Att irritera sig över DN På stan känns ungefär lika meningsfullt som att irritera sig över Journalisten. Det är kassa produkter, det är bara att acceptera, och den tid man minns när de var bra var korta flämtande ögonblick av existensiell normavvikelse. Ändå kan man oftast inte låta bli att bläddra genom dem och uppröras över den medelmåttans triumf som breder ut sig åt alla håll. När jag läste Elins beskrivning av Bengt Ohlsons till omsorg förklädda hat mot de unga kvinnor som på sikt hotar hans privilegier blev jag till och med tvungen att leta upp den olästa blaskan i pappersinsamlingshögen.
Och jag blev tillfälligt stum. Är patriarkatets slut verkligen så nära att så kallat schyssta snubbar som Ohlson öppet oroar sig över att södertjejerna inte längre är uppfostrade att ta skit? Vi lever i en spännande tid när de som trivs med de fördelar förtrycket ger dem äntligen faktiskt känner hur det drar om ryggen. För visst läser man skräcken mellan de omsorgsfullt lättsamt smidda fraserna? Brudarna i kängor kommer inte längre göra vad män säger bara för att de är män, eller suga Benkes kuk bara för att han är en fin författare och schysst kille och skriver i DN. Eller förresten. Det kommer de kanske göra ändå. För nu är det ju inte så väl att unga kvinnor i allmänhet, eller ens unga kvinnor på södermalm, är uppfyllda av samma självklara känsla av egenvärde som, tja, exempelvis Bengt Ohlson är.
Jag är inte särskilt ung och hade en skoltid präglad av 90-talsdepressionen snarare än fittstimsfeminismen, och jag hoppas innerligt att mina yngre systrar tagit långt längre kliv ut ur patriarkatets skugga, men om hatet mot kvinnor som känner sitt värde kan man ju bara läsa i kommentarerna här när jag skriver för mycket om lycka, för mycket om privata glädjeämnen och professionella framgångar. Och kanske allra viktigast och sorgligast - patriarkatet frodas i min själ när jag blir ledsen. Jag upptäckte förresten flera veckor i efterhand att Poppius attackerat mig och typ alla andra mediebloggare i något slags försök att få uppmärksamhet, men just det räknar jag inte hit. Dels blev jag inte ledsen, dels fattade jag inte riktigt vad han menade. Det var något med att det var hemskt och höger att skriva om eller kanske även att baka kakor. Jaha. Jag fick mer välformulerade förolämpningar i mellanstadiet. Det stämmer dock väl med den allmänna tesen.
För kvinnor i den intellektuella offentligheten ska inte vara lyckliga. De ska vara ledsna eller möjligen arga, skära sig, beklaga sig, vara offer. Minst av allt ska de vara öppet stolta över sina prestationer och obekymrat nöjda i sin egen förmåga. Jag vet att offer är ett laddat ord, men det är ju just det man kliver bort från när man bestämmer sig för att sluta ta skit. När brudarna visserligen fortfarande må stå på knä framför fina författare och schyssta killar, men skrattar åt dem efteråt. Ja, kanske redan under tiden förresten. Det klart att det är läskigt. Det klart att det måste förhindras. Det klart att det känns som en känga i skrevet på den som lever med alla de fördelar en schysst kille hittills haft i det sakta söndervittrande patriarkatet.
ps. Jag kunde förstås också ha skrivit bara en enradig medhållan till Elins text, men ibland sveps man med av ordmassorna och ilskan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
29 kommentarer:
Inte särskilt ung? Um... du måste vara ungefär lika gammal som jag är och jag är väl inte så gammal... men visst ja, jag fyllde ju trettio i somras ;)...
Jag läser inte heller På stan, just för att jag har beslutat att jag med eller utan innehållsförteckning är allergisk mot den.
Hur kan den artikeln ha gått igenom? Och även om det är frågan om på stan som får sägas ha en felmarginal plus minus några hundra procent och ett trovärdighetshål stort som en buss så måste redaktören ha konkat ut likaså om man låter ett uttryck som amfetaminstinn igelkott gå igenom? En gång dörrmatta alltid dörrmatta? Aldrig i livet.
