torsdag, augusti 20, 2015

The right to be let alone

”If you have something that you don't want anyone to know, maybe you shouldn't be doing it in the first place.”

Eric Schmidt, vd Google

Har du rent mjöl i påsen, lille vän? Så kan man sammanfatta nästan hela det politiskt omvälvande samtal som i Sverige kommit att betecknas som integritetsdebatten. Integriteten är död, säger en sida, det finns inget privatliv längre. Alls.

Detta är inte osant. Det som kallas privatlivets helgd, ”the right to be let alone” i orden från The right to privacy av Samuel Warren och Louis Brandeis från 1890 går inte längre att återfinna. I alla fall inte i den form det då hade. Jag tror heller inte att särskilt många skulle vilja det.
Den svenska debatten om de här frågorna har visserligen varit både aktiv och avancerad, långt mer än i många andra länder, men den har samtidigt präglats av en väldigt endimensionell förståelse av begreppet integritet. Jag menar verkligen inte att vi ska göra som riksdagsledamot Helena Rivière gjorde i ett ökänt inlägg i riksdagens kammare i FRA-debatten och blanda ihop det politiska begreppet integritet med den personliga egenskap som går under samma namn. Sådan lingvistisk sofism må vara underhållande, men leder kanske inte så långt. Däremot bör man fundera över vad det vi politiskt kallar integritet egentligen är, och varför.
Integritetsbegreppet utgår från en gränsdragning mellan det privata och det offentliga. I det privata, enkelt uttryckt innanför det egna hemmets väggar, får man göra vad man vill. Utanför hemmet, i det offentliga, måste man lyda lagar och normer och hotas i den utsträckning man inte gör det av såväl våldsmonopolet som socialt tryck. Den här tudelningen har i förlängningen i liberal teori också placerat arbetsplatsen i det privata.
Det privata må vara en plats där man har rätt att bli lämnad ifred, men det är också en plats där maktförhållanden anses naturliga och oproblematiska. Att bli lämnad ifred har därför kunnat tolkas som den lagliga rätten att våldta sin hustru (lagligt i Sverige fram till 1965), slå sina barn (lagligt i Sverige till 1979), mörda sin partner (ett brott som fortfarande i många länder ses som betydligt mindre allvarligt än att ha ihjäl någon utomstående, något som exempelvis syns i förmildrande beskrivningar av sådana mord som ”familjetragedi”. Eftersom allt detta har skett i hemmet har det varit privatsaker, och alltså ingenting för staten, eller polisen, att hantera. Hemmet är en farlig plats för den som inte har makten.
Det är inte riktigt så längre. Svenskt rättsväsende tar mycket allvarligt på partnermisshandel, faktiskt. Gränsen mellan det privata och det offentliga har flyttats. Det är något att vara djupt tacksam för.
Uppdelningen är också relevant åt ett annat håll. Vissa saker bör man hålla utanför offentligenheten. Sex är en sådan sak, även i en så ickesexualiserad mening att man öppet visar vilket kön man attraheras av, om nu detta inte skulle vara det motsatta könet. Samma handling som antas passa i offentligheten om den utförs av heterosexuella, som att hålla hand eller på annat sätt visa parmässig samhörighet, blir opassande om det är två män eller två kvinnor. Homosexualitet sexualiserar liksom i sig. Denna implicita antydan om att vi ibland på kvällarna ligger med varandra blir samma sak som att kopulera på öppen gata. Även i ett så frigjort och frihetligt land som Sverige knorras det på insändarsidor och bland vissa konservativa politiker och tyckare i anslutning till Pride-festivalen om att dylika perversioner inte hör hemma på gatorna. ”Vi bryr oss inte om vad ni gör i sovrummet”, lyder den modernt bigotta parollen, men att visa upp det så där! Won’t somebody please think of the children.
Det ska sägas att denna uppfattning var långt vanligare bara för runt tio år sedan. När en 20-årig manlig elitfotbollsspelare i våras kom ut som homosexuell, den första någonsin i Sverige och en av extremt få internationellt, möttes det med enorm värme och glädje i stora delar av medierna (på sportforum på internet blev hatet och hånet dock så stort att de tvingades stänga). En av diskussionerna då gällde insikten att många manliga fotbollsproffs rimligen måste ha varit homosexuella, men att nästan ingen tidigare hade vågat berätta om det, trots att öppen homosexualitet generellt varit förhållandevis accepterat och oproblematiskt i åtminstone 10, kanske rentav 20 år. Svenske miljöministern Andreas Carlgren, har till exempel varit öppen med sin homosexualitet i mer än 15 år. I den extrema machismomiljö som är manlig elitfotboll var och är dock gränserna för privat och offentligt andra än i samhället i stort.
På motsvarande sätt flyttas de där gränserna fram och tillbaka med internet. Internet gör rentav uppdelningen svår att alls göra, vilket är grunden för att upphovsrättsindustrin driver på så hårt för ökad övervakning. Inom upphovsrättens historia har man nämligen självklart byggt regler utifrån om något är offentligt eller privat. Privat nyttjande av upphovsrättsskyddade verk har i stort fallit utanför upphovsrättens gränser, man har fått låna ut en bok till en kompis, spela av en skiva till kassettband för eget bruk (även om också denna tidiga kopieringsteknik som bekant försökte stoppas av upphovsrättsinnehavare). Detta är anledningen till att det i början av alla hyrda eller köpta dvd-filmer brukar radas upp exempel på otillåtet, alltså påstått offentligt, bruk av produkten. Att visa en film på en oljeplattform är exempelvis offentligt, och förbjudet. Detta berättas i början på alla filmer, vilket möjligen den vanlige användaren kan finna lite ansträngande. Användningen av filmer i skolor är mer oklart, det finns egentligen undantag för sådant som undervisning, men dessa undantag håller på att snävas in. Den pågående digitaliseringen har nämligen lett till att lagstiftning och rättspraxis blivit hårdare och hårdare i synen på vad som egentligen är offentligt och alltså lyder under upphovsrättslagstiftningen. Tidigare har det funnits en gråzon, men i gällande upphovsrättsparadigm blir den legala gränsen mellan det offentliga och det privata allt skarpare dragen, samtidigt som linjen i livet blir allt suddigare.
För det är inte självklart för en person vars blogg i genomsnitt läser av tio personer, inklusive personens mamma, att bloggen är en offentlig arena. Just detta illustreras kanske bäst av Stephanie Lenz som lade upp en videosnutt på Youtube där hennes bebis dansade till en låt av Prince som spelades i bakgrunden. Målgruppen var familj och vänner, men det var ett roligt klipp och spred sig, som roliga klipp ibland gör. Musikbolaget Universal tvingade bort klippet och just nu pågår en rättegång som ännu inte klargjort hur man egentligen får göra.
Den nya folkliga mashup-kultur där människor använder existerande verk i nya egna kombinationer och variationer är möjlig endast genom ny teknik, men är samtidigt i huvudsak olaglig. Du får visserligen filma ditt barn när det dansar, men du får inte lägga upp filmen på nätet utan att inhämta godkännande från upphovsrättsinnehavarna till bakgrundsmusiken. En tonåring som talar in en videodagbok och har en skiva på i bakgrunden blir liktydigt med kommersiell kopiering och spridning av verket. I Sverige har vi exempelvis i fildelningslagstiftningen det oklara begreppet ”kommersiell skala”, med vilket man menar att sprida brett oavsett om man tjänar några pengar på det. Det är svårt att tolka annorlunda än att man vill antyda kommersiella motiv också bakom helt ickekommersiell spridning eftersom straffvärdet då traditionellt har blivit högre. Att sprida saker digitalt anses i utgångsläget vara att sprida dem offentligt och kommersiellt. Det amerikanska begreppet fair use, som man tycker borde kunna täcka sådan amatörkultur räcker inte. I Sverige och Europa har vi inte ens sådana rättsliga undantag.
Inte heller känns en arena som Facebook självklart offentlig för den som faktiskt bara är Facebook-vän med personer han eller hon känner på riktigt och mest använder det för att lägga upp bilder på sina barn så att farmor och kusinerna kan se eller föra lättsamma samtal med sina riktiga vänner. Samtidigt är Facebook rätt uppenbart offentligt för alla de kändisar som främst använder det som ett redskap att nå fans. Det här dilemmat, gränsdragningen mellan privat och offentligt, kan man se tydligt i hur medierna använder Facebook. Är det okej, som Aftonbladet exempelvis gjort, att ta bilder från en ickeoffentlig persons fotoalbum för att illustrera en nyhet utan att fråga? Är det okej att citera Facebook-statusrader i artiklar utan att fråga? Bör man göra skillnad utifrån hur olika personer de facto använder Facebook och därmed göra arenan till antingen renodlat privat eller renodlat offentlig? Det här ett dilemma inte bara utifrån skiljelinjen mellan privat och offentlig moraliskt utan också lingvistiskt. Det finns drastiskt olika språkligheter, där ett privat språk är mycket närmare muntligheten i ton och karaktär, även när denna genom internet sker i skriven text. När text flyttas mellan olika språkligheter, från ett privat språk till ett så offentligt språk som en tidningsartikel kan innebörden bli helt förvrängd. För exempelvis en politiker blir det ändå mycket svårt att försvara sig med ”men jag skämtade bara”, om något som kan uppfattas som olämpligt slås upp i tidningarna, även om det utmärkt väl kan vara helt sant. Ironiskt nog tycks inte journalister särskilt bra på att bedöma dessa olika grader av språklighet.
Den nya digitala öppenheten, där vi berättar om intima detaljer för främlingar, och där bekantskapskretsar växer exponentiellt, hakar i diskussionen om övervakning. Också här är oförståelsen stor för svårigheten att alls dra exakta gränser mellan offentligt och privat. Ni lägger ju ut hela era liv på nätet, varför bråkar ni så om FRA, var en vanlig kommentar mot den starka folkliga upprördhet över nya övervakningslagar som bland annat förde Piratpartiet till EU-parlamentet. Det var allt eller inget, privat eller offentligt. Den som inte levde enligt gamla tiders integritetstänkande, med stängd dörr mot omvärlden, ansågs ointresserad av privatliv över huvud taget, och det var med stor förvåning politikerna upptäckte sommaren 2006 att det faktiskt inte stämde. Inte sällan var det precis samma personer som bloggade och twittrade och levde i stor digital öppenhet som upprördes mest av svenska politikers planer på såväl FRA-lag som datalagringsdirektiv och Ipred-lag. Tyvärr tycktes en del av dem se på frågan om privat och offentligt med samma antingen eller-tänkande som övervakningsivrarna. Vi har rätt till integritet, sa de, utan att närmare precisera vad de menade med detta. Jag gjorde själv liknande förenklingar i en hel del texter. Men integritetsbegreppet är ju inte hugget i sten. Borde man inte hellre exempelvis tala om anonymitet (för den som önskar och vidtar lämpliga mått och steg) eller om de konkreta riskerna med den kartläggning stater och företag ägnar sig åt.
I vissa sammanhang kan man ibland fråga sig om inte engagemanget mot övervakning för vissa faktiskt mest handlat om upplevda konkreta hot mot den egna livsstilen där fildelning var en viktig beståndsdel. Inte för att det är något nödvändigt fel med detta, men ur ett politiskt perspektiv kan man ju tycka att användningen av exempelvis datalagringsdirektivets lagring av mobiltelefoners placering mot det EU betraktar som oönskade människor, förhoppningsfulla asylsökande eller papperslösa invandrare, är ett större hot. Det är ytterligt sannolikt att data kommer användas just så. Flyktingar uppges i diverse EU-dokument som prioriterade hot och den övervakningsutrustning som Sverige ville sälja till Libyen i en tid alldeles nyss när västvärlden mest såg Moammar Ghaddafi som en excentrisk kille i färgglada dräkter, var ju exempelvis specifikt till för att förhindra flyktingar att ta sig till EU för att alls kunna söka asyl.
Men den frågan är kanske för politisk för att passa i integritetsrörelsen antipolitiska credo. Då kan man inte samla lika stora skaror som om man bara talar fluffiga ord om rätten att ha sin dator i fred.
Frågan om vad politiker och företag egentligen kan göra med all datainformation är å sin sida både för komplicerad och för potentiellt dystopisk. Det digitala sociogrammet ger långt mer information om oss än aldrig så snillrik traditionell övervakning. Väl utförd ger den information som vi kanske inte ens kände till själva. ICA gör enkla sociogram över alla kortkunder, där de kan se hur gammalt just ditt barn är, vilken livssituation du har, i förlängningen vilket slags människa du är, bara utifrån att se vilka blöjor, vilken mat och vilka tidningar du köper. Googles reklam anpassas efter vad du för ögonblicket skriver eller läser på skärmen, och utifrån människors sökmönster kan de redan i dag följa smittspridning bättre än världens smittskyddsinstitut. Människor som har influensa tenderar att googla ”influensa”. Det är redan välkänt att man via Google analytics i förväg kan se vinnare i amerikanska val. Vinnaren i varje stat är mer googlad än förloraren. Mönstret är entydigt.
Mönsterläsning och -tydning kan nämligen inte bara se vad vi gjort hittills utan också med god träffsäkerhet vad vi kommer göra härnäst. Mer komplicerade än så är vi inte. I enklare former används detta redan hos privata företag, eller hos polisen i samband med brottsbekämpning. Men om man tar steget ut till det som FRA sannolikt kommer att försöka göra utifrån sina överlägsna datamängder, det vill säga förutse beteenden och förhindra dessa innan de ens har hänt, hamnar man lite för nära ett helt århundrade av dystopisk science fiction för att det ska kännas politiskt hanterbart. Ingen politisk debattör med självaktning vill hamna i positionen att man påstår saker om motståndaren som redan har filmatiserats med män i trikåer. Ens om det vore sant. Det blir liksom löjligt. Därför lämnas sociogrammen åt akademikerna. Även om rättsstaten kan vara i fara.
En annan klassiskt liberal uppdelning i privat och offentligt är åtskillnaden mellan det som inte har eller har med staten att göra. Detta gäller inte enbart sådant som i dag märks i termer som offentligt ägande eller offentlig sektor, utan är uppdelningen mellan det politiska och det som inte är eller bör vara politik. Här har människor delats upp efter kön, kvinnan är eller gör inte politik, och efter de olika logiker som följer de olika sammanhangen. Det offentliga, politiska, följer vissa logiker, det privata, ickepolitiska, följer andra. Politiska termer om rättvisa och frihet hör till det offentliga, det som har med staten att göra. Därför ägnar sig liberalen gärna åt att fundera över hur sådana värden ska värnas och skapas i förhållandet mellan människa och stat. Statens övergrepp, övermakt, måste strikt kontrolleras och beivras för att mänskligheten alls ska kunna blomma. Till skillnad från den konservative, som må se brott mot staten som särskilt farliga, har liberalen traditionellt sett brott av staten som det allra värsta.
Det finns en poäng där. Hela idén med våldsmonopolet, och i förlängningen staten, är att vi ger upp makt i utbyte mot skydd. Vi avstår från att beväpna oss själva eftersom staten har åtagit sig uppgiften att hålla oss säkra. Om då polisen är korrupt eller rasistisk och använder sitt våldsmonopol mot svaga och utsatta utan anledning blir resultatet inte bara att enskilda skadas, utan också förtroendet för staten och känslan av gemenskap. Statens övergrepp är värre just för att de är statens och för att de genom att de är statens kan vara så mycket värre, så mycket mer oundvikliga. Om en enskild läkare får för sig att sterilisera patienter han finner ovärdiga för reproduktion kan han åtalas och dömas och fråntas läkarlegitimationen. Om staten bestämmer att alla läkare bör hålla utkik efter patienter som inte bör få solka ner folkhemmet med sin avkomma har den enskilde långt mindre möjlighet att såväl protestera som komma undan. Den som har makt tenderar ofta att missbruka den, samma sak gäller den som har mycket makt. Staten har ofta mest makt.
Men staten är inte den enda som har makt. Ändå har liberaler ofta varit mindre intresserade av maktutövande och maktövergrepp i det man kallar det privata. Arbetslivet innehåller uppenbara maktojämlikheter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Liberaler har historiskt stött arbetarrörelsen i sin kamp på det området, och den liberale filosofen John Stuart Mill skrev och tänkte mycket om det uppenbart destruktiva i denna ojämlikhet, liksom i själva konflikten mellan arbetare och arbetsköpare. Ändå ser än i dag många liberaler mellan fingrarna på arbetets maktojämlikhet, som vore den på något sätt naturlig.
Måste arbetsköpet innehålla en sådan maktdimension? Bara om den som säljer sitt arbete inte har något annat val. Om den som säljer sitt arbete måste acceptera budet från den som köper, för att kunna betala hyran, ge sina barn mat, hålla armodet på armslängds avstånd, då hamnar maktlösheten väldigt nära slaveriet. Inom marxistisk teori kallas detta som sagt kommodifiering. Människan blir blott en vara. Vi säljer oss för att vi måste. Vi är alla horor, med ett mer sentida uttryck. Alla är förstås inte horor i det här exemplet, bara de som inte har något annat val.
Välfärdsstatens själva syfte är att förhindra detta. Att dekommodifiera. Genom välfärdsstaten ska vi ha alternativ, vi ska inte behöva tacka ja till vad som helst, ska inte behöva acceptera det vi inte kan acceptera för att hålla svälten borta. Välfärdsstaten löser här upp gränsen mellan det privata och det offentliga och träder in för att ändra maktförhållandena. Bortom staten gör fackföreningarna samma sak, emellanåt mer framgångsrikt. Genom att sluta sig samman väger arbetarna upp arbetsgivarens övermakt något, genom att tillsammans skapa miniminivåer under vilken ingen säger ja tack förhindrar man den arbetarnas inbördes konkurrens som är arbetsköparens största tillgång. Det är beskrivet lite högtidligt här, men är vardag i huvuddelen av västvärlden. Också fackföreningarna har blivit maktspelare i sin egen rätt, men de inneboende problem sådana har. Ändå flyktade i våras nyheten förbi att amerikanska delstater har förbjudit kollektiv löneförhandling för offentligt anställda. Det beskrivs som en sparåtgärd. Målet är alltså att få igång den där inbördes konkurrensen igen och därigenom pressa ner lönerna för exempelvis lärare och busschaufförer. Makten förflyttas politiskt, men nu bort från arbetaren och tillbaka till arbetsgivaren.
Ett vanligt budskap i den postmoderna digitaliserade ekonomin har annars varit att maktojämlikheten mellan arbetsgivare och arbetstagare förskjutits till den senares fördel. Arbetarna har tagit makten över produktionsmedlen, har både forskare och debattörer påstått, och syftat dels på datorer, dels på det man kallar humankapital. I yrken där de primära produktionsfaktorerna är å ena sidan persondatorer å den andra den enskilde arbetarens hjärna kan det förstås se ut som en sådan maktförskjutning har skett. Vi äger ju oss själva, de flesta i medelklassen äger egna datorer, vi äger därmed produktionsmedlen. Det är en mycket grund analys, också bortsett från att majoriteten av den arbetande befolkningen inte har just den sortens yrken. För makt har sin egen logik. Den som berövas makt på ett område försöker ta igen det på ett annat. Om människor förvandlas till humankapital är det fåfängt att tro att inte kapitalisten ska försöka kontrollera hela människorna.

