För ett par månader sedan åt jag av en slump middag med Martin Gelin och Rodeos chefredaktör Johan Wirfält. Jag hade aldrig träffat dem förut. De talade med värme och intelligens om litteraturtrenden. Alltså, inte trender inom litteraturen. Utan om att det i sig var hippt med böcker. Särskilt om den skrivits av män med intressant ansiktsbehåring.
Det är ju en kul åsikt. Och jag säger inte att de hade fel, eller har fel när båda nu uttalat sig i Svenska Dagbladet om hur hett det är med finkultur. Jag fattar charmen med att utropa opera till den nya electron. Men jag insåg snabbt att trendsättande eller trendspanande kanske ändå inte låg för mig. ”Antingen är det ju bra eller också inte”, sa jag fåraktigt över tallrikarna där på Pelikan. Tråkig i konkurrens med vattenglasen. Och då har jag ändå tidigare glatt utsett historiens snyggaste nobelpristagare.
Men det stora problemet med artikeln i Svenska Dagbladet är inte att den är rätt platt och ytlig. Inte heller att den i stora stycken är en betydligt mindre analytisk version av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis text om pophögern i Bon i somras. Det riktigt trista är att den inte för diskussionen en centimeter vidare. De smarta samtalen förs i stället på Martin Gelins och Elin Alvemarks bloggar. Det säger också något om det nya medieklimatet.
För det är roligt om nu klubbkidsen läser Hemingway och gamla Stig Larsson-artiklar. Det är bra om bra kultur når ut till fler. Ändå är det rimligt att tänka sig att highbrow-vurmen hänger ihop med en allmän vag spirande konservatism. Om nu reklambyråkreatören svidar sig i tweed och namedroppar 20-talsförfattare där han tidigare tog skateboarden till jobbet, vill han kanske också ha en hemmafru i wholesome-sexig klänning att komma hem till. Men det är ju så 90-taligt politiskt korrekt att prata om att fokuseringen på ansiktshår faktiskt har politiska dimensioner.
Jag hade såklart också fel på den där middagsdiskussionen. Det är aldrig så enkelt som att något antingen är bra eller inte. Det finns en Harold Bloomsk charm i att hävda det, men om man inte ser sina inlärda kvalitetsskalor eller bara rent personliga smak bakom boktravarna borde man nog öva lite på introspektionen. Freud hade förresten också ett fint skägg.
Om finkulturen just nu är kreddig, då kommer den sedan sluta vara det. Redan i vår kommer överrockismen bytas mot något annat. Tennisskorna kommer kännas så 2006 och då lägger man gärna undan Fitzgerald i samma kasse till myrorna. Björn af Kleen kommer kanske återgå till de gamla färgglada old school hip-hop tishor han hade innan han gick loss i Ralph Lauren-butiken.
Och ändå finns det kvar. Behovet av det komplexa. Det som varken är på eller av. Som inte kan reduceras till accessoarer. Längtan efter att läsa en text och se världen på ett nytt sätt. Att ruckas i sina invanda föreställningar, att tvingas tänka efter. Att drabbas av ett språk som ger ny mening.
Kanske är det bra om de kvaliteterna kopplas bort från det vi kallar finkultur. Att de kan finnas inom enklare genrer har trots allt inte varit en nyhet på flera decennier. Kanske vore det befriande om finkulturen, som Horace varnar för, verkligen blev en subkultur bland andra. Då skulle det bli tydligare att det intelligenta samtalet eller intressanta konsten inte är beroende av århundraden av manligt godkännande. Och då, kanske, kanske skulle vi faktiskt kunna komma vidare.
Fortsättning:
Den irriterade mig alltså, Wirfälts/Gelins förtjusta trendspaning bland dammiga hyllmetrar. O'Neill är väl bra för att han är bra, muttrade och muttrar jag. Jag kan långt mycket mer om fransk 1800-talslitteratur än om popmusik och roas inte av försöken att placera in Stendhal där strax bredvid skägget och kashmirscarfen som den moderne mannens självklara A/W-06-attribut.