Tiden har sprungit ifrån Dn På stan. De är inte längre hippa, bara sorgliga.
Håller med om att BO:s senaste kolumn var riktigt dålig, om än dock som vanligt fyndigt formulerad. Men BO kan vara jävligt bra också, glöm inte det. T ex hans förra kolumn när han skojade med de cyniska klimatskeptikerna.
Begriper verkligen inte vad BO är ute efter. Varför skrev han detta? För även om BO har rätt nånstans – vilket jag starkt tvivlar på – så fattar jag inte vem han är att tala om för unga kvinnor hur världen är beskaffad. Hur han än vrider sig har han med detta ämnesval utsett sig själv till en som (anser att han) vet bättre och gärna påpekar det för de mindre vetande. Vilket blir extra idiotiskt eftersom BO i kraft av ålder och kön måste vara den starkare på en massa sätt. Hela den ordrika krönikan genomsyras av ett "lilla gumman".
På nåt annat sätt kan inte jag läsa.
(för övrigt finns det en massa grupper som är överrepresenterade i sjukstatistiken - exempelvis kvinnor i offentlig sektor som just tagit så mycket skit att de blivit knäckta. Hoppas verkligen inte att den kloka farbror Bengt får för sig att välmenande berätta för dem också vad deras problem egentligen består i.)
Kalla mig gärna gammaldags eller passé, men jag tror faktiskt att man ska ta krönikan för vad den är: en oro över att en massa unga människor får det tufft när de ska ut i arbetslivet och möta dess många gånger trista krav på anpassning.
Har man gått dagens gymnasium med dess tämligen lösa ramar kring elementa som närvaro och tidhållning kan det bli en chock att komma till ett jobb där sådant förväntas av en.
Jag pratade nyligen med en arbetsförmedlare som berättade om 19-åringar som blivit utbrända efter att ha jobbat normal 40-timmarsvecka i ett halvår.
Det gäller förstås inte alla ungdomar, de flesta lär sig sånt av sina föräldrar. Men har man inte med sig lite koll på hur man bör uppföra sig hemifrån så kompenseras det numera knappast av att skolan är som den är. Och ännu mindre av ta ingen skit-budskapet.
Det var onödigt att Ohlsson bara fokuserade på tjejer, det kan jag hålla med om. Men jag väljer att tolka honom välvilligt och kan inte se någonting i hans text som uttrycker agg mot unga kvinnliga intellektuella.
Jag tror faktiskt att hans oro är helt äkta och att det finns betydligt mer framgångsrika strategier för den som vill förändra maktstrukturer än att straffa ut sig med ett allmänt asocialt uppförande. Det är ju att ge moståndaren väldigt lätta poäng från början.
Jag har aldrig träffat dig, Isobel, men jag tycker du själv är ett fantastiskt exempel på en kvinna som suveränt behärskar sociala koder samtidigt som du strider mot orättfärdigt patriarkalt maktutövande.
Bara lite av den sociala kompetensen, åtminstone kännedom om enkla regler som att svara på tilltal, hålla tider och faktiskt vara på jobbet den tid man har betalt för det önskar jag uppriktigt varje rättmätigt arg ung kvinna med trasslig bakgrund.
Då blir det inte lika lätt att avfärda henne.
Fast han stavar Ohlsson.
Louise: Jag kan inte annat än hålla med. Unga människor mellan 20-29 är enligt mina erfarenheter extremt lättkränkta, initiativlösa, slarviga och konfliktsökande. Det är som om hela vår föräldragenerations försök att få oss att inse vårt eget värde har exploderat i ansiktet på oss allihopa. Självförtroende och arrogans är inte samma sak, men väldigt få av oss har verktyg att göra distinktionen där emellan (där kan jag nog synda själv en hel del). De arbetsplatser jag jobbat på och de klasser jag studerat i har faktiskt haft gemensamt att tjejerna har stått för de flesta irrationella grälen med lärare/chefer, märklig sjukfrånvaro, vredesutbrott och andra spektakel. Eftersom jag samtidigt tycker att Isobel och Elin har principiellt rätt så skulle jag kunna säga något annat. Men då skulle jag ljuga.