Historiskt har arbetarrörelsen drivit frågan om att demokratin inte ska stanna vid fabriksväggarna. Demokratin – politiken. Det offentliga, alltså. Ibland har det handlat om ägandet, ibland om annat fackligt arbete. I dag, med de förskjutningar vi ser av gränsen mellan offentligt och privat, med maktförskjutningen kring produktionsfaktorerna, ser vi exakt motsatt rörelse. Varför ska chefens makt sluta vid fabriksväggarna?
Vi ser personer få sparken för saker de skrivit på Facebook eller privata bloggar, eller rent av bara för att de i privata sammanhang haft kläder på sig som en arbetsgivare ansåg olämpliga, som i fallet med barnskötaren med en mössa med texten ”pornstar” på en Facebook-bild. Genom wifieringen förväntas många svara på jobbmejl på kvällen eller semestern, vi förväntas ha telefonen på utifall att något händer (generellt utan att få betalt för denna övertid). PR-konsulter säger att vi alla bör se oss som ambassadörer för våra arbetsgivare, också utanför arbetstid. Arbetsköpet inbegriper alltså numera inte bara att vi ska utföra ett visst arbete under viss tid utan också att vi ska inympa arbetsgivaren i våra själar. Prostitutionsmotståndare talar ofta om sexarbete som att ”sälja sig själv”, för att antyda att det inte är ett arbete som alla andra utan har större implikationer för identiteten, men här är det exakt den förväntningen som finns. Man säljer sig själv till jobbet på obegränsad tid, som i sådana 24/7-bdsm-relationer där maktspelet pågår dygnet runt hela tiden och båda parter förväntas leva sina roller utan avbrott, men i det här fallet handlar det om att man jobbar på SJ eller Motala kommun. Jag föreställer mig att kickarna är lite sämre.

