tag:blogger.com,1999:blog-133327452024-03-13T16:11:50.487+01:00Isobels text och verkstadIsobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.comBlogger1808125tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-73724124976995334662017-01-02T19:52:00.002+01:002017-01-02T19:52:24.574+01:00Det här är inte normalt<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
”I
förra veckan såg vi alltså en amerikansk presidentkandidat skryta
om att sextrakassera kvinnor, skryta om att begå sexuella övergrepp
på kvinnor”</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
Jag
vet inte hur många gånger jag lyssnat på Michelle Obamas tal om
Donald Trump och grundläggande mänsklig värdighet från i förra
veckan. Tio kanske? Möjligen fler. Hon är så personligt upprörd,
så skakad. ”De skamliga kommentarerna om våra kroppar.
Respektlösheten inför våra intellektuella strävanden.
Trosvissheten att man kan göra vad man vill med en kvinna.”</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
”Det
gör ont,” säger hon, denna magnifika kvinna. Och jag tror att det
är det som fångar mig så. Att hon erkänner att det gör ont. I
hela mitt liv som kvinna har jag emellanåt tvingats le och vifta
undan sexistiska skämt och förminskanden, jag har i mer än 25 år
återkommande konfronterats med män som inte förstår eller
accepterar ett nej, jag blockar hela tiden folk som kommer med
sexistiska eller rent ut kvinnohatiska kommentarer på sociala
medier. Jag är van. Inte minst är jag van vid att aldrig erkänna
att det gör ont.
</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
Och
plötsligt kommer någon som inte accepterar att vänja sig och jag
skäms faktiskt. Så mycket tid har jag ägnat åt att försöka
förstå mekanismerna bakom sexism, åt att bena ut vad i vår kultur
och natur som gör att vi tenderar att se kvinnor som lite mindre
värda. Det är ingenting fel på det, jag tror att den förståelsen
behövs. Men det finns något så vackert civilisatoriskt
uppfordrande i att bara säga som Michelle Obama, enough is enough.
De flesta män uppför sig faktiskt inte såhär. De flesta män
pratar inte såhär om kvinnor, ens i omklädningsrummet, de flesta
män tycker inte kvinnor bör behandlas som skit, som Donald Trump
också sagt.
</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
Det
är inte en slump att det här händer nu, vare sig Hillary Clinton
som presidentkandidat, Trumps öppet kvinnoföraktande kandidatur
eller motreaktionen mot hans sextrakasserier. Vi har haft några år
bakom oss med allt mer av ögonöppnare, diskussioner om alla
högskolevåldtäkter i USA, om våldtäktskultur, om hämndporr och
uppdelningen av kvinnor i horor och madonnor. Feminismen har blivit
mainstream och finns i massor av undergenrer, nu senast också i en
pappavariant. Den har kritiserats som sent påkommen, men hellre sent
än aldrig.
</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
Vi
måste klarögt inse att det finns personer som känner sig hotade av
detta. En del av dem röstar förmodligen på Donald Trump, andra
skickar hatmeddelanden till kvinnor på internet. Det gör ont när
strukturer förändras och man inte längre vet vad ens egen roll går
ut på. Men att det gör ont innebär inte att man får bete sig hur
som helst.
</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<br />
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
Som
Michelle Obama sade: ”Det här är inte normalt. Det här är inte
politics as usual.” Jag är rädd att jag kanske hade glömt bort
det, och börjat se det som åtminstone ganska normalt, åtminstone
ganska vanligt. Men bara för att strukturerna finns och påverkar
och bärs upp av oss alla innebär inte det att de här
extremversionerna, denna djupt destruktiva manlighet, ens är vanlig.
Det känns så hoppingivande.</div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div class="western" style="line-height: 100%; margin-bottom: 0cm;">
(Den här krönikan publicerades i oktober i <a href="https://tidningensyre.se/2016/nummer-105/kvinnoforaktet-gor-ont/" target="_blank">Tidningen Syre</a>)</div>
Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-80880489968518028412016-02-25T08:59:00.001+01:002016-02-25T08:59:52.690+01:00Modus vivendi: ett sätt att leva tillsammans i olikhet<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
”<span style="font-family: "optima" , serif;"><span lang="en-US">There are many ways
of being modern.” </span></span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">John Gray</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
<br /></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Tolerans är inte ett särskilt
samtida värde. Vi är alla indränkta i uppfattningen att vi lever i
den tolerantaste av tider, något man kan uppskatta eller oroa sig
över. Lika lite som systertanken att liberalismen har segrat ihjäl
sig är den dock sann. Självklart är toleransen för vissa sorters
normavvikelser långt högre i dag än i historisk tid. Det gäller
särskilt sådant som har att göra med sexuell utlevelse eller andra
uttryck för individuella autonoma livsval. Men samtidigt har
toleransen minskat för andra livsval, och vi ser inte minst en
uppmålad konflikt mellan olika sorters tolerans, tydligast kanske
uttryckt i det vi kan kalla nederländsk liberalism. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">För från ett håll utmanas toleransen av
kulturernas krig och det begrepp som kallas intolerans mot de
intoleranta, men som oftast mynnar ut i intolerans mest i allmänhet.
Muslimerna är intoleranta och behandlar kvinnor illa, alltså bör
de inte finnas här, lyder idén i kortform. När man intolererar
yttranden och uppfattningar som inte bryter mot några lagar finns
det dock inga rimliga flyktvägar in i frihetligheten. Det franska
medborgaridealet </span><span style="font-family: "optima" , serif;"><i>laïcité</i></span><span style="font-family: "optima" , serif;">,
där människor tillåts vara olika bara så länge det inte märks i
offentligheten, må vara åtminstone ytligt sett jämlikt intolerant,
men intolerant likafullt</span><span style="color: red;"><span style="font-family: "optima" , serif;">.</span></span><span style="font-family: "optima" , serif;">
</span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Ett annat slags intolerans är den som
drivs gemensamt av enstaka religiösa fanatiker och av den ömsint
omhändertagande överhet som förutsätter att huvuddelen i vissa
religiösa grupper är så lättstött att man hellre spikar igen
museiportarna än släpper fram det potentiellt sårande. Muslimer är
ju irrationella vilddjur, tänker de senare, de kommer larma och göra
sig till om vi sätter upp dansföreställningar med koranverser
eller ställer ut fotografier från Jerusalems bögkvarter, och om de
väl blir upprörda vet man aldrig vad de gör. Jag säger inte att
det inte finns muslimska fundamentalister som kan riskera att hota
konstnärer, det har vi alla sett. De finns på samma sätt som det
finns nazister som river ner fotografier de betecknar som barnporr,
eller som det finns kristna som demonstrerar utanför utställningar
för att hindra besökande att ta sig in och islamofober som skjuter
oskyldiga barn för att han ser dem som landsförrädare. Människor
blir ibland upprörda över sin omvärld. Den är ofta upprörande. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Att ge någon totalt tolkningsföreträde
och anpassa det offentliga samtalet efter den mest potentiellt
lättsårade är dock inte någon särskilt bra lösning. Inte minst
är det förminskande av de utpekat lättkränkta. Det finns ingen
anledning att behandla vare sig muslimer eller buddhister som barn
som inte får uppröras, eftersom det blir så otrevligt om de blir
arga. Det finns självfallet ingen anledning att uttalat agera för
att kränka människor heller, men på många sätt är det ändå
mindre förolämpande.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Ytterligare en form av motstånd mot
toleransen kommer från radikalt progressiva som anser att liberal
tolerans är alldeles för mjäkigt. För dem är toleransen en
lättmjölksideologi att gömma sig bakom för den som inte
egentligen accepterar och omfamnar främmande sätt att leva. Det är
förstås helt korrekt. Det är å andra sidan den enda hållning man
rimligen kan förvänta sig av sina medmänniskor i ett pluralistiskt
samhälle. Att tvinga alla att tycka om allting som alla andra gör
kräver inte bara omfattande folkuppfostran, det kommer också med en
rejäl inneboende dos av just intolerans. Att däremot tolerera det
som andra gör, är lättare. Inte lätt alltid, sannerligen inte,
men görbart. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Kanske måste vi backa en smula. Det är
lätt att få för sig att liberalismen var först med tolerans.
