Under alla dessa år trodde jag att det var mig det var fel på

Jag orkar inte ens bläddra bakåt och läsa alla ångestinlägg, alla större eller mindre sammanbrott, alla bittra litanior om hur jag är för labil för att egentligen klara av mig själv. Jag vet att de finns där. Ni vet förmodligen också.

Jag vet att jag haft ångesten som ständig följeslagare, ihopklappningarna som taktfast markerat livets gång, årstiderna har växlat och med dem de stora svängningarna, men längs de stora linjerna också i mindre vågor upp och ner upp och ner, i ett evigt kretslopp av det jag allt tydligare för mig själv erkänt som nån slags bipolaritet. Jag har funderat över medicinering, men helst inte velat utom när jag till sist ändå tvingades till tillfälliga ångestdämpande. Jag har försökt ordna mitt liv så att instabiliteten blir hanterbar, regelbundna vanor, träna mycket, sova mycket, måttligt med alkohol. Jag har tröstat mig med att jag också har perioder av oerhörd kreativitet, av utåtriktning, av arbetsförmåga, att jag under dessa perioder ibland faktiskt har lyckats göra fantastiska saker.

Det har dock kanske inte hjälpt så värst under perioderna när mitt barn i stället undrat varför mamma gråter hela tiden, när han velat kramas för att trösta, när allt jag orkat varit att sitta med honom under en filt och läsa sagor, när jag plågats av skuldkänslor över att jag på det sättet använt den där lilla varma kärlekskroppen som uppstagare av mitt kollapsade inre. Min kärlek till honom har varit den enda konstanten. Den har jag fokuserat på för att stå ut.

I någon mening har det väl alltid varit såhär, men definitivt sedan hösten 2009. Då hade jag min första stora kollaps, jag antar att man skulle säga att jag gick in i väggen efter ungefär ett år av fullkomligt bisarr arbetsbörda. Det var också under det året jag började enbart frilansa, utan återkommande vikariat eller studier.

Och sedan fortsatte det. Jag hade ingen möjlighet till sjukfrånvaro i utbrändheten, så jag fortsatte jobba. Jag blev mindre och mindre stresstålig samtidigt som jag arbetade i en bransch där ersättningen för nedlagd arbetstid hela tiden sjönk. Åtminstone om man är perfektionist, som jag. Åtminstone om man drivs av att förbättra världen, som jag, så att varje text måste göra skillnad, varje text måste vara välresearchad, välformulerad, långt bortom det man ersätts för som frilansskribent. Jag har skrivit om det här många gånger förut. Vid flera av de mer offentliga sammanbrotten har snälla människor jag inte känner hört av sig och rått mig att lämna medievärlden. "Du ska inte slita ut dig såhär." Jag har visserligen kanske hållt med, men vem skulle då driva de frågor jag driver? Vem skulle annars skriva det jag gör, vem skulle annars bära världen på axlarna när så många andra nöjer sig med att skriva krönikor om nåt nån sagt på twitter? Jag har rätt hård privat pliktmoral. Att offra mig själv var kanske ändå värt det. Och förresten var jag ju sån här, det var min svaghet, min personlighet att envisas med den där jävla ångesten. Jag var bara tvungen att bli bättre på att hantera det. Mer träning, mer sömn, ännu mer inrutad vardag.

Sen fick jag sparken från Expressen.

Det kan man tycka olika saker om, men såhär i efterhand känner jag mest bara tacksamhet. Jag hade aldrig tagit mig ur den där destruktiva relationen själv, och det var verkligen en destruktiv relation. Att aldrig känna sig uppskattad, att aldrig uppleva att man får rättvist betalt, i stället känna sig utnyttjad, lurad, skrattad åt. Att de går på att jobba under de där villkoren, tänkte man sig hur högbetalda fastanställda redaktörer skrockade när de nekade till uppräkning av arvodet ännu ett år, och själv var man ju så tacksam att alls få möjligheten att påverka att man inte orkade bråka. Det var ju ändå bättre än mycket annat, bättre än alla dessa fina tidskrifter som knappt vill betala alls, värt det att kunna nå ut till så många läsare. Sanningen, som antyds av hur det slutade, är väl dessutom förmodligen att redaktören faktiskt aldrig tyckte att jag var så värst bra. Sånt kan man ju ha olika uppfattningar om. Det är inget konstigt. Men man bör nog inte som den underordnade parten stå ut med det hur länge som helst.

Jag har en olycklig tendens att stå ut med saker alldeles för länge. Men sedan mitten av november nu har jag alltså ett alldeles vanligt jobb, med 40 timmars arbetsvecka och sjukförsäkring och semester och mycket mer betalt än jag haft i hela mitt liv och en chef som verkar uppskatta min kompetens och min person och efter en initial kulturkrock och anpassningsprocess har jag nästan ingen ångest alls längre.

Visst har jag tillfälliga ångestdippar, och jag gråter och jag är fortfarande inte så himla bra på stress, och ibland måste jag andas i fyrkant, men det där handikappande, gastkramande mörkret och smärtan som gör att man vill riva av sig huden och skära sig ur kroppen är bara borta. Kapat. De värsta dalarna finns inte längre.

Det är jättekonstigt.

Här har jag gått och trott att det var mig det var fel på och så var det så lätt att bara sluta må så jävla dåligt hela tiden. Tag en person med labil grundpersonlighet men tag bort ekonomisk osäkerhet och utsatthet och känsla av utnyttjning och minska arbetstiden en 30% och ångesten bara fucking försvinner?! Jag vet knappt vem jag är längre. Jag är ju en person som har ångest. Jag var i alla fall en person som hade ångest.

För just mig är det här fantastiskt. Jag slipper gråta inför mitt barn, jag slipper utsätta mina närmaste för vad det innebär att leva nära någon som är så totalt instabil, slipper begära att de ska bära mig långt längre än de, än någon, orkar. Jag kan liksom bara få finnas.