Den traditionella uppdelningen i privat och offentligt är grundläggande för den här utvecklingen genom att personer som jobbar på privata företag har lagstadgad arbetsgivarlojalitet, medan offentligt anställda har meddelandeskydd. Om man jobbar åt ett privat företag har man åtagit sig att aldrig göra något som skadar företaget, också om detta skulle vara att berätta om att företaget släpper ut miljöfarligt avfall eller vanvårdar äldre. Båda uppgifterna skulle onekligen vara skadliga för företaget om de kom ut. Om vi alla nu är ambassadörer för våra arbetsgivare, dygnet runt, blir det arbetsgivarens ansvar att kontrollera att vi inte ger en bild som kan vara skadlig. Om en lärare har annonser på nätet om sin önskan om pisksex kan detta såklart skada skolans rykte, om en montör har rasistiska skämt på sin blogg kan det ge ett dåligt sken åt verkstaden. Yttrandefriheten och arbetsgivarlojaliteten skär av varandra precis där gränsen mellan det privata och det offentliga inte längre kan hittas. 
Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011. 

Vi är alla cyborgs

”By the late twentieth century, our time, a mythic time, we are all chimeras, theorized and fabricated hybrids of machine and organism; in short, we are cyborgs.”
Donna Haraway
Två och en halv tusendels millimeter, eller mikrometer, tjocka är de, elektrodmönstren tryckta på silkestyg som forskare vid universitetet i Pennsylvania tog fram förra året. Det är ungefär en fyrtiondel av ett vanligt pappersark. Det tunna silket läggs sedan direkt ovanpå hjärnan, man sköljer alltihop med saltlösning och tyget disintegreras. Elektroderna blir ett med hjärnan.
Brain-computer interfaces kallas det, hjärna-maskin-gränssnitt, kopplingar direkt mellan nervceller och maskiner. En av de äldsta och mest grovhuggna versionerna är EEG, elektroder på utsidan av huvudet för att mäta hjärnaktivitet och exempelvis diagnosticera epilepsi eller hjärnskador. I dag är det också vanligt med kirurgisk BCI, där elektroder opereras in till själva hjärnan där de kommunicerar direkt med nervcellerna. Det har funnits problem med dessa metoder, både riskerna för hjärnskador vid själva operationen och för att ärrvävnad ska kapsla in elektroderna och både försämra deras effektivitet och hjärnans egen, i den utsträckning man nu kan skilja dessa åt. För det intressanta är ju att det efter hand inte blir någon skillnad. Hjärnan gör ingen skillnad på varifrån impulserna kommer, och BCI har haft goda effekter för hjärnfunktionen hos opererade patienter. Med den nya silkesmetoden hoppas forskarna komma bort från riskerna och i så småningom brett tillgänglig medicin kunna förbättra hjärnans funktionssätt på samma sätt som pacemakers och titanskruvar är självklara hjälpmedel vid andra åkommor.
Medicinskt är det fantastiskt. Filosofiskt är det svindlande. För vem är det som tänker om hjärnan och datorn sitter ihop? Vem är det jag som hjärnan hör ihop med, vem är individen, är det en människa eller maskin? Om nu tekniken fungerar så sömlöst som forskarna hoppas är det inte osannolikt att tänka sig en önskan om att använda den inte bara vid hjärnskador utan också som generell mental förbättring, som sätt att göra oss smartare. Då kommer vi alla sannerligen vara cyborgs.
Detta är inte lätt att hantera i en kultur som så självklart ser den mänskliga individen och det självständigt tänkande, kännande jaget som sitt centrum. I varje givet ögonblick betraktas vi i västvärlden som just individer, avskilda från varandra, självständiga, fria. De sammanhang där vi inte är fria, eller där vi inte är avskilda från varandra, ses blott som anomalier i individualismens tidevarv. I kristen efterföljd ser vi den inre glöden, viljan, agensen, i varje människa som drivande i hans eller hennes liv. Idéerna om jaget, individen och den fria viljan är basen för nästan allt annat tänkande, däribland definitivt för hela liberalismen.
Men finns de? Finns det något entydigt jag, någon särskild individ med egen vilja?
Inom vetenskapen är det som sagt rätt enkelt. Där ser man att den mänskliga hjärnan bara är ett signalfilter, allting vi tänker kommer ursprungligen utifrån. Det finns ingenting inuti oss som skapar signaler, tankar, känslor ur intet. Vi vet också att var och en av oss inne i kroppen bär omkring på ungefär ett och ett halvt kilo bakterier, fristående organismer som hjälper oss att fungera. Det gör inte vår kropp till mindre av vår egen, ytterst få drar antispeciesismen så långt att vi borde ge kroppsbakterierna egen beslutanderätt, men det säger något om vår tendens att samarbeta med omvärlden. Inte ens inne i kroppen är vi ensamma.
Samtidigt är mycket av det vi tror är medvetna val i själva verket beslut som fattas av våra hjärnor helt oberoende av medvetandet. Det gör oss inte i sig till mindre av individer, men det väcker frågor om det vi kallar jaget. Det vi kallar medvetande tycks inte på något särskilt meningsfull sätt kunna sägas ”bestämma”. Studier där man observerat människors hjärnor med värmekamera samtidigt som försökspersonerna fattar olika beslut visar att medvetandet tvärtom är långt efter hjärnan. Tidsglappet mellan när hjärnan fattar ett beslut och när vi tror att vi fattar ett medvetet beslut är upp till 7 sekunder. Det är väldigt lång tid i hjärnsammanhang. Medvetandet tycks mest till för att rationalisera i efterhand, för att komma på argument för varför vi gjorde på det ena eller andra sättet.

Väldigt få människor hävdar numera att människan har en själ, mer än metaforiskt eller religiöst. Själen är ett religiöst begrepp som man kan tro på på samma sätt som man kan tro på Gud, men det är just tro snarare än vetenskap, med trossatsens inneboende fördelar och begränsningar. Vi är våra kroppar, det som finns finns och om man vill tro att det finns mer är det självfallet inget att bråka om, men heller ingenting man kan basera uppfattningar utanför religionen på. Men om själen inte finns, mer än som religion, vad är i så fall jaget? Vad är jaget som inte är hjärnan? Descartes, som trodde på själen, placerade som bekant jaget i tallkottkörteln, och såg jaget som den plats där kropp och själ kommunicerade. Vad man ska med jaget till utan själ är mer oklart. Ändå upplever många det som obehagligt att tänka att vi inte är herrar över våra kroppar, att det inte är ”vi” som bestämmer. Det obehaget blir rimligen inte mindre när man inser att inte heller medvetandet bestämmer.
Det är dock ingen förlust att vi inte är fångna i våra egna jag. Det mänskliga tänkandet präglas både av vår kultur och av våra kommunikationssätt och en mycket stor del av det vi betraktar som begåvning och framsteg handlar om vår förmåga att i allt större grad placera tänkandet utanför oss själva. Vi har i den meningen alltid varit cyborgs. Också bortom BCI finns i dag i miljontals människors badrumsskåp SSRI-preparat, som aktivt påverkar hjärnans funktionssätt. Det krävs förresten inte ens mediciner. KBT-terapi fungerar likadant utan tabletter, genom specifika övningar lär man hjärnan nya sätt att fungera, man utnyttjar medvetet hjärnans extrema plasticitet och intensiva samspel med omvärlden för att pränta in nya tankemönster och beteenden.
Lika mycket är man en cyborg när man använder penna och papper för att lösa ett matematiskt problem. Vid studier där vissa enbart använder hjärnan för att räkna och andra använder just papper och penna har man sett att hjärnan fungerar olika under de olika omständigheterna. De som använder penna löser inte bara problemet snabbare för att de har outsourcat del av tänkandet till handen, pennan, sifferspråket och papperet – de tänker på ett annat sätt. Den som bara håller sig inom sin egen skalle förlorar. Pennan blir en del av hjärnan.

Människans hjärna är aldrig ensam. Det är det ständiga umgänget med omgivningen, den ständiga anpassningen, utvecklingen, som gör människan till en speciell art. De blomkålsliknande 1,5 kilo vi alla bär på skiljer sig nämligen i allt väsentligt, fysiskt och neurologiskt, inte från hjärnorna på de allra första människorna för sådär 100 000 till 200 000 år sedan. Evolutionen går inte snabbare än så. Vi är i grunden likadana. Eller, vi hade varit det, om hjärnan hade varit avskild från omvärlden. Om vi, på något meningsfullt sätt, faktiskt hade varit enskilda separata individer. Tvärtom är det just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi har kommit så pass långt från savannen. Allt det vi kallar mänsklig civilisation bygger på att vi låter våra hjärnor sträcka sig utanför skallen.

Skriftspråket var ett av de första kollektivt genomgripande sådana outsourcningsprojekten. Som många har påpekat var Sokrates, som levde under den brytningstiden, starkt negativ till skriften. Han menade, något vi självfallet bara känner till eftersom Platon skrev ner det i Faidon, inte bara att skrivkonsten skulle försämra människans minne, eftersom man inte längre skulle behöva komma ihåg allting man ville tala om eller tänka på, det skulle också ge ett mer sterilt och därmed mindre värdefullt vetande. Till skillnad från ett samtal mellan människor kunde inte skriften anpassa sig efter människors själar, och allt skriftlig kunskapsöverföring blev därför blott meningslös envägskommunikation.

Det är faktiskt lätt att förstå Sokrates invändningar. Kollektivt kognitivt och civilisatoriskt måste man ändå säga att skriftspråket har varit en succé. Bokstäverna har utvidgat våra hjärnor med många miljoner hyllmeter och effekterna på samhällena har inte varit mindre. Det måste förstås både utifrån utvidgningen av hjärnan till papper och från den fantastiska möjlighet till kommunikation mellan människor som skriften ger, över tid och samtidigt. Det samlade vetandet gavs möjlighet till demokratisering och spridning.