Olika versioner av (oftast multikulturalistisk) tolerans präglade
dock samhällen som zoroastriska Persien för 3 000 år sedan, det
Ottomanska riket och det buddhistiska Indien. Under huvuddelen av
världshistorien har Europa varit mycket långt från världens
toleranscentrum. Ändå kan man inte tala om tolerans utan att tala
om John Locke, och därmed placera toleransen mitt i den liberala
traditionen. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Lockes tolerans var av ett särskilt slag.
Den, liksom hela den lockeanska friheten syftar till att alla
människor, om de får frihet att välja, till slut kommer välja
rätt. Friheten är blott ett medel för att nå sanning. För Locke
fanns det ett rätt sätt (som exempelvis inte inkluderade
katolicism, en religion han inte var beredd att tolerera) att leva,
ett rätt sätt att tänka. Han såg friheten som det bästa sättet
för människor att ta sig fram till det rätta, en fri marknad för
idéer där det bästa vinner. Den här sortens monistiska
upplysningstradition är fint sammanfattad i den svenske
upplysningspoeten Thomas Thorilds kända devis: ”Att tänka rätt
är större.”</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Den synen lever kvar, att friheten ska
sålla bort felaktigheter och successivt leda till högre och högre
grad av mänsklig förfining och konvergerande livsstilar är grunden
för många liberaler än i dag. Snart kommer alla leva som vi, säger
man och myntar slagkraftiga teorier om att två länder där det
finns McDonald’s-restauranger aldrig gått i krig mot varandra. Det
är visserligen sakligt fel, men det säger något om de
förhoppningar som vilar på modernitet och kommersialism. När alla
bara blivit moderna upphör alla konflikter. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Självklart är den moderna livsstilen
attraktiv för många, också utanför västvärlden. Det finns
inslag i det moderna som måste ses som otvetydigt kvalitativt bättre
än traditionella livsstilar. I den moderna livsstilen gifter man
inte bort barn (även om man kan klä upp dem i sexiga vuxenkläder
och fotografera dem för stora tidningar), man bränner inte änkor,
har inte dödsstraff för homosexuella (även om mycket illegalt våld
riktas mot homosexuella). Bortom sådant, som rimligen är
självklarheter, betyder det emellertid inte att en västerländsk
modern livsstil är den enda som kan leda till ett gott liv.
Liberalism behöver heller inte bygga på den sortens universalism
som Locke predikade. Liberal tolerans kan också vara så radikal att
den erkänner just detta. Det finns många sätt som är lika bra. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Man bör alltså inte förväxla det med
värderelativism. Det finns sådant som är fel också. Men det finns
mycket som är rätt, och ibland står absoluta värden i konflikt
utan att det finns ett självklart svar på vad som är mest värt.
Flera sanningar kan finnas samtidigt. I vissa former har liberalism
kommit att handla om universella principer, där alla värden i en
enda alexanderfläta ska kunna förenas i ett. Tyvärr har den formen
nackdelen att det inte går. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Den engelske filosofen John Gray menar i
sin essäsamling </span><span style="font-family: "optima" , serif;"><i>Two faces of
liberalism</i></span><span style="font-family: "optima" , serif;"> att vi måste
förkasta de teorier som lovar en slutgiltig lösning på alla
moraliska konflikter. Sådana är med nödvändighet både
förytligande och falska. I stället måste målet med liberalismen
vara att hitta ett sätt att organisera samhället så att olika
värdekonflikter antingen kan lösas på civiliserade sätt, som i
domstolar, eller helt enkelt ignoreras. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">I traditionell rättighetstroende
liberalism är allting så enkelt. Allting kan föras tillbaka till
om huruvida en handling respekterar andras liv, frihet och egendom,
och om den gör så är handlingen rätt. Det finns ett facit. Det är
så lockande. Det finns visserligen konflikter, som den mellan
föräldrar och barn, men oftast löses de genom att man helt enkelt
definierar om problemet och ändrar utgångspunkterna. Barn har inga
rättigheter. </span><span style="font-family: "optima" , serif;"><i>Et voilà</i></span><span style="font-family: "optima" , serif;">.
Vi kan fortsätta låtsas att alla svar hänger ihop. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Om man lämnar den tryggheten är
plötsligt ingenting enkelt. Klassiska dygder är ständigt i
konflikt med varandra. Är rättvisa eller vänskap viktigast? Bör
du överge din vän när han eller hon gjort fel eller ställa dig
framför och ta emot omvärldens vrede i vännens ställe? Mod eller
klokhet? Frihet eller kärlek? Är det viktigare att hålla ingångna
avtal eller att rädda en döende. Om ditt barn svälter, måste du
då respektera andras äganderätt? Också inom olika värden finns
svårlösliga konflikter. Yttrandefriheten står ständigt mot
friheten från att utsättas för hot och förtal. Även för den som
till slut klarar att välja sida i vilket som är viktigast är det
dåraktigt att låtsas som om konflikten inte finns, eller att kloka
människor inte skulle kunna komma till motsatta slutsatser. Isaiah
Berlin bygger hela sin grundläggande frihetsteori på insikten om
att det finns många olika friheter och att dessa står i konflikt
med varandra. Till skillnad från en del av de efterföljare som
hävdar den negativa frihetens primat såg han inte de konflikterna
som enkla, eller oviktiga. Tvärtom. ”Det kan mycket väl finnas
många ojämförbara friheter och nivåer av frihet och de kan kanske
inte placeras på samma skala.” Berlin må ha kommit fram till att
den negativa friheten ändå var viktigare, men det betyder inte att
han underkände annan frihet. Tvärtom, det är just detta hans
grundläggande värdepluralism handlade om.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Berlin kritiserar i </span><span style="font-family: "optima" , serif;"><i>Political
ideas in the romantic age</i></span><span style="font-family: "optima" , serif;"> den
strävan efter harmonisk perfektion som finns hos åtskilliga
upplysningsfilosofer: ”Vi hittar hos dem samma grunduppfattning:
att svaren på alla stora frågor med nödvändighet måste vara
kompatibla; för de måste ju hänga ihop med verkligheten och
verkligheten är en harmonisk helhet. Om det inte vore så, så finns
ju kaos i hjärtat av allting; vilket vore otänkbart. Frihet,
jämlikhet, ägande, kunskap, säkerhet, praktiskt kunnande,
karaktärsstyrka, uppriktighet, godhet, rationell egenkärlek, dessa
värden får inte (om de är sanna värden) stå i konflikt med
varandra; om de tycks göra det måste det handla om ett
missförstånd.”</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Om något ser ut att inte passa ihop
försöker den lockeanske liberalen definiera om det så att det
passar. Om teorier inte återspeglar en perfekt harmoni, måste det
vara fel på teorierna. Det är nämligen inte tänkbart att
verkligheten skulle vara förvirrad, förvirrande, mångtydig och
konfliktfull. Man ser här ganska tydligt de religiösa dimensionerna
i upplysningstänkandet. Visionen om ett fullkomligande, om den
kommande harmoniska perfektionen har uttalat kristen grund. Berlin
däremot påstod att det fanns ett värde i sig i det pluralistiska
brokiga samhället, där många olika sorters liv levs fredligt sida
vid sida. Han gjorde det i direkt kontrast mot exempelvis den
lockeanska synen att pluralism bara har ett värde som medel att
sålla fram det rätta, enda. Åter, detta betyder inte att allting
är lika bra. Det finns odiskutabel grymhet. Slaveri, tortyr,
folkmord. Men dessa företeelser kan ju förekomma också i uttalat
liberala stater. Det amerikanska slaveriet är inte i den meningen en
olycklig historisk parentes att vifta undan som den tidens rasism och
bristande utveckling, det är också en illustration på att liberala
rättigheter alls inte är något säkert värn mot fasan. Det beror
på hur man definierar. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">En viktig poäng hos både John Gray och
Berlin är att det inte finns något självklart samband mellan
liberalism och det goda, hederliga samhället. Det anständiga
samhället kanske inte respekterar och skyddar alla olika liberala
friheter, men det kan samtidigt vara mer eftersträvansvärt och
bättre att leva i, än ett huvudsakligen liberalt samhälle som på
vissa punkter inte respekterar grundläggande mänsklig anständighet.
