måndag, november 20, 2006

Stirra ondskan i ögonen

De borde dö. Jag vet att man inte får tycka så. Jag vet att man inte ska låta primitiva hämndkänslor ta överhanden, jag vet att ingenting blir bättre av att släppa fram det hat som pyrt någonstans i ett hörn av mjälten ända sedan mellanstadiet. Men när jag läser den här rektorns ord börjar jag fundera över lämpliga medeltida bestraffningsmetoder.

Aftonbladet skriver alltså om Emmas skolvardag. Om ständiga glåpord, om hot- och hatbrev hem i brevlådan, om misshandel och hot om misshandel, om att de andra reser sig om hon sätter sig vid ett bord där det redan sitter någon, om att en ny tjej i skolan blir varnad för att prata med henne. Detta är, enligt rektor och lärare, inte mobbing. "Jag anser att hon är utanför. Men i dagsläget förekommer ingen mobbning. Den har vi kommit tillrätta med." De fem veckor i helvetet som Aftonbladet skriver om, då det enligt rektorn alltså inte förekommit mobbing, vill hon inte kommentera.

Det har ju kommit hotbrev. Rektorns svar: "Hotbreven har inte kommit i skolan. När det sker kriminella handlingar i familjens privata post har vi inget ansvar." I ett av breven står det att "Lärarna tror ändå mer på oss". Det tycks mobbarna onekligen ha rätt i.

Går det att se sådan ondska i ögonen och inte känna hat? Går det att höra denna de banala vidrigheternas hantlangare utan att hoppas på åtal om medhjälp till misshandel, medhjälp till människokränkning?

I Expressen i dag kan vi läsa om en 14-årig flicka som mobbats in i allvarliga psykoser och som tagit sitt liv på ett behandlingshem som tycks ha fortsatt att kränka henne. Hon vägrades tidigare att byta skola för att komma från mobbarna.

Jag vet att hatet inte hjälper. Det äter upp mig inifrån när jag släpper fram det. Men inför detta kallsinne mot de mest utsatta kan jag nästan inte låta bli. Hjälplösheten är total. Förmodligen kan varken lägervaktsrektorn eller behandlingshemsdilettanterna ställas till svars. Det enda man kan hoppas på är att de sover förfärligt illa om nätterna. Men om man ska döma av dagens artiklar vore det nog att hoppas för mycket.

21 kommentarer:

kritan sa...

hur ska jag ta det på allvar om Ronnie Sandahl är involverad i det journalistiska arbetet? Aftonbladet dansar på sin egen trovärdighets grav.

Anonym sa...

Inget svar, ingen kommentar, men bara en lite konstig reflexion. Varför dyker alla dessa uppmärksammade mobbningsfall upp i mindre orter på den nordligare halvan av landet. För några år sidan var det 2-3 liknande fall i Kalix, i Umeå och någon annanstans i närheten. bl.a en adopterad tjej som blivit så mobbad att hon slutat prata.

Robsten sa...

Ja, alla fakta kommer aldrig fram i dessa artiklar, det är ofta så komplicerade fall att en kvällstidninga aldrig skulle kunna ge en rättvis bild äns om de ville. Det framkommer att denna "mobbing" skett på fritid, utanför både skoltid och skolans område, då inställer sig frågan om dagens skola skall ta hand om precis alla problem i detta samhälle som drabbar unga? Detta samtidigt som skolans resuser inte räcker till och det ständigt kommer nya arbetsuppgifter och nya ansvarsområden, vad går gränsen? Och var går gränsen för föräldrarnas ansvar? Du tar själklart ställning för att skolan skall ta fulla ansvaret för detta, har föräldrar helt abdikerat från allt ansvar för vad deras avkomma gör och allt ansvar har hamnat på skolan? Vem och när är detta bestämt? Du nämner inte ens mobbarnas föräldrar, men skolan skall självklart bära hela ansvaret, det har gått för långt och det är dags att backa. Vem hade du förresten lust att strypa? Rektiorn eller de som mobbade?