Det är inte utan nackdelar. Jag gillade ju verkligen mitt jobb förut, det var villkoren jag inte stod ut med. Jag fick göra intensivt meningsfulla saker nästan hela tiden, fick känna att jag påverkade världen, fick göra det jag faktiskt är bäst på, att tänka och skriva kvalificerad text. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknade det.

Men jag kan väl skriva böcker eller nåt. Jag har en kolumn en gång i månaden i Dalarnas tidningar. Jag twittrar om politik och sitter i en arbetsgrupp för att motverka rasism. Jag kan hitta mening utanför jobbet, i att sy kläder eller laga mat eller springa eller hänga med mitt barn utan att behöva använda honom som krockkudde mot mig själv. Kanske orkar jag igen om jag får vila i några år. Labil är jag väl fortfarande, men så här långt från att trilla omkull vet jag knappt om jag någonsin varit som vuxen.

Det här handlar dock i förlängningen inte bara om mig. Vi ser hela tiden hur tillfälliga anställningar blir vanligare, också sådana former som leder till extrem utsatthet, som timanställning vid behov. Långt upp i åren tvingas människor avstå från betald semester, säker sjuk- och föräldraförsäkring, tvingas arbeta med osäkerheten om nästa månads ekonomi ständigt hängande över huvudet. De flesta av dem har inte exitmöjligheten att bli kommunikationsansvarig på en statlig utredning och dubbla sina inkomster. De flesta av dem har inga exitmöjligheter alls, och det gäller både om man jobbar i offentlig och privat sektor. Hur många av dem dras med vidrig, rasande, livsförbrännande ångest för att de saknar ekonomisk trygghet? Nog tror jag att man kanske måste ha anlagen i sig själv för det här, men hur många har inte det? Hur många tvingas till livssituationer som utlöser just de där personlighetsdragen som förminskar en, som lägger börda på ens anhöriga, som förlamar och stänger in?

Jag skrev om boken Skitliv i vintras, en bok som handlar om den här, ökande, delen av arbetsmarknaden, och svaren jag fick från högern var talande. Det här är inget problem, tyckte de. Det är bara bortskämda ungdomar som borde sluta gnälla. De som sade så har själva i allmänhet fasta höga inkomster och härliga semestermånader i Frankrike. Det finns en tudelning här i samhället, som jag inte vet hur man ska hantera. Det finns en utsatthet i delar av samhället, på delar av arbetsmarknaden, som i kombination med hur våra välfärdssystem ser ut riskerar att förstärka individuell psykisk utsatthet och slå ut människor totalt.

Jag har kommit ut på andra sidan och kan med skräck och tacksamhet titta tillbaka i avgrunden jag nätt och jämt lyckades undvika. Men så många är kvar och balanserar på kanten. Vill vi verkligen ha det så?

en essä om rättigheter

”To realise the relative validity of one’s convictions and yet stand for them unflinchingly is what distinguishes a civilised man from a barbarian.”

Joseph Schumpeter

”Vi ser dessa sanningar som självklara.” Så inleds de meningar som sägs vara de mest kända på det engelska språket – den amerikanska självständighetsförklaringen. Det som var självklart var att alla människor var skapta jämlika och att deras skapare hade givit dem oomkullrunkeliga rättigheter, däribland rätten till liv, frihet och att söka lyckan efter eget gottfinnande. Det är ett religiöst uttalande. Inte bara den direkta hänvisningen till skaparen, som alltså gör USA till en uttalat religiös statsbildning alldeles oavsett frånvaron av statskyrka, utan också självklarheten. Om det inte krävs någon motivering av ett påstående är det per definition en trosförklaring och som sådan behövs inga belägg, inga härledanden bortom Gud, kristen eller ej.

Mänskliga rättigheter har blivit en sådan trossats. Thomas Jefferson, som skrev texten ovan, var visserligen själv inte särskilt religiös och öppnade i vissa skrifter rentav för möjligheten att det inte fanns någon högre makt, men både den lockeanska naturrätten och den amerikanska konkretiseringen av densamma bygger på idéerna om både en universell mänsklig natur som ger vissa rättigheter och om en gud som har skapat henne. Ingen av dessa idéer går att härleda. Nu är det kanske inte mycket att fundera över kring texter från 1600- och 1700-talet, men det underliga är att samma trosperspektiv präglar rättighetstanken än i dag, långt efter upplysningen. Det traditionella inom naturrätten också bortom det uttalat religiösa är att hänföra rättigheterna till ”människans natur”, att vi är på ett visst sätt och därför har just dessa rättigheter. Häri finns dock ingen vetenskaplig förklaring eller egentliga filosofiska resonemang, vi ställs inför fullbordat faktum. Det är inte särskilt konstigt, då påståenden om mänskliga rättigheter varken är härledda genom empiri eller logik.

”Individer har rättigheter”, inleder exempelvis Robert Nozick sin Anarki, stat och utopi, en av libertarianismens moderna klassiker. Jaha? På andra håll sägs att Nozick ”antar att” individer har naturliga rättigheter, och det kan man ju anta, för diskussionens skull.

Nu behöver man inte hänvisa till naturrätt för att motivera mänskliga rättigheter, andra liberaler har haft mer utilitaristiska argument, som att skademinimeringen kräver dessa rättigheter. Det är argument som håller mycket bättre, om så bara för att skademinimering är betydligt lättare att definiera än människans natur. Naturrätten i alla dess former utgår från en tänkt individ, ett tänkt jag, som det är väldigt svårt att se i verkligheten bortom teorierna. När man ser på påstående om just den mänskliga naturen kan man se hur ofta dessa tenderar att bekräfta maktens världsbild. I västerländsk tradition ser vi alltså egennyttan som en självklar del i den mänskliga naturen, i totalitära stater har man ofta definierat opposition som sinnessjukdom. Människans natur skapas i allmänhet efter de behov som ska uppfyllas.