Samhällen där människor utsätts för oanständig grymhet från
staten, genom sådant som tortyr, tvångssteriliseringar, slaveri, är
sämre än samhällen där människor inte gör det. Oavsett vilka
principer man hänger upp det på. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Men i stället för att se liberalism som
ett antal principer kan man se det som ett försök att leva
tillsammans utan att vi alla delar samma värdehierarkier, samma
livsmål. Gray och andra kallar det </span><span style="font-family: "optima" , serif;"><i>modus
vivendi</i></span><span style="font-family: "optima" , serif;">, ett sätt att leva, en
tillfällig hantering av en komplicerad situation som dock inte är
mer tillfällig än att man hela tiden måste göra om, förhandla
om, hantera vidare. Vi lever alla i mångkulturalismen, antingen i
köttet (oftast) eller digitalt. Vi konfronteras ständigt med
människor som inte tycker som vi, som inte delar våra drömmar.
Värdekonflikter uppstår och måste kunna lösas utan våld. Målet
med liberalismen blir då att skapa institutioner där detta kan ske,
att försöka bygga strukturer där man kan jämka intressen. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">En sådan struktur, kanske den bästa vi
hittills funnit, är lagen och domstolarna. Det är just
kombinationen som är fantastisk. För lagen är antikaos. Men
eftersom verkligheten är kaos behövs människor som tolkar lagen.
Man kan göra jämförelsen med judiska Talmudtolkningar, där de
heliga skrifterna bara är utgångspunkten för ständigt pågående
ofta pragmatiska tolkningar av hur lagen ska jämkas ihop med
människors liv och behov. Under påskveckan, </span><span style="font-family: "optima" , serif;"><i>pesach</i></span><span style="font-family: "optima" , serif;">,
får man exempelvis i sin bostad inte ha några livsmedel som kan
jäsa i kontakt med vatten: "Du ska under denna vecka i ditt
territorium inte ha något jäst”, säger Gud. Detta för att
minnas att man vid flykten från Egypten inte hann få med sig något
jäst, syrat, bröd. Det är förstås lite besvärligt för
människor att kasta allt sitt mjöl för en enda vecka – och det
är oväntat många saker som kan jäsa i ett vanligt skafferi – så
den samtida tolkningen blir att det är okej att ställa upp alltihop
på vinden. Vinden räknas inte till bostaden, enligt så oväntat
kompatibla bedömare som fastighetsmäklare och moderna rabbiner.
Lagen tolkas och tolkas ständigt om, förändras och anpassas efter
verklighetens myller. Detta är sann antifundamentalism. Ordet finns
där i botten, respekteras, men får genom tolkningen ständigt nya
möjligheter att uppfylla nya behov.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Fundamentalism är emellertid den tendens
i USA som gror särskilt inom Tea Party-rörelsen att dyrka
konstitutionen som vore den en religiös urkund. Den amerikanska
konstitutionen är en utmärkt text, men den måste tolkas för att
kunna användas, något författningsfäderna var fullt medvetna om.
Dagens amerikaner står inte inför samma värdekonflikter som Thomas
Jefferson och Alexander Hamilton gjorde, också bortom det enkla
faktum att de två varken såg svarta eller kvinnor som människor. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Vad som måste stå fast är
rättsskipningens former. Lagen stiftas av människor (bortom
religionen), lagar kan vara mer eller mindre rimliga, också sådana
stiftade av demokratiska församlingar. Men om vi utgår från
demokratin har man åtminstone teoretisk möjlighet att förändra
lagstiftningen genom sin rösthandling. Det viktigaste med lagen i
den här meningen är därför inte skriften utan proceduren. Just
för att konflikter ska kunna lösas utan våld måste alla parter
uppfatta processerna som någorlunda rättvisa. Det bästa sätt
människor hittills kommit på för detta är genom det som på
engelska kallas </span><span style="font-family: "optima" , serif;"><i>due process</i></span><span style="font-family: "optima" , serif;">,
ett begrepp som saknar exakt svensk översättning, men som ungefär
motsvarar rätten till en rättvis rättegång. I detta inkluderas</span><span style="color: red;"><span style="font-family: "optima" , serif;">,</span></span><span style="font-family: "optima" , serif;">
utöver att en rättegång alls ska hållas före eventuell
straffutmätning</span><span style="color: red;"><span style="font-family: "optima" , serif;">,</span></span><span style="font-family: "optima" , serif;">
sådant som rätten att få reda på anklagelserna och rätten att
försvara sig, liksom i de flesta samhällen att grundprincipen är
att hellre fria än fälla. Om man helt enkelt inte vet om någon är
skyldig bör han eller hon betraktas som icke skyldig. I ett vidare
perspektiv handlar det om att polis och domstolar måste uppfattas
som relativt opartiska, att alla människor ska känna att det bästa
sättet att lösa konflikter är genom systemet snarare än att göra
upp på gatan. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Om de procedurerna inte följs kommer
förtroendet för rättsväsendet att gröpas ur och det kommer inte
längre kunna lösa konflikter utan våld. Resultatet syns i
korrumperade stater, liksom i enskilda områden i många länder där
polisen av olika anledningar inte längre uppfattas som ett reellt
skydd. När människor väljer att lösa allvarliga konflikter
utanför lagen innebär det alltid att de svagaste och mest utsatta
får det sämre än annars. Lagen och staten är ju till för att
väga upp styrkeförhållandena, vara den svages värn. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Det är inte alltid lätt att försvara
rättssäkerheten. Den innebär ju exempelvis per definition att
skyldiga går fria och att samhället bidrar till att de vidrigaste
av brottslingar får rätt att försvara sig, rätt att betraktas som
oskyldiga till fällande dom. Efter dödandet av Usama bin Laden har
det exempelvis hörts åtskilliga förklara att rättssäkerhet helt
enkelt inte gällde i hans fall, eftersom det han gjort är så
förfärligt. Inte bara gladdes människor åt hans död, något som
emotionellt är lätt att begripa, man ansträngde sig också för
att förklara varför dödandet var rätt, varför det hade varit fel
att tillfångata honom och ställa honom inför domstol. I </span><span style="font-family: "optima" , serif;"><i>Sydsvenska
Dagbladet</i></span><span style="font-family: "optima" , serif;"> skrev professorn i
praktisk filosofi Per Bauhn att Usama bin Ladin hade ”förverkat
sin rätt till liv och fysisk integritet” till skillnad från andra
brottslingar som inte står ”utanför samhället” och ”Därför
behåller /…/ vissa rättigheter, som till exempel rätten till en
rättegång, där hans fall prövas.”</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Här ser vi än en gång behovet av att
alla värden till varje pris ska sammanfalla. Värdet att Usama bin
Ladin inte längre kan planera och genomföra terroristdåd är
otvetydigt, men filosofiprofessorn tycks inte klara av att detta
värde skulle stå i konflikt med värdet av rättssäkerhet. Alltså
definierar han om rättssäkerheten, så att den inte gäller just
här, på just de sätt som den brukar. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Men värden kolliderar hela tiden. Man kan
utmärkt väl se det goda i att bin Ladin är borta samtidigt som man
ser att någon rättvisa olyckligt nog inte alls har skipats.
Rättvisa kräver rättssäkerhet och procedurer. Annars är det bara
cowboy-rätt, en rätt som primärt definieras av den starkes rätt –
alltså raka motsatsen till </span><span style="font-family: "optima" , serif;"><i>due
process</i></span><span style="font-family: "optima" , serif;">. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Ett annat sammanhang där absoluta värden
uppenbart kolliderar är i abortfrågan. Liberaler vägrar i
allmänhet att se konflikten, och definierar i stället om frågan så
att man slipper låtsas om fostret, och slipper se och hantera
värdekollisionen. Allt måste vara enkelt. Ingenting får störa
harmonin. Kartan är viktigare än terrängen. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Ibland kanske det till och med är rätt
att bryta mot lagen. Lagar kan vara orättfärdiga, det egna samvetet
kan kräva att man hjälper en flykting stanna i Sverige trots att
Migrationsdomstolen har beslutat om utvisning till Irak, lagen kan
kräver att din döde bror ruttnar och äts upp av vilddjuren hellre
än tillerkänns en riktig begravning, för att hänvisa till
Sofokles. Konflikten mellan laglydnad och värden som
familjelojalitet och kärlek är i dag förutsedd i många länders
lagar, där du inte kan tvingas vittna mot din make eller maka. Men
hur skulle vi i dag se på om någon beskyddade en familjemedlem som
var upprorsmakare mot staten, det vi i dag ibland kallar terrorist?