Hur kommer det sig att när du Isobel av någon anledning känner dig förfördelad, direkt eller indirekt, så är det alltid PATRIARKATETS fel?
Det påminner inte så lite om Benkes härskna teknik: Det är BRUDARNAS fel.
Jag säger som jag alltid har sagt: Det är TIDSANDANS fel. Den stinker piss och gammalt sockervadd om något.
Läste den där texten också, min 29-kronorsprenumeration på DN började idag. Jag försökte tolka BOs krönika som Louise gjorde, men nej, jag kan inte, det hjälps inte att han är en schysst kille, det var ändå en sunkig, ofräsch text som lämnade jävligt dålig eftersmak hela dagen. Dessutom tycker jag att den rent textmässigt var helt orolig och sökande och inte riktigt visste vad den ville.
Bolivar: Rätt kul att en ung snubbe kunde hålla med. Däremot kan jag nog inte tycka att det bara är tjejer som ballar ur. Kanske kommer de urballade killarna bara inte så långt som till universitet och arbetsplatser där du varit?
Moa: Tycker det var lite härskarteknik över din BO-kritik också. "Dessutom tycker jag att den rent textmässigt var helt orolig och sökande och inte riktigt visste vad den ville." - är det inte så män har velat avfärda kvinnor? Utan konkreta argument och med svepande antydningar om att den man vill angripa är känslomässig och oförmögen att tänka klart...
Bolivar: Glömde säga att jag tror du har helt rätt i det där med att föräldrars vilja att pumpa upp sina barns självförtroende nog har en del med problemet att göra.
Bengt speglar samtiden och Isobel klarade inte av att se sig själv i ansiktet. Och bekräftar samtidigt de karaktärsdrag som Bengt fiiinmaskigt fångat in hos humanistbratsen.
"Ta ingen Cheit" är bara det värt en applåd. Och både namnparodin och beskrivningen av aningslösheten, var på pricken.
Och
Louise: Jaha, där ser man. Det var i alla fall inte min avsikt. Jag fattar ärligt talat inte vad texten vill, känslomässig eller ej, jag tycker att den är luddig. Det innebär inte att textförfattaren har gröt i huvudet.
Isobeal, svara. Det finns synpunkter här somliga av oss - dina läsare - tycker det ska bli väldigt intressant att se hur du ställer dig till.
Personligen hoppas jag, som fan, på ett frö av...vad ska vi kalla det, modifikation? Ett erkännande av att framförallt den till synes förträffliga Louises resonemang tar skruv och kan få ett litet erkännande?
Det hoppas jag inte för att jag tycker att du som kvinna ska hållas kort. Det hoppas jag för att du verkar vara en osedvaligt begåvad person som lyssnar på fler röster än den egna och hur den lät i initialskedet av den här ”debatten”.
Jag kan tycka att BO har en poäng när han påpekar att många har svårt att acceptera att chefen faktiskt bestämmer. Men han är ju ute och cyklar ganska långt, om han skyller det på att unga flickor inte vill ta cheit längre. Min erfarenhet är att yngre människor, framförallt kvinnorna är de som har lättast att fatta hierarkin på arbetsplatsen. Försök att få en manlig 40-50-talist att ta order från chefen. Hahah.
Men jag jobbar på en mossig myndighet, det kanske är skillnad i mediasektorn, där kanske det är ett reellt problem att unga kvinnor går runt och vägrar ta cheit. Vad vet jag.
Något i BO:s ordval får mig också att tro att han skule kunna ha lite svårt att acceptera att en ung tjej skulle vara chef över honom.
Jag blir faktiskt uppriktigt beklämd över de oblyga försök till förminskning som syns i de här kommentarerna likaväl som överallt annars. Inte för att det fungerar på mig men: "Isobel klarade inte av att se sig själv i ansiktet." Eh? Till och med Kristoffer Poppius är mer exakt i sina försök till nålstick.
