Häromdagen kom kristdemokraterna med ett nytt förslag till familjepolitik. Som vanligt när det är kd handlade det om att föräldrar ska stöttas ekonomiskt för att vara hemma mer med sina barn men att staten inte ska lägga sig i vilken förälder det är som är hemma. I det här fallet genom förlängd föräldraförsäkring, borttagna pappamånader, borttagen jämställdhetsbonus, skatteavdrag för den som inte nyttjar barnomsorg och möjligheten att driva företag hemma för att ta hand om sitt eget barn och för det kunna fakturera kommunen ungefär samma summa som ett barn kostar i barnomsorgen.
Som vanligt har det här bemötts med skepsis av personer som tycker att det är bra med offentligt subventionerad barnomsorg, t ex för att kvinnor genom den fått möjlighet att både yrkesarbeta och ha barn utan att vardagslivet blir helt orimligt.
Vi behöver inte gå in på den diskussionen just nu. Själv tycker jag att det konstigaste med kd-förslaget är att man visst ska se uppfostran av sina egna barn som näringsverksamhet. Konservativa brukar annars vara rätt tydliga med att olika logiker präglar olika sfärer av livet och samhället, i familjen drivs man av kärlek snarare än av affärstänkande. Att vara mamma eller pappa på f-skattsedel stämmer rätt illa med den tanken.
Än mer intressant är dock att ingen verkar ha satt sig in i vad kd-förslaget egentligen innebär. Och med ingen menar jag varken kristdemokraterna eller deras kritiker. Barnomsorgspengen ska baseras på kostnaden för barnomsorg för kommunen. Den är ungefär 6000 kronor per barn och månad. KD framställer det som att dessa pengar ska gå till den hemvårdande föräldern och alltså göra det lättare än i dag att vara hemma. Samtidigt ska ett krav vara att den hemvårdande familjen driver enskild firma och fakturerar kommunen dessa 6000 kronor per månad. På detta ska sedan skatt och sociala avgifter betalas. Det innebär att nettointäkten för föräldern hamnar på ungefär 3000 kronor, det vill säga lika mycket som dagens vårdnadsbidrag.
Den enda förändringen från i dag blir alltså att föräldern måste ha enskild firma, själv stå för administration, skatteinbetalningar och bokföring. Rent ekonomiskt blir utfallet lika som i dag, förutom för kommunerna som kommer få ge ut mer pengar (och sedan få in en del av pengarna i skatt).
Jag ringde upp kd:s presstjänst och fick prata med Joachim Pettersson. Han bekräftade att de 6000 kronorna ska vara brutto på f-skattefaktura.
"Då blir ju nettosumman för föräldern likadan som med vårdnadsbidraget?"
"Ja, men det beror ju på avdrag och sånt."
Jag frågade om vilka avdrag man skulle kunna göra, men det har man inte räknat på än, men han pekade på exempelvis kostnader för att göra utflykter och pedagogiskt material. Förmodligen kommer man inte kunna göra några avdrag för bostaden. Det blir alltså inga stora avdragsmöjligheter.
Utöver barnomsorgspengen vill KD också ha ett barnskatteavdrag för den som inte alls nyttjar offentlig barnomsorg (eller barnomsorgspeng). Det ska också ligga på 3000 kronor, avdrag på skatten, inte på inkomsten.
Siffran återkommer. Dagens vårdnadsbidrag 3000 kronor, skatteavdraget 3000 kronor, barnomsorgspengen 3000 kronor (netto).
Jag förstår att KD gärna vill skriva debattartiklar om det enda politikområde där partiet skiljer sig från övriga (att man vill tvångsskära i transsexuellas underliv kan man nog bara vinna väldigt begränsade väljarskaror på) men man skulle ju kunna kolla upp vad förslagen innebär också.
Inget har hänt, det är bara att cirkulera.
torsdag, februari 02, 2012
fredag, januari 27, 2012
om D'Angelo och om att vara blott kött
"Men hur är det med musklerna då?" "Det jag bryr mig mest om är kroppen." "Äh, magen var ju helt fläskig."
I går kväll gjorde D'Angelo sin första spelning på 10 år. Han kom till Philadelphiakyrkan på Rörstrandsgatan efter tio år av ångest och missbruk, tio år när vi väntat på nya skivor, men som mest begåvats med någon enstaka läckt låt (som iofs varit bra) och främst sorgliga nyheter om olyckor och tjockisbilder.
För det är ju det där med kroppen.
Han är en mycket vacker man, Michael Eugene Archer, och den berömda videon till Untitled satte en helt ny standard för maskulin skönhet, för manlig kroppslig perfektion. Jag kallar själv fortfarande den där sneda magmuskeln vid höften som syns på en del väldigt vältränade män (inklusive, bisarrt nog, på min 4-årige son) för "d'angelo-muskeln". Folk vet i allmänhet vad jag menar.
Videon är för övrigt porrklassad på youtube. Det säger en del om människors prydhet, den innehåller faktiskt bara nästan penis i bild, men också om den sexuella sårbarhet som finns i D'Angelos nakenhet. Ytligt är det bara en bar torso, men sådana ser man väl överallt.
Han klarade nu inte av att symbolisera perfektion särskilt väl. Vänner har berättat om ätstörningar, om träning flera timmar varje dag, om en besatthet vid att behålla de muskler som publiken så lystet beundrade, om en utseenderelaterad ångest som kom att smitta ner hela hans liv och förhindra honom från att skapa musik. Det är väldigt lätt att förstå.
Det är också lätt att föreställa sig ångesten hos den betydligt trindare D'Angelo, som synts på enstaka bilder under de här tio åren, över tanken på vad publiken kan tycka nu. Älskar de mig fortfarande?
De gör de. Konserten i går var rörande i all kärlek, folk applåderade och jublade över de mest onanistiska av elgitarrsolon, lyckan att ha D tillbaka övervägde vilken funk som helst. Jag blev själv lite ledsen över att han varken tycks lita på sina låtar eller på sin röst längre, inte minst som det blev helt fantastiskt när han, i Shit Damn Motherfucker, faktiskt vågade göra det. Nå, det var fint ändå. Helt okej roligt. Jag är glad att han lever och tycks ha relativ hälsa.
Men som folk håller på om hans kropp. De där inledande citaten plockade jag från twitterflödet om honom i går, ett flöde som innan konserten dragit i gång till ca 80 procent handlade om muskler och fett, fysik och attraktionskraft. Jag har inget a priori emot sexuell objektifiering, varken att göra det eller att utsättas för det, men det finns något så predatoriskt här. Ohämmat talar man om honom som vore han blott kött.
Kvinnliga artister utsätts förstås för detta hela tiden, minsta cellulit slås upp över hela uppslag, minsta hudveck eller viktförändring analyseras. Mrs she's too big, now she's too thin, som Britney sjunger. Deras kroppar är ständigt på slaktbänken.