Anonym sa...

verkar som du slagit huvudet på spiken där. Jag läste något liknande på mellanrummet.blogg.se, även om det kanske var av en mer kritisk art...

DrHenka sa...

Hur kan en mobbare titta sig själv i spegeln? Hur fan lever de med sig själva? Jag skulle inte ens pissa på dem om de brann.

gustav sa...

Fyfan alltså!

Min mamma har jobbat 1,5 år på där skolan. Ska bli väldigt intressant att höra vad hon har att säga om den där rektorn...
Och antagligen vet hon väl vem Emma är också. Funäsdalen är inte större än en liten by.

/g

Andy sa...

Isabel, dig känner jag inte, men du.. Hämnd är i vissa enstaka fall, väldigt få men vissa fall helt OK. Och att tänka "hämnd" är väl mer än lovligt OK.

Varje hjälte har en ärkefiende, och vad är inte mer rätt än att hämnas?

Keep up the blog.

Det jag vill ha sagt är ju såklart att, fan ta i från tårna, sverige behöver det.

/A

winterkilling sa...

Håller med om att det är en vidrig flathet som rektorn uppvisar, men instämmer även med Robster: var fan är föräldrarna i allt det här? Föräldrarna till mobbarna måste kunna ställas till svars även de. Och självklart ska man aldrig lasta någon skuld på offret, men hade Emma varit min unge hade jag packat väskorna och dragit från Funäsdalen fort som fan. Fy fan för inskränkta bonnhålor.

Robsten sa...

Det är lite svårt att låta bli att nämna att undertecknad har inside information om skolors antimobbingarbete i dag, något som kvällstidningarna inte verkar ha. Det förhåller sig så att alla skolor i Sverige i dag är ålagda att ha en plan och avsätta resurser för antimobbing arbete, den skola som INTE har detta blir stämd, eller rättare sagt den kommun som skolan ligger i, därför blir den rektor som slarvar med detta avsatt ganska snabbt, av alla arbetsuppgifter som skolan i dag har så prioriteras de uppgifter som kan leda till att skolan/kommunen kan bli stämd, detta har t.o.m. gått till överdrift så resurser för att lära barnen läsa och skriva blir lite väl snålt tilltagna, för en normalstro grundskola på en 400 elever så motsvarar normal antimobbingarbetet en halvtidstjänst, det är helt enkelt inte rimligt att utöka detta ännu mer, barnen skall ju lära sig något också.
Många skolor går mer och mer över till den s.k. Farstamodellen för att arbeta mot mobbing, ni kan säkert googla på ordet. Denna modell har visat sig överlägset effektivast och den innebär att skolan tar större ansvar och förälkdrarna mindre ansvar jämfört med andra modeller, varför har den visat sig effektivast tror ni? Gissa själva.
Jag har själv pratat med grundaren av denna modell som införde den i Hästhagsskolan i farsta för ganska många år sedan, det är i princip så att har skolpersonalen föräldrarnas stöd så misslyckas de i princip ALDRIG med att avbryta ett mobbingfall, det är så, i de fall man misslyckas så har man aldrig föräldrarnas stöd i sitt arbete, detta visar sig gång på gång på gång. I dagens samhälle så är det vissa förälödrar som sviker, de vill inte tro att deras lille kalle som är så go och fin hemma mobbar någon i skolan. Så vem vill du strypa Isobel? rektorn som förmodligen gör alltr han kan? (annars så får han garanterat sparken, kommunerna är livrädda att bli stämda med all den negativa publicitet det för med sig) Lille Kalle som är så go och fin hemma men visar upp ett helt annat ansikte i skolan? Kalles infantila mamma som förmodligen jobbar för mycket för att göra karriär och därigenom har dåligt samvete som gör det ännu svårare att se problemet med hennes lille kelgris?
Jag vet vem jag i så fall vill strypa av dessa, förutom då kvällstidningsjournalisterna som inte vet ett dugg om dessa problem.

