Mördande nördar

Att nördar ibland är mördare behöver man inte kunna stava till Columbine High för att begripa. Inte heller är det någon nyhet att populärkulturens psykopater regelbundet understryker sin ondska genom att lyssna på Bach eller Beethoven eller vad som helst som är mer än 150 år gammalt och inte kan klassas som reklamradiorock.

Den intellektuella ondskan är helt enkelt en kliché i sin egen rätt, och då syftar jag inte på de människor som tänker djupa intressanta tankar och skriver hyllningspekoral till valfritt vald tyrann under en och samma arbetsdag.

I går kväll gick jag inte på invigningsfesten för Stockholms Filmfestival utan stannade som den patetiskt soffbundna person jag tycks ha förvandlats till hemma och såg Sin City på teve. Jag har faktiskt inte sett den tidigare. I min roman finns en scen där huvudpersonen missar att få tag på en biljett till just Sin City för att en man i ylleknickers och knästrumpor tränger sig i biljettkassan på Grand, men det är huvudsakligen fiktion. Däremot missade jag den alltså på bio.

Den var rätt bra förstås, snyggt våld, snygga skuggor, snygga pinuppbrudar med snygga vapen. I den femtiotaliga noir-miljön sticker dock en detalj ut. Inte bara är den allra mest ofattbart onde av de onda skurkarna den enda som i någon enda scen läser en bok, han ser dessutom ut som vore han avritad från ett Pet Shop Boys-omslag. Om jag var Chris Lowe skulle jag rynka ögonbrynen. Det är synthare mot rockers med extra splatter, killarna med brylkräm må älska och slå ihjäl med samma muntra aggressivitet, men Lowe-lookaliken äter upp kvinnor bit för bit medan de fortfarande lever och hänger till sist upp deras uppstoppade huvuden på väggen. Det får nog betraktas som värre.

Jag vet inte vad det här betyder. Men det vore onekligen intressant om vi i nästa stora Hollywood-skräckis hör den glada inledningsslingan till Was it worth it? när kameran stryker sig fram till den glasögonprydde galning vi alla vet att vi måste akta oss för.