Jag säger inte att det är värre nu för att det är en man som utsätts som kvinnor brukar, en man vars sexuella attraktionskraft dissekeras, vägs mot mängden underhudsfett. En man som dessutom har en historia av kroppsångest och ätstörningar, dessa de kvinnligaste av åkommor.
Sexualiseringen av den svarta kroppen är förstås en gammal tradition. Kanske är det bara den maktobalansen som ger mig sådana obehagskänslor här. Men halvnakna svarta män som sexobjekt finns ju överallt i musikvärlden. 50 cents nakna överkropp, i sin utmejsling och med spännande kulhålsärr, får ändå aldrig samma rovdjursflock över sig. Kanske är det just för att D'Angelo visat svaghet, kanske dömdes han att behandlas som en kvinna när han visade sig ha samma ångest som kvinnor överallt har.
Kanske ser jag det också bara tydligare för att det nu är en man. Men det tycks mig också som att personer som sannolikt inte glatt skulle delta i diskussioner om utpekade kända kvinnors kroppsförändringar saknar de hämningarna nu. Det berör mig lite illa.
ps: Jag fick en kommentar på twitter om sexualiseringen av den svarta kroppen och kom på att det perspektivet, som jag tänkte på i går efter konserten, inte kom med. Jag petade in det i efterhand.
lördag, januari 21, 2012
Om flickvänsmaterial, Lovefilm, relationer och den stora 40-årskrisen
Nej, krisen är inte min. Jag säger inte att den inte kommer om några år, men än så länge har jag faktiskt aldrig känt av några ålderskriser över huvud taget. "Det är ju för att du krisar kontinuerligt i stället", sade en god vän till mig, och det kan det ju ligga något i. Om man håller allting inne och i schack och under lås och bom kanske ångesten och meningslösheten måste komma ut då och då och yttra sig i skilsmässor, tatueringar, motorcyklar eller vad folk nu gör när de ålderskrisar.Min vän är 41. Han har precis skaffat sin första tatuering. Just saying.
Det är dock olika med olika ålderskriser. Jag hade aldrig någon 30-årskris heller, bortom alla vardagskriser, och när jag någon gång talat om det har jag fått det lite syrliga svaret från t ex en jämnårig bekant som också frilansar men som är singel och bor i andrahandsettor att: "du har å andra sidan en man och ett barn du älskar, ett jobb du tycker är meningsfullt och du har givit ut flera böcker." Hm. Okej då. De viktigaste delarna i det är inte min förtjänst.
För jag uppfattar 30-årskrisen som i grunden handlande om ångest inför det man upplever som otillräcklig vuxenhet. Man har inte det jobb man skulle vilja, den partner man skulle vilja, den familjesituation man skulle vilja. Man har liksom inte kommit någonstans, inte kommit in i den vuxenhet man eftersträvar, och som i någon utsträckning förväntas av en. Men dagens alltmer osäkra arbetsmarknad och åtminstone i storstäderna vansinniga bostadssituation kan man tänka sig att de här kriserna kommer accentueras. Människor har ju inte möjlighet att bli vuxna, inte råd att försöka få barn, inte möjlighet till sådana bostäder som vuxna har.
Men om 30-årskrisen är rimlig, och handlar om helt förståelig ångest har jag svårare för 40-årskrisen. Här kommer jag göra en utvikning om tv-spel, begreppet flickvänsmaterial och några av mina hatobjekt i samtidskulturen.
För någon vecka sedan började det dyka upp annonser för företaget Lovefilm i tunnelbanan. På bilder satt vad som skulle vara snygga killar med (objektivt) gulliga hundar och lovade sina tjejer att aaaaaldrig mer köpa tv-spel. De kallade sig infantila saker också, typ Snuttis och Tiger. Payoffen i reklamen är att med Lovefilm behöver man inte köpa spel längre, man kan hyra dem! Fattar ni! Killarna lurade sina tråkiga dumma tjejer som inte vill låta dem spela tv-spel! Gud vad kul!
Eller inte. Nu spelar jag inte särskilt mycket, så jag kände mig inte personligen hånad av den löjliga könssynen på vilka som spelar, men också bortom spelarstereotyperna prickade den här annonsen in tre av mina hatuppfattningar om världen. 1) Män är busiga, roliga, omogna charmörer som måste lura sina 2) tråkiga, ansvarstagande vuxna tjejer (mammor) eftersom 3) tjejers roll i förhållandet är att bestämma att killar inte får göra roliga saker.
Liksom, lever människor såhär? Hur står de ut? Hur står män ut med att vara infantiliserade till blöjbarnsnivå? Hur står kvinnor ut med att ses som tråkiga jävla ragator som inte bara själva inte vill göra roliga saker, de vill dessutom också hindra sina killar från att ha kul? Varför i all världen är människor ihop med andra om de ser förhållanden som fängelser vid vilkas portar man frånhänder sig rätten att ha roligt och antingen, om man är man, lämnar över nyckeln till dörren till tjejen, eller om man är kvinna, man tar på sig rollen att vara sin partners fångvaktare? Vad kan rimligen vara motivet till att vilja leva så? Det verkar ju vidrigt.
Nu är kanske Lovefilm-tolkningen av förhållanden extra eländig, men jag tycker rätt ofta att jag hör varianter på det här från riktiga människor. Det kan handla om alltifrån att man inte får gå ut och dansa för sin partner (och då syftar jag inte på att det inte funkar just en särskild kväll utan generellt), alla dessa människor som gradvis slutar umgås med sina vänner efter att man träffat en partner och därefter bara umgås med andra par, folk som slutar med sina fritidsintressen, ja, slutar ha roligt. I alla fall roligt utan sin partner.
För här finns en jätteviktig idé: den om förhållandet som alltings självklara nav, om att alla relationer utanför förhållandet är så oändligt mycket mindre värda. Självklart finns en koppling till monogami här också, man tänker sig exempelvis att det där med att gå ut handlar om att flirta med främlingar, och sånt går ju inte för sig, eller att själva tanken på emotionell närhet med andra upplevs som hotande för relationen.
Nu förstår jag vardagens krav, särskilt om man har barn är det mycket som måste ordnas, som tar tid från det möjligt roliga. Men om man inte har roligt dör man inuti. Om man inte har roligt, i och utanför sin relation, om man ser sin relation som ett fängelse och sig eller sin partner som fångvaktaren så kommer det förr eller senare brista.
Då kommer 40-årskrisen.
För den är inte likadan som 30-årskrisen. Om 30-årskrisen handlar om otillräcklig vuxenhet, något man ofta inte kan göra något åt själv, handlar 40-årskrisen om instängdhet i en vuxenhet som kväver och bedövar. "Var livet inte mer än såhär?" frågar sig Snuttis när han i 10 års tid accepterat att han måste be sin tjej om lov för att spela Modern Warfare och smugit med sin tid vid datorn, och de har båda två för länge sedan slutat gå ut, mer än kanske en gång om året med grabbarna respektive tjejerna, och de umgås med några av hennes kompisar och kompisarnas killar, för att inte tala om föräldrarna till några andra barn på dagis för det är ju så praktiskt, och Snuttis refererar skämtsamt till flickvännen som "regeringen" och det är hon som har koll på allting och bestämmer vad de ska köpa för nya möbler och när de skulle flytta till villa och han gör som hon vill för det är enklast. Och den där bostaden var ju dyr, för man måste ju bo i ett bra område, och jobbet är visserligen trist, men han måste absolut jobba kvar för annars kan de inte betala amorteringarna. Och svaret på den inledande frågan är "Nej, uppenbarligen inte."