Filosofiskt är det ingen enkel fråga. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Ingen säger heller att det är enkelt att
leva med samexisterande, kontrasterande värden. Än mindre kanske
när det handlar om att olika grupper lever sida vid sida med
radikalt olika värdesystem, radikalt olika prioriteringar. Kanske är
det då värt att påminna sig om att det viktigaste i staten inte är
sanning utan fred. Vi behöver inte nå fram till någon gemensam
evig sanning, någon sådan står sannolikt ändå inte att finna. Vi
behöver bara låta bli att ha ihjäl varandra, behöver bara ge
andra samma frihet att leva enligt våra egna mått som vi själva
kräver. Det är inget bara i det, egentligen. Den verkligt radikala
toleransen ligger kanske i ointresset, att faktiskt inte bry sig
tillräckligt mycket om hur andra människor organiserar sina liv för
att döma eller fördöma. Det är svårt att nå dit, och det finns
otaliga fall där detta upphöjda ointresse inte kan vara normen, då
det skulle innebära att blitt betrakta förtryck och våld mot
personer som inte kan försvara sig. De gränserna måste ett
civiliserat samhälle vara uppmärksam på, det är inte tolerant att
acceptera hedersvåld eller misshandel av autistiska barn bara för
att vissa grupper påstår att det ingår i just deras normsystem.
Men bortom sådant, bortom uppenbara övergrepp, finns ändå många
olika sätt att leva som just jag inte kommer begripa. På samma sätt
kommer andra inte begripa mina val. Ändå måste vi försöka leva
tillsammans. </span>
</div>
<br />
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: "optima" , serif;">Så anspråkslöst, och samtidigt oändligt
komplicerat, är uppdraget.</span><br />
<br />
<br />
<span style="font-family: "optima", serif;">(Den här essän ingick i "Frihet och fruktan" som kom ut på Natur & Kultur 2011)</span></div>
Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-53108357592790721292015-08-20T13:37:00.000+02:002015-08-20T13:37:03.539+02:00The right to be let alone<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif; line-height: 150%;">”If you
have something that you don't want anyone to know, maybe you
shouldn't be doing it in the first place.”</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"><br /></span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Eric Schmidt, vd Google</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Har du rent mjöl i påsen,
lille vän? Så kan man sammanfatta nästan hela det politiskt
omvälvande samtal som i Sverige kommit att betecknas som
integritetsdebatten. Integriteten är död, säger en sida, det finns
inget privatliv längre. Alls.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Detta är inte osant. Det som kallas
privatlivets helgd, ”the right to be let alone” i orden från </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>The
right to privacy</i></span><span style="font-family: Optima, serif;"> av Samuel
Warren och Louis Brandeis från 1890 går inte längre att återfinna.
I alla fall inte i den form det då hade. Jag tror heller inte att
särskilt många skulle vilja det. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Den svenska debatten om de här frågorna
har visserligen varit både aktiv och avancerad, långt mer än i
många andra länder, men den har samtidigt präglats av en väldigt
endimensionell förståelse av begreppet integritet. Jag menar
verkligen inte att vi ska göra som riksdagsledamot Helena Rivière
gjorde i ett ökänt inlägg i riksdagens kammare i FRA-debatten och
blanda ihop det politiska begreppet integritet med den personliga
egenskap som går under samma namn. Sådan lingvistisk sofism må
vara underhållande, men leder kanske inte så långt. Däremot bör
man fundera över vad det vi politiskt kallar integritet egentligen
är, och varför.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Integritetsbegreppet utgår från en
gränsdragning mellan det privata och det offentliga. I det privata,
enkelt uttryckt innanför det egna hemmets väggar, får man göra
vad man vill. Utanför hemmet, i det offentliga, måste man lyda
lagar och normer och hotas i den utsträckning man inte gör det av
såväl våldsmonopolet som socialt tryck. Den här tudelningen har i
förlängningen i liberal teori också placerat arbetsplatsen i det
privata.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det privata må vara en plats där man har
rätt att bli lämnad ifred, men det är också en plats där
maktförhållanden anses naturliga och oproblematiska. Att bli lämnad
ifred har därför kunnat tolkas som den lagliga rätten att våldta
sin hustru (lagligt i Sverige fram till 1965), slå sina barn
(lagligt i Sverige till 1979), mörda sin partner (ett brott som
fortfarande i många länder ses som betydligt mindre allvarligt än
att ha ihjäl någon utomstående, något som exempelvis syns i
förmildrande beskrivningar av sådana mord som ”familjetragedi”.
Eftersom allt detta har skett i hemmet har det varit privatsaker, och
alltså ingenting för staten, eller polisen, att hantera. Hemmet är
en farlig plats för den som inte har makten.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det är inte riktigt så längre. Svenskt
rättsväsende tar mycket allvarligt på partnermisshandel, faktiskt.
Gränsen mellan det privata och det offentliga har flyttats. Det är
något att vara djupt tacksam för. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Uppdelningen är också relevant åt ett
annat håll. Vissa saker bör man hålla utanför offentligenheten.
Sex är en sådan sak, även i en så ickesexualiserad mening att man
öppet visar vilket kön man attraheras av, om nu detta inte skulle
vara det motsatta könet. Samma handling som antas passa i
offentligheten om den utförs av heterosexuella, som att hålla hand
eller på annat sätt visa parmässig samhörighet, blir opassande om
det är två män eller två kvinnor. Homosexualitet sexualiserar
liksom i sig. Denna implicita antydan om att vi ibland på kvällarna
ligger med varandra blir samma sak som att kopulera på öppen gata.
Även i ett så frigjort och frihetligt land som Sverige knorras det
på insändarsidor och bland vissa konservativa politiker och tyckare
i anslutning till Pride-festivalen om att dylika perversioner inte
hör hemma på gatorna. ”Vi bryr oss inte om vad ni gör i
sovrummet”, lyder den modernt bigotta parollen, men att visa upp
det så där! Won’t somebody please think of the children.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det ska sägas att denna uppfattning var
långt vanligare bara för runt tio år sedan. När en 20-årig
manlig elitfotbollsspelare i våras kom ut som homosexuell, den
första någonsin i Sverige och en av extremt få internationellt,
möttes det med enorm värme och glädje i stora delar av medierna
(på sportforum på internet blev hatet och hånet dock så stort att
de tvingades stänga). En av diskussionerna då gällde insikten att
många manliga fotbollsproffs rimligen måste ha varit homosexuella,
men att nästan ingen tidigare hade vågat berätta om det, trots att
öppen homosexualitet generellt varit förhållandevis accepterat och
oproblematiskt i åtminstone 10, kanske rentav 20 år. Svenske
miljöministern Andreas Carlgren, har till exempel varit öppen med
sin homosexualitet i mer än 15 år. I den extrema machismomiljö som
är manlig elitfotboll var och är dock gränserna för privat och
offentligt andra än i samhället i stort. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">På motsvarande sätt flyttas de där
gränserna fram och tillbaka med internet. Internet gör rentav
uppdelningen svår att alls göra, vilket är grunden för att
upphovsrättsindustrin driver på så hårt för ökad övervakning.
