problem med regeln att Nobelpriset får delas mellan maximalt tre personer, med påföljande diskussioner om rättmätiga vinnare som lämnats utanför. Inom konsten har däremot genimyten bara blivit starkare, något som de senaste åren yttrat sig i framför allt debatten om upphovsrätt.
Den europeiskt kontinentala upphovsrättstraditionen bygger ytterst på denna myt. Den individuella rätten till sitt publicerade verk, att bestämma över som man önskar, förlorar ganska mycket av sin självklara mening om man börjar ifrågasätta det individuella i själva skapandet. När man tvärtom begrundar både det delvis banala att allt skapande bygger på det redan skapade, och det neurofilosofiska, att våra hjärnor blir allt tätare sammanbundna, blir förutsättningarna för både diskussionen och eventuella regleringar helt annorlunda.
Men hur hänger det där med hjärnorna egentligen ihop? Eller isär, rättare sagt. För visst är varje hjärna en och en för sig själv i varje mänsklig skalle. Eller? Dessa mosiga 1,5 kilo som vi alla går runt och bär på till varierande nytta. Just den varierande nyttan säger något litet om sammankopplingens styrka och värde. För om man bara ser på varje enskild människohjärna är den ungefär likadan i dag som när människan som art uppkom för mellan 100 000 och 200 000 år sedan. Varje twittrande, bilkörande, Assassin's creed-spelande, långfärdsskridskoåkande, Sara Stridsberg-läsande väg-och-vatten-ingenjör har ungefär samma fysiska neurologiska förutsättningar som jägaren eller samlaren som inte ens kunde räkna till hur många barn han hade att mätta.
Eller rättare sagt: vi hade varit det, om hjärnan varit avskild från omvärlden och om vi faktiskt var enskilda separata individer. Men det är just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi kommit så pass långt från savannen.
Att hjärnan inte är avskild är egentligen ett banalt påstående. Man kan jämföra två personer som löser ett matematiskt problem. En använder bara hjärnan, en annan dessutom papper och penna. Den senare kommer inte bara lösa problemet snabbare för att han eller hon outsourcat delar av tänkandet till handen, pennan, sifferspråket och pappret – när man i forskningen studerat hjärnan på de här två personerna har man också sett hur hjärnan fungerar annorlunda i de olika fallen. Den som bara håller sig inom sin egen skalle förlorar. Pennan blir en del av hjärnan.
Skriftspråket var ett av de första kollektivt genomgripande outsourcingprojekten. Som många påpekat var Sokrates, som levde under den brytningstiden, starkt negativ till skriften. Men det känner vi bara till eftersom Platon faktiskt skrev ner det i dialogen Faidon. Sokrates menade inte bara att skriften skulle försämra människans minne, eftersom man inte längre skulle behöva komma ihåg allting man ville tala om eller tänka på, utan också ge ett mer sterilt och därmed mindre värdefullt vetande. Till skillnad från ett samtal mellan människor kunde inte skriften anpassa sig efter människors själar, och all skriftlig kunskapsöverföring blev därför blott meningslös envägskommunikation, sade han.
Det är faktiskt lätt att förstå Sokrates invändningar. Kollektivt kognitivt och civilisatoriskt måste man ändå säga att skriftspråket varit en succé. Bokstäverna har utvidgat våra hjärnor med många miljoner hyllmeter och effekterna på samhällena har inte varit mindre. Det måste förstås utifrån utvidgningen av hjärnan till papper och från den fantastiska möjlighet till kommunikation mellan människor som skriften ger, både i samtid och över stora tidsavstånd. Det samlade vetandet gavs möjlighet till demokratisering och spridning.
Det skifte vi är mitt inne i nu är lika stort som införandet av det skrivna ordet. Det som gör dator- och internetrevolutionerna så fascinerande ur det här perspektivet är att vi för första gången outsourcar våra hjärnor till något som direkt och mätbart kommunicerar tillbaka.