Jag tror nu på strukturer mer än på fria val och vill inte att Snuttis ska hata sig själv alltför mycket, men jag måste ändå bara säga att livet måste faktiskt inte alls vara sådär. Det finns denna vidriga bild av hur förhållanden ska vara, av hur vuxenhet ska vara, av hur man måste ansa bort huvuddelen av sin personlighet för att passa in, allra tydligast kanske i föräldraskapet, men jag tror verkligen inte att man måste det. Det här är könsroller och modern konsumism och medelklassvånda (även om liknande könsmönster tycks finnas i alla klasser) och jag blir helt matt bara av tanken på att ens försöka.
Det är alltid en balansgång när man talar om sig själv och försöker visa upp det som något slags lyckat exempel i ansiktet på en existerande struktur. "Jaha, men ni är ojämställda, synd för er, men det måste man inte alls vara, vi är minsann inte det alls." Men tack då. Kul för er.
Och det här handlar ju om könsstrukturer, fast lite andra än de vi vanligen pratar om. Föreställningen om den ordentliga ansvarstagande tjejen som håller ordning på den busige rolige killen är rimligen inte mycket lättare att bryta sig loss från än den om kvinnan som vårdande och god eller mannen som beslutsför och analytisk. Vi lever alla med de här bilderna.
De senaste dagarna har begreppet "flickvänsmaterial" fladdrat förbi i mina nätverk och även om folk verkar ha lite olika uppfattningar om vad det betyder finns i botten en sorts kvinna som utmärkt väl kan anpassas till att bli fångvaktarkvinnan. En lagom snygg och anpassningsbar tjej, utan något som sticker ut, som skrattar åt killens skämt utan att hota någon eller något. Hon är ju som gjord för att bli den tråkiga, ansvarstagande som ogillar tv-spel och bestämmer om möbler. Om det är själva definitionen för vem som kan bli flickvän är det ju inte så konstigt om förhållandena blir tristessöken.
Kanske finns här också en nyckel till att vissa klarar sig lättare undan detta. Om man aldrig varit flickvänsmaterial, om man alltid haft alldeles för mycket taggar, för mycket ångest, varit för högljudd och konstig, då kanske man har lite lite enklare att låta bli att låsa in sig i ordentlighetsrollen. Jag är i såfall oändligt tacksam.
För sen blir de 42. Snuttis skaffar en motorcykel. Hans fru vill skiljas. "Livet måste vara mer än såhär."
onsdag, januari 11, 2012
Jag kommer ut: kanske måste jag bli libertarian igen
- "De ursinniga reaktionerna bekräftar att han har rätt." Saknas ursinniga reaktioner kan man alltid försöka med "talande tystnad".
Så skrev en av mina twitterkompisar tidigare i kväll och syftade på den här artikeln. Han retweetades lite mysigt.
Jag hade kunnat protestera på twitter och han hade kunnat säga att jo, kanske det, och det hade varit trivsamt ändå, ity jag är en sådan högerperson som vänstermänniskor gillar och jag gillar dem och det blir oftast inte dålig stämning när vi tycker olika.
Tror jag i alla fall. Trodde jag. Men sanningen är ju att Timbro-författaren med citatet om de ursinniga reaktionerna verkar ha helt rätt på sätt som verkligen har förvånat mig.
Den där Benke-texten om uppbrottet ur vänstern var ju småkul, men långrandig och rätt illa skriven, med en kärnpoäng som jag upplevde som helt trivial. Det finns ofta vänsterkonsensus i kulturvärlden. Jo. Trist konformism emellanåt. Jajamen. Det är puckat att alltid lita på att Lars Norén har rätt, oavsett sakfråga. Därom är vi sällsamt överens. Sen tyckte han att Malin Ullgren var jättejättedum också. Där är vi inte överens.
Lyckligtvis var jag på semester när den första Benke-ronden rasade, men jag kom hem till långa rader av facebook-delningar där högerkompisar påstod att dessa 3 DN-sidor var det bästa de läst och vänsterdito ironiserade eller surade.
Jaha. Den stora kulturdebatten. Herregud.
Men sen följde Åsa Linderborg upp med dels nån obegriplig personlig grannfejd från Mosebacke, dels med att göra kopplingen mellan Benke, Göran Hägglund och Anders Behring Breivik (även om hon medgav att det "kan tyckas halsbrytande"). Hon avslutade såhär: "Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument."
Schvisch bara, ni kan ju vara ovänster era inhuma odemokrater.
Den där avslutningen delades av massor av mina vänsterkompisar. Höhö, där fick dom. Maria-Pia Boëthius jämför i en kommentar att komma ut som höger med att samarbeta med nazister. Folk jag känner och tycker om säger på vad som framstår som fullaste allvar att folk mest bara är höger av ondska, egoism, lättja eller karriärism.
Plötsligt framstår inte Benke som lika fånig längre. Plötsligt är jag inte trött på debil kulturdebatt längre utan på att det som tycktes fjantigt visar sig vara alldeles sannolikt.
Jag kan ju säga helt ärligt att det varken är av lättja eller ondska som jag inte är socialist. Jag tror att lägre skatter är bra, särskilt för folk med låga inkomster, för att människor då kan klara sig bättre själva. Jag tror inte att planering av ekonomin uppifrån fungerar särskilt väl, oavsett om planeringen kommer från storföretagschefer eller politiker, jag tror att mer frihet är bättre än mindre frihet i nästan alla sammanhang. Ja, det vet väl folk, jag har ju skrivit en hel bok om det.
Jag röstade visserligen inte på alliansregeringen, men det är för att jag inte tycker att den på långa vägar är tillräckligt liberal. Jag är för en generell välfärdsstat, men det är för att jag tror att en sådan, rätt utformad, i kombination med marknadsekonomi, ger de bästa förutsättningarna för frihet. Enligt de flesta definitioner är jag politiskt höger, åtminstone i en svensk kontext.
Det här låter ju lika tramsigt att rada upp som hela den här debatten har varit, men plötsligt kändes det viktigt att understryka. Jag är nu inte direkt personligt sårad av det här (att med klippdocketeknik klämma fast offerkoftor på folk och därefter skratta åt dem för deras lättkränkthet tycks ju vara en enkel väg till humor för ögonblicket, obehagligt illustrerad i muntert låtsad omtänksamhet exempelvis här), jag tror förstås inte att mina kompisar egentligen tycker att just jag är ond, oavsett höhöiga facebook-utspel.