Inom upphovsrättens historia har man nämligen </span><span style="color: #3366ff;"><span style="font-family: Optima, serif;">självklart</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">
byggt regler utifrån om något är offentligt eller privat. Privat
nyttjande av upphovsrättsskyddade verk har i stort fallit utanför
upphovsrättens gränser, man har fått låna ut en bok till en
kompis, spela av en skiva till kassettband för eget bruk (även om
också denna tidiga kopieringsteknik som bekant försökte stoppas av
upphovsrättsinnehavare). Detta är anledningen till att det i början
av alla hyrda eller köpta dvd-filmer brukar radas upp exempel på
otillåtet, alltså påstått offentligt, bruk av produkten. Att visa
en film på en oljeplattform är exempelvis offentligt, och
förbjudet. Detta berättas i början på alla filmer, vilket
möjligen den vanlige användaren kan finna lite ansträngande.
Användningen av filmer i skolor är mer oklart, det finns egentligen
undantag för sådant som undervisning, men dessa undantag håller på
att snävas in. Den pågående digitaliseringen har nämligen lett
till att lagstiftning och rättspraxis blivit hårdare och hårdare i
synen på vad som egentligen är offentligt och alltså lyder under
upphovsrättslagstiftningen. Tidigare har det funnits en gråzon, men
i gällande upphovsrättsparadigm blir den legala gränsen mellan det
offentliga och det privata allt skarpare dragen, samtidigt som linjen
i livet blir allt suddigare. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">För det är inte självklart för en
person vars blogg i genomsnitt läser av tio personer, inklusive
personens mamma, att bloggen är en offentlig arena. Just detta
illustreras kanske bäst av Stephanie Lenz som lade upp en videosnutt
på Youtube där hennes bebis dansade till en låt av Prince som
spelades i bakgrunden. Målgruppen var familj och vänner, men det
var ett roligt klipp och spred sig, som roliga klipp ibland gör.
Musikbolaget Universal tvingade bort klippet och just nu pågår en
rättegång som ännu inte klargjort hur man egentligen får göra.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Den nya folkliga </span><span style="font-family: Optima, serif;">mashup-kultur
där människor använder existerande verk i nya egna kombinationer
och variationer</span><span style="font-family: Optima, serif;"> är möjlig
endast genom ny teknik, men är samtidigt i huvudsak olaglig. Du får
visserligen filma ditt barn när det dansar, men du får inte lägga
upp filmen på nätet utan att inhämta godkännande från
upphovsrättsinnehavarna till bakgrundsmusiken. En tonåring som
talar in en videodagbok och har en skiva på i bakgrunden blir
liktydigt med kommersiell kopiering och spridning av verket. I
Sverige har vi exempelvis i fildelningslagstiftningen det oklara
begreppet ”kommersiell skala”, med vilket man menar att sprida
brett oavsett om man tjänar några pengar på det. Det är svårt
att tolka annorlunda än att man vill antyda kommersiella motiv också
bakom helt ickekommersiell spridning eftersom straffvärdet då
traditionellt har blivit högre. Att sprida saker digitalt anses i
utgångsläget vara att sprida dem offentligt och kommersiellt. Det
amerikanska begreppet </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>fair use</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">,
som man tycker borde kunna täcka sådan amatörkultur räcker inte.
I Sverige och Europa har vi inte ens sådana rättsliga undantag. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Inte heller känns en arena som Facebook
självklart offentlig för den som faktiskt bara är Facebook-vän
med personer han eller hon känner på riktigt och mest använder det
för att lägga upp bilder på sina barn så att farmor och kusinerna
kan se eller föra lättsamma samtal med sina riktiga vänner.
Samtidigt är Facebook rätt uppenbart offentligt för alla de
kändisar som främst använder det som ett redskap att nå fans. Det
här dilemmat, gränsdragningen mellan privat och offentlig</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">t</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">,
kan man se tydligt i hur medierna använder Facebook. Är det okej,
som Aftonbladet exempelvis gjort, att ta bilder från en
ickeoffentlig persons fotoalbum för att illustrera en nyhet utan att
fråga? Är det okej att citera Facebook-statusrader i artiklar utan
att fråga? Bör man göra skillnad utifrån hur olika personer de
facto använder Facebook och därmed göra arenan till antingen
renodlat privat eller renodlat offentlig? Det här ett dilemma inte
bara utifrån skiljelinjen mellan privat och offentlig moraliskt utan
också lingvistiskt. Det finns drastiskt olika språkligheter, där
ett privat språk är mycket närmare muntligheten i ton och
karaktär, även när denna genom internet sker i skriven text. När
text flyttas mellan olika språkligheter, från ett privat språk
till ett så offentligt språk som en tidningsartikel kan innebörden
bli helt förvrängd. För exempelvis en politiker blir det ändå
mycket svårt att försvara sig med ”men jag skämtade bara”, om
något som kan uppfattas som olämpligt slås upp i tidningarna, även
om det utmärkt väl kan vara helt sant. Ironiskt nog tycks inte
journalister särskilt bra på att bedöma dessa olika grader av
språklighet. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Den nya digitala öppenheten, där vi
berättar om intima detaljer för främlingar, och där
bekantskapskretsar växer exponentiellt, hakar i diskussionen om
övervakning. Också här är oförståelsen stor för svårigheten
att alls dra exakta gränser mellan offentligt och privat. Ni lägger
ju ut hela era liv på nätet, varför bråkar ni så om FRA, var en
vanlig kommentar mot den starka folkliga upprördhet över nya
övervakningslagar som bland annat förde Piratpartiet till
EU-parlamentet. Det var allt eller inget, privat eller offentligt.
Den som inte levde enligt gamla tiders integritetstänkande, med
stängd dörr mot omvärlden, ansågs ointresserad av privatliv över
huvud taget, och det var med stor förvåning politikerna upptäckte
sommaren 2006 att det faktiskt inte stämde. Inte sällan var det
precis samma personer som bloggade och twittrade och levde i stor
digital öppenhet som upprördes mest av svenska politikers planer på
såväl FRA-lag som datalagringsdirektiv och Ipred-lag. Tyvärr
tycktes en del av dem se på frågan om privat och offentligt med
samma antingen eller-tänkande som övervakningsivrarna. Vi har rätt
till integritet, sa de, utan att närmare precisera vad de menade med
detta. Jag gjorde själv liknande förenklingar i en hel del texter.
Men integritetsbegreppet är ju inte hugget i sten. Borde man inte
hellre exempelvis tala om anonymitet (för den som önskar och vidtar
lämpliga mått och steg) eller om de konkreta riskerna med den
kartläggning stater och företag ägnar sig åt. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">I vissa sammanhang kan man ibland fråga
sig om inte engagemanget mot övervakning för vissa faktiskt mest
handlat om upplevda konkreta hot mot den egna livsstilen där
fildelning var en viktig beståndsdel. Inte för att det är något
nödvändigt fel med detta, men ur ett politiskt perspektiv kan man
ju tycka att användningen av exempelvis datalagringsdirektivets
lagring av mobiltelefoners placering mot det EU betraktar som
oönskade människor, förhoppningsfulla asylsökande eller
papperslösa invandrare, är ett större hot. Det är ytterligt
sannolikt att data kommer användas just så. Flyktingar uppges i
diverse EU-dokument som prioriterade hot och den
övervakningsutrustning som Sverige ville sälja till Libyen i en tid
alldeles nyss när västvärlden mest såg Moammar Ghaddafi som en
excentrisk kille i färgglada dräkter, var ju exempelvis specifikt
till för att förhindra flyktingar att ta sig till EU för att alls
kunna söka asyl. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Men den frågan är kanske för politisk
för att passa i integritetsrörelsen antipolitiska credo. Då kan
man inte samla lika stora skaror som om man bara talar fluffiga ord
om rätten att ha sin dator i fred. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Frågan om vad politiker och företag
egentligen kan göra med all datainformation är å sin sida både
för komplicerad och för potentiellt dystopisk. </span><span style="font-family: Optima, serif;">Det
digitala </span><span style="font-family: Optima, serif;">sociogrammet ger
långt mer information om oss än aldrig så snillrik traditionell
övervakning. Väl utförd ger den information som vi kanske inte ens
kände till själva. ICA gör enkla sociogram över alla kortkunder,
där de kan se hur gammalt just ditt barn är, vilken livssituation
du har, i förlängningen vilket slags människa du är, bara utifrån
att se vilka blöjor, vilken mat och vilka tidningar du köper.