Det skifte vi är mitt inne i nu är lika stort som införandet av det skrivna ordet och precis som Sokratets var då är vissa oroade över de kognitiva effekterna. Den amerikanske författaren Nicholas Carr har i åtskilliga böcker och artiklar exempelvis anfört att människan i dag varken är förmögen att läsa längre texter eller till längre stunder av djup koncentration. Detta menar Carr är internets fel. Kanske är vi på väg tillbaka i en mer momentan tradition av tillfällig uppmärksamhet, liknande den innan skriftens utbredning. I små banala detaljer är det uppenbart att människor i allmänhet inte längre minns telefonnummer eftersom de inte behöver göra det, eller att de flesta nog skulle medge att de störs i ett längre mer kreativt arbete av såväl mejlplingande som twitterflöde. Verktyget Mac Freedom är intressant i sammanhanget, eftersom det skapar en artificiell internetlös miljö för den som så önskar under en begränsad tid, liksom nätvanliga begrepp som att ”tunnla” när man stänger av flödet och bara arbetar hängivet med en sak åt gången. Vi ger oss själva illusionen av att vara avskärmade individer eftersom det gör visst sorts arbete enklare. Tänk om man kunde göra samma sak med behovet av att hämta på dagis.

Kritik har dock riktats mot Carr. De förändringar han påstår sig se finns helt enkelt inte. Inte det att internet inte påverkar hjärnan, allting vi gör, allt vi konfronteras med påverkar hjärnan, men nätet och interaktiviteten tycks huvudsakligen göra oss gott. Stora studier visar exempelvis att de kognitiva effekterna av datorspel är entydigt goda, för allt från uppmärksamhetsgrad till visuell perception. Det här gället intressant nog också extremt enkla spel, som Tetris.
En studie från University of California i Los Angeles 2009 visade till och med att det som ses som centralt i den här uppfattade fördumningen, att googla, ger ökad hjärnaktivitet i de delar av hjärnan som används för uppmärksamhet och analysförmåga, om man jämför med att läsa en bok. Google gör oss alltså smartare, inte dummare. Vi blir smartare tillsammans. Den enskilda hjärnan är inte nödvändigtvis en meningsfull enhet.
Om kopplingarna mellan hjärna om omvärld skriver bland andra Andy Clark och David Chalmers i The extended mind, det utvidgade sinnet. De använder sig av exemplet med den minnesstörda person som skriver ner saker i en anteckningsbok för att komma ihåg dem. En person utan problem med minnet minns själv, internt i hjärnan, hur man ska gå en viss väg, vad människor heter eller hur de hör ihop. Personen utan minne minns med hjälp av sina nedskrivna anteckningar. Minnet är alltså i det senare fallet externaliserat till anteckningsboken. Finns det i det här fallet någon essentiell skillnad mellan de olika typerna av minne? Anteckningsboksversionen känns förstås klumpigare, de flesta av oss skulle föredra att minnas ändå, men minnen förvrids ju i huvudet. Nedskrivna anteckningar kan mycket väl vara mer korrekta än det vi upplever oss minnas. Just denna skillnad i dynamik finns där mellan hjärna och papper. Den skillnaden finns dock allt mindre mellan hjärna och digitala hjälpmedel. Google-sökningar som är anpassade efter historiskt beteende, automatiskt personligt anpassade hemsidor, allt detta visar hur internet blir en outsourcad hjärna som dessutom beter sig ungefär som hjärnan.
De neurologiska diskussionerna om vem det är som bestämmer av medvetande och hjärna är en sak. Någonstans i kroppen fattas det beslut, det finns en hand som håller i pennan, en hjärna som kopplas till elektroder. Det fria valet, den politiska utväxlingen ur idén om den enskilda individen, är filosofiskt ännu svårare.
Om ett val ska kunna vara verkligt fritt måste det vara opåverkat av yttre omständigheter. Ingenting är någonsin opåverkat av yttre omständigheter. Det gäller inte bara de konkreta omedelbara begränsningar i tid och rum som alla utgår från, inte ens i det specifika valet mellan två alternativ framför oss kan vi på något meningsfullt sätt betraktas som fria.
Kanske känner vi oss fria att välja mellan att äta kanelbullen eller moroten där de ligger intill varandra framför oss, men det valet står aldrig fritt från våra tidigare erfarenheter av att äta bullar (eller morötter), från doften i rummet där vi väljer, från vår genetiska kroppskonstitution, från om vi kom i håg att äta lunch tidigare i dag med efterföljande effekter på blodsockret, från hur känslig vår kropp är för svängningar i blodsockret. Detta är något som vikthetsare sällan tar med i beräkningen när de fnyser om eller rent av till någon tjockis säger att det väl bara är att äta mindre. För även i detta konkreta enkla fall är det omöjligt att hävda någon reellt fri vilja, om man med fri vilja menar att man faktiskt bestämmer fritt.
Allting vi är påverkas av faktorer vi inte har valt själva, våra gener, våra uppväxtförhållanden. Även om vi tänker oss att vi så småningom när vi blir vuxna börjar välja fritt går de valen inte att bortkoppla från vad vi är. Och vad vi är har vi ju inte valt själva. Ingen är någonsin sin egen orsak, causa sui. Är det någon som tror att det är ett fritt val att barn till högutbildade väljer att lägga tid och pengar på högre utbildning i så oändligt mycket högre utsträckning än barn till analfabeter? Är det någon som tror att det är en slump att så stor andel av fängelseinterner (hälften på svenska fängelser) hade ADHD-liknande problem som barn? I det senare exemplet accentueras den medfödda dimensionen då det numera står helt klart att ADHD/ADD har en genetisk komponent.
Man ska dock inte överdriva den genetiska dimensionen, biologiskt har vi i allmänhet just anlag för specifika uttryck, dessa anlag kräver vissa miljöfaktorer för att uttryckas. Det gäller sjukdomar såväl som karaktärsdrag (även om det också finns sådana drag som är mer uttalat biologiskt determinerade). Men vi väljer inte barndomens miljöpåverkan heller. Också bortom det genetiska arvet är vi utlämnade åt sådant som våra föräldrars beteende, dynamiken i syskonskaran eller förskolegruppen, den fysiska närmiljön. Våra hjärnor påverkas hela livet av omvärlden, men den tidiga påverkan skapar mönster som kan vara ytterligt svåra eller rent av omöjliga att bryta senare.
Detta behöver inte innebära fullständig determinism. Även om vi inte väljer själva, i någon meningsfull fri mening, finns det alltid olika möjliga vägar. Vi utsätts för nya influenser hela tiden, dessa influenser kan i sin tur vara resultat av vad vi kan kalla mutationer, slumpmässiga utfall. Mutationsmöjligheten innebär att det alltid finns ett litet mått av frihet, även om det inte är den medvetna frihet vi vanligen talar om i politiska sammanhang.
Det innebär inte heller att det inte finns mer eller mindre ofria val. Att reell frihet inte finns behöver eller bör inte leda till den politiska slutsatsen att absolut ofrihet är att föredra.
Både individen och det fria valet är illusioner som tjänar oss väl som människor. Som David Hume skriver i Om det mänskliga förståndet är det stor skillnad mellan det vi tror på intellektuellt och det vi lever efter i vardagen. Det vi filosofiskt inser är sant försvinner som rök vid kontakt med verkligheten och den mest övertygade skeptiker blir lika vanestyrd som vem som helst. Det är alltså inte nödvändigtvis bara dåligt (det vore om inte annat mycket opraktiskt att aldrig lita på induktion, som Hume menar att man egentligen inte kan). Den vardagliga vanan, där vi tänker oss att vi är individer, tänker oss att vi faktiskt väljer mellan olika alternativ, är nog så viktig. Inte minst gäller det inom etiken.
Frånvaron av verklig möjlig valfrihet skulle kunna användas som argument för att ingen är ansvarig för sina handlingar och att man därför inte kan tala om rätt och fel. Vi gör det vi måste göra. En sådan nihilism är ingen särskilt god grund för ett samhälle. Det har ju visst betydelse hur vi beter oss. Även om vi är predisponerade att göra det ena eller andra skulle de övergripande effekterna för samhället bli sämre om vi utgick ifrån att allting redan var bestämt och det inte fanns något individuellt ansvar.

Det finns rätt och fel även om det inte finns onda och goda människor. Samhällen blir bättre om vi tillsammans upprätthåller vissa normer för mänskligt beteende. Även om det fria valet inte egentligen finns, vilket får konsekvenser för hur man kan tänka på både rättigheter och skyldigheter, är det därför bättre att låtsas som om vi kan välja det rätta och bör välja bort det orätta.

Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011. 

onsdag, mars 04, 2015

Arbetslivet och vad det gör med oss

Jag är just nu hemma sjukskriven. Jag sover inte utan sömnmedicin, och innan jag fick sömnmedicin sov jag nästan inte alls på två månader. Man blir jättekonstig av att inte sova på två månader. Själv grät jag t ex regelbundet på tunnelbanan till jobbet på morgonen, eller bröt ihop på golvet och grät när mitt barn vägrade ta på sig överdragsbyxorna. Jag grät av tanken på att jag inte orkade, och grät av tanken på vad det gjorde med mig att jag inte orkade, och grät ännu mer av tanken på vad det gjorde med mitt barn.

Nu sover jag, med medicinerna, och gråter inte alls lika mycket längre. På sikt måste jag lära mig att sova igen, utan medicin, och jag måste lära mig hantera stress mycket mycket bättre. Jag är just nu jättedålig på att hantera stress. Jag gråter t ex när jag måste komma ihåg att göra mer än två olika saker i rad.

Jag tror att jag fångade det tillräckligt tidigt den här gången. Jag mår såpass mycket bättre redan, och tänkte försöka börja jobba deltid nästa vecka. Förra gången jag hamnade vid stupet, vårvintern 2012, stannade jag inte förrän jag plågat hjärnan så mycket att den protesterade genom att ge mig tillfällig dyskalkyli. Det var, såhär i efterhand, ett väldigt tufft neurologiskt symtom. Jag slutade bokstavligen förstå siffror. Jag stirrade på tabeller och kunde inte göra om dem till grafer i huvudet, för jag förstod inte vad som var större och vad som var mindre. Oerhört tufft, som sagt, men just då var mest skrämmande. Min hjärna slutade fungera. Min hjärna är väldigt viktig för mig.