Bekymren med den individ som västerländsk naturrätt utgår från handlar både om ickeexistensen av en reellt fri vilja och om svårigheten att dra några säkra gränser mellan olika individer. Om det inte finns fri vilja, om vi inte, neurologiskt eller psykologiskt, är avskilda från varandra, hur ska man kunna bestämma vilken entitet som har de där okränkbara rättigheterna? Bekymret rör också de gränsdragningar inom mänskligheten som genom historien har givit bara vissa människor rättigheter. Visst, USA har inte legalt slaveri längre, kvinnor har sedan 1974 rösträtt i alla demokratier, men det där vi:et, vi som har rättigheter, är i ständig förändring. Synen på barnaga varierar dramatiskt mellan också utvecklade frihetliga länder, för att ta något som enligt traditionellt rättighetstänkande vore en uppenbar rättighetskränkning om det skedde mot en vuxen man. Inte heller kvinnor, se på synen på våldtäkt inom äktenskapet eller det relativa överseendet med mord på närstående, har ens i modern tid alltid varit människor med lika rätt.

Men naturrätten förutsätter inte bara en odelbar lättdefinierad individ som är sin egen orsak, här finns också en uppfattning om rättigheter bortom samhället, bortom alla reella möjligheter att beivra brott eller försvara människor från kränkningar. Universaliteten i rättighetsteorin innebär alltså att alla människor (alla som i just detta ögonblick definieras som människor) har rättigheter oavsett om dessa respekteras eller inte. Detta är lika för naturrättslibertarianer och FN-fantaster. Sett ur detta perspektiv har alltså befolkningen i Nordkorea redan såväl yttrandefrihet som upphovsrätt enligt gällande västerländska principer, om man bortser från det lilla problemet med Kim Jong Il och ja, verkligheten. Tro nu inte att jag motsätter mig frihet åt Nordkoreas folk (även om jag kanske inte önskar dem västerlandets immaterialrättsregim) men blir det inte lite väl fiktivt? Kartan stämmer inte, och då kan kartan rimligen inte vara absolut sann.

Nu kan man förstås invända att begreppet rättigheter bara är en språklig konstruktion som vi alla vardagligt använder för att markera att vi tycker att någon borde ha rätt till det ena eller andra, formulerat i satser som att alla barn har rätt till ett lyckligt sommarlov eller att alla har rätt att bli älskade. I ingetdera fallen tänker vi oss sannolikt att någon har skyldighet att erbjuda den lyckan eller den kärleken, vi tillåter oss att glida från det som är otvivelaktiga värden för människor och kalla dessa värden rättigheter. I vardagen är den glidningen inte särskilt konstig, men i filosofin och politiken blir den besvärligare. Det finns ju ingen som helst nödvändig kausalitet mellan värden och rättigheter, oavsett hur absoluta värdena är.

Det betyder inte att inte goda stater bör respektera mycket av det som allmänt kallas rättigheter. Nozicks evige motståndare John Rawls (på vars En teori om rättvisa Anarki, stat och utopi var ett svar) formulerar exempelvis att ”mänskliga rättigheter är nödvändiga villkor i varje system för social samverkan. När de regelbundet kränks har vi våldsmakt och slaveri och ingen samverkan alls.” Även om Rawls fortfarande använder begreppet rättigheter så formuleras de åtminstone i relation till samhället. Rättigheter kan bara finnas i relation till andra människor, och kan bara upprätthållas inom ett samhälle. Samhällets centrala poäng är att i möjligaste mån undvika att människor skadar varandra, något vi tenderar att göra bortom civilisationen. Vi är bara så goda som vi tvingas vara, av normer eller lagar. Detta gäller i allmänhet styrande också, vilket gör att den goda staten gärna får kodifiera vad vi kan kalla grundläggande medborgerliga rättigheter i grundlagar eller motsvarande, men bortom lagarna är rättigheterna meningslösa.

Det finns goda argument för att ändå kalla det mänskliga rättigheter. Hanna Arendt såg exempelvis på flyktingens speciella situation och menade att den rätt som endast tillerkänns medborgaren i varje läge riskerar att nekas den som är medborgare i fel land, den som kommer utifrån och som inte behöver räknas. Så är det förvisso. Också i det välmående och förhållandevis öppna Sverige utvisar vi barn ensamma till länder där de inte kan språket, utvisar svårt sjuka barn till länder där de inte kan få vård, splittrar familjer, firar verkställd misär med champagne. Lidande är inte lika mycket värt om det är en utomstående som lider. Detta trots att vi i retoriken ställer upp på de universella rättigheterna. I förlängningen av Arendts perspektiv finns insikten om att också fiktionen om rättigheter kan vara skyddande mot överheten. Så länge vi låtsas att vi har en absolut rätt blir det lite, lite svårare för makten att kränka oss.

Att se rättigheter som fiktion är dock varken nihilism eller värderelativ multikulturalism. Det är inte så att lagar om bilbältesanvändning har lika stort värde som lagar mot tortyr, eller att ett brott mot de förra lagarna skulle vara lika illa som ett brott mot de senare. Det finns absoluta värden, kanske rentav universella sådana. Undvikande av tortyr borde exempelvis ses som ett fundamentalt sådant, och förbjöds första gången av Fredrik II i Preussen 1740 och sedan 1776 i Österrike-Ungern. I en av samtidens otrevligaste politiska paradoxer talar vi allt mer om mänskliga rättigheter, går rentav ut i krig för att försvara och sprida dem, samtidigt som förbudet mot tortyr 250 år senare inte längre är självklart i liberala demokratier.

Utöver tortyr finns det andra företeelser som svårligen kan kombineras med ett mänskligt liv värt att leva. Slaveri, folkmord, politisk och religiös förföljelse, könsstympning, änkebränning är sådana punkter. Detta skulle jag säga gäller alla överallt och stater där sådant pågår kan inte med bästa välvilja betraktas som goda stater där mänskligt liv respekteras, oavsett var dessa stater råkar ligga i världen.