Googles reklam anpassas efter vad du för ögonblicket skriver eller
läser på skärmen, och utifrån människors sökmönster kan de
redan i dag följa smittspridning bättre än världens
smittskyddsinstitut. Människor som har influensa tenderar att googla
”influensa”. Det är redan välkänt att man via Google analytics
i förväg kan se vinnare i amerikanska val. Vinnaren i varje stat är
mer googlad än förloraren. Mönstret är entydigt. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Mönsterläsning och -tydning kan nämligen
inte bara se vad vi gjort hittills utan också med god träffsäkerhet
vad vi kommer göra härnäst. Mer komplicerade än så är vi inte.
I enklare former används detta redan hos privata företag, eller hos
polisen i samband med brottsbekämpning. Men om man tar steget ut
till det som FRA sannolikt kommer att försöka göra utifrån sina
överlägsna datamängder, det vill säga förutse beteenden och
förhindra dessa innan de ens har hänt, hamnar man lite för nära
ett helt århundrade av dystopisk science fiction för att det ska
kännas politiskt hanterbart. Ingen politisk debattör med
självaktning vill hamna i positionen att man påstår saker om
motståndaren som redan har filmatiserats med män i trikåer. Ens om
det vore sant. Det blir liksom löjligt. Därför lämnas
sociogrammen åt akademikerna. Även om rättsstaten kan vara i fara.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">En annan klassiskt liberal uppdelning i
privat och offentligt är åtskillnaden mellan det som inte har eller
har med staten att göra. Detta gäller inte enbart sådant som i dag
märks i termer som offentligt ägande eller offentlig sektor, utan
är uppdelningen mellan det politiska och det som inte är eller bör
vara politik. Här har människor delats upp efter kön, kvinnan är
eller gör inte politik, och efter de olika logiker som följer de
olika sammanhangen. Det offentliga, politiska, följer vissa logiker,
det privata, ickepolitiska, följer andra. Politiska termer om
rättvisa och frihet hör till det offentliga, det som har med staten
att göra. Därför ägnar sig liberalen gärna åt att fundera över
hur sådana värden ska värnas och skapas i förhållandet mellan
människa och stat. Statens övergrepp, övermakt, måste strikt
kontrolleras och beivras för att mänskligheten alls ska kunna
blomma. Till skillnad från den konservative, som må se brott mot
staten som särskilt farliga, har liberalen traditionellt sett brott
av staten som det allra värsta. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det finns en poäng där. Hela idén med
våldsmonopolet, och i förlängningen staten, är att vi ger upp
makt i utbyte mot skydd. Vi avstår från att beväpna oss själva
eftersom staten har åtagit sig uppgiften att hålla oss säkra. Om
då polisen är korrupt eller rasistisk och använder sitt
våldsmonopol mot svaga och utsatta utan anledning blir resultatet
inte bara att enskilda skadas, utan också förtroendet för staten
och känslan av gemenskap. Statens övergrepp är värre just för
att de är statens och för att de genom att de är statens kan vara
så mycket värre, så mycket mer oundvikliga. Om en enskild läkare
får för sig att sterilisera patienter han finner ovärdiga för
reproduktion kan han åtalas och dömas och fråntas
läkarlegitimationen. Om staten bestämmer att alla läkare bör
hålla utkik efter patienter som inte bör få solka ner folkhemmet
med sin avkomma har den enskilde långt mindre möjlighet att såväl
protestera som komma undan. Den som har makt tenderar ofta att
missbruka den, samma sak gäller den som har mycket makt. Staten har
ofta mest makt.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Men staten är inte den enda som har makt.
Ändå har liberaler ofta varit mindre intresserade av maktutövande
och maktövergrepp i det man kallar det privata. Arbetslivet
innehåller uppenbara maktojämlikheter mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Liberaler har historiskt stött arbetarrörelsen i sin
kamp på det området, och den liberale filosofen John Stuart Mill
skrev och tänkte mycket om det uppenbart destruktiva i denna
ojämlikhet, liksom i själva konflikten mellan arbetare och
arbetsköpare. Ändå ser än i dag många liberaler mellan fingrarna
på arbetets maktojämlikhet, som vore den på något sätt naturlig.
</span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Måste arbetsköpet innehålla en sådan
maktdimension? Bara om den som säljer sitt arbete inte har något
annat val. Om den som säljer sitt arbete måste acceptera budet från
den som köper, för att kunna betala hyran, ge sina barn mat, hålla
armodet på armslängds avstånd, då hamnar maktlösheten väldigt
nära slaveriet. Inom marxistisk teori kallas detta </span><span style="color: #3366ff;"><span style="font-family: Optima, serif;">som
sagt</span></span><span style="font-family: Optima, serif;"> kommodifiering.
Människan blir blott en vara. Vi säljer oss för att vi måste. Vi
är alla horor, med ett mer sentida uttryck. Alla är förstås inte
horor i det här exemplet, bara de som inte har något annat val. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Välfärdsstatens själva syfte är att
förhindra detta. Att dekommodifiera. Genom välfärdsstaten ska vi
ha alternativ, vi ska inte behöva tacka ja till vad som helst, ska
inte behöva acceptera det vi inte kan acceptera för att hålla
svälten borta. Välfärdsstaten löser här upp gränsen mellan det
privata och det offentliga och träder in för att ändra
maktförhållandena. Bortom staten gör fackföreningarna samma sak,
emellanåt mer framgångsrikt. Genom att sluta sig samman väger
arbetarna upp arbetsgivarens övermakt något, genom att tillsammans
skapa miniminivåer under vilken ingen säger ja tack förhindrar man
den arbetarnas inbördes konkurrens som är arbetsköparens största
tillgång. Det är beskrivet lite högtidligt här, men är vardag i
huvuddelen av västvärlden. Också fackföreningarna har blivit
maktspelare i sin egen rätt, men de inneboende problem sådana har.
Ändå flyktade i våras nyheten förbi att amerikanska delstater har
förbjudit kollektiv löneförhandling för offentligt anställda.
Det beskrivs som en sparåtgärd. Målet är alltså att få igång
den där inbördes konkurrensen igen och därigenom pressa ner
lönerna för exempelvis lärare och busschaufförer. Makten
förflyttas politiskt, men nu bort från arbetaren och tillbaka till
arbetsgivaren.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Ett vanligt budskap i den postmoderna
digitaliserade ekonomin har annars varit att maktojämlikheten mellan
arbetsgivare och arbetstagare förskjutits till den senares fördel.
Arbetarna har tagit makten över produktionsmedlen, har både
forskare och debattörer påstått, och syftat dels på datorer, dels
på det man kallar humankapital. I yrken där de primära
produktionsfaktorerna är å ena sidan persondatorer å den andra den
enskilde arbetarens hjärna kan det förstås se ut som en sådan
maktförskjutning har skett. Vi äger ju oss själva, de flesta i
medelklassen äger egna datorer, vi äger därmed produktionsmedlen.
Det är en mycket grund analys, också bortsett från att majoriteten
av den arbetande befolkningen inte har just den sortens yrken. För
makt har sin egen logik. Den som berövas makt på ett område
försöker ta igen det på ett annat. Om människor förvandlas till
humankapital är det fåfängt att tro att inte kapitalisten ska
försöka kontrollera hela människorna. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Historiskt har arbetarrörelsen drivit
frågan om att demokratin inte ska stanna vid fabriksväggarna.
Demokratin – politiken. Det offentliga, alltså. Ibland har det
handlat om ägandet, ibland om annat fackligt arbete. I dag, med de
förskjutningar vi ser av gränsen mellan offentligt och privat, med
maktförskjutningen kring produktionsfaktorerna, ser vi exakt motsatt
rörelse. Varför ska chefens makt sluta vid fabriksväggarna? </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Vi ser personer få sparken för saker de
skrivit på Facebook eller privata bloggar, eller rent av bara för
att de </span><span style="font-family: Optima, serif;">i
privata sammanhang</span><span style="font-family: Optima, serif;"> haft
kläder på sig som en arbetsgivare ansåg olämpliga, som i fallet
med barnskötaren med en mössa med texten ”pornstar” på en
Facebook-bild. Genom wifieringen förväntas många svara på
jobbmejl på kvällen eller semestern, vi förväntas ha telefonen på
utifall att något händer (generellt utan att få betalt för denna
övertid). PR-konsulter säger att vi alla bör se oss som
ambassadörer för våra arbetsgivare, också utanför arbetstid.