Att internet förändrar vårt sätt att tänka är självklart. Vissa är motståndare till förändringen, som Nicholas Carr i en uppmärksammad artikel i The Atlantic (6/2008): ”Is Google making us stupid?”. Carr talar om hur han själv upplever hur hans hjärna omformats, hur han finner det svårare att läsa långa texter, att hans koncentrationsförmåga och möjlighet till djupare analyser fallerar.
Invändningarna är inte olika Sokrates mot skriftspråket, även om förändringen paradoxalt nog går i delvis motsatt riktning. Den enkelriktade kyla som Sokrates befarade har ju i och med nätets mångriktade kommunikation försvunnit. Tvärtom är vi delvis tillbaka i det muntliga paradigmet, där samtalet mellan flera parter, som anpassar sig efter varandra och gradvis bygger på, om och över varandras tänkande, drastiskt skiljer sig från en situation där en enskild person sitter med en text. Den kognitiva kollektivism som finns immanent i vår hjärna har blivit verklighet via TCP/IP. I de omedelbara och oändliga feedback-loopar som triggar våra hjärnor i diskussioner i irc-kanaler, på bloggar, twitter eller i det direkt kollektiva skapandet i exempelvis etherpads, omformas medvetandet från upplevd avskildhet till upplevd gemenskap.
Det är inte alltid okomplicerat. Triggersystemen är extremt kraftfulla och den intellektuella slembildningen är mer beroendeframkallande än mycket annan mänsklig samvaro. Upplevelsen av att faktiskt inte veta var ens egen hjärna slutar och andras börjar, tillsammans med den än mer euforiska insikten om överlägsenheten i det kollektiva medvetandet ger kickar som är hårdare än aldrig så starka förälskelsehormoner. Att finnas i detta gör mig smartare, att dela hjärna med dem gör den, oss, bättre.
Sett utifrån kan dessa slembildningar framstå som avvisande och elitistiska. Eftersom kommunikationen är så intensiv att den delvis sker mellan orden, i kontaktytan direkt mellan medvetandena, kan det framstå som, och säkert också vara, svårt att ta sig in för den som så önskar. Den delade hjärnan har fått nya gränser mot omvärlden samtidigt som gränserna mellan de enskilt ingående subjekten lösts upp.
Nu gäller inte detta bara relationen till andra människor. För om pennan och hjärnan hänger ihop vid en matematisk uträkning, går det inte ens att skilja hjärnan från internet. Här blir det alltså inte bara meningslöst att dra strikta skiljelinjer mellan olika hjärnor, utan också mellan människa och maskin. Även tekniken anpassar sig till oss, svarar oss när vi frågar, och ger oss bättre svar än vi var medvetna om att vi kunde få. Google-algoritmerna och FRA:s flödessökningar är bara två sätt där tekniken hjälper oss att bättre förstå oss själva. Tekniken ger oss bättre tillgång till vårt undermedvetna än aldrig så kompentent psykoanalys. Även i mer vardagliga sammanhang präglas tänkandet om av teknikens möjligheter. Själv har jag numera svårt att skriva icke-länkade texter, eftersom så mycket av det jag vill säga sagts av andra. Jag är så medveten om detta faktum att det känns ohederligt att låtsas som om jag skriver eller tänker själv.
Många människor ryggar instinktivt tillbaka från idéer om mental kollektivism. Västerlandets politiska och filosofiska historia är, som helhet om än alls inte i helhet, byggd på tankar om odelbara, avskilda individer. Måhända tror de att den liberala demokratin i sig själv hotas om vi tar till oss individbegreppets brister.