Men jag har uppenbarligen en tendens att överanstränga mig mentalt. Mitt jobb är så viktigt för mig, och jag anstränger mig så mycket för att göra det bra, och både jobbet och det övriga livet innehåller massor av moment som är väldigt svåra för mig, som jag har insett inte är lika svåra för andra. Hålla tider, komma ihåg saker, tåla att bli störd när jag är djupt inne i koncentration, koncentrera mig på ett ämne utan att lockas iväg av ett annat, klara av sociala interaktioner med folk jag inte känner.
Nu vet jag ju att jag och mina problem inte är normen, och förresten har jag hela livet ansträngt mig för att hantera dem och är ju hyfsat bra på att navigera med dem ändå, men just nu kan jag inte låta bli att koppla det personliga till det allmänna. För det kommer ju information hela tiden om hur pass många som blir sjukskrivna för olika former av psykiska problem, både för depressioner och för stress och utmattning. Det är det vanligaste sjukskrivningsskälet, och det går ner i åldrarna. 32 500 var sjukskrivna för utmattning förra året. Det är utöver allt annat ett gigantiskt samhällsekonomiskt problem. Ändå pratar vi så lite om vad vi kan göra åt det.

Eller, det är fel, vi pratar om det, men antingen utifrån tanken om fusk och ekonomiska incitament - att folk är sjuka för att det är alltför ekonomiskt fördelaktigt, eller utifrån sådant som individen kan göra själv. Så gör du för att inte bränna ut dig - bästa tipsen med yoga och mindfulness. Som om det bara var individens eget ansvar att inte bli sjuk av och på jobbet.

Missförstå mig inte, jag tror att både yoga och mindfulness är bra för nästan alla. Jag tror också att det finns mycket man kan göra själv för att rusta sig bättre, det kan handla om alltifrån regelbundna vanor och motion till att faktiskt dela upp ansvaret för hem och föräldraskap lika på riktigt. Men jag tror också att det kan finnas svar i hur arbetslivet är organiserat, som inte individerna själva kan rå på alls.

Det finns viktiga delar av det moderna arbetslivet som gör att människor både mår dåligt och inte sällan presterar sämre. Ta en sådan enkel sak som öppna kontorslandskap, något som i dag är norm överallt. Det finns hur många studier som helst på att det är aktivt dåligt för nästan alla, både i hur de mår, i hur stressade de blir, och i hur effektivt de jobbar. Ändå anses det självklart vara en kostnad som är värd att ta för att ha de öppna landskapen. Jag inser att företagen sparar pengar på minskad kontorsyta, men det vägs aldrig, åtminstone inte öppet, mot nackdelarna.

Annat är hur arbetet blivit mer flytande, både i form av att många förväntas läsa och svara på mail utanför arbetstid, och i hur övrig obetald övertid blivit allt vanligare. Man kan ju jobba hemifrån några timmar på kvällen och bli klar med lite viktiga saker inför mötet.

Digitaliseringen förändrar arbetet i grunden, men det är rätt sällan som det finns en medvetet uttänkt plan för det, eller för all del ett rimligt ledarskap. Arbetslivet i stort påminner i den meningen rätt mycket om den moderna skolan där ungar plötsligt kastades ut i "fritt eget arbete" utan att någon ens funderat över hur det egentligen skulle fungera bortom att det lätt bra, och fritt. Jag är nu för friare arbetsformer, och de passar mig personligen väldigt bra, men det måste finnas en tanke bakom, så att inte människor hamnar med oklart ansvar, liten reell makt och ingen egentlig förståelse eller påverkan på hur och varför man egentligen ska göra det som (kanske) är ens arbetsuppgifter. Det är precis sånt som får folk att jobba alldeles för mycket, för man vet aldrig när man gjort något tillräckligt bra.
Just det senare gäller i nästan alla typer av organisationer i dag, och på väldigt många jobb, både t ex hemtjänstpersonal som ofta saknar alla möjligheter att göra ett tillräckligt bra jobb för den enskilde brukaren utan att ge av sin egen fritid eller rast, och folk på kontorsjobb med flytande arbetsuppgifter och oklart ledarskap.

Så folk blir sjuka i stället. För det blir man, och även om man såklart kan titta bakåt i mänsklighetens historia och se värre plågor (som t ex den atenska pesten), så är inte ångest eller total utmattning någonting som folk hittar på. Det finns på riktigt, och jag tycker att vi borde fundera mycket mer över vad det beror på, också bortom att vi inte yogar tillräckligt mycket.



söndag, januari 25, 2015

Det skålpund kött som vi nu åter kräver

"Jag vill bara ha det som är min rätt." Juden Shylock står inför hertigen i den stora uppgörelsescenen i Köpmannen i Venedig och hävdar bara det som är hans rätt.

Alla vet att han har den rätten. Alla vet att han har lagen på sin sida där han argumenterar för att få skära ett skålpund kött ur Antonios kropp. Hertigen vet att Shylock har rätt och vågar därför inte ingripa och skapa ett besvärande prejudikat om att avtal inte behöver hållas, Portia vet, i den unge juristens gestalt, att Shylock har rätt och argumenterar därför inte mot honom, men däremot för värdet av skuldavskrivning och barmhärtighet: "It droppes as the gentle rain from heaven upon the place beneath. It is twice blessed: It blesses him that gives and him that takes."

Alla hatar Shylocks grymhet, lika mycket som de alltid föraktat honom för att han är jude, för att han är ockrare, men enligt lagen har han trots detta all rätt att till och med döda den som inte klarat av att betala tillbaka ett lån. Häri ligger hela dramatiken i den stora domstolsscenen. Grymt, men rätt.

Att karva kött ur kroppen på den som inte klarat av att betala tillbaka ett lån må ha ansetts som osedvanligt hjärtlöst också i 1500-talets England, men i grunden delades Shakespeares påhittat venetianska skuldmoral av nästan alla samhällen som föregick den moderna kapitalismen. Ansvaret för ett lån låg helt på den som lånat pengar, och den som inte kunde betala tillbaka sattes i fängelse, utsattes för kroppsstraff, behandlades som brottsling och som moraliskt klandervärd långt bortom den ekonomiska sfären. Det spelade i sammanhanget ingen roll att den som exempelvis fängslades och därmed inte kunde arbeta förstås fick än sämre förutsättningar att någonsin betala tillbaka, det handlade om att statuera exempel och straffa.

I och med den moderna kapitalismens utbredning ändrades sättet vi såg på lån. Dels gick vi i Europa bort från den katolska idén om att det i sig skulle vara syndigt att låna ut pengar mot ränta. Nu låg Shakespeare förvisso lite fel rent tidsmässigt, 1596, när Köpmannen i Venedig kom ut, fanns det åtskilliga italienska banker som lånade ut pengar. Sett lite längre tillbaka var dock det katolska ränteförbudet allmänt rådande, och just därför blev utlåning också i verkligheten något som Europas redan utstötta och utsatta judar ägnade sig åt. Det finns något så fascinerande mänskligt där, i djupt tragisk bemärkelse. Vi, Venedig, för att fortsätta där, anser det omoraliskt att låna till ränta. Men eftersom vi behöver kunna låna pengar, låter vi den här hatade marginaliserade gruppen hantera lånen och sedan föraktar vi dem i utbyte.

De tidiga kapitalisterna var dock mer praktiska än så. Det behövdes ju pengar, företag behövde finansieras,  det fanns vinster att göra. Finansbranschen avreglerades, befriades från sina klerikala bojor. I samband med detta började man också se på lånet som ett gemensamt ansvar mellan långivare och låntagare. Det fanns en risk i att låna ut pengar förstås, och därför tog långivaren ut ränta. Ibland föll risken ut och ett företag kunde inte betala tillbaka. Den första engelska konkurslagen kom 1542, och konkursen kom så småningom att ses som ett praktiskt sätt att hantera ekonomiska misslyckanden. Ekonomin som helhet tjänade på att människor kunde gå vidare och göra annat efter att någon enskild verksamhet fallerat. Att göra konkurs var inget skamligt utan något som ibland hände i en riskfylld ekonomi, i den anglosaxiska, mer riskpremierande kapitalismen slog det synsättet igenom särskilt starkt. Därefter följde en lång, och för mänskligheten ojämförligt ekonomiskt framgångsrik tid.

Tillbaka till nuet. Tillbaka till ett Europa där ett öppet nazistiskt parti med en partisymbol snarlik en swastika precis fick 7 procent i det grekiska valet. Alla är upprörda förstås, på samma sätt som man upprördes över de grekiska opinionsmätningar i våras där 77 procent av grekerna trodde att Tysklands mål med hanteringen av eurokrisen var att etablera ett "fjärde rike". Bättre då att satsa på våra alldeles egna nazister, tycks förfärande många greker ha resonerat.

Den som är satt i skuld är inte fri. Den som inte kan betala sina lån måste straffas. För plötsligt har vi visst gått ifrån den kapitalistiska idén om det gemensamma ansvaret från långivare och låntagare. Bankerna som har lånat ut pengar till Grekland utan säkerhet har inget ansvar och måste till varje pris hållas skadeslösa. Grekland däremot, har allt ansvar och åläggs av EU och av långivarna ett åtstramningspaket som inte bara kommer leda till extrem fattigdom och decennielång lågkonjunktur, det innehåller också rena förnedringsinslag. Hur ska man annars tolka det faktum att grekerna tvingas ge upp rätten till sin egen nationella guldreserv till sina långivare? Världens banker har alltså rätt enligt EU:s stödvillkor att bokstavligen marschera in till den grekiska riksbanken och plocka med sig guldet, om lånen inte betalas.

Åtstramningarna är kanske mindre kränkande, men den grekiska ekonomin krympte 6 procent redan förra året, en minskning av BNP för femte året i rad. Att i det läget lägga in hela ekonomin i medvetet backläge är den nationalekonomiska motsvarigheten till att kasta en låntagare i fängelse. Alla vet att åtgärden inte kommer leda till att lånen kan betalas. Det är enbart ett straff, utdelat för att visa både den enskilde fängslade och alla andra låntagare, vad som händer om man inte kan betala. I och med euromedlemskapet finns heller ingen möjlighet för Grekland att släppa sin valuta fri och sänka landets generella kostnader. När politiker i dag pekar på den svenska lyckade åtstramningspolitiken i början av 90-talet glömmer de ibland den grundläggande faktorn. Utan en kraftigt sjunkande krona hade det förmodligen inte fungerat då heller.

