måndag, december 18, 2006

Ranelid on Ranelid

"Det är ingenting jag skryter över, men det kommer aldrig att finnas en författare i Sverige som mottager Augustpriset, stipendier från Svenska Akademien, Aftonbladets Kulturpris och Malmö stads kulturpris och som spelat fotboll på den nivån som jag har gjort.
Några journalister i Stockholm har nämligen försökt att förfalska och utplåna min tid som fotbollsspelare, men det kommer de aldrig att lyckas med, ty det räcker med att granska statistiken, fotografierna på lagen och fråga dem som såg mig spela för att tysta och avslöja vedersakarna. Nu kom det på pränt en gång för alla och jag har väntat länge."

Tack Jesper!

14 kommentarer:

Jesper sa...

Isobel, ibland undrar jag hur det ligger till med självbilden hos skånska kulturpersonligheter när jag betänker att både Ranelid och Kristian Lundberg är därifrån...

Georg sa...

Helt underbart, men killen är inte unik bland författare. Lars Gustafssons "Ett minnespalats" har (utom en hel del salt realism kring författarkneget) många sidor som dryper av dåligt kamouflerat frossande i den egna genifaktorn och ressentiment mot kultursverige

"Man har ibland antytt att jag skulle vara självupptagen, det är en ytlig felsyn...Direkt *kriminella* angrepp på min person, som under många år var ordningen för dagen från t ex den egendomlige Karl Vennberg, hör gudskelov numera till ovanligheterna. Man har väl resignerat...En intresserad kommentar av någon av mina begåvade studenter efter ett seminarium här i Austin betyder så mycket mer än tio korkade Stockholmskritiker."
Jo, vi förstår det. För säkerhtes skull påpekar Gustfasson också att "bysnillets epok är förbi", som om han inte själv poserade som exilerat svenskt snille.

Bobby sa...

Låt Ranelid vara. Det känns bara billigt att ta poänger på en människa som tar sig själv på allvar. Hans son är dessutom indiestockholms hetaste player.

Blogge Bloggelito sa...

Jag vet inte om avsikten egentligen är att driva med honom. Innerst inne gillar alla Ranelid en smula, för att han trots sin ytlighet och självupptagenhet ändå har något slags självdistans (och han jobbar uppenbarligen hårt på sin egen myt).

Min åsikt är att vi i detta land är i stort behov av dessa ofantligt uppblåsta original, personer som vågar vara excentriska och sticka ut utan att för den skull förhäva sig på allvar.

Vi kan skratta med Ranelid istället för åt honom, eftersom han bjuder så stort på sig själv.

Jesper sa...

blogge: sure, det kan vara underhållande med uppblåsta personer. Men om man råkar vara intresserad av det som är sant, om man tror att skrivande kan ha någonting att göra med att skildra verkligheten? Är det sant att Björn Ranelid är förföljd? Är det sant att Jan Guillou är mobbad på landets kultursidor? Är det, för att ta det senaste exemplet, sant att Kristian Lundberg råkat illa ut för att han har en massa fiender som vill åt honom istället för att han har fuskat med sitt jobb och skrivit en recension av en bok som inte finns? Nej, jag vet inte, jag tycker det finns något beklämmande över folk som är så otroligt självupptagna, som saknar förmåga att ta ansvar för sina handlingar. Jag kan liksom inte tänka mig att folk som George Orwell skulle ägna sin tid åt ändlösa vendettor mot folk som nån gång ifrågasatt om han verkligen spelat i ett fotbollslag någonstans.

Anonym sa...

Det här är verkligen off-topic, men av någon anledning vill jag uppmärksamma Isobel på följande utdrag från en blogg skriven av Thomas Halvarsson.
Väldigt kul, tycker jag.

Konsten att besvara elaka läsarmejl är en svår konst.
En som kan konsten är Aftonbladets nya gästkrönikör Malin Wollin från Kalmar, fyndet jag skriver om några inlägg ner på den här sidan.

När hon får ett mejl som lyder så här:
»Din krönika i Aftonbladet var det absolut sämsta jag läst i hela mitt liv. Jag torkade mig i röven med den och spolade ner den på toaletten.
Aldrig mer Aftonbladet …«

Då svarar Malin så här:
»Okej. Torkade du dig med nätupplagan eller ett pappersexemplar? Bajsränder på skärmen är så jävla svåra att få bort.«

Så ska dom tas.

