lördag, november 18, 2006

Linna

Linna skriver bra i dag. Man kan vilja ha någon form av statliga bidrag till de sköna konsterna och ändå reagera mot att författarfondens pengar till nästan två tredjedelar går till medelålders män, t ex.

18 kommentarer:

Johan Ahlin sa...

Klart som f-n att det inte är rättvist, det är aldrig rättvist när man portionerar ut kulturpengar. Ta bort konstnärslönesystemet och ersätt det med kulturarbetarsommarlön(puh vilket långt ord...) till alla frilansande sångare, musiker, författare och konstnärer. Dessa grupper använder ändå a-kassan som en slags kulturspons på sommaren, då det är dåligt med jobb. Varför ska man ge de som redan har mycket mera? Varför är det i gästböckerna på Svenska kulturhuset i Paris signerat med både Povel Ramel, paret Dominique och alla kända konstnärer man kan komma på, men inga vanliga kulturarbetare? USCH! Mer debatt om kulturpengar behövs iallafall, tyvärr är de fast anställda på de stora tidningarnas kulturredaktionerna för mesiga, de bloggar och har åsikter, men när det bränner till och blir debatt om pengar eller jämställdhet, så bangar de ur.

Förresten verkar Jim Laheys bröd fungera i min gryta med. Mmmm

flogging molly sa...

hmmm... cirkulerar rykten om att du lagt ner din blogg, men detta verkar ju inte stämma... elelr har du gjort det och sedan tagit upp den igen? strunt samma jag är nöjd iaf =)

Anonym sa...

Någon som någonsin har trott att nya, unga spännande författare ska komma fram genom att en åsiktsjury sitter och portionerar ut pengar? Vill man ha pengar av etablissemanget så får man stryka dom medhårs och gärna gå, stå, se ut och tala som dom också.

Johan Ahlin sa...

Nja, vad är det som säger att "det outgivna författaretablissemanget" skulle vara bättre än bokförlags-ditot? Jag gillar inte kategorisering av ord, bild eller tonkonstnärer där man placeras in i stereotyper och kategorier. Vad jag menar är att man från förlagshåll får göra va fan man vill, men Staten, har ett jämlikhets och rättvisemål man måste följa.(Borde följa)
Det är denna orättvisa jag tycker man ska stävja!

Philip sa...

Det är väl självklart att pengarna går till folk som är medelålders - det är ju de som bevisligen är tillräckligt sega för att välja den banan livet ut. Det skulle bara vara idiotiskt om varje up and coming författare genast fick en massa stödpengar eller feta förskott. Vad skulle de böckerna sedan handla om? Om att vara ung och subventionerad?

Isobel sa...

Jag håller faktiskt inte med dig alls Philip. Dessutom tycker jag att din ton är lite konstig. Är det värre att vara ung och subventionera än gammal och subventionerad? Subventionerad är man ju likafullt om man lever på statliga stipendier. Du antyder någon slags gammal konstnärsmyt att det är bra att svälta lite i början (för att skaffa sig erferenheter av att vara ung och fattig, då?) Samtidigt är det ju just i början av en karriär som man mest behöver draghjälp. Per Wästberg klarar sig liksom ändå utan de där 5000 kronorna i månaden. Det är tankeväckande att Henning Mankell inte ens lyckats bli av med författarlönen trots att han avbad sig den efter succén med Wallander. (Det är för all del också tankeväckande att Wästberg inte bett om att få slippa, liksom förresten att han sökte - med en personlig förmögenhet på åtskilliga miljoner torde han väl ha klarat sig själv hela tiden.)

Poängen är väl att pengarna ska möjliggöra att mer litteratur blir till, inte vara en klapp på axeln för lång och trogen tjänst. Jag tror över huvud taget inte att de där livslånga månadslönerna är någon bra idé, satsa hellre då på kortare arbetsstipendier, säg ett halvt till fyra år, för att just aktivt stödja någon i dennes arbete med den andra eller tredje eller fjärde romanen (eller pjäsen eller diktsamlingen). Och i utdelandet förstås fundera över sånt som klass och kön så att inte konstnärlig kvalitet kommer att bli samma sak som vita män som skriver som vita svenska män gjort före dem.