Invändningarna hänger ofta samman med oviljan att inse problemen kring den fria viljan. När den amerikanske medvetandeforskaren Benjamin Livet redan i mitten av 1980-talet lät undersöka skillnaden mellan ögonblicket då hjärnan påbörjar en process att göra något med tidpunkten när människan upplevde att hon fattade ett beslut att göra samma sak var resultaten entydiga. Hjärnan hade ett försprång på drygt en tredjedels sekund. Det är väldigt lång tid i hjärnsammanhang. När vi tror att vi väljer något har hjärnan redan med god marginal fattat beslutet åt oss. Det vill säga den hjärna som vi redan konstaterat knappt har gränser mot omvärlden, och inte kan skilja på impulser som kommer utifrån eller inifrån. De val vi tror att vi fattar är alltså bara resultat av tidigare erfarenheter, gener, stimuli och slump. Modernare hjärnforskning har för övrigt visat att hjärnan fattar beslut så långt som sju sekunder innan medvetandet tror sig göra det. Det är en veritabel evighet.
Detta behöver inte innebära slutet för vare sig liberalism eller demokrati. Frihetlighet är trots allt ett politiskt val, inte ett neurologiskt. Men kanske måste vi börja tala om politik, och inte minst politisk filosofi, på ett annat sätt. Det är dags att sluta bygga sin politik på fria fantasier om en individ som aldrig funnits.
tisdag, juni 15, 2010
Trippelhatet och maktlösheten
"En treenighet i hat", sa Rasmus och såg sådär förtjust ut som sannolikt bara han skulle göra efter ett sådant uttalande. Vi stod på balkongen utanför Arenagruppens mingel i går kväll och jag hade precis förklarat att jag bortom, eller kanske under, alla mina intellektuella politiska ställningstaganden också drivs av hat. Två alldeles specifika hatobjekt. Jag talar såklart om #bilhat och #snuthat. Rasmus lade med #manshatet till vad vi i det trebenta sammanhanget kalla den heliga ande, det som vilar över allting, i allting, som bär upp och förenar.
Jag skämtar bara mycket lite nu.
Ingen av dessa tre känslor handlar om att man, eller jag, hatar alla bilar, alla poliser eller alla män. Jag älskar att köra bil, jag är glad att det finns ett våldsmonopol och jag tycker att det är trevligt att ligga med män, till exempel. Vad det däremot handlar om är makt och maktlöshet. Poliser, bilar och män handlar om att vissa har eller tar sig makt över andra. Polisen har makt, den måste ha makt, det är hela poängen. Polisen får slå dig, du får inte slå tillbaka. Jag har skrivit om det här i tidningen och då fick jag mordhot i mailen, så uppenbarligen är känslorna heta på alla sidor av det dilemmat.
Bilister tar sig makt, får makt i ett samhälle som bygger på bilismen. Innesluten i en stålmaskin utövar bilister makt över andra trafikanter, störst går först, hårdast vinner. Bilisten stannar vid ett övergångsställe för att vara snäll, den som går stannar för att överleva. Makt var det. När man kör bil är makthierarkierna glasklara: bussar, lastbilar, större bilar, mindre bilar, motorcyklar, cyklister, gående, barnvagnar. Djur har en intressant position på skalan, de mindre är ointressanta såklart, men älgen till exempel stör terrorbalansen. Den accepterar inte reglerna och hotar därmed bilistens makt och maktupplevelse. En älg som blir påkörd dör förvisso oftast själv, men viltolyckor är farliga för bilisten också, intryckta vindrutor, sladdrisker.
Ju längre avstånd mellan människor dessto mindre makt utövar bilisten på andra, makten är konkret och kräver fysisk närhet (om vi för ett ögonblick bortser från utsläpp och det är en annan berättelse). På landsbygden är bilen därför inget direkt hot mot andra, ingen makt utövas mer än den mellan den som har bil och den som inte har (en situation som vem som helst som vuxit upp på landet känner igen sig i). I staden är det däremot en ständig maktkamp som bilen nästan alltid vinner. Undantagen är så ovanliga att de nästan blir euforiskt laddade, när folksamlingar blir för stora och för vanvördiga tar de makten, utanför fotbollsarenor exempelvis stannar trafiken när människor inte väntar vid övergångsställen utan bara går, makten i flertalet snarare än i metallen.