Vi bör inte förvånas över att grekerna förkastar den EU-påtvingade politiken. Deras val av extremismer att trotsigt hålla upp mot överheten må vara värre, faktiskt politiskt, än de proteströrelser som syns i övriga världen, men så har också grekerna drabbats hårdare än andra av krisen och av hur EU valt att hantera den. Också i ett land som USA ser vi hur upplevelsen av orättvisa, av hur de där uppe berikar sig själva, givit grogrund för såväl tepartism som occupy-aktivism. De olika rörelserna har olika politisk färg, men ilskan riktas i båda fallen ändå mot det vi kan kalla staten-och-kapitalet, Wall Street, Washington, den privilegierade röra där politiker och bankirer ömt håller varandra om ryggen.

Vi återkommer till Shylock där han står inför hertigen och kräver sitt kött. Vi hatar honom för att han kräver sin rätt. I dag anser vi att bankerna har rätt att kräva Grekland och kanske hela EU på evig lågkonjunktur. Vi ger dem den rätten, respekterar den rätten. Inga droppar av barmhärtighet från himlen här inte. Sen hatar vi dem för det. Kanske var den moderna kapitalismen bara en övergående fas.

Text publicerad i tidskriften Tiden hösten 2012.

fredag, augusti 29, 2014

De döda på stränderna

2000 döda. Siffrorna kom häromdagen. 2000 människor dog i medelhavet förra året. Det är mer än fem personer om dagen. Fem personer i dag, fem personer i går, fem personer i morgon. Män, kvinnor och barn. Vi har alla sett katastrofbilderna, vi vet att det är barn också.

Döda flyter de i land på sydeuropas stränder, numera knappt utan att lokalbefolkningen orkar bry sig. Människor sitter och solar med döda människokroppar några hundra meter bort. Döden har blivit en fullständig normalitet. Deras död. Afrikaners död. Syriers död. Folk som förtvivlat försöker ta sig från det syriska blodbad som FN beskriver som grymmare än vi ens kan föreställa oss, eller som försöker undkomma IS folkmord. I stället dör de utanför Italiens kust.

Från Sverige skickar vi förresten just nu tillbaka flyktingar till norra Irak. Vi skickar tillbaka folk till just den pågående etniska rensning som vi samtidigt läser om i tidningarna och begråter. Vi skickar tillbaka folk till Gaza också.

Jag fick i uppgift i kväll att tala om hur vi stoppar rasismen, och jag gissar att man ville att jag skulle tala utifrån min text, som handlar om yttrandefrihet och hur så många i dag missförstår den. Och det finns absolut saker att säga om det. Så sent som i går läste jag en ny text i en borgerligt tidskrift om att det enbart var en gradskillnad, inte en artskillnad, mellan att vuvuzuela på ett möte och att kasta bomber i politikers hem för att försöka mörda dem. Det är nog lite mer än en gradskillnad däremellan. Potentiellt döda kroppar till exempel.

Och jag kan inte ta mig förbi alla döda kroppar. Mitt tänkande hakar fast sig i fasan och kommer inte vidare. Jag kan inte sluta tänka på de fem döda människorna i medelhavet varje dag, jag kan inte låta bli att se deras ansikten, se deras utsträckta händer från sjunkande båtar, deras anklagelser om att vi tycker att deras död är ett rimligt pris att betala.

För det gör vi uppenbarligen.

Jag är nu en sådan märklig orealistisk typ som i grunden är för fri invandring. Jag anser inte att någon, stater eller andra människor, ska ha rätt att fjättra folk vid den plats de föddes.

Jag har en son. Han är sju år och började skolan i förra veckan. Jag tycker inte att han har mer rätt att växa upp i trygghet i ett fungerande demokratiskt fredligt ekonomiskt framgångsrikt land än ett barn som föddes i Sudan eller Syrien.

Han har inte gjort något för att förtjäna sitt blonda hår, som han får fördelar av varje dag. Han har inte gjort något för att förtjäna en bra skola eller fungerande avloppssystem. Han har inte gjort något som gör att han har mer rätt att sova tryggt i sitt rum på natten än andra barn som sover samma nätter under granatbeskjutning. Han har inte rätt, jag har inte rätt, vi har inte rätt, att förneka andra barn och andra föräldrar att söka samma trygghet, samma möjligheter

Jag kallade mig själv orealistisk där i början, för det är så det beskrivs. Att anse allt detta påstås vara naivt och barnsligt och liksom lite tossigt. Att fortsatt se de döda flyta i land på stränderna är visst det realistiska alternativet.

Detta är rasism. Deras kroppar, deras döda, behöver vi inte bry oss om. Om vi någonsin ska kunna mota rasismen måste vi inse att detta är den rasism som ligger i botten av vårt invandringssystem.

Och om detta är det enda realistiska så vet jag inte hur vi ska kunna leva med oss själva.


Det här är ett anförande jag höll på releasen av Rasismen i Sverige 28/8. Anförandet efterfrågades som text också.

torsdag, april 24, 2014

Läppstiftskolan I - det stora inlägget om textur



Jag vet att det är ett tag sedan den här serien utlovades, men livet kom emellan, och eftersom det för första gången på flera år var liv av en bra sort som gjort mig lycklig, tänker jag inte be om ursäkt för det särskilt mycket. Dessutom blommar körsbärsträden och ni borde ändå vara ute i solen hellre än att hänga på internet.

Det finns två val när det gäller läppstift: färg och textur. Det finns fler val också, för all del, märken, doft, hur snygg hylsan är, vilken person man känner sig som när man använder det, om det är mer Grace Kelly eller mer gotprinsessa, men det sista är ändå oftast en aggregering av de tidigare valen och inga val är lika viktiga som de första. Det här inlägget kommer behandla textur, som är det minst uppmärksammade av de två, men som är kanske allra mest avgörande för vilken känsla man får av att använda läppstiftet och också ett område där många ovana läppstiftsbärare går fel.

Textur i sin tur handlar dels om pigmentering, dels om just själva texturen. Läppstift går från extremt högpigmenterade, intensiva färgchocker, till lättaste skiraste stains som knappt syns. Det finns förstås läppglans också, men det gillar inte jag, så det får någon annan skriva om. Det finns prestige i hög pigmentering i smink, sminknördar gillar det och högpigmenterade produkter skrivs upp. Och hög pigmentering kan vara fantastiskt om man verkligen vill ha de där power-läpparna, omöjliga att ignorera eller låta bli att påverkas av. Men ibland vill man inte det. Och då blir den höga pigmenteringen ett hinder, där du kanske älskar kulören, men varje gång du sätter på dig läppstiftet så känns det ändå alldeles för mycket som en estetisk käftsmäll och det slutar med att man torkar av minst hälften. Jag har exempelvis den relationen till legendariska Russian Red från Mac. Det är en fantastisk kulör, men just mot min hud och eventuellt mot min mentala konstitution blir den nästan alltid alldeles för mycket. Den blir däremot fantastisk om jag bara duttar på litegrann med en fingertopp, vilket är ett trick som alltid funkar om man vill använda ett läppstift som har för hög pigmentering för vad just den här dagen, huden, sinnesstämningen önskar.


Lägre pigmentering finns i alla schatteringar ner till det som ibland kallas stains, sheer eller något annat för att antyda att det just inte blir så himla mycket färg. Ett roligt engelskt märke som heter Lipstick Queen (med väldigt snygg art-deco-profil) gör två läppstift som heter Sinner och Saint, som leker med det här, där Sinner är extremt högpigmenterat 90 % (vet dock ej i procent av vad?), matt, medan Saint är sheer, 10 % pigment, med samma kulörer. Stains eller sheers är förmodligen den enklaste sortens läppstift att börja med, det är stift snarare än gloss, men är ändå bärbart på exakt alla och väldigt diskret. Diskret är inte alltid en dålig sak. Stains kan också komma i flytande form som man penslar på läpparna, där poängen är att färgen ska se olika ut beroende på vilken grundläppfärg man har, Benefit gör en klassisk, bra, som ser ut som om man ätit hallon bara. (eller erm, kanske druckit rödvin, fast inte på ett dåligt sätt!). Ovan syns en underbar stain från Vincent Longo i färgen Cherry som tyvärr inte görs längre.

Texturen handlar utöver pigmenteringen om hur läppstiftet känns på läpparna och var det befinner sig på skalan mellan matt och blankt. Här har läppstiftsteknologin utvecklats fantastiskt på de senaste 20 åren. I dag känns läppstift nästan alltid behagliga på läpparna, de torkar inte ut som de gjorde förr, och glider på enkelt när man sätter på sig dem, även de versionerna som sedan ser matta ut för ögat. När jag verkligen började använda läppstift, till skillnad från att bara tänka att jag skulle vilja vara en person som hade läppstift, var det här helt avgörande. Läppstift förr i tiden kändes som att ha ett lager av något utanför kroppen, utanpå läpparna, och det gjorde all skillnad i världen för mig när de började kännas som något som hörde till kroppen. Ungefär som skillnaden mellan en kroppskräm som bara ligger utanpå som ett lager och en som sjunker in i huden.

I dag behöver man inte tänka på det här om man köper stora vanliga märken, alla har bra textur i den meningen, men kanske skulle jag ändå särskilt vilja hålla fram Mac och Chanel, som var de märkena där jag först insåg det här och som därför har en särskild plats i mitt hjärta.

Vad gäller matt och blankt är det helt en fråga om tycke och känsla och vilken look man vill uppnå. Old school Hollywood glamour, vilket i stort sett alltid är det jag strävar efter, funkar i båda varianterna, även om matt ger mer 40-talskänsla och blankt känns mer 50-taligt Marilynesque. Matt upplevs ibland som mer svårburet, i skönhetsspalter talar man om att det förstärker skavanker, men mitt mål med mitt utseende har ändå aldrig varit perfektion. Jag tänker uppriktigt inte ens på om det syns att jag har någon liten hudflaga på läpparna som tagit åt sig mer pigment än resten.