Jag tror absolut som ex Bolivar och Louise påpekar att det finns ett problem i att unga människor har överdrivna förväntningar på hur lätt och roligt livet kommer vara. Om man ser på exempelvis nedlagd möda på studier så gäller den sortens glidarbeteende emellertid unga män långt mer än unga kvinnor. Glidarkillarna verkar dock inte bekymra Benke, utan problemet är tjejerna som uppfostras att inte ta skit. För all del i realiteten så tycks det ju heller inte vara ett omedelbart problem för män att de inte anstränger sig, de får ju bättre ingångslöner är tjejpolarna i alla fall.
Att unga inte obekymrat accepterar auktoriteter tycker jag är bra. Inte för att man inte ska kunna lyda chefen, men för att i de allra flesta sammanhang utom militären och liknande ligger det ett egenvärde i att chefen leder genom föredöme, kompetens och personlighet snarare än bara förvänta sig lydnad baraföratt. Men jag erkänner, jag har själv mycket svårt för chefer. Det är en av anledningarna till att jag inte har ett vanligt jobb.
Gällande sjukskrivningsstatistiken så vet Ohlsson antingen inte vad han talar om, eller också ljuger han bara. De som verkligen är överrepresentarade där är ju tvärtom medelålders kvinnor som jobbar i offentlig sektor och lever i ojämställda relationer och som hela sina liv tagit så jävla mycket skit att de inte orkar längre.
Isobel: vem har påstått att unga obekymrat ska acceptera auktoriteter? Kan inte se det någonstans i kommentarerna och inte heller i krönikan. Det vi pratat om handlar snarare om uteblivna socialiseringsprocesser.
Lousie: Det är väl en viss skillnad mellan när den man avfärdar som "lilla gumman" är långt över ens egen intellektuella nivå och när man säger att en text som är helt Gummo är lite orolig och sökande.
Vet ni vad? Jag tror att det är så här: Bengt Ohlsson identifierar sig med just de unga tjejer han skriver om - han ser delar av sig i dessa tjejer. Läs nu om hans text. Det är honom (oss?) det handlar om: varför försöka revoltera när livet ändå bara trycker ner en i skiten med ansiktet först? Uppgivet och sann tragik.
Bra rutet, Isobel!
Själv läser jag aldrig På Stan och ytterst sällan Journalisten, av just de skäl du anger, och lever ett rikt liv ändå. Try it, you’ll like it.
På tal om en känga i skrevet:
http://www.marcusbirro.se/bloggen/?p=148
Suck.
Vad ska man säga? Patriarkatet lever uppenbarligen mer obekymrat i vissa av oss.
Kan väl dock tycka att ett grundfel som begås av många i den här typen av frågor är att man klumpar ihop manligheten i ett och därefter börjar skjuta slagskott på den.
Det är exempelvis inte särskilt gångbart i manliga kretsar att knulla allt som rör sig, alltid och hela tiden.
Det är heller inte särskilt eftersträvansvärt att vara en självgod skitstövel, bara för att man är man. En självgod skitstövel är en självgod skitstövel, oavsett om vederbörande är man eller kvinna.
Alla män tycker inte att kvinnor är sinnessvaga varelser som inte kan ta hand om sig själva. Många gör det, men långt ifrån alla...och dom som gör det...gör det i många fall av ignorans snarare än av jävelskap.
Någon krönikör i Metro skrev igår att det var jävligt orättvist att folk log mot en pappa på hennes buss på väg till jobbet på morgnarna bara för att den här pappan äkte och lämnade barnen på dagis. Jag ler mot alla som har fina barn, oavsett om dom är män eller kvinnor. Barn är kul...det tycker även vi män.
Går poängen fram? Män är ingen homogen grupp och därmed blir argumentation som bygger på det här patriarkatet inte alltid svaret. Det är mer, som Klyvaren skrivit ovan, tidsandan som stinker än något annat.
