Riktigt enkelt

Den här tidningen hittade jag på Presstop i Västermalmsgallerian häromdagen. Den handlar om städning och andra angränsande områden, som t ex hur man får ihop sitt liv, sin sömn och sina kemtvättspåsar. Jag kände ett begär så starkt att jag inte kunde slita mig från den förrän min kille påminde mig om att jag ett par dagar tidigare hade hittat en torkad pastabokstav i håret och inte kunde minnas när min son senast hade ätit pasta och följaktligen inte heller visste hur länge den hade suttit där. Det var ett versalt E.

- Men just därför, sade jag förnärmat.
Att vi på fullaste allvar känner att vi inte orkar packa undan lille S:s urvuuxna kläder utan låter dem ligga i ett berg i den oanvända spjälsängen eftersom vi ändå letar efter en ny lägenhet, och att nivån i undanplockning ligger på att det inte ska finnas något på golvet eller på lägre ytor som en 11-månadersunge kan skada sig alltför allvarligt på står inte på något sätt i motsats till att vilja lära sig allt om skoblock.

Ett litet inlägg av oändlig beundran

Jag skulle kunna skriva det ungefär en gång i veckan, det är i alla fall så ofta jag tänker på det, men det skulle möjligen verka lite för devot. Alldeles särskilt som jag också är en inte helt liten smula rädd för henne. Men Annina Rabe är en av mina idoler. Det har hon egentligen alltid varit, men på sistone har jag tänkt på det ännu mer än vanligt. Först det där med ruccola-peston och döden, vilket inte bara är det bästa matrelaterade citat jag hört på flera år, utan också en så träffsäker beskrivning av vår tid att det nära nog manifesterar den platonska idén bakom själva begreppet populärkulturell samtidsbevakning. I dag följer hon så upp med det här om Tideman och frilansångesten.

Om världen vore rättvis skulle Annina aldrig någonsin känna att hon blev omkullsprungen eller tänka på risken att bli gårdagens dagens rätt. Det är mycket sorgligt att världen inte är rättvis.

Ingen människa är illegal

Det är egentligen makalöst att en person så kan dominera den tunga politiska journalistiken. Men Maciej Zarembas artikel idag om perspektiven bakom, och de moraliska effekterna av, förslaget att illegala/papperslösa inte ska få utnyttja sjukvård som inte är ren akutvård, är helt enkelt strålande. Jag försökte visserligen argumentera för samma ståndpunkt när vi diskuterade saken på Expressen, men jag hade inte tänkt lika långt, vågat dra ut linjerna lika tydligt.

Svårt att stå emot

Jag läser i tidningen att det som utlöste de nuvarande oroligheterna i Libanon var att regeringen förbjöd Hizbollahs privata kommunikationsnätverk. Där tar man uppenbarligen frågan om avreglering på telekommarknaden på största allvar. Jag har svårt att se Lars-Johan Jarnheimer ta till vapen för sina small bills. I ställer föreställer jag mig Hizbollah-killar stående i Beiruts motsvarighet till Västermalmsgallerian där de försöker stoppa förbipasserande för att sälja på dem telefonabbonemang och dela ut gratislurar.

På't som Perec, bara

Mats Strandberg har pajat sin dator så att bokstaven "e" försvunnit. Om han skrev en hel roman på den datorn skulle hans status på DN Kultur nog höjas en smula.

Nu är Britta sur

Britta Svensson på Expressen har varit en av Hillary Clintons främsta supportrar på svensk mark hela valkampanjen. I en otroligt entusiastisk krönika efter valet i Pennsylvania, då det förstås för alla som kunde räkna redan var klart att det skulle bli Barack Obama som tog hem kandidaturen eftersom han rent matematiskt redan hade så många delegatröster att det skulle kräva mer än ett mirakel för Hillary att komma i fatt, hyllade hon exempelvis Hillarys "tuffa och kraftfulla utstrålning", där "kropp och själ tycks vara i harmoni".

Nu, när det står klart för alla utom paret Clinton själva vem som blir demokraternas kandidat, tycker inte Britta att Barack Obama kan bli president för att han är en "främmande fågel" för äldre på amerikansk landsbygd, och för att har en klumpig fru.

Det är inte nödvändigtvis en orimlig analys av den amerikanska väljarkåren, själv har jag hela tiden sagt att jag tror att McCain vinner, men det framförs onekligen som Brittas egna uppfattningar. Hon tycker för övrigt också, som eventuellt den enda människan på jorden att han saknar "harmoni, tyngd och pondus".

Ett hjärta i tusenbitarspussel

I dag har jag en text i Expressen om familjen i litteraturen.

För Sverige i tiden

I dag blev jag nästan lite sosse av alla fina blåsorkestrar. Jag är trött på att allting ska vara så modernt hela tiden. Ja, politiken får gärna vara modern, men pyntet kring får faktiskt gärna vara likadant som på, tja, Hjalmar Brantings tid. Han hade exempelvis en tjusig mustasch, som inte var det allra minsta ironisk. Den kan betraktas ovan.

I Humlegården när arbetarrörelsens reformistiska grenar samlade sig för demonstrationsavfärd fanns förutom blåsorkestrarna också två små lastbilar, den ena från s-studenter, den andra från några regnbågssossar, vars formella organisationsnamn jag lyckades missa. De försökte båda spela schlagers och sånt. Usch. Lyckligtvis hade de ingen chans mot marchtrummorna.