tisdag, november 14, 2006

Kärlek, mat och folköl

Via älsklings-Lisa hittade jag till Margit, som har en blogg som heter "Kärlek, mat och folköl". Man kan inte motstå en sådan titel. Inte heller den underbara vinjettbilden.

Så här smart skriver hon om manliga materialonanister i köket: "Kanske är det inbillning, men jag tycker mig se ett mönster: så fort män ger sig in i ett kvinnoområde (let's face it, kvinnor är de som stått för brödbakandet historiskt sett) går det troll i hela grejen. Helt plötsligt ligger fokus mindre på resultatet och mer på tekniken och allt blir millimetermätning och ingrediensonani."

11 kommentarer:

Gitto sa...

Åh hjälp, jag är så hedrad! Det var din blogg som fick mig att börja blogga från första början... Jag måste nog fira med ett glas vin för att på något sätt försöka dämpa chocken! :)

Rollx sa...

Bakning då måste man väl, hålla sig ganska slaviskt till receptet. Det går väl inte att synda alltför mycket när det gäller bröd. Hmmm kommer inte ihåg senast jag bakade. Bröd är ju såpass billigt, så man tyar inte att baka så ofta.

Men när det gäller matlagning, så kan man vara grovt otrogen mot receptet. Personligen vet jag inte var mina decilitermått befinner sig ?. Det funkar bra med ögonmåttet för mig.
Visst har maten blivit en katastrof ! ibland. Men man är oftast förberedd på denna utgång, exprimenterandet kan bli rätt vildsint ! emellanåt :).

Det var Sakine Madon som gjorde mig till blogoholic :).

Silverfisken sa...

Som kille som dessutom gillar att laga mat känner jag mig lite förolämpad, men generaliseringen stämmer säkert. Dock tror jag mer det handlar om folk som inte lagat så mycket mat. DE avviker sällan från recept. Matlagning är som vilket instrument som helst. Det tar ett tag innan man vågar improvisera.

onore sa...

Som kille som gillar att laga mat känner jag mig inte förolämpad, män som skriver om mat och recept tenderar att göra det till en teknisk konst, hellre än påvisa att det är ett instrument.

Medans kvinnliga skribenter och kokboksförfattare oftast riktar in sig på att erbjuda just ett instrument med förslag på justeringar av receptet och sätt att improvisera på.

Jämför Mattias Dahlströms och Niklas kokböcker och till exempel; Anna Bergenström. De känns som de är skrivna för olika kön inte olika matintresserade.

Anonym sa...

Är du gift Isobel? Gurkbasurken Gelin påstår det.

Kjell sa...

Det intressanta, och sorgliga, är den omvända proportionaliteten mellan jämställdhet och status.
När jämställdheten äntligen ökar inom ett traditionellt "manligt" yrke sjunker snabbt både statusen och lönerna. Som när antalet kvinnliga skolrektorer började öka i samband med skolreform och ökat kommunalt bestämmande (dvs lägre budget...).
Den enda kvinnliga kock jag känner tjänar flera tusen mindre i månaden än sina manliga kolleger på samma restaurang. Om det börjar gå dåligt ekonomiskt för restaurangägaren kanske han anställer fler kvinnliga kockar...

onore sa...

Varför är kockyrket så mansdominerat? Män har ju aldrig lagat mat i hemmet?

Lisa sa...

Onore: Niklas och Mathias är proffskockar, inte receptskrivare. De har inte skrivit recepten själva. Förmodligen är det någon tämligen matokunnig (ofta kvinnlig)redaktör som snyggat till recepten. De är sällan provlagade. Anna är journalistutbildad och skriver sina egna recept och testar dem outtröttlgt.

Kvinnliga kockars recept påminner mer om manliga kockars än om matskribenters. Kan jag intyga, efter att ha redigerat mängder av recept från såväl matskribenter som kockar.

Men jag håller med om att målgruppeerna skiljer sig för böckerna. Well, put!

Det intressanta är att proffskockar och bagares recept inte ifrågasätts, trots att resultaten så sällan blir bra. Matlagarna tror att det är dem de är fel på när det går åt pipan.

En orsak till kockreceptens monumentala genomslag är att tidningarna så gärna skriver om kockar eftersom de då slipper betala för recepten och upplagning för fotografering.
Det har lett till en rejäl nedvärdering av (mestadels kvinnliga) matskribenter det senate årtiondet. Matknäck är något tidningarna tycker att de kan få gratis.

När Jens Linder började skriva om mat på DN PåStan titulerades han som kock, inte matskribent. Den definitiva bekägget för att kocken var inne, matskribenten ute. Detta trots att han är litteraturvetare utan formell kockutbildning (även om han jobbade som kock.) Idag har Jens (som är mycket jämställd) hyvens nog själv sett till att addera titeln matskribent.

Vi har det genomgående temat att kvinnor så sällan betraktas som experter och auktoriteter. Alla talar om hur fantastisk stilist Tore Wretman var och hur han ensam revolutionerade våra matvanor. Pernilla Tunberger skrev bättre och var minst lika betydelsefull. Idag är hon nästan glömd. Ria Wägner minns vi som en fånig tant med en komisk vinkning, glömt är hennes pedagogik, fyndiga texter och att det var hon som lärde svenska folket koka pastan al dente.

De senate tio åren har kokböcker haft allt mer med drömmar, status och identitet att göra. Och handlat allt mindre om praktisk matlagning där den investerade tiden verkligen ger utdelning.

Jonas Bergroth sa...

Efter detta inlägg är Lisa F-W min idol. Klartänkt, relevant välformulerat och sympatiskt. Saklighet som punkterar ett illa underbyggt resonemang om egenskaper som manliga eller kvinnliga.

onore sa...

Vilket var det illa underbyggda resonemanget om egenskaper som manliga eller kvinnliga?

Jonas Bergroth sa...

Onore: jag börjar misstänka att jag uttryckte mig klumpigt här. Min avsikt var inte att angripa ditt inlägg. Jag tror att pu prickar helt rätt i resonemanget om målgrupper.

Min entusiasm gällde Lisa F-W s påpekande att:
"Kvinnliga kockars recept påminner mer om manliga kockars än om matskribenters."

Och när jag själv svamlade om illa underbyggda resonemang borde jag tänkt en gång till. Vad jag hade i tanken var att jag upplever att många är snabba att kategorisera exempelvis ett skrivsätt som manligt respektive kvinnligt. Men detta gällde en helt subjektiv uppfattning av en allmän tendens – inte ditt specifika inlägg. Det borde jag ha formulerat mycket tydligare.

Lisa pekar på att folk skriver olika beroende på om de är utbildade skribenter eller inte. Det gillar jag. Det känns sakligt.