Jag har i själva verket aldrig känt trycket från den där vänsterhegemonin, kanske för att ingen tror att jag är vänster och därför aldrig förväntar sig min lojalitet. Just därför har jag haft lättare att se högerns motsvarigheter, den där överlägsna inställningen att alla som inte tycker som vi är dumma och oinformerade. Som jag har hatat alla cyniska skämt om de korkade motståndarna som inte förstår bättre, som det har drivit i väg mig.
För jag är ju en smula konträrt lagd. Den enda rimliga slutsatsen av vänsterns pågående godhetsgegga är följaktligen att bli libertarian igen. Så länge jag inte måste läsa Ayn Rand är jag närmast beredd att prova.
Så skrev en av mina twitterkompisar tidigare i kväll och syftade på den här artikeln. Han retweetades lite mysigt.
Jag hade kunnat protestera på twitter och han hade kunnat säga att jo, kanske det, och det hade varit trivsamt ändå, ity jag är en sådan högerperson som vänstermänniskor gillar och jag gillar dem och det blir oftast inte dålig stämning när vi tycker olika.
Tror jag i alla fall. Trodde jag. Men sanningen är ju att Timbro-författaren med citatet om de ursinniga reaktionerna verkar ha helt rätt på sätt som verkligen har förvånat mig.
Den där Benke-texten om uppbrottet ur vänstern var ju småkul, men långrandig och rätt illa skriven, med en kärnpoäng som jag upplevde som helt trivial. Det finns ofta vänsterkonsensus i kulturvärlden. Jo. Trist konformism emellanåt. Jajamen. Det är puckat att alltid lita på att Lars Norén har rätt, oavsett sakfråga. Därom är vi sällsamt överens. Sen tyckte han att Malin Ullgren var jättejättedum också. Där är vi inte överens.
Lyckligtvis var jag på semester när den första Benke-ronden rasade, men jag kom hem till långa rader av facebook-delningar där högerkompisar påstod att dessa 3 DN-sidor var det bästa de läst och vänsterdito ironiserade eller surade.
Jaha. Den stora kulturdebatten. Herregud.
Men sen följde Åsa Linderborg upp med dels nån obegriplig personlig grannfejd från Mosebacke, dels med att göra kopplingen mellan Benke, Göran Hägglund och Anders Behring Breivik (även om hon medgav att det "kan tyckas halsbrytande"). Hon avslutade såhär: "Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument."
Schvisch bara, ni kan ju vara ovänster era inhuma odemokrater.
Den där avslutningen delades av massor av mina vänsterkompisar. Höhö, där fick dom. Maria-Pia Boëthius jämför i en kommentar att komma ut som höger med att samarbeta med nazister. Folk jag känner och tycker om säger på vad som framstår som fullaste allvar att folk mest bara är höger av ondska, egoism, lättja eller karriärism.
Plötsligt framstår inte Benke som lika fånig längre. Plötsligt är jag inte trött på debil kulturdebatt längre utan på att det som tycktes fjantigt visar sig vara alldeles sannolikt.
Jag kan ju säga helt ärligt att det varken är av lättja eller ondska som jag inte är socialist. Jag tror att lägre skatter är bra, särskilt för folk med låga inkomster, för att människor då kan klara sig bättre själva. Jag tror inte att planering av ekonomin uppifrån fungerar särskilt väl, oavsett om planeringen kommer från storföretagschefer eller politiker, jag tror att mer frihet är bättre än mindre frihet i nästan alla sammanhang. Ja, det vet väl folk, jag har ju skrivit en hel bok om det.
Jag röstade visserligen inte på alliansregeringen, men det är för att jag inte tycker att den på långa vägar är tillräckligt liberal. Jag är för en generell välfärdsstat, men det är för att jag tror att en sådan, rätt utformad, i kombination med marknadsekonomi, ger de bästa förutsättningarna för frihet. Enligt de flesta definitioner är jag politiskt höger, åtminstone i en svensk kontext.
Det här låter ju lika tramsigt att rada upp som hela den här debatten har varit, men plötsligt kändes det viktigt att understryka. Jag är nu inte direkt personligt sårad av det här (att med klippdocketeknik klämma fast offerkoftor på folk och därefter skratta åt dem för deras lättkränkthet tycks ju vara en enkel väg till humor för ögonblicket, obehagligt illustrerad i muntert låtsad omtänksamhet exempelvis här), jag tror förstås inte att mina kompisar egentligen tycker att just jag är ond, oavsett höhöiga facebook-utspel.
Jag har i själva verket aldrig känt trycket från den där vänsterhegemonin, kanske för att ingen tror att jag är vänster och därför aldrig förväntar sig min lojalitet. Just därför har jag haft lättare att se högerns motsvarigheter, den där överlägsna inställningen att alla som inte tycker som vi är dumma och oinformerade. Som jag har hatat alla cyniska skämt om de korkade motståndarna som inte förstår bättre, som det har drivit i väg mig.
För jag är ju en smula konträrt lagd. Den enda rimliga slutsatsen av vänsterns pågående godhetsgegga är följaktligen att bli libertarian igen. Så länge jag inte måste läsa Ayn Rand är jag närmast beredd att prova.
fredag, december 30, 2011
För att bli smal måste jag bli ätstörd, igen
"Ät upp ordentligt, du är ju pojke. Pojkar äter mycket." Ungefär detta sades till min son under julen. Eftersom jag är en väluppfostrad person reagerade jag inte just där och då efter vad jag kände. T ex började jag inte gråta. T ex sprang jag inte därifrån med barnet under armen.
Jag vet förstås inte om motsatsen sades till mig när jag var liten (och jag vet att kommentaren inte var illa menad heller, bara något sånt där som folk drar till med för att få barn att äta upp), men av vad jag minns fanns det alltid ett oerhört fokus på vad och hur jag åt, vad jag vägde och hur jag såg ut. Jag åt så mycket, sa glada släktingar, jag åt så mycket, sa andra bekymrat. Otaliga små anekdoter som upprepades överallt om just mitt ätande. En av dem, som syftade till att illustrera min totala omättlighet, handlade om att jag som liten vid något tillfälle ätit rent smör. Å herregud vilken hämningslöshet, inte konstigt att hon är lite tjock. Jag vet för övrigt inte ens om jag var särskilt tjock som liten, när jag ser på bilder ser jag helt normal ut.
Jag säger inte att det här var det enda som gjorde att jag senare utvecklade diverse ätstörningar och under 10-15 år av mitt liv kom att ha ett djupt stört förhållningssätt till mat och ätande. Jag tror dock att det påverkade, ihop förstås med alla andra föreställningar om hur flickor och kvinnor ska vara och se ut, som jag inte heller levde upp till. Min skoltid i ett djupt ätstört Frankrike var också avgörande som utlösande faktor. På det stora hela har jag förresten förlikat mig med min barndom.
När jag i dag läste den här ohyggligt intressanta och sorgliga texten om hur kroppen och hjärnan reagerar på bantning och viktnedgång blev jag dock arg igen. I så många år trodde jag att jag var tjock och det beteende jag då ägnade mig åt har alltså präglat mig för att alltid vara tjock. Jag har förstås märkt själv det som beskrivs i artikeln, att kalorianvändningen varierar drastiskt, både individuellt och efter hur man äter. Efter att ha gått ner i vikt har man dragit ner sin ämnesomsättning, kanske för resten av livet.