Ändå kan jag lika lite som någon annan stå fri från det omkring mig. Och även om jag påstår att visst är ont vet jag ju att synen på ondska varierat storligen över tid och mellan kulturer. Huvudsakligen har dessa variationer reglerats i vilka som räknas in i det ”vi” som utgör den moraliska normen. Bara synen på dödande, en handling som man kanske intuitivt tror alltid har ansetts oacceptabel, har fluktuerat dramatiskt. Fel att döda någon från den egna byn, rätt eller åtminstone bara ett praktiskt problem att döda någon från grannbyn. Rätt att sätta ut oönskade spädbarn i skogen, fel att sätta ut oönskade spädbarn i skogen, rätt att sätta ut oönskade spädbarn av fel kön i skogen. Rätt att göra abort, fram till en viss graviditetsvecka i alla fall, denna vecka varierar mellan olika länder. Den amerikanska abortdebatten, som vi emellanåt storögt följer, har i det perspektivet en intressant svartvit dimension där ena lägret anser att alla avbrutna graviditeter från och med konceptionsögonblicket är barnamord medan det andra lägret helst skulle se abort tillgänglig och möjlig fram till den naturliga förlossningen.

På motsvarande sätt varierar synen på dödsstraff, dödshjälp, självmord, dödande i strid eller för all del dödande av oskyldiga civila i krig. Ibland tycker man att det är rätt, ibland fel. Inte sällan tycker samma personer att vissa sorters dödande är absolut oacceptabelt och ondskefullt samtidigt som andra sorter är komplett oproblematiskt. Liv som liv, men inte mord som mord.

Hanna Arendt har sagt att ondska är det som fyller oss med självklar men outsäglig fasa – men det intressanta är ju att detta varierar. Vissa religiösa blir lika fyllda av fasa av en tidig abort som de flesta andra skulle bli av det medvetna mordet på en gullig tvååring. Vissa människor ser på vanvård i grisfabriker med extrem bestörtning, andra rycker ointresserat på axlarna, ytterligare andra säger med bekymrat rynkad panna att det där ser ju inte så bra ut. Vissa blev förfärade över amerikanska soldaters kallsinniga dataspelslek med skarpladdade vapen mot civila, andra blev förfärade över att filmen där man kunde se detta läckte ut i offentligheten. I ett land som Frankrike kallar man fortfarande mord på närstående kvinnor för ”familjetragedier” – crimes passionelles – och ursäktar sådant dödande långt lättare än mord på okända på gatan.

Den fasa Arendt talar om sparar vi till vissa sorters särskilt förfärliga övergrepp på människor, men alla människor räknas inte alltid in. Hittills har det alltså gällt människor. Jag håller det dock alls inte för osannolikt att vi om inte särskilt lång tid kommer se på dagens industrialiserade djuruppfödning och slakt som exakt den sortens bestialitet som kallas ondska. Men också inom mänskligheten rangordnar vi, olika efter olika värderingar, olika efter olika kulturer och sammanhang. Rätten till liv är alltid med vissa förbehåll.

En radikalt multikulturalistisk värderelativistisk kritik mot rättigheter ger för handen att människor med fel hudfärg eller religion inte kan antas ha samma rättigheter som vi vita eftersom de inte riktigt har samma behov av att fritt få uttrycka sig eller fritt få leva ut sin sexualitet utan dödshot eller på annat sätt fritt få välja sin väg i livet. Det synsättet är exempelvis praktiskt i flyktingpolitik. Då kan säga att det inte är så farligt för Ahmed att behöva hemlighålla sin sexualitet för att undvika tortyr eller dödsstraff, eller så farligt för Amina att bli könsstympad eftersom det ju händer många flickor i Somalia. Då kan man låta bli att släppa in dem i valfritt västland och ändå hävda sig följa de principer om universell humanism och just mänskliga rättigheter som man säger sig utgå från. Praktiskt, som sagt.

Även om jag inser det just relativa i min egen definition av grundläggande mänskliga värden kan jag inte godta detta. Jag må inte acceptera idén om rättigheter, men en god stat drar inte upp den sortens skiljelinjer. Samtidigt är det lika svårt, inte minst med det senaste decenniets bellum perpetuum, att se mänskliga rättigheter-doktrinerna som tvingande i internationella relationer. John Rawls ansåg att mänskliga rättigheter borde styra relationerna mellan länder och att brott mot dessa var skäl till internationella interventioner eller rentav krig: ”Mänskliga rättigheter är en sorts rättigheter som spelar en särskild roll i all rimlig mänsklig lag; de begränsar de rättfärdiga orsakerna till krig och krigets utformning och de utgör också en gräns för en regims inre autonomi.” Hur den sortens perspektiv har fungerat i praktiken har vi ju sett rätt väl på sistone, men man måste medge logiken i det. Om vi faktiskt på riktigt tror att det vi kallar rättigheter just är rättigheter, hur kan vi låta bli att agera när de kränks? Man kan självfallet gradera mellan rättigheterna också i detta och tänka sig att det faktiskt finns en skyldighet för omvärlden att ingripa i pågående folkmord men inte i kränkningar av rätten till privat ägande, men också detta kan få konsekvenser långt bortom ett eventuellt slut på dödande.

Av de ursprungliga lockeanska rättigheterna brukar liv och frihet sällan diskuteras eller motiveras. I det rättighetsparadigm vi lever är enigheten kring dessa värden (som sedan definieras som rättigheter) stor och därför krävs sällan mer än rent performativa uttalanden om rättigheternas själva existens. Äganderätten är det lite annorlunda med, både förstås för att den i realiteten respekteras mer än det vi skulle kunna kalla frihet i många av världens länder, och för att viktiga politiska skiljelinjer sägs gå just längs synen på ägandet.

I den liberala traditionen ses äganderätten som självklar, du har rätt till det du själv har skapat eftersom du skapat det själv utifrån din egen person och dina egna ansträngningar. Frukten av ditt arbete är ditt, så att säga. Detta har bland annat fått moderna libertarianer att påstå att skatt är stöld, och att den nödvändiga nattväktarstaten hellre borde finansieras genom exempelvis lotterier då människor ju frivilligt ger upp sina hoptjänade pengar till en Jack Vegas-maskin men inte till skattmasen. Det får andra liberaler att försvara långtgående inskränkningar i människors personliga integritet för att upprätthålla upphovsrätten, som de ser som en äganderätt och därför essentiellt viktigare än andra rättigheter.