Det är väl klart att män lika lite som kvinnor, rödhåriga eller kvällstidningskrönikörer är någon alltigenom homogen grupp. När man talar om patriarkatet talar med heller inte om något som alla män gör mot alla kvinnor (jag gör i alla fall inte det, jag vet att det finns vissa vulgärvarianter av radikalfeminism där man kan få det intrycket) utan om generella strukturer som sätter gruppen män över gruppen kvinnor i exempelvis offentligheten. Jag ser personligen på makt som något flytande, som varierar mellan olika situationer och som dessutom handlar om klass, etnicitet, sexuell identitet osv lika mycket som kön. De olika maktdimensionerna illustreras exempelvis av hur vissa män som identifierar sig med en (som de upplever det) maktlös arbetarklass finner en huvudfiende i (utpekat) medelklassiga feminister. Det hände i början av seklet och det händer fortfarande.
Jag har extremt svårt att inte tolka det i strukturella termer när en man som Marcus Birro exempelvis väljer att förminska kvinnliga journalister han ogillar genom att kalla dem drägglande flickor.
Samma sak när Bengt Ohlsson väljer att uppmana specifikt unga tjejer att fortsätta ta skit, beväpnad med ex lögnaktig sjukskrivningsstatistik.
Det finns vissa ord som har blivit så inarbetade, så trendiga att man kan använda dem mer eller mindre utan att behöva reflektera eller förklara sig, även om man borde. Ett sådant ord är patriarkatet. Själv kan jag inte uttala ordet ifråga utan att samtidigt le en smula över hur mycket inflation det kan gå i språket. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att ord som patriarkat och förtryck eller för all del militant feminism och manshat (och alla andra sorters hat så som begreppet används i media idag) bidrar till onyansering och övergeneralisering, men det känns ändå lite jobbigt att det fortgår. Och när det känns jobbigt är det trots allt skönare att skratta än att gråta åt eländet.
Dessutom heter det "dreglande".
Hur l'nge dröjer det förresten tills vi får se rubriken "Moneybrotherdebatten" på Expressens kultursida?
Men det kan inte vara så att just män ur arbetarklassen de facto har betydligt mindre offentligt utrymme än (utpekat) medelklassiga feminister och att de därför känner sig kränkta av dessa kvinnors lätt raljanta och svepande generaliseringar kring ämnet män, patriarkat, strukturellt förtryck und so veiter?
Jag har svårt att se strukturellt förtryck av kvinnor i den sk offentligheten. Snarare tvärtom, i mina sämsta stunder...men med försökt objektiva glasögon på kan jag inte se annat än att det trampas på lika mycket från båda håll...med den skillnaden att tolkingsföreträdet i de allra flesta fall ligger hos kvinnorna.
...vilket kanske kan vara gott så, med tanke på generationer av orättvisor. Men det känns ju inte helt främjande för debatten.
Det ligger mycket i det Bengt Ohlsson säger. Unga kvinnor uppfostras att inte ta skit. De uppfostras att vara misstänksamma. Offerrollen ligger alltid nära till hands i en konfliktsituation. Men man måste ta kunna en del skit i livet. Man måste däremot inte acceptera att bli kränkt/tallad på.
Det var längesen man kunde diskutera invandringspolitik på ett öppet sätt utan att misstänkas vara rasist. Detsamma gäller tydligen numera här; Som man misstänks man vara mansgris och dessutom rädd att bli av med möjligheterna att få sin kuk sugen av unga tjejer (sic!) såvida man inte faller in i den hetsiga kören som gastar om hur synd det är om unga tjejer på alla upptänkliga vis.
Riktigt inskränkt, och riktigt lågt att smeta gubbslem på Ohlsson helt utan anledning.
Nu har jag ju inte varit med i den här debatten från början, även om jag tycker att mycket intressant har sagts. Själv tyckte jag mest att B.O. vände sig mot att folk betedde sig störigt ochgav sina barn fåniga namn, och det tycker jag är ganska rimligt (vare sig dessa människor är unga tjejer eller ej). Ska man uppmana folk att "inte ta skit"? Bara om man samtidigt uppmanar dem att inte ge skit.
Skicka en kommentar