Så oändligt många gånger jag försökt banta och faktiskt ätit minimala mängder kalorier och ändå inte gått ner i vikt och trott att det var något fel på specifikt mig. En gång frågade jag till och med en dietist om ätstörningar och sånt kunde påverka ämnesomsättningen och hon sade att: näej då, du äter säkert bara mer än du tror. Där satt jag hemma med någon himla våg och vägde kycklingfiléer och tänkte att jag uppenbarligen inte bara var tjock, jag var något biologiskt freak som antingen åt i sömnen eller inte funkade som alla andra gjorde.
När jag läser om vad de gör, de i artikeln som har gått ner i vikt och inte gått upp igen, är det med fasa. Ständigt tänker de på att inte äta för mycket, på vad de äter, på vad de inte bör äta: “It’s something that has to be focused on every minute. I’m not always thinking about food, but I am always aware of food.”
De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd.
Jag tänker rätt sällan på att jag är tjock längre, även om jag är mycket mycket tjockare än under perioden när jag var övertygad om att jag såg ut som en flodhäst. Jag tycker oftast att jag ser helt okej ut, ibland drabbas jag av hybris och tror att jag är jättesnygg. Det brukar iofs gå över. Som de flesta överviktiga tänker jag dock regelbundet på att jag skulle vilja bli lite smalare, jag tror att jag skulle bli snygg om jag var lite smalare, att folk skulle gilla mig mer, att jag skulle bli mer framgångsrik, mer lycklig.
Däremot är jag faktiskt inte ätstörd längre. T ex äter jag glatt smör, som det är, utan ringaste ångest eller ånger. Ingen finns här att anmärka på det. Mitt barn äter för övrigt också smör direkt ur paketet, jag ger honom det utan att säga något om det. Jag tror att det är bra med smör för barn. Han ser också ut som en mycket liten grekisk gud. Jag äter emellanåt också enorma kalorimängder utan att öka i vikt mer än kanske något kilo och det brukar gå bort igen. Kaloriräkning verkar inte fungera åt något håll för mig. Jag går inte ner när jag äter den mängd de påstår att man ska för ändamålet och jag går inte upp när jag äter det som påstås vara vansinnigt mycket.
Men för att bli smalare och hålla mig smalare måste jag alltså bli ätstörd igen. Det är en så otäck tanke.
Jag vet förstås inte om motsatsen sades till mig när jag var liten (och jag vet att kommentaren inte var illa menad heller, bara något sånt där som folk drar till med för att få barn att äta upp), men av vad jag minns fanns det alltid ett oerhört fokus på vad och hur jag åt, vad jag vägde och hur jag såg ut. Jag åt så mycket, sa glada släktingar, jag åt så mycket, sa andra bekymrat. Otaliga små anekdoter som upprepades överallt om just mitt ätande. En av dem, som syftade till att illustrera min totala omättlighet, handlade om att jag som liten vid något tillfälle ätit rent smör. Å herregud vilken hämningslöshet, inte konstigt att hon är lite tjock. Jag vet för övrigt inte ens om jag var särskilt tjock som liten, när jag ser på bilder ser jag helt normal ut.
Jag säger inte att det här var det enda som gjorde att jag senare utvecklade diverse ätstörningar och under 10-15 år av mitt liv kom att ha ett djupt stört förhållningssätt till mat och ätande. Jag tror dock att det påverkade, ihop förstås med alla andra föreställningar om hur flickor och kvinnor ska vara och se ut, som jag inte heller levde upp till. Min skoltid i ett djupt ätstört Frankrike var också avgörande som utlösande faktor. På det stora hela har jag förresten förlikat mig med min barndom.
När jag i dag läste den här ohyggligt intressanta och sorgliga texten om hur kroppen och hjärnan reagerar på bantning och viktnedgång blev jag dock arg igen. I så många år trodde jag att jag var tjock och det beteende jag då ägnade mig åt har alltså präglat mig för att alltid vara tjock. Jag har förstås märkt själv det som beskrivs i artikeln, att kalorianvändningen varierar drastiskt, både individuellt och efter hur man äter. Efter att ha gått ner i vikt har man dragit ner sin ämnesomsättning, kanske för resten av livet.
Så oändligt många gånger jag försökt banta och faktiskt ätit minimala mängder kalorier och ändå inte gått ner i vikt och trott att det var något fel på specifikt mig. En gång frågade jag till och med en dietist om ätstörningar och sånt kunde påverka ämnesomsättningen och hon sade att: näej då, du äter säkert bara mer än du tror. Där satt jag hemma med någon himla våg och vägde kycklingfiléer och tänkte att jag uppenbarligen inte bara var tjock, jag var något biologiskt freak som antingen åt i sömnen eller inte funkade som alla andra gjorde.
När jag läser om vad de gör, de i artikeln som har gått ner i vikt och inte gått upp igen, är det med fasa. Ständigt tänker de på att inte äta för mycket, på vad de äter, på vad de inte bör äta: “It’s something that has to be focused on every minute. I’m not always thinking about food, but I am always aware of food.”
De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd.
Jag tänker rätt sällan på att jag är tjock längre, även om jag är mycket mycket tjockare än under perioden när jag var övertygad om att jag såg ut som en flodhäst. Jag tycker oftast att jag ser helt okej ut, ibland drabbas jag av hybris och tror att jag är jättesnygg. Det brukar iofs gå över. Som de flesta överviktiga tänker jag dock regelbundet på att jag skulle vilja bli lite smalare, jag tror att jag skulle bli snygg om jag var lite smalare, att folk skulle gilla mig mer, att jag skulle bli mer framgångsrik, mer lycklig.
Däremot är jag faktiskt inte ätstörd längre. T ex äter jag glatt smör, som det är, utan ringaste ångest eller ånger. Ingen finns här att anmärka på det. Mitt barn äter för övrigt också smör direkt ur paketet, jag ger honom det utan att säga något om det. Jag tror att det är bra med smör för barn. Han ser också ut som en mycket liten grekisk gud. Jag äter emellanåt också enorma kalorimängder utan att öka i vikt mer än kanske något kilo och det brukar gå bort igen. Kaloriräkning verkar inte fungera åt något håll för mig. Jag går inte ner när jag äter den mängd de påstår att man ska för ändamålet och jag går inte upp när jag äter det som påstås vara vansinnigt mycket.
Men för att bli smalare och hålla mig smalare måste jag alltså bli ätstörd igen. Det är en så otäck tanke.
torsdag, december 22, 2011
Finansmarknaderna som konst - mer samhällsfarligt än Piss Christ
Del fyra i en serie om antimarknader
Vad som är helt tydligt med såväl algoritmhandel i allmänhet som med specifika instrument som exchange traded funds, där man handlar i en fiktiv fond som kopplas till värdet av ett visst antal aktiers utveckling utan att de facto äga dessa, eller kreditswappar, som med de hoppaketerade subprimelånen, är att vi kommit väldigt långt från det som antas vara finansmarknadernas själva syfte.