Arbetsköpet inbegriper alltså numera inte bara att vi ska utföra
ett visst arbete under viss tid utan också att vi ska inympa
arbetsgivaren i våra själar. Prostitutionsmotståndare talar ofta
om sexarbete som att ”sälja sig själv”, för att antyda att det
inte är ett arbete som alla andra utan har större implikationer för
identiteten, men här är det exakt den förväntningen som finns.
Man säljer sig själv till jobbet på obegränsad tid, som i sådana
24/7-bdsm-relationer</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">
</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">där maktspelet pågår dygnet runt hela tiden och båda parter
förväntas leva sina roller utan avbrott, men i det här fallet
handlar det om att man jobbar på SJ eller Motala kommun. Jag
föreställer mig att kickarna är lite sämre. </span>
</div>
<br />
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Den traditionella uppdelningen i privat
och offentligt är grundläggande för den här utvecklingen genom
att personer som jobbar på privata företag har lagstadgad
arbetsgivarlojalitet, medan offentligt anställda har
meddelandeskydd. Om man jobbar åt ett privat företag har man åtagit
sig att aldrig göra något som skadar företaget, också om detta
skulle vara att berätta om att företaget släpper ut miljöfarligt
avfall eller vanvårdar äldre. Båda uppgifterna skulle onekligen
vara skadliga för företaget om de kom ut. Om vi alla nu är
ambassadörer för våra arbetsgivare, dygnet runt, blir det
arbetsgivarens ansvar att kontrollera att vi inte ger en bild som kan
vara skadlig. Om en lärare har annonser på nätet om sin önskan om
pisksex kan detta såklart skada skolans rykte, om en montör har
rasistiska skämt på sin blogg kan det ge ett dåligt sken åt
verkstaden. Yttrandefriheten och arbetsgivarlojaliteten skär av
varandra precis där gränsen mellan det privata och det offentliga
inte längre kan hittas. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="background-color: white; color: #333333; font-family: Optima, serif; font-size: 13px; line-height: 19.5px; text-indent: 24.188976287841797px;">Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011. </span></div>
Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-29705276906117640012015-08-20T13:33:00.000+02:002015-08-20T13:33:08.382+02:00Vi är alla cyborgs<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"><span lang="en-US">”By the
late twentieth century, our time, a mythic time, we are all chimeras,
theorized and fabricated hybrids of machine and organism; in short,
we are cyborgs.”</span></span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Donna Haraway</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Två och en halv tusendels
millimeter, eller mikrometer, tjocka är de, elektrodmönstren
tryckta på silkestyg som forskare vid universitetet i Pennsylvania
tog fram förra året. Det är ungefär en fyrtiondel av ett vanligt
pappersark. Det tunna silket läggs sedan direkt ovanpå hjärnan,
man sköljer alltihop med saltlösning och tyget disintegreras.
Elektroderna blir ett med hjärnan. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Brain-computer interfaces kallas det,
hjärna-maskin-gränssnitt, kopplingar direkt mellan nervceller och
maskiner. En av de äldsta och mest grovhuggna versionerna är EEG,
elektroder på utsidan av huvudet för att mäta hjärnaktivitet och
exempelvis diagnosticera epilepsi eller hjärnskador. I dag är det
också vanligt med kirurgisk BCI, där elektroder opereras in till
själva hjärnan där de kommunicerar direkt med nervcellerna. Det
har funnits problem med dessa metoder, både riskerna för
hjärnskador vid själva operationen och för att ärrvävnad ska
kapsla in elektroderna och både försämra deras effektivitet och
hjärnans egen, i den utsträckning man nu kan skilja dessa åt. För
det intressanta är ju att det efter hand inte blir någon skillnad.
Hjärnan gör ingen skillnad på varifrån impulserna kommer, och BCI
har haft goda effekter för hjärnfunktionen hos opererade patienter.
Med den nya silkesmetoden hoppas forskarna komma bort från riskerna
och i så småningom brett tillgänglig medicin kunna förbättra
hjärnans funktionssätt på samma sätt som </span><span style="font-family: Optima, serif;">pacemakers
</span><span style="font-family: Optima, serif;">och titanskruvar är
självklara hjälpmedel vid andra åkommor. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Medicinskt är det fantastiskt.
Filosofiskt är det svindlande. För vem är det som tänker om
hjärnan och datorn sitter ihop? Vem är det jag som hjärnan hör
ihop med, vem är individen, är det en människa eller maskin? Om nu
tekniken fungerar så sömlöst som forskarna hoppas är det inte
osannolikt att tänka sig en önskan om att använda den inte bara
vid hjärnskador utan också som generell mental förbättring, som
sätt att göra oss smartare. Då kommer vi alla sannerligen vara
cyborgs.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Detta är inte lätt att hantera i en
kultur som så självklart ser den mänskliga individen och det
självständigt tänkande, kännande jaget som sitt centrum. I varje
givet ögonblick betraktas vi i västvärlden som just individer,
avskilda från varandra, självständiga, fria. De sammanhang där vi
inte är fria, eller där vi inte är avskilda från varandra, ses
blott som anomalier i individualismens tidevarv. I kristen efterföljd
ser vi den inre glöden, viljan, agensen, i varje människa som
drivande i hans eller hennes liv. </span><span style="font-family: Optima, serif;">Idéerna</span><span style="font-family: Optima, serif;">
om jaget, individen och den fria viljan är basen för nästan allt
annat tänkande, däribland definitivt för hela liberalismen.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Men finns de? Finns det något entydigt
jag, någon särskild individ med egen vilja? </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Inom vetenskapen är det som sagt rätt
enkelt. Där ser man att den mänskliga hjärnan bara är ett
signalfilter, allting vi tänker kommer ursprungligen utifrån. Det
finns ingenting inuti oss som skapar signaler, tankar, känslor ur
intet. Vi vet också att var och en av oss inne i kroppen bär
omkring på ungefär ett och ett halvt kilo bakterier, fristående
organismer som hjälper oss att fungera. Det gör inte vår kropp
till mindre av vår egen, ytterst få drar antispeciesismen så långt
att vi borde ge kroppsbakterierna egen beslutanderätt, men det säger
något om vår tendens att samarbeta med omvärlden. Inte ens inne i
kroppen är vi ensamma.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Samtidigt är mycket av det vi tror är
medvetna val i själva verket beslut som fattas av våra hjärnor
helt oberoende av medvetandet. Det gör oss inte i sig till mindre av
individer, men det väcker frågor om det vi kallar jaget. Det vi
kallar medvetande tycks inte på något särskilt meningsfull sätt
kunna sägas ”bestämma”. Studier där man observerat människors
hjärnor med värmekamera samtidigt som försökspersonerna fattar
olika beslut visar att medvetandet tvärtom är långt efter hjärnan.