Men det intresserar mig att det irriterar mig. För det trendifieringen verkligen gör - bortom dem som entusiastiskt hänger sig åt finlitteraturtrenden på samma sätt som jag själv njuter av att Zara för en gångs skull faktiskt har kläder jag gillar, med insikten att etnosmycken och volanger bara är någon säsong bort - är ju klockren nivellering. Det man säger när man utropar operan till den nya bailefunken är ju (och jag vet, Martin, att du egentligen inte gjort det, men den där fåniga rubriken i svenskan är en sån bra symbol för själva diskussionen) att ingetdera egentligen är bättre än det andra. När Hemingway blir trend fråntas han också sitt inmutade trygga eviga utrymme på parnassen. Det skaver i mig eftersom jag när en inre objektivist i hjärtat. Men just det där skavet får mig också att fnittra lite. För hur nykonservativa skuggor den litterära vurmen än må ha, så verkar den i realiteten i rakt motsatt riktning. Det blir som diskussionen om mansmannen. Det är ju först när den döde vite mannen blir en subkultur, ett särintresse, som vi andra kan andas lite lättare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
26 kommentarer:
Sen undrar man ju om allt det här inte har att göra med ålder: att skribenterna bli äldre, får högre inkomster, tröttnar på Debaser, utvecklar en mer förfinad smak, gräver djupare. Eller? Att de sedan kallar det "trend" är för att de redan sitter på sina tyckarpositioner och måste skita ur sig texter för att få sin månadslön. Kanske är de utan jobb snart, när det krävs föryngring igen (kanske inser någon att det inte är så smart att klubbredaktören i DN vurmar för opera).
Hej Isobel! Det var en skojig middag.
Vill bara korrigera en grej här. Jag har aldrig, skulle aldrig under dödshot, påstå att opera är det nya whatever. En klåpig rubrik på min krönika kanske fick det att framstå så.
I själva verket handlade min text om att det numera är självklart för folk under 30 att tillbringa en helg med att lyssna på Steve Reich-tolkningar. Det är därför rätt töntigt att försöka positionera sig som den enda i sin generation som hajat opera.
Steve Reich är knappast känd för att göra opera, men rubriksättaren tyckte tydligen att ordet låg bra i tiden.
Sen skrev du en bra grej:
"Det är ju så 90-taligt politiskt korrekt att prata om att fokuseringen på ansiktshår faktiskt har politiska dimensioner."
Vet inte om det nödvändigtvis är en 90-talsgrej, men jag vet att jag i alla fall aldrig mer vill se orden Hemingway, nykonservativ och electro i samma text.
Philip! Jag fångar dig i farten: vad har hänt med din blogg? När jag klickar in kommer jag till nån förbannad porrsida?
Vad bra att du tar bladet från munnen Isobel och äntligen reder ut det här med kvalitens moderna modus för oss fåvitska.
Jag antecknar så gåspennan glöder: Smaken är som baken, konsten behöver inte godkännas av män, Freud hade ett fint skägg, Harold Bloom är charmig, mitt omdöme är inlärt och jag borde öva lite på introspektionen.
Hur var det nu Predikaren sa? Fångfängligheters fåfänglighet, allt är fåfängligt. Isobel har förstört min kväll.
(Vem har förresten godkänt honom?)
Det här var från början en ytterligt olycklig historia, som jag inte är varken man eller kvinna att överblicka. Vart tyckandet om fin/hög/låg/konsevativ föddes vet jag inte. Men en sak misstänker jag: svenska journalister har tråkigt! Intill döden tråkigt; ledan sprider sina gråa mycel från dator till dator.
Det är menlöst tyckande i alla väderstreck i bloggosfären 2006. Vad hände med knastertorr faktabaserad journalistik som inte utgår från en trend eller det egna jaget? Börjar det inte bli lite trångt i mitten där ni som tycker trängs? Orkar inte ens räkna upp er alla för ni är så många! Hur många krönikörer/tyckare har vi i det här landet?
Berätta för mig något jag inte vet! Hur är det att växa upp som tonåring i Warsawa? Vad händer i Tjetjenien? Varför super finnarna? Hur lever kvinnorna i Mogadishu? Fan, ge mig något annat än Wirfältsk snobbism, Gelinsk lokko-ism, eller Ringskogs-narcissism. Snälla. och, Isobel, det här var inte ett angrepp på dig specifikt, det var generellt. Du har dina kvalitéer, men ibland flyter du också iväg.
Hursomhelst - håller du med mig, du som har bättre inblick i svensk journalistik? Tycker ni för mycket, utan att bygga under med fakta? Hur ser du på det?