Ingenting av detta handlar om att allokera kapital till produktiva verksamheter. Snarare bör det ses som ett globalt casino, där den smarte eller tursamme spelaren kan göra en förmögenhet helt utan att något kapital allokeras alls utom så småningom till honom. I själva verket är det ju egentligen bara nyemitterade aktier som ger kapital direkt till verksamheter, all övrig finanshandel är bortom och ovanför de produktiva företagen.
När 700 000 avslut görs varje dag på Stockholmsbörsen - upp från 50 000 för bara tio år sedan, innan robothandeln började – hindras tvärtom investerare att nå fram till de företag som behöver kapital. Bruset döljer fakta på marken, transparensen försvinner. Bara existensen av dessa casinoliknande finansinstrument utan koppling till produktion konkurrerar ut reella företag. Mängden kapital är inte oändlig, det som satsas på casinot satsas inte i verksamheter.
Här motverkas aktivt en effektiv kapitalallokering, något som för all del också sker genom användandet av så kallade skatteparadis. Om världens förmögna kunde ägna en bråkdel av den energi som ägnas åt att hitta lägsta möjliga skatt och mesta möjliga hemlighetsmakeri kring sina pengar åt att i stället hitta optimala investeringsobjekt för att tjäna maximalt med pengar skulle väldigt mycket vara vunnet.
Då syftar jag inte bara på hur pengar som ursprungligen tjänats på hederligt sätt genom ägarnas iver att undvika skatt och insyn också skapar grund för system där kriminella enkelt och praktiskt kan tvätta pengar från verksamheter som droger, trafficking, illegal vapenhandel. När man som investerare driver på för mer sekretess är det alltså en direkt hjälpande hand till verksamheter man förmodligen inte sympatiserar med, men det bidrar också till generellt minskad transparens i ekonomin. Är det något dagens komplexa förvirrande volatila världsekonomi inte behöver mer av är det sekretess.
Bubbledrivare
Ett annat argument för finansmarknadernas samhällsnytta och indirekt för att lämna dem ifred, är att de skapar likviditet i marknaden. Det är möjligen sant i högkonjunktur, men då är det tveksamt om verkligen enbart är av godo. På många håll kan man tvärtom se hur venture capital-pengar primärt skapar och driver bubblor genom sin kollektiva jakt på just de verksamheter som i varje specifikt läge upplevs som heta, må det vara internetkonsulter eller nanoteknologi.
Under krisen 2008 höll sedan bankerna tvärtom så hårt i pengarna, också de pengar de fick av stater med det direkta syftet att låna ut och mildra krisen, att hela världsekonomin fick likviditetsbrist. Företag bortom tidsspecifika buzzwords berättar dessutom kontinuerligt om svårigheterna att få tag på riskkapital, särskilt för verksamheter där vinstmöjligheterna må vara stora men mer långsiktiga.
Det sämsta av flera världar
Den fria marknaden bygger på fri konkurrens, fri prissättning och på likvärdig total information. Nu är det förstås en teoretisk modell som aldrig finns i verkligheten, men den senaste och möjligen enda gången finansmarknaderna varit ens i närheten av en fri marknad var förmodligen på valuta- och kreditmässorna i Antwerpen och Besançon på 1500-talet. Det vi har nu möjligen det sämsta av flera världar, med nära nog total frihet på vissa områden kombinerat med bristande insyn, statligt uppmuntrad ansvarslöshet, elefantiasias bland statsgödda institutioner som både är samhällsbärare och vansinniga risktagare för egen vinning. Om man nu tror att friare marknader i allmänhet fungerar bättre än de mer ofria finns det några saker som behöver göras.
När man börjar tala om att reglera finansmarknaderna, eller ännu mer kanske beskatta finansiella transaktioner, talar många om det stora välstånd som fri finansiell innovation lett till och hur framtida tillväxt hotas av sådana tilltag. Man behöver inte gå så långt som förre federal reservechefen Paul Volcker som på frågan om vilka finansiella innovationer som bevisligen levererat samhällsnytta bara kom på en enda: bankomaten. Men den forskning som finns visar inte så mycket mer än att dåliga regleringar är dåliga, och den tar sällan eller aldrig upp den senaste utdragna krisen och påföljande bankakuter. Att finansiell innovation kan leda till BNP-tillväxt är uppenbart, men den extrema volatilitet som just vår version av låtsat fria finansmarknader lett till har sina alldeles egna risker.
Nöjesfält för ojämlikhet
Tillväxten måste också ses i perspektiv av den fördelning som uppstår i en finansdriven ekonomi som vår. I USA, visade siffror nyligen, äger de rikaste 400 personerna lika mycket som den fattigaste halvan av hela befolkningen. Det handlar nästan uteslutande om personer aktiva inom finansbranschen. Man behöver inte vara rättvisepatosfylld socialist för att finna detta anmärkningsvärt, särskilt inte i vetskap om de enorma belopp av skattemedel som nyligen satsats på att täcka upp för dessa personers misstag.
Den sortens ogrundade extrema ojämlikhet har tidigare bara funnits i råvarurika diktaturer och de spänningar som uppstår i dess följd är destabiliserande för hela samhällen. I både USA och England, med liberala välfärdsstater och skatteparadisliknande finansregleringar, har den samtida finanskapitalismen försämrat livsvillkoren för den breda medelklassen, samtidigt som ett litet fåtal blivit ultrarika.
Det är de dubbla rollerna som spökar. Finansinstitutionerna som en av kapitalismens grunder tycks ha fått oss att överse med att finansmarknaderna i realiteten förvandlats till ett nöjesfält för spelgalningar, eller till något som konservativa på andra områden skulle döma ut som degenererad konst. Sett till samhällseffekterna är dock detta verk långt mer oroande än aldrig så många Piss Christ.
(De tidigare delarna i serien finns här, här och här, introt här)
Vad som är helt tydligt med såväl algoritmhandel i allmänhet som med specifika instrument som exchange traded funds, där man handlar i en fiktiv fond som kopplas till värdet av ett visst antal aktiers utveckling utan att de facto äga dessa, eller kreditswappar, som med de hoppaketerade subprimelånen, är att vi kommit väldigt långt från det som antas vara finansmarknadernas själva syfte.
Ingenting av detta handlar om att allokera kapital till produktiva verksamheter. Snarare bör det ses som ett globalt casino, där den smarte eller tursamme spelaren kan göra en förmögenhet helt utan att något kapital allokeras alls utom så småningom till honom. I själva verket är det ju egentligen bara nyemitterade aktier som ger kapital direkt till verksamheter, all övrig finanshandel är bortom och ovanför de produktiva företagen.
