onsdag, november 01, 2006

Svar till Birro

I dag har jag ett svar till Marcus Birro i tidningen.

21 kommentarer:

P sa...

Väldigt väldigt bra skrivet tycker jag.

Mård sa...

Isobel, du skriver så hjärtskärande vackert, och inte bara till formen utan framförallt är innebörden så viktig och ömsint. Det jag uppskattar mest med ditt sätt att skriva är att du inte missbrukar ironi eller cynism, vilket kanske gör dig lättare för kritiker att angripa personligen, men ohejdat mycket älskansvärdare.

Anonym sa...

Hej Isobel
Tack för din vackra text
Det värmer i iskylan.
Jag önskar dig allting gott
Mvh Marcus Birro

m sa...

väldigt vacker klok text

Eva sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Erika sa...

Underbart skrivet, Isobel. Som vanligt. Lite glädje i allt jävla elände är väl att vi inte växte upp och blev som Eva här ovanför.

Emma sa...

Fin text.

(Eva: Det var en text. Inte världens undergång. Låt livet gå vidare. För fan.)

Eva sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Isobel sa...

Jag tycker uppriktigt synd om dig Eva, om du nu är på allvar och inte ägnar dig åt något slags makabert skämtlynne. Jag kan knappt föreställa mig vad du måste ha gått igenom för att bli sån. Ta hand om dig.

Elin sa...

Är Eva på riktigt?

louise sa...

Eva verkar vara pro-life, antagligen gömmer sig en man bakom nicket. Livmodersavund, girls. Sånt kan göra män bittra.

Goesta sa...

Eva: Att sörja, kalla det älta om du vill, måste ju vara ett slags rättighet. Hur fan kan du ta dig rätten att säga när det är nog? Det är osmakligt, lägg av.

LeoB sa...

Eva, vem har rätt att såra?

Eva sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Isobel sa...

Jag brukar inte ta bort inlägg, men jag har gjort det med kommentarerna från den som kallar sig Eva. Hon verkar inte vara riktigt psykiskt stabil och jag vill inte ha den sortens obalanserade personangrepp här. Däremot är jag faktiskt tacksam över hur hon fick mig att inse hur långt jag kommit när jag inte blir ledsen alls för egen del av hennes utfall utan bara bekymrad över hennes mentala status och irriterad över den låga nivån.

Goesta sa...

Eva: Hur kommer det sig att du överhuvudtaget kopplar ihop det med att göra karriär eller att inte tycka sig finna tid? Var har du fått det ifrån?

Oavsett vad ser jag det som osmakligt inte för att du är av en annan åsikt utan för att du formulerar dig på ett, som jag upplever det, respektlöst och angripande sätt. Detta trots att du måste förstått att det skulle uppfattas som föraktfullt och personangripande snarare än friskt fräscht debatterande.

Goesta sa...

Isobel: Hopp hopp. Då kan du ta bort mitt också, om du har lust. Det tillför liksom inte längre något.

Eva igen sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Emma sa...

Fin text, Isobel. Jag vet att det är många som håller med dig.

Jan sa...

Riktigt bra svar. Jag fattade inte riktigt vart han ville komma med sin text.

Åsa sa...

Det var ett bra svar som ger en nyansering av allting. Som vanligt skulle många, inklusive mig själv, vilja att det fanns en enkel gränsdragning och ett enkelt val. Nu är ju världen som bekant grå, och valen ännu gråare... Därför behövs även inlägg som ditt, som är modigt eftersom du berättar om något personligt som du "valt" vilket är det vi sällan hör om.

Jag skulle gärna ta en diskussion om aborträtten kontra rädda barn men vi alla måste förstå att det inte kommer vara så enkelt.

Tack för dina fint formulerade känslor! Jag önskar jag kunde skriva likadant!