Leffe sa...

Robsten,

Även om det är föräldrarna som sviker, så kan man ställa vissa krav på skolan om det kommer till skolans kännedom att det förekommer mobbing eller något annat kränkande mot en elev, även på dennes fritid.

Skolan och all personal i skolan har en anmälningsplikt om de misstänker att ett barn far illa. De har en plikt att agera. De får inte sitta still när det kommer till deras kännedom att något sådant här pågår.

Och visst, det tar resurser. Men det tar ganska mycket resurser när elever tar livet av sig också. Och om man nu nu ser på sin lärar- eller skolledarroll i termer av resursfördelning så kanska man valt fel yrke.

Rektor och lärare är skolans chefer, med chefsskap kommer makt och med makt följer ansvar. Ansvar för att agera.

Rollx sa...

Det man kan förvånas över, är att många borde rimligtvis ha vetat om vad som pågick. Men ingen gjorde något, som kunde förändrat den tragiska utgången.

Varför är det alltid så många som bara står och ser på !?. Det skall inte behöva gå så långt att en 14 åring tar sitt liv.

Visst !. All fakta kommer antagligen inte fram i artikeln. Men ingen skall behöva dö, om man kan förhindra det.

winterkilling sa...

"Kalles infantila mamma som förmodligen jobbar för mycket för att göra karriär och därigenom har dåligt samvete som gör det ännu svårare att se problemet med hennes lille kelgris?"

Robsten: Hade du inte kastat in den här unkna och kvinnoföraktande meningen i slutet på ditt inlägg hade jag nog gått på att du var vettig och faktiskt hade något att komma med. Nu går ju inte det. Trist.

M sa...

Den som anser att det är synd om mobbarna anser att det är synd om de som vred på kranarna i Auschwitz/Birkenau. Vem som är vid sina sinnen kan ställa upp på det?
Hämnd är lågt (precis som I skriver) men det är högst mänskligt...

P sa...

Skillnaden är kanske att mobbarna är barn. De som förtjänar att steglas är de självupptagna föräldrarna och, framför allt, de inkompetenta människoimitatörerna till lärare och rektorer. Isobel, lyssna på din mjälte. Kärleken har sin plats -- hatet har sin.
Och Robsten: Vilken tur att din inside information är tillförlitligare än de mobbades. Och, förresten -- finns det pappor i din värld?

banal.blogg.se sa...

Offret får oftast skylla sig själv är väl en tanke som har genomsyrat vår kultur sen urminnes tider, vare sig det handlar om slumpmässigt våld utanför krogen, hustrumisshandel eller mobbing i skola eller på arbetsplats. Ibland är det uttalat, ibland märks det bara på systemet. På min grundskola en gång i tiden var det alltid de mobbade som ifrågasattes av lärare och rektor. Det är nog tyvärr en attityd som lever kvar här och där idag.

I det här fallet menar jag att det är skolans problem om någon blir trakasserad av sina "skolkamrater" på fritiden. Vissa fläckar kan man inte tvätta bort från händerna.


Till alla som skriver här: Hur hade ni reagerat om det var erat barn som fick sitt liv förstört på det här viset?

Anonym sa...

Man undrar hur det kan gå så långt. Jag har också gått i grundskola och sett folk bli mer eller mindre mobbade. Vi hade en hackkyckling i vår klass, han mådde säkert dåligt när han skulle gå till skolan några gånger. Jag vet faktiskt inte. Men han hade vänder, folk pratade vänner och om någon pratade med honom så blev de inte utfrysta och folk reste sig inte upp och gick när han satte sig vid bordet. Hur kan det gå så långt att alla ställer sig bakom det.