Kultur är den nya truckerkepsen? I så fall är jag lika utanför som vanligt.
konrad: när jag skulle sluta blogga gjorde jag misstaget att ändra adressen i stället för att radera bloggen. Har man en någorlunda välbesökt blogg tycks det vara så att olika företag hijackar den gamla adressen. Nu är det tydligen nåt porrföretag, inget dåligt skämt från min sida alltså. Let that be a lesson, överge aldrig era gamla adresser!
Gunnar: jag vet inte hur allvarligt menad din fråga var men statistiskt sett super finnar inte mycket mer än svenskar, danskarna super dessutom mera, men det finns ett slags olyckligt bittert gubbsupande här som ju är ganska välrepresenterat i Sverige tack vare finsk invandring.
finnars supvanor
det här var klockrent, isobel!
jag tackar dig för en fördjupning och en vidareutveckling av diskussionen. att detta aldrig aldrig hade fått plats i svd är ganska sorgligt.
att detta i dag får plats på olika bloggar är otroligt befriande.
Philip: Jo, det är väl tydklligt att de tar med sig det här hårdsupandet till sverige. Läste för några år sedan om hur en 40-årig finne hade varit på besök hos släktingar i Värmland och det hade blivit bastubad av i en liten stuva ute i skogen. Killen tog med sig koskenkorva in i sauna och ställde till med gille med sina två värdar.
Efter ett tag fyllnade han till, blev hotfull och sade att han skulle minsann döda dem, de fann för gott att lämna lokalen men gästen kom efter ut, ryckte till sig en kniv han hade haft med sig och förföljde dem sedan i stort sett helnäck, springande genom skogen med draget vapen i över en kilometer. En svensk hade inte fixat halva syträckan.
ja, magnus, det låter inte helt exotiskt. Förra veckan gavs det ut en samlings-cd med tolkningar av de dystraste sångerna i den finska låtskatten – den bästa av dem, skriven av Gösta Sundqvist, handlar om en familj som begår kollektivt självmord för att man inte lyckats få bostadslån. Barnen sover sött på baksätet medan farsan kör ut på den mörka motorvägen med sikte på en kurva. Definitivt en av de bästa bilkraschlåtarna någonsin.
Ledsen om det här är off topic.
Döden är i Helsingfors, som Edith Södergran påpekade ("Aftonvandring")
Det är när den kulturella nivelleringen inträder som avarterna frodas på den övriga kulturens bekostnad. Om det får dig att andas lättare så vet jahg inte...
Att avfärda Bloom som ett myskonservativt högerspöke är också alltför lättsinnigt.
jag fattar inte. Hur äter man middag med inte bara en utan två människor "av en slump"?. Namedropping av töntigaste slag.
Jag har alltid haft en litteratursmak som i princip ingen funnit intressant, men så har det blivit på modet att läsa gamla, döda författare (även kvinnor!). Döm om min förvåning när tillochmed von Krusenstjerna nämns av de nya trendnissarna. Fattas nu bara att Montgomery-Silfverstolpe ges ut i en käck pocketupplaga.
Naturligtvis är det bra att yngre generationer upptäcker gamla klassiker, men jag finner det alltid en smula otäckt när det rör sig om en ren trendhistoria.
Det finns bra kultur och så finns det skit. Med vissa gradskillnader, så enkelt är det. Det är inte något subjektivt tyckande, möjligtvis intersubjektivt. Det här borde dock inte ha med trender att, göra om det är så så är det väldigt tråkigt. Kan det inte vara så att fler människor börjar intressera sig för bra saker helt enkelt? Jag vet dock inte hur det ligger till, men jag gillar klassisk musik, Joanna Newsom, Max Richter, gamla ryska klassiker och en massa så kallade ytliga saker också. Dock gillar jag inte dåliga saker.
Åh guu nu är du nog min favoritskribent!
Intressant, Isobel! tar upp ditt inlägg i min blogg idag.
The loser: Citerar dig i min rubrik, hoppas det var ok, lät så roligt!
Gunnar: citerar dig också!
Jag kände precis som du, Isobel, när jag läste den där förbenat larviga artikeln.