Men visst, det är alltid bra att peela läpparna om man använder läppstift mycket. Det kan man t ex göra med en ren tandborste eller en frottéhandduk eller med något för ändamålet specialgjort medel.

Om man har ett älskat läppstift som inte är superblankt men vill ha det där chockblanka kan man alltid ha färglöst läppglans ovanpå, för att få matt behöver man dock köpa ett stift som är matt. Det finns i många märken, jag gillar verkligen Nars Velvet matte pencil som en oerhört bärbar vardagsvänlig sammetsmatt, men den extremt matta som är på bilden till förra inlägget, som är kanske den snyggaste jag har, är från Nouba, heter Millebaci och är nåt slags longlasting (hence, tusen kyssar) som kommer i hylsa med skumgummiapplikator (kulör nr 7 på bilden) och som jag efter tips från en bekant köpte på Apoteket. Andra bra matta läppstift är ovan nämnda Sinner från Lipstick Queen och Chanel Allure Velvet (som syns överst i inlägget i la Somptueuse).


Blanka, eller hyfsat blanka läppstift, är egentligen normen. Om det inte står matt någonstans så kan man utgå från att det är ickematt, alltså åt det blanka hållet. Ovan syns ett gammalt underbart stift från Versace som jag inte vet namnet på, men det är jätterött och jätteblankt och lämnar märken överallt, vilket ibland är exakt vad man vill. Tyvärr är det närmast omöjligt att ha på snyggt utan pensel, vilket är ett åbäke jag sällan riktigt orkar med, inte minst för att bättra på under dagen när färgen på läpparna försvunnit i röda lämningar längst ens väg, på koppar och glas, folks kinder och kragar. För det extremt blanka krävs någon form av metalliceffekt, och det närmaste jag kommer är ett läppstiftsgloss från Limecrime som dock faktiskt oftast är för mycket till och med för mig. Det finns inte ens någon bild på mig i det, men nedan är promotionbilden. Blankt, mycket blankt.


ps. En texturvariant som jag själv sällan gillar, men som jag ändå måste nämna är läppstift med skimmer, eller frostade som de också ibland kallas. Jag tycker att de får en att se ut som en konståkerska från 80-talet, men å andra sidan kan det förstås utmärkt väl vara exakt den look man är ute efter. Isåfall rekommenderar jag det varmt.

.

måndag, april 07, 2014

Läpparnas bekännelser

Jag minns inte när jag började med rött läppstift, men sannolikt hade det, liksom nästan allting annat i min estetiska utveckling, med Twin Peaks att göra. Vi talar 1991, i Ludvika, jag var 15 år gammal och hade fram till dess pendlat i stil mellan utmobbad tönt med jeans och tjocktröja och utmobbad tönt med svarta kläder och kajal. Sedan kom Twin Peaks och mitt liv, eller åtminstone mitt utseende, fick en riktning som jag egentligen aldrig tagit mig särskilt långt vidare ifrån. Och varför skulle jag? Det finns ändå inte mycket som är snyggare än svartvita brogues, veckade kjolar, rosa kashmirtröjor, flanellskjortor och ljust turkosa diner-uniformer.

När jag nu tänker efter minns jag inte ens om någon central gestalt i serien egentligen använde rött läppstift, sminket var i allmänhet väldigt 90-talsbrunt. Josie Packard hade dock blankt klarrött stift, alldeles för gult för min hudton.

Nu visste jag dock inte så mycket om hur man bör matcha det röda mot den egna huden i början på 90-talet, och jag misstänker att jag kanske inte i dag hade valt just det där röda läppstiftet av märket Jane Hellen som jag någon gång i den här vevan köpte på Åhlens vid gågatan och sedan nästan aldrig använde. Jag provade det framför spegeln, men hann knappt ut genom dörren innan jag gick tillbaka och torkade bort det. Jag älskade det, men kände mig inte som en person som kunde se ut sådär. Det kan ha varit den där utmobbade tönten som fortfarande fanns inne i mig.

Sedan köpte jag under många år röda läppstift ibland, utan att använda dem. Jag ville vara en person som hade röda läppar, även om jag uppenbarligen inte var det. Ett, som jag fortfarande äger någonstans, var från Bourjois och mörkt perfekt körsbärsrött, och det hade jag faktiskt någon enstaka gång till fest. Annars var det mest hemma framför spegeln.

I dag har jag rött läppstift nästan varje dag. Det finns inget smink som är lika mycket jag, som känns lika självklart, jag äger säkert 30 stycken snarlika men olika (förra sommaren instagrammade jag dem alla under taggen #50shades), i lite olika nyanser, texturer, pigmentering, känsla. Jag har hittat mina perfekta röda, och hittar ständigt nya perfektionsvariationer, man behöver alltid ett som är lite mörkare, lite skirare, lite mattare, lite mer hallonsylt.

I en serie blogginlägg och instagrambilder kommer jag gå igenom allt det här, och kanske hjälpa just dig att bli en person som har rött läppstift, om du nu skulle vilja det. Vi kommer gå igenom texturer, nyanser, märken. Jag kommer prata om myter och föreställningar om det röda och om några av de vackraste kvinnorna och läpparna i världen.


tisdag, december 31, 2013

Purgatorio 2:3


Blessed be the fruit”
Margaret Atwood
Från och med graviditetens 23:e vecka är den havande kvinnan enligt svensk lag två. Från och med då är abort förbjudet och fostret i magen ett eget rättsligt subjekt bortom modern. En kropp, två individer, två kroppar, ett par lungor som sköter syresättningen. Den konkreta upplevelsen av en annan varelse i sin, någons trummande fötter mot ett revben, någon annans hjärtslag, i långt högre hastighet än dina egna.
Vi talar sällan om det här i filosofin eller politiken. Sådant känslotrams kan man väl ha i föräldratidningar eller kvinnoromaner. Reproduktionen tillhör det privata och är därmed mindre intressant, mindre intellektuellt. Skönlitteratur och annan konst som rör graviditeter och barnafödande anses aldrig lika seriös som sådan som rör män som dricker för mycket sprit och har ångest.
Sådan är nu könsuppdelningen. Om vi inte levde i ett patriarkat inbillar jag mig att intresset för detta mysterium vore större. För som mänsklig erfarenhet är detta unikt i livet. Den gradvisa övergången från ett frö till en sorts annanhet som ändå mest är jag till det som är en annan och samtidigt jag till det som otvetydigt är en annan, utlämnad åt världen, men perfekt i sin alldeles egna mänsklighet. Vecka 5, vecka 25, vecka 40+. Efter födseln får den födande mer av ett fritt val, men beroendet kvarstår obönhörligt i ena riktningen. Människoungens mångåriga hjälplöshet skapar sin egen logik. Någon måste ju faktiskt finnas där, mata, bära, spegla. Överlevnaden som art bygger på detta. Hur kombinera denna tillvarons absolut med idéer om frihet och fritt val? Den enda frihet som kan finnas i förhållande till det lilla barnet är kring vem som ska vårda det. Att någon måste är otvetydigt.
Ur reproduktionen har patriarkala samhällen byggts och legitimerats. Ägandet och arvet kräver kontroll över kvinnans kropp, hur ska annars hopsamlade rikedomar säkert tillkomma rätt efterlevande, ur patriarkens perspektiv. Hennes beroende och upplevda svaghet vid grosseser och barnafödande blir outtalade anledningar att utesluta henne ur både maktutövning och ur de individuppfattningar som så småningom växer fram. Uppdelningen görs i privat och offentligt, kvinnligt och manligt. Genom den mänskliga historien går barnafödandet som både den synliga orsaken till existensen och den osynliga orsaken till existensens yttre format. Det senare definierat och beslutat av dem som inte föder.
Detta att den gravida kvinnans kropp inte är hennes är vardagspolitik. Det Socialstyrelsen rekommenderar sägs aldrig med samma gravallvar som när rekommendationerna gäller en havande, efterlevnaden anses självklar oavsett hur ytlig eller missförstådd forskning som ligger bakom. Genom olika tider har argumenten lytt olika, om det handlat om statens rätt till ett friskt bonde- och soldatmaterial eller emotionell press på den blivande moderns ansvar för det framtida livets neurologiska särdrag. Drick inte kaffe, ät inte filmjölk då det innehåller minimala mängder alkohol, ät ost, ät inte ost, ät fisk, ät inte fisk, ät grönsaker, akta dig för importerade grönsaker, ät helst helkonserver, motionera, cykla inte, arbeta som vanligt, vila. Modernitetens kontrollbehov uppförstorat, om ingenting annat i denna mystiska process kan överses kan man åtminstone detaljplanera ätande. Graviditeten som ätstörning.
Den kan kännas som en fientlig invasion. Likt Ripley med monsterägget inne i kroppen tvingas vi bära på inkräktare, prioritera denna parasit framför vår egen överlevnad. Detta är helt konkret, endast det som blir över när ett foster fått tillräcklig näring går till modern. Den oönskade graviditeten blir ett dubbelt fängelse. Att göra en kvinna gravid mot hennes vilja är en kränkning i sig, också bortom eventuellt sexuellt våld. Det är väl känt och använt i krig, tvinga fiendekvinnan att bära ditt barn och du förnedrar henne dubbelt, trippelt. Också för den med mer positiva tankar kring havandeskapet är det ett maktövertagande. Det är lätt att förstå den som efter födseln inte orkar mer jagupplösning och kroppslig underkastelse utan av emotionella skäl avstår från den amning som annars förlänger symbiosen.
Det har funnits goda skäl att utesluta kvinnor ur politiska teorier. De, med sina beroenden, sina kroppar, sina parasitära gäster, har ju inte passat in. Både liberal och socialistisk filosofi har i allmänhet koncentrerat sig på den del av livet som försiggår i det vi kallar offentligheten (definierat på olika sätt). Relationen till arbetsgivaren och till staten har definierats och problematiserats utifrån individer som är män. Individer i offentligheten har ju i allmänhet varit det, inte minst som man så fiffigt definierat bort allt som inte varit traditionellt manligt ur den sfären. När man så småningom kom till slutsatsen att kvinnor också är människor lade man bara till dem i existerande teorier.
Teorierna håller emellertid inte ihop. Inom arbetarrörelsen sliter man ständigt med detta. Är könsförtrycket reellt och något att ta på lika stort allvar som klassförtrycket eller kommer också sexismen automagiskt att lösas upp av kampen mot kapitalet? Ännu i svensk vänster i dag går viktiga skiljelinjer längs svaren på de frågorna. Inom liberalismen bryr man sig sällan ens om dilemmat. Individens frihet är primatet och numera tycker vi ju att också kvinnor är individer så vad är problemet? Låt också kvinnan fritt få välja och välja bort föräldraskapet, välja och välja bort omsorgen om avkomman, som män alltid har kunnat göra. Vi lägger till kvinnan bara, skakar om och serverar det fria samhället. Men reproduktionens villkor kvarstår.
Under mitt hjärta en annans. I min kropp den andre. Min kropp överskrider mitt jags gränser.