När 700 000 avslut görs varje dag på Stockholmsbörsen - upp från 50 000 för bara tio år sedan, innan robothandeln började – hindras tvärtom investerare att nå fram till de företag som behöver kapital. Bruset döljer fakta på marken, transparensen försvinner. Bara existensen av dessa casinoliknande finansinstrument utan koppling till produktion konkurrerar ut reella företag. Mängden kapital är inte oändlig, det som satsas på casinot satsas inte i verksamheter.
Här motverkas aktivt en effektiv kapitalallokering, något som för all del också sker genom användandet av så kallade skatteparadis. Om världens förmögna kunde ägna en bråkdel av den energi som ägnas åt att hitta lägsta möjliga skatt och mesta möjliga hemlighetsmakeri kring sina pengar åt att i stället hitta optimala investeringsobjekt för att tjäna maximalt med pengar skulle väldigt mycket vara vunnet.
Då syftar jag inte bara på hur pengar som ursprungligen tjänats på hederligt sätt genom ägarnas iver att undvika skatt och insyn också skapar grund för system där kriminella enkelt och praktiskt kan tvätta pengar från verksamheter som droger, trafficking, illegal vapenhandel. När man som investerare driver på för mer sekretess är det alltså en direkt hjälpande hand till verksamheter man förmodligen inte sympatiserar med, men det bidrar också till generellt minskad transparens i ekonomin. Är det något dagens komplexa förvirrande volatila världsekonomi inte behöver mer av är det sekretess.
Bubbledrivare
Ett annat argument för finansmarknadernas samhällsnytta och indirekt för att lämna dem ifred, är att de skapar likviditet i marknaden. Det är möjligen sant i högkonjunktur, men då är det tveksamt om verkligen enbart är av godo. På många håll kan man tvärtom se hur venture capital-pengar primärt skapar och driver bubblor genom sin kollektiva jakt på just de verksamheter som i varje specifikt läge upplevs som heta, må det vara internetkonsulter eller nanoteknologi.
Under krisen 2008 höll sedan bankerna tvärtom så hårt i pengarna, också de pengar de fick av stater med det direkta syftet att låna ut och mildra krisen, att hela världsekonomin fick likviditetsbrist. Företag bortom tidsspecifika buzzwords berättar dessutom kontinuerligt om svårigheterna att få tag på riskkapital, särskilt för verksamheter där vinstmöjligheterna må vara stora men mer långsiktiga.
Det sämsta av flera världar
Den fria marknaden bygger på fri konkurrens, fri prissättning och på likvärdig total information. Nu är det förstås en teoretisk modell som aldrig finns i verkligheten, men den senaste och möjligen enda gången finansmarknaderna varit ens i närheten av en fri marknad var förmodligen på valuta- och kreditmässorna i Antwerpen och Besançon på 1500-talet. Det vi har nu möjligen det sämsta av flera världar, med nära nog total frihet på vissa områden kombinerat med bristande insyn, statligt uppmuntrad ansvarslöshet, elefantiasias bland statsgödda institutioner som både är samhällsbärare och vansinniga risktagare för egen vinning. Om man nu tror att friare marknader i allmänhet fungerar bättre än de mer ofria finns det några saker som behöver göras.
När man börjar tala om att reglera finansmarknaderna, eller ännu mer kanske beskatta finansiella transaktioner, talar många om det stora välstånd som fri finansiell innovation lett till och hur framtida tillväxt hotas av sådana tilltag. Man behöver inte gå så långt som förre federal reservechefen Paul Volcker som på frågan om vilka finansiella innovationer som bevisligen levererat samhällsnytta bara kom på en enda: bankomaten. Men den forskning som finns visar inte så mycket mer än att dåliga regleringar är dåliga, och den tar sällan eller aldrig upp den senaste utdragna krisen och påföljande bankakuter. Att finansiell innovation kan leda till BNP-tillväxt är uppenbart, men den extrema volatilitet som just vår version av låtsat fria finansmarknader lett till har sina alldeles egna risker.
Nöjesfält för ojämlikhet
Tillväxten måste också ses i perspektiv av den fördelning som uppstår i en finansdriven ekonomi som vår. I USA, visade siffror nyligen, äger de rikaste 400 personerna lika mycket som den fattigaste halvan av hela befolkningen. Det handlar nästan uteslutande om personer aktiva inom finansbranschen. Man behöver inte vara rättvisepatosfylld socialist för att finna detta anmärkningsvärt, särskilt inte i vetskap om de enorma belopp av skattemedel som nyligen satsats på att täcka upp för dessa personers misstag.
Den sortens ogrundade extrema ojämlikhet har tidigare bara funnits i råvarurika diktaturer och de spänningar som uppstår i dess följd är destabiliserande för hela samhällen. I både USA och England, med liberala välfärdsstater och skatteparadisliknande finansregleringar, har den samtida finanskapitalismen försämrat livsvillkoren för den breda medelklassen, samtidigt som ett litet fåtal blivit ultrarika.
Det är de dubbla rollerna som spökar. Finansinstitutionerna som en av kapitalismens grunder tycks ha fått oss att överse med att finansmarknaderna i realiteten förvandlats till ett nöjesfält för spelgalningar, eller till något som konservativa på andra områden skulle döma ut som degenererad konst. Sett till samhällseffekterna är dock detta verk långt mer oroande än aldrig så många Piss Christ.
(De tidigare delarna i serien finns här, här och här, introt här)
tisdag, december 20, 2011
"Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label", del tre i en serie om antimarknader och banker
Hur ser det då ut nu, efter räddningspaketen? De amerikanska storbankerna är 20 procent större än innan, och därmed än mer omöjliga att låta bli att hjälpa om de klantar sig igen. Och det kommer de att göra. Mitt under pågående statshjälp valde banker som Goldman Sachs att börja köpa upp de giftiga subprimelånepaketen igen, för att därefter kunna sälja dem till staten för några extra hjälpdollar, som ett bistert eko av hur de i momentet innan spelat mot samma subprimelån som de sålde på intet ont anande. Det spelar ingen roll hur marknaden går, man kan tjäna pengar oavsett, och om man inte kan så lämpar man förlusten på staten.
I den pågående eurokrisen syns heller ingen återhållsamhet i bankernas agerande, ingen nyvunnen riskmedvetenhet. Och varför skulle det? En viktig orsak till att EU-länderna varit så oförmögna att hantera den pågående krisen är att politikerna på inga villkor vill låta franska och tyska banker ta konsekvenserna av lättsinniga lån med låg säkerhet till exempelvis Grekland. Den mentala låsning som tydliggjorts i dessa halvhjärtade dödsdömda räddningspaket ger bankerna rätt.
I Sverige hade regeringen 2008 chansen att kräva uppstyckning av exempelvis konkursmässiga Swedbank i utbyte mot lånegarantierna, men det valde Anders Borg bort, trots att det både hade kunnat öka konkurrensen på bankmarknaden och minska riskerna att staten skulle få återkomma med nya pengar. Inte heller har regler införts om att dela upp trading, affärsbanker, sparbanker i olika företag, något som skulle minska samhällsriskerna vid finanskriser.