Samtidigt som jag säger detta inser jag förstås vilket problem det blir om människor anpassar sig till den konstsyn som de som delar ut pengarna håller sig med, och det är ju möjligt att det problemet är större om man är yngre. Själv tycker jag ju att man inte ska vara rädd för en gnutta kommersialism, att vara läsartillvänd inte är något dåligt. Men vi är en så liten kulturmarknad i Sverige att det ändå behövs stödssystem. Men jag tror inte att de måste se ut som i dag.

Philip sa...

jag ser det här från en finlandssvensk synvinkel. Så det är möjligt att det är vridet, här har vi inga henning mankellar som kan leva utan stipendium. Det skulle möjligtvis – MÖJLIGTVIS - vara Kjell Westö och Monika Fagerholm. ALLA är beroende av stipendium. Men ja, jag tror faktiskt på den här fattig&ung-principen, såtillvida att det kan vara nyttigt för ett författarskap att man jobbat med helt andra saker också. Sen är det ideala förstås att man får de där stora stipendierna nån gång så att man också kan skriva ostört.

Philip sa...

det här handlar ju också om att man behöver mer regelbundna inkomster ju äldre man blir, till exempel på grund av försörjningsplikt. Då blir stipendierna livsvikiga för att kunna fortsätta skriva. Det kan ju inte vara orimligt att en författare som gett ut tio böcker har lättare att få stipendium än någon som vill försöka sig på en roman. visst, man behöver draghjälp, men jag tror att den snarare än mental än ekonomisk alldeles i början.

Magnus sa...

Bara för att Edith Södergran klarade att vara heroiskt fattig, levá under livsfara och halvsvält och samtidgt skriva epokgörande lyrik som skickade in i princip flera generationer svenska och finlandssvenska poeter som kom efter på ett nytt spår (medan hennes samtida kritiker oftast skrattade) så kan mnan inte önska att alla ska göra på det sättet. Edith ville det inte av fri vilja från början (även om hon accepterade det, en helt annan sak) och att ta till det som argument ("the artist in a garret", Modigliani eller vem som helst) är ju bara att bländas av en myt. Nånstans behöver man få in mer pengar i branschen, pengar som inte omedelbart för med sig at sponsorn sitter och linjerar upp vilken bok som ska skrivas.

Det är klart att den rena marknadens otiullräcklighet är mer synlig i det finlandssvenska kulturlivet därför att det är ett så litet språkområde, men samma problem finns i Sverige. Vi kan inte ha ett kulturliv som bara består av Månadens Bok-författare, Akademipristagare och så ett gäng unga rebeller som är kanonmat och lägger av efter fyra titlar, däremot är det ju ganska snett om det bara är samma gäng (Göran Sonnevi, Staffan Göthe, Lars Norén etc) som får priser gång på gång.

Johan Ahlin sa...

Man kan inte bara snöa in på litteratur, det finns ju konst och musik också. Det är ju än mer påtagligt hur marknade styr, jag menar; en konstnär som målar illa säljer ju inget tillika en kompositör som inte kan hantverket får inga beställningar. Naturligtvis måste man fiska upp talangerna tidigt inom alla genrer för att få fräsch och nydanande kultur.

Ps.Isobel får forma statuterna i min stipendiefond om jag skulle bli rik nog för en dylik!Ds

Magnus sa...

Johan: jag håller helt med om att det är litet klyschigt att bara snacka litteratur (och bar skönlitteratur dessutom), men det kanske är där skärningspunkterna mellan individuellt initiativ och ramar för vad som håller ekonomiskt för tillfället blir som mest tydliga. Som Rasmus Fleischer påpekade: ingen som rört sig i musik- eller teaterlivet tror att de flesta där jobbar helt vitt och marknadsmässigt. Gjorde dom det skulle en teaterbiljett alltid kosta 350 kronor.

F ö menar jag att Linda Skugges rtiklar (som tycks ha ickat igång den här rundan) var kasst researchade. Astrid Trotzig går inte på stipendier och Sigrid Undset (ett annat stort exempel Skugge lyfte fram) satt inte på kontor från 9 till 5 efter sina allra första titlar. Genombrottet "Jenny" skrev hon i Italien på ett generöst tilltaget norskt statsstipendium utomlands (den sorten som man i dagens Sverige endast får om man är mycket etablerad).

Johan Ahlin sa...