Manligheten hänger ihop med både polismakt och bilmakt, inte bara för att det traditionellt bara varit män som ägnat sig åt båda sorterna. Män tar sig makt. Män som grupp och många män som individer tar sig och får makt över andra, både över andra män och över kvinnor.
Malin Ullgren skrev en utmärkt text om det i DN häromdagen om hur envist vi låter bli att tala om problemen med manligheten. På twitter är vi några stycken som emellanåt taggar #mansintegration på någon alldeles särskilt vidrig eller bara banal kränkning som män utsatt sin omgivning för, och det finns faktiskt något viktigt där.
Om vilken annan grupp som helst utövade nästan allt våld i världen skulle man inte kunna låta bli att diskutera om det kanske fanns ett kollektivt problem. Om det var något särskilt med just män som gjorde att de våldtog, misshandlade, mördade i så ohyggligt mycket högre utsträckning än andra. Än kvinnor då. Vissa säger att vi måste tala klarspråk om vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken, men samma personer vill nästan aldrig tala klarspråk om den groteska överrepresentationen för män. Att utöva våld mot någon är den ultimata makten samtidigt som psykologisk forskning visar att vi har lättare att ta till våld mot människor vi redan i utgångsläget känner att vi har makt över. Det enda våldsbrott där kvinnor är överrepresenterade är våld mot barn, och även om det såklart skulle kunna handla om att kvinnor har mer kontakt med barn än män har finns där också en uppenbar maktaspekt. Vuxna har makt över barn och spärrarna mot att utöva våld är lite lite lägre då. Jag känner det själv i förhållande till min son. Ibland vill jag bara slå honom, ibland känns en örfil som den enda rimliga responsen på det eviga treårtrotset, och även om jag aldrig gör det är själva lusten att göra det intressant och otäck. Jag må tala mordiskt om vuxna idioter, men jag måste extremt sällan trycka tillbaka tanken att slå dem om jag har dem framför mig. Makten verkar också i mig, korrumperar mig, förvrider mig.
Jag är inte revolutionär. Jag vill varken avskaffa polisen, bilen eller mannen. Jag tror inte ens att man kan avskaffa makt eller maktlöshet. Vi är människor, vi kommer hitta sätt att utöva makt mot varandra. Det vi kan göra är att begripa maktaspekterna och agera utifrån de insikterna, försöka öka människors makt över sig själva så att de bättre kan stå emot den makt som andra har över dem. Vi kan reglera makten, dela den, skapa insyn. Hat kan vara en bra drivkraft.
Jag skämtar bara mycket lite nu.
Ingen av dessa tre känslor handlar om att man, eller jag, hatar alla bilar, alla poliser eller alla män. Jag älskar att köra bil, jag är glad att det finns ett våldsmonopol och jag tycker att det är trevligt att ligga med män, till exempel. Vad det däremot handlar om är makt och maktlöshet. Poliser, bilar och män handlar om att vissa har eller tar sig makt över andra. Polisen har makt, den måste ha makt, det är hela poängen. Polisen får slå dig, du får inte slå tillbaka. Jag har skrivit om det här i tidningen och då fick jag mordhot i mailen, så uppenbarligen är känslorna heta på alla sidor av det dilemmat.
Bilister tar sig makt, får makt i ett samhälle som bygger på bilismen. Innesluten i en stålmaskin utövar bilister makt över andra trafikanter, störst går först, hårdast vinner. Bilisten stannar vid ett övergångsställe för att vara snäll, den som går stannar för att överleva. Makt var det. När man kör bil är makthierarkierna glasklara: bussar, lastbilar, större bilar, mindre bilar, motorcyklar, cyklister, gående, barnvagnar. Djur har en intressant position på skalan, de mindre är ointressanta såklart, men älgen till exempel stör terrorbalansen. Den accepterar inte reglerna och hotar därmed bilistens makt och maktupplevelse. En älg som blir påkörd dör förvisso oftast själv, men viltolyckor är farliga för bilisten också, intryckta vindrutor, sladdrisker.