Det här synsättet är ytterligt svårt att kombinera med vad vi vet om människan. Äganderätten som princip utgår från en människa som är sin egen orsak, sin egen herre. Om den vi är i stället nästan helt beror på våra gener och vår tidiga uppväxt, i vilken utsträckning kan vi då sägas ha exklusiv rätt till det arbete som vi utifrån den person vi formats till av andra klarar av att utföra? Kan en rättighet verkligen utgå från varje enskild persons tur eller otur, i det genetiska och uppväxtmässiga lotteriet?

Ur ett lite längre historiskt perspektiv är det svårt att inte se hur nästan all kapitalfördelning någonstans bygger på våld, privilegier, på kränkningar av andra. Vid väldigt stora kollektiva kränkningar, som det amerikanska slaveriet eller fördrivningen av olika ursprungsbefolkningar, försöker stater ibland att reglera sådant i efterhand. Det har förstås nackdelen att även om alla som är ättlingar till slavar kan sägas ha förlorat på den monumentala statliga kränkningen har inte alla som inte är ättlingar till slavar vunnit på slaveriet. Det blir en justering mer än någon definitiv rättvisa. Politiskt och moraliskt kan man förstå det ändå. När det gäller kapitalackumulering byggd på mindre självklara övergrepp är det svårare att tänka sig detaljerade efterhandsrevisioner som inte också i sig innebär nya svåra kränkningar. Som teoretiskt exempel kan man självfallet föreställa sig det goda i en total global kapitalutjämning, ett skapande av år noll med en jämn spelplan, varefter alla kämpar vidare efter egen förmåga, men som idé bör det knappast lämna teoristadiet.

Som David Hume skrev är det dock stor skillnad mellan filosofi och vardag. Trots att det inte finns några rättigheter bör den goda staten respektera värdet av det mänskliga livet. Inom vissa förbehåll, med vissa undantag. På samma sätt är frihet ett värde som den goda staten bör respektera och garantera, av utilitaristiska skäl. Trots att jag inte kan se den moraliska grunden till äganderätten är jag heller inte motståndare till privat ägande. Ägandet har viktiga goda effekter, oavsett dess filosofiska grunder.

Ändå tror jag att det är väsentligt att gå bort från idén om rättigheter, och då inte bara för att de saknar filosofisk grund. Rättighetsparadigmet blockerar all diskussion, alla kompromisser. Det kan vara skyddande för den enskilde mot övermakten, om man nu har det som kallas rättigheter på sin sida, men det kan också skapa en unken ovilja till politisk prövning. Om man har en evig och okränkbar rätt till något finns ingenting mer att säga, inga lösningar att pröva mot varandra, ingen verklighet att beakta. Detta har inte minst varit synligt i diskussionen om upphovsrätt.

Det finns mänskliga absoluta värden, men dessa är inte alltid förenliga. Hur ska man någonsin kunna ha rimliga fungerande samhällen om alla dessa värden också är absoluta rättigheter?

”Luften över Jerusalem är tung av böner och drömmar. Som i tungt industrialiserade städer är det svårt att andas” skrev den israeliske poeten Yehuda Amichai, och samma sak gäller här. Rättigheter är politikens motsvarighet till religion. Precis som denna leder den i sina bokstavstroende beväpnade versioner till krig och lidande.

Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011. 

Ni borde läsa Nina Björk i stället:

Ni upprörs över Marcus Birro och hans konservativa familjesyn, roas av hans påstående att barnen är kristdemokrater, och jag orkar inte riktigt engagera mig. Däremot var jag tvungen att slå upp och läsa om ett stycke ur Nina Björks senaste bok, som jag låg i badet i höstas och sträckläste under tårar. Jag provoceras ofta av henne, samtidigt som jag i stycken känner en sådan igenkänning att jag blir rädd. Man ska ju inte känna såhär, ingen gör det, det är omodernt, och enligt en parterapeut jag nyligen talade med, kontraproduktivt för en lycklig relation. Kanske är det så. Jag vet inte längre vad jag tror heller. Men under huvuddelen av mitt vuxna liv har jag i mitt rent personliga förhållningssätt till min relation känt precis såhär:

"När skribenterna i skilsmässoantologin Happy, happy ska beskriva det goda i separationer är det tydligt att de inte bara har de moderna ideala egenskaperna utan även de ideala orden på sin sida. Lyckligt skriver de om "förändring, "utveckling", "frihet". De par som skiljer sig går enligt redaktörerna "vidare, framåt, mot oanade höjder", så vi får väl anta att de som stannar i sina äktenskap snarare stagnerar, går bakåt och nedåt. De ord som Sveland och Wennstam häftar vid den frånskilda människan är desamma som häftar vid själva moderniteten. Vi går framåt, vi går vidare, vi utvecklas, vi förändras. Och vi väljer. De skilda kvinnorna vittnar och att de har vågat välja, att de aktivt och medvetet gjort ett val som leder till förändring och de känner glädje vid insikten att de fkatiskt besitter förmågan att på detta sätt ha makt över sina liv. Vi väljer naturligtvis även att gifta oss; vi står ju verkligen där framför vigselförrättaren och svarar "ja" - men väljer vi att fortsätta vara gifta?

