fredag, november 17, 2006

Mördande nördar

Att nördar ibland är mördare behöver man inte kunna stava till Columbine High för att begripa. Inte heller är det någon nyhet att populärkulturens psykopater regelbundet understryker sin ondska genom att lyssna på Bach eller Beethoven eller vad som helst som är mer än 150 år gammalt och inte kan klassas som reklamradiorock.

Den intellektuella ondskan är helt enkelt en kliché i sin egen rätt, och då syftar jag inte på de människor som tänker djupa intressanta tankar och skriver hyllningspekoral till valfritt vald tyrann under en och samma arbetsdag.

I går kväll gick jag inte på invigningsfesten för Stockholms Filmfestival utan stannade som den patetiskt soffbundna person jag tycks ha förvandlats till hemma och såg Sin City på teve. Jag har faktiskt inte sett den tidigare. I min roman finns en scen där huvudpersonen missar att få tag på en biljett till just Sin City för att en man i ylleknickers och knästrumpor tränger sig i biljettkassan på Grand, men det är huvudsakligen fiktion. Däremot missade jag den alltså på bio.

Den var rätt bra förstås, snyggt våld, snygga skuggor, snygga pinuppbrudar med snygga vapen. I den femtiotaliga noir-miljön sticker dock en detalj ut. Inte bara är den allra mest ofattbart onde av de onda skurkarna den enda som i någon enda scen läser en bok, han ser dessutom ut som vore han avritad från ett Pet Shop Boys-omslag. Om jag var Chris Lowe skulle jag rynka ögonbrynen. Det är synthare mot rockers med extra splatter, killarna med brylkräm må älska och slå ihjäl med samma muntra aggressivitet, men Lowe-lookaliken äter upp kvinnor bit för bit medan de fortfarande lever och hänger till sist upp deras uppstoppade huvuden på väggen. Det får nog betraktas som värre.

Jag vet inte vad det här betyder. Men det vore onekligen intressant om vi i nästa stora Hollywood-skräckis hör den glada inledningsslingan till Was it worth it? när kameran stryker sig fram till den glasögonprydde galning vi alla vet att vi måste akta oss för.

9 kommentarer:

Anonym sa...

nördar är ju läskiga. det är ju fusk typ att ha hjärna.

eff sa...

Har svårt att se Harris och Klebold i Columbine som nördar. Det är snarast en myt. Åtminstone Harris var ju rätt omtyckt, medan Klebold var mer tillbakadragen. Trenchcoat Mafia-samröret är ju också ett falsarium skapat under mediakaoset direkt efter massakern.

Ingen av dem bar mig veterligen glasögon heller. Eller hängslen.

Johan Ahlin sa...

Hörru, det ska bli kul att kolla in din bok! Med din allmänbildning som sträcker sig från "snyggt våld" till riktigt cool mat, borde den tilltala mig iallafall. Vilket stuk är det förresten på boken?

Isobel sa...

Det är sant att Columbine-mördarna inte verkar ha varit sådana nördar som först beskrevs (och nörd förresten, enligt den amerikanska hysterin lyssnade de ju primärt på marilyn manson, vilket förstås kan tyckas fånigt, men väl inte nördigt i den egentligen betydelsen?). Men i just mytbildningen har de blivit symboler för de mobbade bokmalarna som blir hämnande änglar, och det är framförallt den myten jag är ute efter här.

Min bok finns det nog inget snyggt våld i, däremot en del mat. Det är en väldigt mörk och ledsam och ibland rätt rolig kärleksroman.

Kim sa...

En kärleksroman med en del mat, som i "9 1/2 vecka" då?

Daniel sa...

Åh, tänk vad fantastiskt om Pet Shop Boys blev ett återkommande tema i skräckfilmer! I'd absolutely love it.

PSB har ju flirtat med skräcktemat själv flera gånger. Neil Tennant förvandlades till en vampyr i videon till Heart och såväl Neil som Chris var rätt creepy asylum freaks i videon till Yesterday when I was mad. För att inte tala om när Neil helt plötsligt slukas av en hög hatt i Opportunities-videon. Läskiga grejer.

Uh, nu blev jag så där nördig.

eff sa...

Nu har jag inte sett hela Bowling For Columbine, men Marilyn Manson sa väl något av det bästa i hela den filmen när han som svar på frågan (mina parafraseringar) "What would you say these kids?" svarade "I wouldn't say anything, I would listen."

Isobel sa...

Hoho, Kim, jag skulle kanske inte ha gjort den kopplingen själv, men den är ju hemskt rolig. Personligen anser jag nog emellertid att sex och mat är två väldigt bra grejer som bör hållas åtskilda. Klart att ostron kan se ut som, hm, ostron, men inte minst krävs ju drastiskt olika tekniker för själva inmundigandet.

Staffan sa...

Nörden som du beskriver är åtminstone till det yttre baserad på en av Frank Millers samarbetspartners (Geof Darrow). Jag vågar inte svära på om bokläsningen var en av de saker som Miller plockade från Darrow men jag skulle inte vara förvånad.