För vad är egentligen anledningen till att banker, sparbanker eller affärsbanker alls ska få ägna sig åt exempelvis egen trading? Det tjänar stora pengar åt banken när det går bra, förstås, men riskerar i förlängningen spararnas pengar om det går dåligt. Banken har ju inga andra, särskilt inte om man som Swedbank gjorde fram till helt nyligen, delar ut grundkapitalet till aktieägarna genom återköp av aktier.
Egen trading har andra grundläggande problem också, som konflikten mellan de råd som banken ger till sina kunder och bankens egna affärer. Inte sällan agerar bankernas egna handlare helt motsatt mot vad de rekommenderar för kundernas räkning, och det är i realiteten helt omöjligt att säkerställa att inte råd ges till kunder med själva syftet att banken ska kunna tjäna mer på sina egna affärer. Det ger också stora möjligheter till indirekt insiderhandel, när banken sitter på information om vad en kund vill göra för affärer och kan utnyttja denna kunskap i sin egen trading. Banker måste förvisso också ha viss egen handel, för att kunderna ska kunna göra sina transaktioner, men den spekulativa handeln hör inte dit.
Men politikerna har inte bara skapat nya glada vinster i nyss konkursmässiga företag, de säger också uttalat att konceptet ansvarstagande inte behövs här. Tvärtom, ansvarslösheten belönas aktivt. Den som tar höga risker får vinsterna när det går bra, men slipper förlusterna när det går dåligt. Hur politikerna inbillar sig att detta ska leda till något gott över huvud taget för samhällsekonomin är obegripligt. Här återkommer Mats Qviberg och Adam Smiths gemensamma uppfattning om för- och nackdelar med aktiebolaget.
För bör institutioner som enligt allmän konsensus inte får gå omkull, få drivas i en form som är till för att slippa ansvar? Bör dessa aktiebolags styrelser få teckna ansvarsförsäkringar för att slippa själva stå till svars om brott begås eller förmögenheter försnillas? HQ Banks styrelse hade sådana försäkringar, för övrigt. Ansvar är inte så populärt. På motsvarande sätt kan man fråga sig om man verkligen ska få organisera ersättning till finansaktörer enligt bonussystem. Ger inte det också onödiga incitament till hejdlöst risktagande med andra människors pengar?
Man kan också fråga sig, som exempelvis finansmannen och succéförfattaren Nassim Nicholas Taleb gör, om dagens extremt avancerade finansiella instrument över huvud taget bör vara lagliga. Den globaliserade ekonomin är extremt komplex, säger Taleb, och den komplexiteten måste motverkas av enkelhet och genomskinlighet. "Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label: Complex financial products need to be banned because nobody understands them, and few are rational enough to know it.”
Till och med Qviberg har ju påstått att han inte egentligen begrep de finansinstrument HQ handlade med, och även om den naiva oskulden är omstridd är det intressant att vi alls accepterar instrument som är så komplicerade att den som ytterst bestämmer över en finansinstitution kan hävda en sådan sak.
(Tidigare avsnitt i serien finns här och här, introt här)
I den pågående eurokrisen syns heller ingen återhållsamhet i bankernas agerande, ingen nyvunnen riskmedvetenhet. Och varför skulle det? En viktig orsak till att EU-länderna varit så oförmögna att hantera den pågående krisen är att politikerna på inga villkor vill låta franska och tyska banker ta konsekvenserna av lättsinniga lån med låg säkerhet till exempelvis Grekland. Den mentala låsning som tydliggjorts i dessa halvhjärtade dödsdömda räddningspaket ger bankerna rätt.
I Sverige hade regeringen 2008 chansen att kräva uppstyckning av exempelvis konkursmässiga Swedbank i utbyte mot lånegarantierna, men det valde Anders Borg bort, trots att det både hade kunnat öka konkurrensen på bankmarknaden och minska riskerna att staten skulle få återkomma med nya pengar. Inte heller har regler införts om att dela upp trading, affärsbanker, sparbanker i olika företag, något som skulle minska samhällsriskerna vid finanskriser.
För vad är egentligen anledningen till att banker, sparbanker eller affärsbanker alls ska få ägna sig åt exempelvis egen trading? Det tjänar stora pengar åt banken när det går bra, förstås, men riskerar i förlängningen spararnas pengar om det går dåligt. Banken har ju inga andra, särskilt inte om man som Swedbank gjorde fram till helt nyligen, delar ut grundkapitalet till aktieägarna genom återköp av aktier.
Egen trading har andra grundläggande problem också, som konflikten mellan de råd som banken ger till sina kunder och bankens egna affärer. Inte sällan agerar bankernas egna handlare helt motsatt mot vad de rekommenderar för kundernas räkning, och det är i realiteten helt omöjligt att säkerställa att inte råd ges till kunder med själva syftet att banken ska kunna tjäna mer på sina egna affärer. Det ger också stora möjligheter till indirekt insiderhandel, när banken sitter på information om vad en kund vill göra för affärer och kan utnyttja denna kunskap i sin egen trading. Banker måste förvisso också ha viss egen handel, för att kunderna ska kunna göra sina transaktioner, men den spekulativa handeln hör inte dit.
Men politikerna har inte bara skapat nya glada vinster i nyss konkursmässiga företag, de säger också uttalat att konceptet ansvarstagande inte behövs här. Tvärtom, ansvarslösheten belönas aktivt. Den som tar höga risker får vinsterna när det går bra, men slipper förlusterna när det går dåligt. Hur politikerna inbillar sig att detta ska leda till något gott över huvud taget för samhällsekonomin är obegripligt. Här återkommer Mats Qviberg och Adam Smiths gemensamma uppfattning om för- och nackdelar med aktiebolaget.
För bör institutioner som enligt allmän konsensus inte får gå omkull, få drivas i en form som är till för att slippa ansvar? Bör dessa aktiebolags styrelser få teckna ansvarsförsäkringar för att slippa själva stå till svars om brott begås eller förmögenheter försnillas? HQ Banks styrelse hade sådana försäkringar, för övrigt. Ansvar är inte så populärt. På motsvarande sätt kan man fråga sig om man verkligen ska få organisera ersättning till finansaktörer enligt bonussystem. Ger inte det också onödiga incitament till hejdlöst risktagande med andra människors pengar?
Man kan också fråga sig, som exempelvis finansmannen och succéförfattaren Nassim Nicholas Taleb gör, om dagens extremt avancerade finansiella instrument över huvud taget bör vara lagliga. Den globaliserade ekonomin är extremt komplex, säger Taleb, och den komplexiteten måste motverkas av enkelhet och genomskinlighet. "Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label: Complex financial products need to be banned because nobody understands them, and few are rational enough to know it.”
Till och med Qviberg har ju påstått att han inte egentligen begrep de finansinstrument HQ handlade med, och även om den naiva oskulden är omstridd är det intressant att vi alls accepterar instrument som är så komplicerade att den som ytterst bestämmer över en finansinstitution kan hävda en sådan sak.
(Tidigare avsnitt i serien finns här och här, introt här)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