Jag kommer ihåg hur jag tänkte den första tiden när jag var tillsammans med den man som jag så småningom gifte mig med. Jag ville, bland världens alla män, välja just honom på nytt varje dag. Jag tänkte att inget perifert någonsin skulle få orsaka att jag ville ha honom - inget gemensamt boende, inga lån, ingen rädsla för ensamhet eller längtan till trygghet. Bara han. Nu, efter många år tillsammans, och med gemensamma barn, är det som om jag inte längre kan välja honom. Som om val vore ett klumpigt och främmande ord i sammanhanget. Han har liksom ställts utanför de valbara männen. Inte för att jag har gett honom ett löfte som inte vill bryta; inte för att jag vill vara trogen - jag kan varken välja eller vara otrogen. Om jag så skulle ligga med hundra andra män skulle jag vara honom trogen för att han har blivit mitt.... öde. Min historia, min tid, mitt liv. De negativa uttrycken för detta slags erfarenhet finns nära till hands. De står i vår gemensamma känsloordbok och har namn som osjälvständighet, instängdhet, rädsla, ofrihet. Men de positiva? De är inte lika lätta att hitta. Hur ska en kärlekshistoria där val och frivillighet inte längre är riktigt tillämpbara ord överhuvudtaget försvaras? Det är som att både de önskvärda mänskliga egenskaperna och de mest ikoniserade orden - val och frihet - står i motsättning till äktenskap."

Det här är två stycken ur femte kapitlet i Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar - om pengar och människors värde. Den borde ni läsa hela.

Jag har inte blivit miljöpartist

Jag får frågan om jag blivit miljöpartist, och svaret är givetvis nej. Kollektiv som partier ligger som alla vet inte riktigt för mig, jag har f ö redan hunnit oroligt skälla på mp och fråga vad de egentligen vill ha av mig och försäkra mig om att jag inte kommer tvingas in i en kollektiv åsikt utan möjlighet att anmäla avvikande uppfattning. (För människor som känner mig är detta rätt roligt och extremt inte förvånande.)

Däremot har jag mycket stort förtroende för Maria Ferm, särskilt i frågor som på olika sätt rör migration och jag tror att fler behöver fundera över hur vi ska kunna mota den blossande rasismen och främlingsfientligheten, i synnerhet men långt ifrån enbart muslimhatet. Gränserna förskjuts hela tiden kring vad man kan säga, öppet rasistiskt hat etiketteras av stora medier om till "islamkritik", också utanför extremhögern florerar ständig kollektivisering av människor utifrån ursprung.

I stora värderingsundersökningar syns att svenskar i allmänhet är mindre främlingsfientliga, mer toleranta och mer för invandring och invandrare än de flesta andra länder. Vissa tolkar det som att vi alltså inte skulle ha någon diskriminering, att de toleranta svenskarna t ex i stället måste välja bort att anställa folk med fel hudfärg och konstiga namn för att de senare helt enkelt är sämre och därför för dyra.

Mycket tyder dock på att Sverige, trots den där toleransen, har rätt hög grad av informell diskriminering, här är bara ett av de senaste (förvisso anedoktiska) beläggen, och vi har extremt hög grad av homogenitet i framträdande positioner. Det gäller för övrigt inte bara hudfärg, också människor som t ex anses för gamla (över 40) eller har fel eller alltför brokig utbildning eller arbetslivserfarenhet väljs bort. Vi gillar när det kommer till kritan i allmänhet inte olika.

Som blond medelklass mitt i livet är det lätt att blunda för alla de privilegier man tilldelas. Det är lätt att tro att olika människors resultat bara beror på olika ansträngning, lätt att tro att den självklara  upplevelse man har av att betraktas som individ, som blott ansvarig för sig själv, skulle delas av alla.

Tyvärr är det en fullständigt unik erfarenhet, endast öppen för män med rätt hudfärg och social bakgrund. Jag hoppas att, tillsammans med Maria Ferm och de andra i den miljöpartistiska arbetsgruppen, kunna formulera några tankar om hur vi ska kunna öppna den möjligheten lite vidare, och kanske, om så endast på marginalen, mota både den öppna rasismen och den dolda.

Såhär, Sanna Rayman, jag tycker att det är skillnad mellan att mordhota någon på riktigt och att göra det på skämt i ett uttalat satiriskt sammanhang i en serietidning, oavsett hur otrevligt det senare är. Jag tycker att det är skillnad mellan att skicka anonyma våldtäktshot och att skriva artiklar där man beskriver sina ideologiska motståndares åsikter på ett orättvist sätt. Jag tycker att det är skillnad mellan att kalla någon fascist för att man ogillar deras åsikter och att kalla någon en jävla hora som borde dö. Jag tycker till och med att det är skillnad i sig mellan att kalla någon en jävla idiot och en jävla hora.

Det handlar inte om vänster eller höger, utan det handlar om att satir, orättvisa ledarartiklar och allmänt otrevliga tillmälen faktiskt är något annat än den vägg av sexualiserande aggression som riktas mot kvinnor i offentligheten just för att de är kvinnor. Inte för att de är feminister, även om det ofta gör det värre, utan för att de är kvinnor.

Det finns absolut exempel på när sådant sexualiserat hat riktats från vänster till höger, det mest solklara är väl den porrnovell som journalisten och författaren Mustafa Can skrev om Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen, i vilken Can själv sexuellt satte Jensen på plats. Tilltaget var groteskt och det är fullkomligt obegripligt att ett sådant explicit uttryck för kvinnohat inte påverkat Cans fina mediekarriär det minsta.

Ett annat är när någon hällde grisblod och skrev "Borgarhora" utanför bloggerskan Kissies ytterdörr. (Hon har sagt sig sympatisera med sverigedemokraterna.) Att Johanne Hildebrant, som Paulina Neuding skrev, får våldtäktshot av folk som kallar henne krigshetsare är definitivt i samma härad. Att Alexander Bard kallade en kristdemokrat fascistbitch? Nja. Under alla omständigheter är bitch i såfall ett större problem än fascist-delen. Att kalla någon fascist är, oavsett hur rättvist eller orättvist, inte sexualiserad aggression.

Jag säger inte att det är oviktigt att män också får hot och hån, för det får de, inte heller att det är fel att se det större perspektivet där ett aggressivt nätspråkbruk och en konfliktsökande mediedramaturgi bidrar till att flytta gränserna, bidrar till att våldtäktshotare känner sig normala. Men jag tror att det vore bra om vi i alla fall helt kort kunde hålla kvar vid att tala om det specifika sexualiserade, könade hat som kvinnor utsätts för, för att de är kvinnor. I det specifika kvinnohatet ingår alltfrån sexualiserade, könade tillmälen och utseendehån, som inte bör förbjudas, till regelrätta hot, som polisen måste ta på mycket större allvar än de gör i dag. Näthatsbegreppet är i den meningen mycket brett.