Problem: Mitt uppe i "odd at large andan" vågar jag inte säga att "kultur som är bra är bra" utan att riskera äggkastning från vänskapskretsen
Sanningen är:
När jag ser mig omkring har jag svårt att hitta nån som faktiskt lägger energi på att hylla något de inte gillar. Ingen gillar miami vice, ingen gillar (öh nu kom jag inte på någon behårad man som ingen gillar men ni får fylla i..)
ok. Slutsats: artikeln var en dålig sammanfattning av den gamla komposterade pophögergrejen men att "bra kultur är bra" känns som ett konsensus, eller?
Det känns totalt ointressant om någon skulle sätta fingret i luften och säga "Valkyrieritten har ett fett groove. dansa mannen!" sen må denne någon heta Dernulf eller Poppius, whatever. Opera handlar när det är bra om passion och oväntade möten, iscensättning av det siom inte ges plats i vardag eler lillehelg, inte om kredd, det är ju rätt avläsbart att 95% av alla i den här diskussionen positionerar sig i endera av två lägen:
1.kulturella intressen är som fejkbränna, de byggs och byts per säsong. När inte måstertyckarna hissar opera/gangstarap/bailefunk så är det inte kul längre
2. det finns en problemfritt objektiv värdeskala där man kan bestämma direkt att "Tarantino/Ingmar Bergman/ Big Boi/Alexander McQueen är Gud" i samma objektiva mening som överåriga pudelrockare kan förklara att Yngwie Malmsteen is the Lord of the Strings och alla andra bara bleka kopior; att Mozart skrev de bästa operorna; att en film som lyfter bort väggen mot publiken eller direkt tvingar upp publiken ur soffatittandet är en kass film; att foto är bättre än måleri, ja, att kultur handlar om den sortens värdeskalor som är ristade i sten
- skalor som alla ska tvingas acceptera (en tanke som såklart gränsar bvåde till danskarnas kanon och till engelsk public school när den var som mest förstockad). Att kultur kan handla om mera reflexiva ´pejlingar än så, att man kan tillåta sig säga "jag diggar X av skäl som ändå inte brukar få plats i recensioner på 30 rader, han är en av mina förebilder, ett intresse jag haft i tio år men jag behöver inte göra anspråk på att hela världen ska böja knä för den storheten, inte ens om jag skriver entusiastiskt om hans nya bok/ skivsläpp/show" är uppenbart för mycket för både Odd At Large-possen och många som går omkring i tweed eller latex och läser På Stan, New Yorker, Nöjesguiden och Salon (är det därför de har en så kluven attityd till kultur-tv? I somliga program möter man ju fortfarande folk som tänker sig att de kan tala i en hel minut utan att bli avbrutna och utan att tokhissa eller dissa vad de har sett. Och surprise, ibland tillåts de också snacka på det sättet...)
Men utan den där publiken med eget omdöme och egna synvinklar reduceras snabbt alla kulturblaskor till textreklam.
Hmmm, undrar om tex Shortbus är finkultur? Överskattad är den i alla fall. Höll på att somna till slut, även under sexscenerna. Bra sexscener i seriös film är förvisso en bristvara, men denna film har tyvärr inte hjälpt till på den fronten. En stilla fråga - vem f-n vill se fula människor knulla, och isf varför?
Varför skulle man mer eller mindre vilja se dem än någon annan? Jag har inte sett Shortbus, men en bildgoogling säger mig att skådespelarna knappast förtjänar att kallas fula. Får bara de som verkligen passar in i vad majoriteten råkar tycka vara snyggt ha sex på film, och varför då? Et cetera.
För övrigt tror jag att de allra flesta ger fullkomligt fan i vad som råkar vara det nya [någonting] för aktuella skribenter.
//JJ
Johan>>
OK, en nyansering. Vissa av killarna ser vettiga ut, vilket lär hänga samman med filmens kraftiga bögprägel. Tjejerna däremot - kom o hjälp mig...
... ser ut som människor brukar göra? Folk ser liksom ut sådär. De har sex, de också.
//JJ
"Ser ut som folk brukar göra"? OK, du har helt tydligt inte sett filmen, Johan. Nåväl, filmen har två-tre skratt, det skall jag ge den, men försöken till substans är nästan lika överreklamerade som de sövande sexscenerna mellan div cirkusfreaks och psykfall. Gå och se något annat istället. Eller läs Hjalmar Söderberg, som jag gör nu. Det är kultur det, gott folk.
Skicka en kommentar