Detta är ju en ondska lika oförklarlig och ond som nazismen på 40-talet. Det säger någonting om oss människor. Det sägs att varje samhälle hur homogent det än är utser en minoritet som avvikande, förmodligen gäller det även mindre grupper av människor. Vilka ,ekanismer och varför? Otäckt är det hur som helst.

Johan Hedin sa...

"It takes a village to raise a child" brukar det ju heta. I mobbing (oc i detta fallet) heter en av de allra största skurkarna relativismen.

Hör bara rektorn
"När Cajsa har gått in och diskuterat med eleverna så har de en annan uppfattning. Som den där pojken som bytte bord. Han ville se tavlan. Var och en äger sin upplevelse. Och jag säger inte att någon ljuger. "

Det låter som en fulllärd postmodernist. Barnen har "olika berättelser" (allt är "texter" som det brukar heta). Relativismen är tveklöst mobbarens allra bästa vän. Allt går att förklara bort. Allt är "egna upplevelser". Ingen ljuger. Och ingen kan säkert fastställa att det är mobbing som äger rum.

Välkommen till Sverige år 2006.

Anonym sa...

Du är inte riktigt klok Robsten!Uppenbarligen har ni som uttrycker er på det sättet aldrig själva varit utsatta. Det låter på dig Robsten som det är mest "synd om" de stackars anställda på skolorna som numera måste engagera sig i mobbningen och att du inte verkar hysa ngn större empati för de personer som faktiskt drabbas av detta helvete- en erfarenhet som garanterat kommer att påverka dem mer eller mindre negativt under resten av deras liv. Du verkar faktiskt inte alls inse vad detta handlar om och jag blir mörkrädd när du skriver att du själv- efter vad jag förstår- jobbar på skola. Hur många som dig finns det på skolorna som både saknar intresse och förmåga att se att folk faktiskt far riktigt illa omkring dem?? När jag själv gick i skolan fanns inga mobbingsprogram så man var helt utlämnad och få visade förståelse. Själv var jag också mobbad men det fanns också de som hade det mycket värre än jag. Ingen hjälp fanns i princip att få någonstans. Jag kan komma ihåg två tillfällen under hela grundskoletiden då lärare ingrep, en gång för mig och en gång för en annan person. Den enda aktiva hjälpen var från min mamma som faktiskt lyckades prata allvar med några av mobbarna som då faktiskt slutade. Jag kom från en trygg akademikerfamilj men bodde under grundskolan i ett arbetarområde med mycket sociala problem. Såhär i efterhand har jag förstått att det spelat in, dels var min familj och jag annorlunda mot omgivningen och dels var det många barn som inte mådde bra p g a att deras föräldrar inte mådde bra och barnen tog ut sin frustration på lite osäkra och blyga elever som jag själv. Visst har föräldrarna ett stort ansvar, både med att stötta sitt mobbade barn (om det vågar berätta, jag gjorde det sällan p g a skamkänslor)och med att förhindra att ens eget barn mobbar andra men många av föräldrarna har själva stora problem och klarar inte av sina barn. Sedan finns det förstås föräldrar som själva mobbar andra och inte lär ut bra värderingar till sina barn eller som inte bryr sig om/tror på att deras barn kan begå såna vidrigheter, vad gör man med dem? Skolan måste alltså ta ett stort ansvar i den här frågan eftersom barnen är tvingade att gå dit varje dag. Ingen arbetsplats för vuxna skulle få fortsätta under sådana förhållanden. Vuxna lider också av mobbning men kan iaf välja att sluta på sitt arbete medan barnen är helt utlämnade.

Anonym sa...