Om vi däremot breddar det, och breddar debatten, åt alla håll samtidigt och i diskussionen vill inkludera alla tillfällen där nån varit dum mot nån annan tappar man all möjlighet till skärpa. Allt som blir kvar är att alla borde uppföra sig lite bättre. Att ogilla en låt i melodifestivalen blir näthat. Som någon skrev i en opublicerad kommentar till mitt förra blogginlägg att "Badlands hyena sprider minst lika mycket hat som Avpixlat". För nej, det gör de faktiskt inte alls. 

Hån är inte hat är inte hot

Och så var hela relativiseringscirkusen i gång. Det ligger i begreppets natur antar jag, "näthat" är så brett och inbegriper alltfrån uttalade styckningshot till utseendehån och aggressiva tillmälen. Jag har blivit irriterad när människor försökt ta bort nät-aspekten av det, för att bara trycka på kvinnohatsbiten, både eftersom internet innehåller en mångfaldigandepotential som gör effekterna långt mer extrema och för att nätkulturen i sig på sina håll innehåller ett kvinnohat som man faktiskt måste ta tag i. Samtidigt är det helt essentiellt att begripa att det vi talar om är ett specifikt könat hat, riktat huvudsakligen från män till kvinnor, och kvinnorna angrips för och genom sitt kön, med sexualiserat hat, våldtäktshot, detaljerade hot om våld mot underlivet. Det betyder förstås inte att män aldrig hatas, eller hotas, men just detta, det som Uppdrag Granskning tog upp, handlar om hat mot kvinnor, för att de är kvinnor som tar större plats än hatarna tycker att kvinnor ska.

Det riktar sig till kvinnor som valt offentligheten, men också, som fallet med Julia som kritiserade en 2pac-tröja på H&M visar, mot helt vanliga kvinnor som uttrycker en åsikt som hatarna ogillar. Det riktar sig mot kvinnor som tycker saker, som t ex är feminister och antirasister, men också, som hatet mot Anna Hedenmo eller mot Titti Schultz visar, om kvinnor som helt enkelt visar sig i offentligheten, som upplevs ha makt.

Jag tror absolut inte att detta är något som skiljer vänster från höger. Vem som helst som umgåtts med vänstermän vet att de kan vara värre sexister än de flesta, och det vore uppriktigt intressant att höra om det hat och de hot som riktas mot exempelvis sd-kvinnor ser ut på samma könade, sexualiserade sätt som hatet som visades i Uppdrag granskning. Triumfar kvinnohatet över hela den politiska skalan? Jag skulle tyvärr inte bli förvånad.

Det finns massor av andra djupare analyser att göra kring detta. Malin Nävelsö skrev klokt om hur kvinnoföraktet samvarierar med att vår samtida hetstyckonomi, där konflikter ständigt söks hellre än reflektioner eller kunskap, bidrar till ett klimat där det känns naturligt att skriva att någon borde våldtas om hon t ex ogillar en tröja med en artist man själv gillar. Äh, det är ju bara text, äh, det var ju bara något jag sade. Givetvis finns kopplingar till ett generellt nätspråkbruk, där människor uttrycker momentan ilska, ibland rättfärdig, ibland inte, på ett sätt som man historiskt möjligen gjort i tal men inte i skrift. Och när man gjort det i tal har det inte varit ansikte mot ansikte med personen man avfärdade som ett jävla rikspucko, utan det har skett i privata sammanhang och tillmälena har aldrig nått personen det gällde. Själv skriker jag fortfarande emellanåt fullständigt otryckbara saker när jag läser tidningen på morgonen, men jag väljer mycket sällan att uttrycka mig lika ohämmat på t ex twitter. Visst kan jag vara hatisk eller hånfull, men inte på samma sätt mot specifika personer.

Vi är ännu otränade i alla dessa olika sorters textlighet, vissa, som 2pac-tröjes-försvararna, tycker att text är mindre värt, att det bara är bokstäver, inte spelar nån roll. Andra, som personer som rycker konstiga tweets ur sitt sammanhang och publicerar i papperstidningar, tycks tro att all text tvärtom har likvärdigt allvar som vore det TT-telegram.

Andreas Ericsson skrev smart på twitter om det löfte om makt man tycker sig född till som man och om den bitterhet och aggression som kan följa på insikten att det där löftet för många inte var vatten värt. Det finns något mycket intressant där, som Susan Faludi utredde redan i Ställd för mer än tio år sen, sveket som många män upplever över att världen inte tillkommit dem som de föreställt sig, som de tycker sig ha blivit lovade. Det ursäktar såklart inte våldtäktshot mot kvinnliga programledare, men jag tror att det är i det där ressentimentet vi måste leta efter orsakerna till det här plågsamt utbredda fenomenet.

Vad som däremot gör mig uppriktigt ledsen är de försök till relativisering som exempelvis Paulina Neuding gör i Svd i dag. Hennes text kan sammanfattas med att vänstern är minsann också dumma och förresten så mordhotades Per Gudmundsson en gång i en serietidning. I en serietidning alltså, i ett uttalat satiriskt sammanhang. Sen blev det en likaledes satirisk uppföljning i sociala medier, där folk, visserligen som humor, slängde sig med rätt obehaglig revolutionsromantik.

Man kan tycka att det var hur olämpligt som helst, själv tyckte jag t ex att det var tydligt över gränsen, men att jämställa det med att få sin adress utlagt på nazistsidor och få mail om att sagda nazister tänker sprätta upp dig från underlivet och uppåt? Jämställa det med att hatare anmäler dig till soc för att försöka ta ifrån dig barnen, som gjorts mot Åsa Linderborg? Med att bli hotad med våldtäkt och stening på facebook för att man ogillat en tröja? Med den medvetna hatuppviglan som sker hela tiden på sidor som Avpixlat?

