Supersupersuperfashion

"Du vet att jag aldrig har varit på Sturecompaniet", sa jag till K när vi promenerade ditåt från tunnelbaneuppgången. "Jag har faktiskt varit där en gång", kontrade hon. Utanför ingången till SEB på Stureplan var det också en kö och uppspända band och uppklädda människor. Ett ögonblick blev jag förvirrad nog att tro att det var dit vi skulle in. Men nej. Väl framme hamnade vi efter Carolina Gynning i blank beige snäv klänning och pälsstola. Någon ville ta bilder på henne. Inte på oss.

"Ni finns inte på listan." Dörrvakten därinne var orubblig. Jag försökte bokstavera. "Men jag har fått en inbjudan." "Men är ni säkra på att ni ska hit?" Eh, det var vi inte. Det visade sig att vi hade gått till fel rep och fel bredaxlad vakt i lite för tajt svart kostym. På rätt ställe fanns vi på listan och serverades rosa Pommery. Det är sånt som gör en flickas torsdagskväll, det säger jag. Dessutom fantastiskt goda kanapéer som jag och K var de enda som utsvultet kastade oss över. "Stureplanstjejer äter nog inte" sa jag. Vi såg oss omkring. Just det verkade uppenbart.

Vi kände inte igen någon utom Gynning. Jag är i och för sig erkänt dålig på kändisar, men någon borde man kanske veta vem det var? Vi spanade runt i lokalen, för dagen prydd med champagnefärgade heliumballonger i taket. Eller rättare sagt, kanske är ballongerna alltid där. Fint var det i alla fall. "Jag tror att det där är en kompis till Manne" sa jag och pekade ofint. Minns tyvärr ej namnet, men har för mig att han jobbar på MTV. Kändisfaktorn dittills: väldigt låg. K:s syrra hade varit väldigt besviken. Knappt hörbar musik dessutom. Folk minglade. Jag tyckte att jag kanske kände igen en modelltjej. Oerhört vacker.

"Ah, här är tidningen", sa K, "vi måste se om du kom före Kleenis." Alas, nej. Tyvärr lyckades jag inte få med mig det blanka magasinet hem, men Björn ståtade in på en plats kring 40-strecket. Jag kom först som nummer 60. Dock en bra bit före både Elin Alvemark, Erik Zsiga och Gustav Gelin. Vi blev förstås alla brädade av Peter "Doe Eyes" Wolodarski. Om jag inte minns fel ansåg å andra sidan Elle för något nummer sen att han var Sveriges 7:e sexigaste man. Det finns faktiskt kvinnor som gillar kombinationen rådjursögon, intellekt och lite för stora button-down-kragar.

"Jag är nöjd med min placering" sa jag allvarligt till nämnda direktör Alvemark som dök upp efter en stund. "Tillräckligt hög för att antyda att man inte var ren utfyllnad, men tillräckligt låg för att man ska kunna obekymrat fortsätta se det som en bisarr kuriositet."

Å andra sidan, helt ärligt, den där listan var inget vidare. Vi gick självklart igenom den för att mentalt kryssa för vilka vi möjligen skulle kunna tänka oss könsumgänge med. K hittade en. Jag är lite mindre kräsen. Nu kände vi visserligen bara till knappt hälften av namnen, men man hittar fler heta killar en helt vanlig matcheftermiddag i klacken. Jag menar, Magnus Härenstam? Daniel Nyhlén? Jag har visserligen sagt att jag i ett nödläge skulle kunna tänka mig att ligga med Lars Leijonborg, men som "mest åtråvärd singel" känns han onekligen som ett brutalt nerköp.

Strukturerna var tydliga där som överallt annars. Män kvalade in primärt på karriär och karaktär, kvinnor på bröst och ben. Det gör min närvaro intressant. För Stureplanarna kan rimligen inte veta hur jag ser ut särskilt väl. Pytteliten bloggbild, tecknad byline i Expressen. Jag torde alltså anses åtråvärd på grundval av min hjärna och penna snarare än mina eventuellt välplacerade fettdepåer. Det glädjer mig faktiskt en smula.

Efter att ha länsat kanapébordet var det egentligen dags för middag. Vi gick ut och rökte. "Vi går till Riche i stället", sa Elin. "Så att man kan vara sig själv igen." Uttalandet rymmer oceaner av insikt om Stockholms uteliv. Stureplan är inte bara Stureplan.