Bobby sa...

Jag skulle nog säga att Björn Ranelid är - åtminstone en smula - förföljd. Det är alltid fritt fram att göra sig lustig över honom.
Jag har träffat honom. Han är trevlig, upriktig och äppelkindad som en scout. Det är tacksamt och busenkelt att göra sig lustig över folk som söker rampljuset, som inte drar sig för att ta plats och som tar sig själv och det de gör på stort allvar.
Men en sak som kännetecknar Ranelid är att han aldrig baktalar någon offentligt eller i stora sällskap. Han verkar alltid uppriktigt sårad när någon gör sig lustig över honom, men aldrig någonsin hämndlysten.

Jag är bara less på att folk gör billiga poänger på honom. Kom med en anklagelse med substans. Att peka ut honom som löjeväckande känns bara slött.

Isobel sa...

På vilket sätt pekar man ut Ranelid som löjeväckande genom att enbart citera honom, utan mer kommentarer än en rent faktamässig rubrik?

Om man anser att det är ett hån att överhuvud taget återtrycka, i det här fallet Ranelids, helt egna ord, blir det ju svårt att föra någon som helst diskussion om någonting alls utan att anklagas för att vara hånfull.

Jag tycker visserligen att Ranelid är rolig (det är ju inledningsfrasen i just det här utdraget som gör det till konst: "det är inget jag skryter över", det är ju helt fantastiskt) men precis som Blogge påpekar så finns det ju en värme i det också. Man måste gilla honom lite också, man skrattar med honom (också). Det finns en storhet i hans storhetsvansinne som jag på allvar finner rätt charmerande. Inte minst eftersom han i hans oerhörda fåfänga och uppmärksamhetsbehov helt frångår den vanliga normen för tjusiga viktiga män i hans ålder.

Jesper sa...

bobby: jag tycker också att Ranelid verkar snäll. Men anledningen till att han är "förföljd" är just att han uttrycker sig så oerhört yvigt. Som i det här fallet - ingen hade väl tvivlat på att han spelat i Helsingborg om han inte framfört det på ett så grandiost sätt att folk trott att det lät som lögn och skryt. Jag tror inte riktigt han begriper det sambandet.

Lisa sa...

Det finns dock en förre detta fotbollsspelare som mottagit nobelpriset i litteratur; Albert Camus.

Bara en tanke.

Georg sa...

Även Eyvind Johnson intresserade sig för sport och manlig identitet, kolla in den underfundiga "Tobias eller Den nye spartanen" i "Natten är här" från början av 30-talet. Eyvind har haft lyckan att bli samtida igen nu när vi lever i en tid som på djupet är så lik 20-30-talen, många av hans infall från den tiden känns som om de kunde skrivits nyss.

Bobby sa...

Isobel: Jag är klumpig, min första kommentar handlade om Jespers inlägg snarare än ditt. Men eftersom du tar upp det, varför valde du att citera Ranelid? Var det inte meningen att vi skulle skratta åt honom?
Och som ett litet förtydligande, man _får_ göra sig lustig över offentliga personer. Go ahead. Men jag förbehåller mig rätten att tycka det är slött, trött, utjatat och - faktiskt - en smula elakt att ta poänger på just Björn Ranelid.
Det är lite som att försöka klättra i kompishierarkin genom att kasta sten på den killen i konstiga kläder på skolgården. Alla vet att man inte riskerar något genom att göra det. Jakten är fri.

Gitto sa...

bobby: Men Björn Ranelid har ju just kläckt ur sig en väldigt rolig och paranoid sak i HIF:s jubileumsbok. Han måste rimligtvis vilja att folk läser det har har att säga. Men eftersom de flesta av oss förstår att han gör sig till åtlöje, bör vi andra då ta vårt ansvar och inte föra citatet vidare? Eller har resonerar du? För han ÄR en offentlig person som gärna syns, och inte killen på skolgården.

Man måste ju få skratta år Björn Ranelid, han har ju målmedvetet arbetat sig åt det hållet. Är man Björn Ranelid behöver man inga fiender. Han har sig själv.

Anonym sa...

Håller med Bobby helt och fullt.