Jag är otroligt glad över att samhället äntligen uppmärksammat detta med mobbning som faktiskt kan göra att folk får posttraumatiska skador för resten av livet. Själv har jag ändå lyckats rätt bra men det tar tid att bygga upp sig igen efter såna här upplevelser. Vissa utsatta situationer kan dock få en att "falla tillbaka" igen i samma hemska känsla som i skolan. Känslan kanske inte varar så länge eller märks utåt men de där erfarenheterna som man trodde man var klar med för längesen finns uppenbarligen fortfarande kvar i en psyke, tydligen närmare än man trott.
Och det är ju inte så konstigt att år av trakasserier har satt sina spår så att man har fått en varaktig känslighet.
Om mitt barn idag skulle mobbas skulle jag ställa till med ett helvete för skolan om de inte tog tag i det. Som tur är finns det ju också friskolor som man kan byta till där det förhoppningsvis går lite mer lugna och studiemotiverade elever. På min tid fanns inget annat val än att flytta från orten.
En annan viktig sak är att från början jobba med sitt barns självkänsla så att det är starkt nog att stå upp för sig själv och förhoppningsvis inte bli utvalt när ungar som behöver ta ut sin frustration på svagare personer letar offer.
Men som sagt man kan tycka att man skulle kunna kräva att mobbarnas föräldrar gör ngt åt sitt barn eller tycka att föräldrar i allmänhet skulle göra si eller så men om de inte gör det då, vad gör man då? Då måste andra kunniga och stabila vuxna som finns nära barnen ta problemen på allvar.

Anonym sa...

Att ingen arbetsplats för vuxna skulle få fortsätta under mobbingsförhållanden som jag skrivit ovan är tyvärr fel kom jag just på, det finns tyvärr även arbetsplatser där det mobbas och inget händer trots anmälan. Men det är bra att det här problemet kommer upp i ljuset och att det skapas debatt. Idag lämnar de som blir mobbade sina arbeten och orkar inte kämpa i motvind och blir i värsta fall långtidssjukskrivna vilket är otroligt fel. I möjligaste mån borde mobbarna istället ifrågasättas eller fås att sluta på arbetet men arbetsgivarna och facket hanterar ofta inte det här på ngt bra sätt.

När det gäller barn ska mobbarna flyttas från skolan och inte mobboffret som så ofta sker idag. Barn som mobbar mår ofta - men inte alltid- dåligt själva och att de får lite gränser skadar inte. De behöver få lära sig vad som är rätt och fel och att det blir konsekvenser av ens eget dåliga agerande, det är ju bl a det som de ofta inte fått lära sig hemma. Sedan har de kanske även andra problem som kräver psykolog eller andra "specialresurser". Jag har efter mina egna erfarenheter väldigt svårt att känna medlidande med de som mobbar men inser samtidigt att problemet är komplext och att mobbarna förmodligen ofta behöver hjälp om man ska ha en chans att få stopp på det här problemet. Fokuset bör dock främst ligga på att stötta mobboffren i att få tillbaka självkänslan och förebygga att mobbning sker överhuvudtaget.

Anonym sa...

Farstamodellen är livsfarlig. Mina barn är döva och när det ena drabbades särskilt svårt hanterade skolan det på egen hand, utan att vi informerades. Inte förrän ungen bröt samman och rev ner allt i sitt rum i ett vredesutbrott där det krävdes tre personer för att få stopp på det, kröp två års helvete fram. Vi hade möten, föräldramöten, skolan hade tusen förklaringar, allt gick i stort ut på att det var barnet det var fel på.

Till slut var barnet så svårt medtaget och deprimerat att vi började ana fara, vi flyttade och fick till en nystart. Vi hade tur i så mån. Många kan inte flytta av många olika skäl.
Eftersom jag delar samma funktionshinder som mina barn så blev jag också mobbad i skolan. Jag höll ut men jävlar, det var nio år av elände.

Nu är jag glad för det, jag har en stark integritet och självkänsla. Men jag ger ingenting för skolors mobbingarbete, varken då eller nu. Och såna som Robsten är del av problemet.
Det som måste bort snabbt är föreställningen att barn av naturen är goda. Barn i flock som själva har dålig grund att stå på söker ut någon att hacka på. Det är inte vackert, men det händer. Varför är vuxna inte starka nog att se det?