Texten hade kunnat handla om att hatet mot kvinnor är likadant oavsett politisk färg, det antyds i passagen om Johanne Hildebrant, vilket hade varit en viktig poäng. Jag vet att Paulina Neuding får en hel del hat från oliktänkande, det hade varit intressant att veta om det är lika könat, lika sexualiserande aggressivt som sånt man får som t ex uttalad feminist och antirasist. Men det får vi inte reda på, i stället blandas allting ihop, våldtäktshot med ovårdat språk, med satir, med att människor som ogillar ens åsikter skriver det i artiklar på ett ibland otrevligt sätt. Ingen analys. Kvar blir ingenting alls att diskutera mer än att ja, det var kanske dumt sagt av Alexander Bard.

Det är väldigt ledsamt när det finns något så ohyggligt viktigt att prata om.

I didn't know I was looking for ekonomisk förutsägbarhet until I found you

Det här har varit ett vidrigt år. Det har också varit ett underbart år. Vid vissa tillfällen gick vidrigheterna och ljuvligheterna in i varandra så pass att det bara var slumpen som avgjorde om jag vid ett visst tillfälle panikgrät eller inte. Jag har gått från att nypa mig i armen och förundrat uttrycka min oerhörda tacksamhet över allt som varit mig givet till att tja, kanske inte ha så mycket kvar. Eller, jag trodde inte alltid det i alla fall.

Det här var året när det totala hjärnsammanbrottet faktiskt fick mig att inse att jag inte orkade med den förfärliga arbetssituation som medievärlden erbjuder. Det gick bara inte längre att bli så illa behandlad, få så uselt betalt, arbeta så mycket, helt utan skyddsnät. Jag hade min första stora stresshopklappning hösten 2009, men eftersom jag saknat fast jobb och sjukförsäkring har jag aldrig kunnat läka, aldrig haft tid att återhämta mig. Så jag har jobbat på, men med den lågintensiva utmattningsdepressionen ständigt i bakgrunden.

Under perioder har jag knappt märkt av den, som under det knappa år när jag hade ett välbetalt konsultuppdrag på deltid och samtidigt skrev min essäsamling. Då hade jag ekonomisk trygghet och framförhållning samtidigt som jag fick göra något intensivt intellektuellt meningsfullt. Då kunde jag hålla det stången. Sen upphörde konsultuppdraget och jag fick börja försörja mig som skribent igen. Då brakade det ihop. Igen.

Jag skulle kunna skriva mycket om min skilsmässa från mediebranschen, men en sak är säker, så här i efterhand är jag faktiskt glad att Expressen sade upp mitt kontrakt. Man kan tycka vad man vill om hur och varför och det ironiska i att jag kanske hade sett mig själv som för bra för dem snarare än tvärtom, men om de inte hade gjort det är risken stor att jag hade stannat kvar ändå. Så mycket älskar jag ju ändå delar av det där jobbet, så viktigt har jag inbillat mig att just mitt bidrag till debatten varit.

Som min terapeut som jag gick till i våras efter kollapsen sade efter att ha pratat med mig i tio minuter: "Du prioriterar plikt mycket högre än glädje?" Jag satt samtidigt förstummad över att jag aldrig formulerat det så för mig själv förut och över min oförståelse inför hur man skulle kunna göra på något annat sätt. Kan man det? Kan man sätta något över plikten att vara god, att göra gott? Jag inser förstås att andra gör det, men jag vet inte hur. Herregud, jag är som en relik från någon annan tidsålder. Ge mig ett svärd och en mantel när ni ändå håller på.

Jag försöker dock lära mig. Jag försöker lära mig good enough, jag försöker inse att det inte hjälper någon alls att jag går sönder när jag försöker rädda världen. Jag har också tvingats inse, vilket jag tragiskt nog aldrig gjorde förut, att det inte bara är jag som drabbas när jag hela tiden offrar mig själv. Det funkar bättre som motmedel än något annat. Jag må villigt dagtinga med mitt eget välbefinnande, men inte gärna med dem jag älskar. Jag har gjort det de här åren ändå, utan att begripa det. Jag är så hemskt ledsen. Jag försöker vara klokare nu.

Men det bra då, undrar ni kanske. Jo, det här var också året när jag fick stipendium från Författarfonden och därför kunde ha mitt livs första riktiga långa sommarsemester. Jag kan sannerligen vänja mig vid det. Det var också året när jag till slut faktiskt fick ett jobb, ett roligt, bra betalt, tillsvidareanställt heltidsjobb med sjukförsäkring och tjänstepension och betald semester och det känns som om jag vid 36 års ålder äntligen har tillåtits bli vuxen.

Är det såhär det är att vara på insidan, frågar jag mig upprepade gånger, är det såhär det var tänkt att fungera? Jag har gått med i facket för första gången i mitt liv och jag vet inte om ni förstår hur konstigt och underbart det känns. Jag har haft en sjukdag! Jag har visserligen också sjukarbetat hemma flera dagar, men ni vet, baby steps.

Det ligger något väldigt ledsamt i hur jag känner hur ångesten blir mer hanterlig med det fasta vanliga jobbet. Min inneboende skörhet och tendens till mentala bergochdalbanor finns visserligen kvar som alltid, men tar inte längre över, paralyserar inte. De är personlighetsdrag snarare än funktionshinder.

För mig är det förstås inte ledsamt, jag har ju tagit klivet in på rätt sida. Men prekariatet breder ut sig, otryggheten omfattar allt fler, tryggheten allt färre. För vissa är det säkert inga problem, i alla fall inte emotionellt. Det finns solklara fördelar med att inte ha ett vanligt fast jobb också, helt ofrivilligt har det verkligen inte varit för mig. Man slipper möten och chefer, bara det. Men för många är det våldsamt nedbrytande.

Jag visste inte ens om hurpass mycket. I didn't know I was looking for ekonomisk förutsägbarhet until I found you, honey.