Ju längre avstånd mellan människor dessto mindre makt utövar bilisten på andra, makten är konkret och kräver fysisk närhet (om vi för ett ögonblick bortser från utsläpp och det är en annan berättelse). På landsbygden är bilen därför inget direkt hot mot andra, ingen makt utövas mer än den mellan den som har bil och den som inte har (en situation som vem som helst som vuxit upp på landet känner igen sig i). I staden är det däremot en ständig maktkamp som bilen nästan alltid vinner. Undantagen är så ovanliga att de nästan blir euforiskt laddade, när folksamlingar blir för stora och för vanvördiga tar de makten, utanför fotbollsarenor exempelvis stannar trafiken när människor inte väntar vid övergångsställen utan bara går, makten i flertalet snarare än i metallen.
Manligheten hänger ihop med både polismakt och bilmakt, inte bara för att det traditionellt bara varit män som ägnat sig åt båda sorterna. Män tar sig makt. Män som grupp och många män som individer tar sig och får makt över andra, både över andra män och över kvinnor.
Malin Ullgren skrev en utmärkt text om det i DN häromdagen om hur envist vi låter bli att tala om problemen med manligheten. På twitter är vi några stycken som emellanåt taggar #mansintegration på någon alldeles särskilt vidrig eller bara banal kränkning som män utsatt sin omgivning för, och det finns faktiskt något viktigt där.
Om vilken annan grupp som helst utövade nästan allt våld i världen skulle man inte kunna låta bli att diskutera om det kanske fanns ett kollektivt problem. Om det var något särskilt med just män som gjorde att de våldtog, misshandlade, mördade i så ohyggligt mycket högre utsträckning än andra. Än kvinnor då. Vissa säger att vi måste tala klarspråk om vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken, men samma personer vill nästan aldrig tala klarspråk om den groteska överrepresentationen för män. Att utöva våld mot någon är den ultimata makten samtidigt som psykologisk forskning visar att vi har lättare att ta till våld mot människor vi redan i utgångsläget känner att vi har makt över. Det enda våldsbrott där kvinnor är överrepresenterade är våld mot barn, och även om det såklart skulle kunna handla om att kvinnor har mer kontakt med barn än män har finns där också en uppenbar maktaspekt. Vuxna har makt över barn och spärrarna mot att utöva våld är lite lite lägre då. Jag känner det själv i förhållande till min son. Ibland vill jag bara slå honom, ibland känns en örfil som den enda rimliga responsen på det eviga treårtrotset, och även om jag aldrig gör det är själva lusten att göra det intressant och otäck. Jag må tala mordiskt om vuxna idioter, men jag måste extremt sällan trycka tillbaka tanken att slå dem om jag har dem framför mig. Makten verkar också i mig, korrumperar mig, förvrider mig.
Jag är inte revolutionär. Jag vill varken avskaffa polisen, bilen eller mannen. Jag tror inte ens att man kan avskaffa makt eller maktlöshet. Vi är människor, vi kommer hitta sätt att utöva makt mot varandra. Det vi kan göra är att begripa maktaspekterna och agera utifrån de insikterna, försöka öka människors makt över sig själva så att de bättre kan stå emot den makt som andra har över dem. Vi kan reglera makten, dela den, skapa insyn. Hat kan vara en bra drivkraft.
lördag, juni 12, 2010
några VM-tips bara
Så att ingen missar det: bästa VM-bevakningen finns på Tre hörnor straff, bästa inför texten skrevs av Åsa Linderborg, bästa fotbollstidningen för ögonblicket: Tvärdrags fotbollsnummer.
I övrigt tyckte jag att det piggade upp med en bild på en av världens vackraste näsor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