En biljett på Kungl Operan kostar i realiteten nånstans mellan 1500-2500kr, mellanskillnaden mot biljettpriset betalar staten, där har du ett annat problem, vilka är det som sponsras av staten då? Inte är det låginkomsttagare och studenter iaf(de billigaste biljetterna på operan är tokdyra). De som vill sätta upp egna angelägna pjäser, operor är de som blir lidande pga en enorm snedfördelning av allmänna medel och Nationalscens-medel.
Att jag tar upp dessa exempel beror på att dessa sköna konster är otroligt pengaslukande, Operan i Stockholm kostar över 300 miljoner per år, det är j-vligt mkt om man börjar jämföra de sköna konsterna mot varann.

Magnus sa...

Johan: Operan har ju en del andra uppdrag än att sätta upp operaföreställningar. Man sysslar med utbildning och fortbildning av nya sångare, driver samarbete med tv, skolor och radio, skickar en del uppsätttningar på turné ute i landet eller gästspel utomlands. Dessutom har man ett hus med ovanligt höga och speciella kostnader (nyligen´skrev Gunilla Brodrej i Expressen att "Kungliga Teatern är en livsfarlig arbetsplats" p ga husets ålder; en renovering vore rätt så lämplig men jag stämmer gärna in i hennes önskan om en helt ny andra opera.

Yes, utflöde av pengar för att stödja "operakonstens framtid" som det stolt heter. Inget av detta genererar speciellt mycket pengar tillbaka till huset och andra aktörer i branschen kan delvis förlita sig på att Operan drar lasset (de slipper en del externa kostnader, precis som att Astra, Leo och Pharmacia har tjänat hundratals miljoner på att de medicinska fakuteterna funnits i närheten utan att man själva behövt bygga upp dem). Det går helt enkelt inte att ha en nationalopera med konstnärligt ansvar utan att den får visst flygstöd från staten, inte om man sätter ribban vid att den ska gå med vinst hela tiden (det är en jäkla skillnad på att dra in pengar och att ligga på svarta siffror utan avbrott).

Det går tyvärr inte att spela en opera dubbelt så snabbt (annat än som en specialare), däremot går det utmärkt att sätta upp operor utan att man måste lägga sig på Kungliga Operans nivå av personal och grandezza. Den bild du antyder att Operan sklulle vara en fetknopp som kväver alla andra aktörer i branschen ooch gör det omöjligt för dem att gå med vinst ter sig minst sagt skruvad.

Magnus sa...

Såg just i tidningen att Björn ranelid har fått Region Skånes kulturpris "för sin förkunnelse om människasn godhets kraft". Hans uppseendeväckande formuleringskonst och moraliska patos förnyar den svenska samtidsromanen, förklarar tipendiejuryn.
Urgh, slentrianmässigt val av värsta sorten - vilka priser har Ranelid *inte* fått? - och någon kul författare är han ju inte. Nu väntar vi bara på nästa rond i debatten.

Johan Ahlin sa...

Klart att det ska finnas en Nationalscen, man får bara se till att standardrepertoiren är jäkligt bra och att nyuppsättningar tilltalar massorna, inte bara abonnenterna.

Case Closed.

Anonym sa...

Om vi ser till att allting är bra, så blir det bra.

Punkt slut!

Johan Ahlin sa...

Ojdå!
En arg operaanställd som inte tycker om yttre åsikter, det är alltid lika kul att föra den här debatten! Det är inte alla kulturarbetare som kan recensera sig själv, som den här anonymen. Det är bara kultursektorn som slipper revision på slutresultatet, ev. dåliga recensioner skylls alltid på dåliga journalister.

Magnus sa...

Johan: Anonym? Jag signerar med mitt eget namn, brukar göra det. Att jag inte har egen blogg att visa läsarna till är väl sådär som argument? Däremot jobbar jag inte på Operan, inte med musik överhuvudtaget faktiskt: jag är intresserad amatör. Det står dig fritt att köra nya argument mot Gunilla Brodrej istället om du får tag i henne; hon vill som sagt ha *två* statliga operahus i Stockholm (plus fortsatta bidrag till exvis Folkoperan). Skandal, sa Bill.

Utländska forskare och affärsmäm brukar ibland klaga på att svenska affärskolleger bara kan snacka affärer och sport. Du kan lita på at de skulle regaera om vi lägger normen att Stockholmsoperan, Dramaten m m ska konkurrensutsättas enligt modell swim or sink. That's all Folks.