Abortfrågan skär genom dessa tänkta självklarheter. Å ena sidan den liberala tanken att också kvinnan är individ och alltså kan inte fostret vara det samtidigt. Kroppen kan inte vara två, eftersom grunden för hela det politiska tänkandet är att hon är en. Å den andra, den lika klassiskt liberala tanken att varje individ har rätt till liv, och eftersom embryot uppenbarligen har liv har det också politiska rättigheter, likvärdiga dess värddjurs. Dilemmat är så olösligt att vi föredrar att inte tänka på det, inte tala om det. Den progressiva liberalismen ställer sig i allmänhet på kvinnans sida och väljer därför av intellektuella förenklingsskäl att tala om fostret som ickeliv, blott slemklumpar att kasta undan om kvinnan så önskar. Den inte så progressiva konservatismen bortser helt från kvinnans självägande och ser henne som en behållare för det nya liv som är skyddsvärt i långt högre grad än dess moder. De olika linjerna är tydliga i den manikeiska amerikanska abortdebatten där fullständig aborträtt, fram till dagen före förlossning, ställs mot rätten att mörda abortläkare eftersom man då skyddar livet. Den senare linjen är vanligare än den förra och än mer när man bara offrar den enskilda kvinnans liv hellre än hennes foster. I flera länder i Sydamerika är abort inte ens tillåten vid risk för moderns liv. I vintras dog en gravid kvinna i Polen då flera läkare efter varandra vägrat behandla henne och ljugit för henne om hennes sjukdom av rädsla för att skada hennes foster. Den amerikanske republikanske presidentkandidaten till valet 2012, Rick Santorum, motsätter sig helt rätten till abort och har kallat abortskäl av omsorg om kvinnans hälsa för ”falska skäl”. Varje år dör 47 000 kvinnor i illegala slaktaraborter, 5 miljoner behöver läkarvård efter sådana ingrepp.
Foster är dock inte slemklumpar. Detta kan jag säga med fullständig visshet. Också före den svenska abortgränsen innebär en avslutad graviditet att man tar ett liv. Ett pre-barn som inte får leva, inte får utvecklas till människa. Också innan utgången av vecka 22 känner de flesta kvinnor fosterrörelser, om så bara som fjärilsfladder, till förvillelse likt en orolig mage. Också innan utgången av vecka 22, när fostret antas kunna överleva om det föds och alltså gå från att vara ett foster till att bli ett barn och få de rättigheter vi lägger in i det etikettsbytet, är dess närvaro inne i kvinnan i allmänhet tydlig.
De sena aborterna tydliggör ambivalensen. Den förlossning den aborterande kvinnan tvingas genomföra, komplett med krystningar och värkar, ligger helt nära den sortens förlossning, förhoppningsvis något senare i graviditetsförloppet, där barnet är önskat. Vid den sena aborten är barnet emellertid vid den här tidpunkten redan dött, så kvinnan andas och smärtar och föder sitt döda barn. I allmänhet kan man få morfin. Det är förstås en fördel mot reguljärt förlossningsarbete.
Detta är sanningar vi i dag i allmänhet lämnar till abortmotståndarna. De får vifta med perfekta babyfötter i miniatyr och prata om liv och död och fullkomlighet. Endast den som frånkänner kvinnan sin kropp erkänner fostrets. Den som också ser fostret antas ha dolda skäl och egentligen vilja inskränka aborträtten. Så fasta är vi vid uppdelningen i individer, en och en, med rättigheter i var sitt litet paket, att vi inte förmår inse att allting kanske är sant samtidigt. Kanske är också foster levande, men kanske har kvinnor ändå rätt att välja. Kanske finns inget enkelt låtsat antingen eller. Kanske är valet inte mellan barnets primat eller kvinnans, utan mellan om kvinnor ska få välja i relativ säkerhet eller om de ska tvingas till smutsiga, farliga ingrepp utanför sjukvårdens kontroll. Inte lika filosofiskt högtidligt, men i realiteten lika mycket ett val mellan liv och död. Kvinnans liv eller kvinnans död.
För ingen kan ju tro att det där med livet alltid har varit så himla heligt. De flesta samhällen har genom historien accepterat visst dödande, av fiender, av slavar, av kriminella, av födda eller ofödda barn. Högstämd retorik om livets värde har, i den utsträckning sådan alls förekommit, omvandlats i pragmatisk realism. Också i dag, när vi lyckosamt nog oftast betraktar också folk från grannbyn som människor, är denna pragmatiska inställning rimligast. Målet är att minimera lidande, snarare än upprätthålla teorier om individer och rättigheter som ändå inte räcker till när de konfronteras med verklighetens havande kvinna.

Om kvinnan inte ansetts vara människa har barn gjort det i ännu mindre utsträckning. För att alls överleva måste de bli vårdade, men ingen sådan rättighet har traditionellt definierats. För att kunna bli hela människor måste de få skydd, mat, fostran, frihet, kärlek - hur ska ett sådant behov kunna formuleras politiskt? Om vi tänker oss att män och kvinnor har lika rätt till frihet, allt annat vore trots allt orimligt, på vems axlar kan vi placera skyldigheten att göra det som måste göras? Har den personen att bära detta alldeles ensam? Ansvaret att vårda ett litet barn är i längden mycket svårt att kombinera med för ekonomin nödvändigt förvärvsarbete. Har en person som avlat ett barn ingen frihet eller all frihet? Och vilken frihet har barnet?
Det traditionella sättet att se på detta har varit att kvinnor har skyldighet att vårda sina barn, män har skyldighet att försörja dem och om männen avviker får kvinnorna, och barnen, klara sig bäst de kan. Samma sak har förstås gällt barnen om deras mödrar avvikit, men det har historiskt varit mer ovanligt utom vid exempelvis dödsfall, och då har barnen generellt snarare tagits om hand av andra kvinnor än av sina fäder. Detta synsätt hänger väl ihop med uppdelningen i privat och offentligt, kvinnligt och manligt. I det privata, där kvinnor finns, finns ingen frihet. Kvinnors beroende av män har, i den mån man alls reflekterat över det, betraktats som ett fritt val att avstå från frihet. Släktets fortbestånd har byggt på att kvinnor fattat just detta fria val att bli ofria.
Om det är något som välfärdsstaten har gjort är det att lösa upp den premissen. Liberaler klagar ibland på att den bara ersatt kvinnors beroende av män med kvinnors beroende av staten, men den klagan är en smula verklighetsfrånvänd. Beroendet ligger fast i den mänskliga reproduktionen. Man kan organisera det på olika sätt, ge mer eller mindre frihet, mer eller mindre möjlighet till egna val. Det lilla barnets hjälplöshet är ändå oändlig. Helt utlämnat till att någon försakar sitt eget oberoende för dess bästa.
För här är en annan av frihetens paradoxer – barnets frihet gentemot föräldrarna. Vilken rätt har ett barn att ha möjligheter bortom föräldrarnas önskan och horisont? Synen på detta varierar dramatiskt över världen. I Skandinavien har vi av tradition sett på barns frihet som väsentlig, frihet från aga, frihet till skolgång. Ändå konfronteras vi självklart också här med frågan om vad föräldrar egentligen får göra mot sina barn, och vilken rätt någon utomstående har att lägga sig i. Var går gränsen för vanvård, var går gränsen för när man inskränker sina barns framtida liv för tydligt? Ska man få hemskola sina barn? Ska man få hemskola sina barn också om man lär dem att evolutionen är trams och att homosexuella kommer till helvetet? Också om man håller dem från att tidigt lära sig svenska och få en någotsånär rimlig chans att själva välja att bli en del av vanlig svenskhet? Ska föräldrar få välja i vilken utsträckning deras tonåringar har sexualkunskap i skolan och vad denna i så fall ska innehålla?
Ett dilemma med den svenska debatten kring de här frågorna är att den nästan uteslutande rör sig i gränslandet mot religion eller möjligen integration. Det är uttalat religiösa friskolor som ifrågasätts i sammanhanget, inte waldorfskolor eller elitskolor. I detta genomsekulariserade land anses blott religionen vara potentiellt skadlig indoktrinering, annan uppfostran, också sådan som kraftigt inskränker barnens möjlighet att välja om och välja annat bortom föräldrarnas intressen, är oproblematisk. Tennisföräldern som sätter sitt barn i träning från dess att han eller hon kan gå, som tvingar barnet att förneka alla andra intressen, all normalitet, vänner, skolan, fritiden, ses på sin höjd som en kuriositet, trots att de idrottsskador som kan uppstå vid alltför tidig felaktig träning kan vara nog så livslångt fysiskt handikappande som exempelvis en religiöst betingad omskärelse. De riktiga fördömandena lämnar vi dock alltid åt sådant föräldrainflytande som rör förälderns relation till Gud.
Även om vi inte äger våra barn har vi dock vad man skulle kunna kalla viss tillfällig besittningsrätt till dem. Åtminstone gentemot staten. Om inte annat talar empiri för att det uppkommer helt nya och oftast värre problem när staten tar ifrån föräldrar alltför mycket föräldraansvar och -makt. Reproduktionens villkor igen. De förhållningssätt politiken hävdvunnet intar i det stora fungerar inte alltid särskilt bra i det lilla. Man kan välja att strikt hålla isär de två kretsarna och döma vissa till vissa regler och andra till andra, så har trots allt våra samhällen sett ut väldigt länge. Men man kan också kapitulera inför insikten att reglerna från början var arbiträra, att en påstådd universalism som måste bortse från grunden för människans existens för att gå ihop kanske inte är så universell ändå.
(Den här essän ingick i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur & Kultur hösten 2011)