Tidsglappet mellan när hjärnan fattar ett beslut och när vi tror
att vi fattar ett medvetet beslut är upp till 7 sekunder. Det är
väldigt lång tid i hjärnsammanhang. Medvetandet tycks mest till
för att rationalisera i efterhand, för att komma på argument för
varför vi gjorde på det ena eller andra sättet. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0.42cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Väldigt få människor hävdar numera att
människan har en själ, mer än metaforiskt eller religiöst. Själen
är ett religiöst begrepp som man kan tro på på samma sätt som
man kan tro på Gud, men det är just tro snarare än vetenskap, med
trossatsens inneboende fördelar och begränsningar. Vi är våra
kroppar, det som finns finns och om man vill tro att det finns mer är
det självfallet inget att bråka om, men heller ingenting man kan
basera </span><span style="font-family: Optima, serif;">uppfattningar
</span><span style="font-family: Optima, serif;">utanför religionen på. Men
om själen inte finns, mer än som religion, vad är i så fall
jaget? Vad är jaget som inte är hjärnan? Descartes, som trodde på
själen, placerade som bekant jaget i tallkottkörteln, och såg
jaget som den plats där kropp och själ kommunicerade. Vad man ska
med jaget till utan själ är mer oklart. Ändå upplever många det
som obehagligt att tänka att vi inte är herrar över våra kroppar,
att det inte är ”vi” som bestämmer. Det obehaget blir rimligen
inte mindre när man inser att inte heller medvetandet bestämmer. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0.42cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det är dock ingen förlust att vi inte är
fångna i våra egna jag. Det mänskliga tänkandet präglas både av
vår kultur och av våra kommunikationssätt och en mycket stor del
av det vi betraktar som begåvning och framsteg handlar om vår
förmåga att i allt större grad placera tänkandet utanför oss
själva. Vi har i den meningen alltid varit cyborgs. Också bortom
BCI finns i dag i miljontals människors badrumsskåp SSRI-preparat,
som aktivt påverkar hjärnans funktionssätt. Det krävs förresten
inte ens mediciner. KBT-terapi fungerar likadant utan tabletter,
genom specifika övningar lär man hjärnan nya sätt att fungera,
man utnyttjar medvetet hjärnans extrema plasticitet och intensiva
samspel med omvärlden för att pränta in nya t</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">a</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">nkemönster
och beteenden. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"> Lika mycket är man en cyborg när man
använder penna och papper för att lösa ett matematiskt problem.
Vid studier där vissa enbart använder hjärnan för att räkna och
andra använder just papper och penna</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">
</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">har man sett att hjärnan
fungerar olika under de olika omständigheterna. De som använder
penna löser inte bara problemet snabbare för att de har outsourcat
del av tänkandet till handen, pennan, sifferspråket och papperet –
de tänker på ett annat sätt. Den som bara håller sig inom sin
egen skalle förlorar. Pennan blir en del av hjärnan. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"><br /></span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"> Människans hjärna är aldrig ensam. Det
är det ständiga umgänget med omgivningen, den ständiga
anpassningen, utvecklingen, som gör människan till en speciell art.
De blomkålsliknande 1,5 kilo vi alla bär på skiljer sig nämligen
i allt väsentligt, fysiskt och neurologiskt, inte från hjärnorna
på de allra första människorna för sådär 100 000 till 200 000
år sedan. Evolutionen går inte snabbare än så. Vi är i grunden
likadana. Eller, vi hade varit det, om hjärnan hade varit avskild
från omvärlden. Om vi, på något meningsfullt sätt, faktiskt hade
varit enskilda separata individer. Tvärtom är det just för att vi
inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så
ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som
vi har kommit så pass långt från savannen. Allt det vi kallar
mänsklig civilisation bygger på att vi låter våra hjärnor
sträcka sig utanför skallen. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Skriftspråket var ett av de första
kollektivt genomgripande sådana outsourcningsprojekten. Som många
har påpekat var Sokrates, som levde under den brytningstid</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">en</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">,
starkt negativ till skriften. Han menade, något vi självfallet bara
känner till eftersom Platon skrev ner det i </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>Faidon</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">,
inte bara att skrivkonsten skulle försämra människans minne,
eftersom man inte längre skulle behöva komma ihåg allting man
ville tala om eller tänka på, det skulle också ge ett mer sterilt
och därmed mindre värdefullt vetande. Till skillnad från ett
samtal mellan människor kunde inte skriften anpassa sig efter
människors själar, och allt skriftlig kunskapsöverföring blev
därför blott meningslös envägskommunikation.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"><br /></span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"> Det är faktiskt lätt att förstå
Sokrates invändningar. Kollektivt kognitivt och civilisatoriskt
måste man ändå säga att skriftspråket har varit en succé.
Bokstäverna har utvidgat våra hjärnor med många miljoner
hyllmeter och effekterna på samhällena har inte varit mindre. Det
måste förstås både utifrån utvidgningen av hjärnan till papper
och från den fantastiska möjlighet till kommunikation mellan
människor som skriften ger, över tid och samtidigt. Det samlade
vetandet gavs möjlighet till demokratisering och spridning. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"><br /></span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"> Det skifte vi är mitt inne i nu är lika
stort som införandet av det skrivna ordet och precis som Sokratets
var då är vissa oroade över de kognitiva effekterna. Den
amerikanske författaren Nicholas Carr har i åtskilliga böcker och
artiklar exempelvis anfört att människan i dag varken</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">
</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">är förmögen att läsa
längre texter eller till längre stunder av djup koncentration.
Detta menar Carr är internets fel. Kanske är vi på väg tillbaka i
en mer momentan tradition av tillfällig uppmärksamhet, liknande den
innan skriftens utbredning. I små banala detaljer är det uppenbart
att människor i allmänhet inte längre minns telefonnummer eftersom
de inte behöver göra det, eller att de flesta nog skulle medge att
de störs i ett längre mer kreativt arbete av såväl mejlplingande
som twitterflöde. Verktyget Mac Freedom är intressant i
sammanhanget, eftersom det skapar en artificiell internetlös miljö
för den som så önskar under en begränsad tid, liksom nätvanliga
begrepp som att ”tunnla” när man stänger av flödet och bara
arbetar hängivet med en sak åt gången. Vi ger oss själva
illusionen av att vara avskärmade individer eftersom det gör visst
sorts arbete enklare. Tänk om man kunde göra samma sak med behovet
av att hämta på dagis. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Kritik har dock riktats mot Carr. De
förändringar han påstår sig se finns helt enkelt inte. Inte det
att internet inte påverkar hjärnan, allting vi gör, allt vi
konfronteras med påverkar hjärnan, men nätet och interaktiviteten
tycks huvudsakligen göra oss gott. Stora studier visar exempelvis
att de kognitiva effekterna av dat</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">or</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">spel
är entydigt goda, för allt från uppmärksamhetsgrad till visuell
perception. Det här gället intressant nog också extremt enkla
spel, som Tetris. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0.42cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">En studie från University of California i
Los Angeles 2009 visade till och med att det som ses som centralt i
den här uppfattade fördumningen, att googla, ger ökad
hjärnaktivitet i de delar av hjärnan som används för
uppmärksamhet och analysförmåga, om man jämför med att läsa en
bok. Google gör oss alltså smartare, inte dummare. Vi blir smartare
tillsammans. Den enskilda hjärnan är inte nödvändigtvis en
meningsfull enhet. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0.42cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Om kopplingarna mellan hjärna om omvärld
skriver bland andra Andy Clark och David Chalmers i </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>The
extended mind</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">, det utvidgade
sinnet. De använder sig av exemplet med den minnesstörda person som
skriver ner saker i en anteckningsbok för att komma ihåg dem. En
person utan problem med minnet minns själv, internt i hjärnan, hur
man ska gå en viss väg, vad människor heter eller hur de hör
ihop. Personen utan minne minns med hjälp av sina nedskrivna
anteckningar. Minnet är alltså i det senare fallet externaliserat
till anteckningsboken. Finns det i det här fallet någon essentiell
skillnad mellan de olika typerna av minne? Anteckningsboksversionen
känns förstås klumpigare, de flesta av oss skulle föredra att
minnas ändå, men minnen förvrids ju i huvudet. Nedskrivna
anteckningar kan mycket väl vara mer korrekta än det vi upplever
oss minnas. Just denna skillnad i dynamik finns där mellan hjärna
och papper. Den skillnaden finns dock allt mindre mellan hjärna och
digitala hjälpmedel. Google-sökningar som är anpassade efter
historiskt beteende, automa</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">t</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">iskt
personligt anpassade hemsidor, allt detta visar hur internet blir en
outsourcad hjärna som dessutom beter sig ungefär som hjärnan.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0.42cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">De neurologiska diskussionerna om vem det
är som bestämmer av medvetande och hjärna är en sak. Någonstans
i kroppen fattas det beslut, det finns en hand som håller i pennan,
en hjärna som kopplas till elektroder. Det fria valet, den politiska
utväxlingen ur idén om den enskilda individen, är filosofiskt ännu
svårare. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0.42cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Om ett val ska kunna vara verkligt fritt
måste det vara opåverkat av yttre omständigheter. Ingenting är
någonsin opåverkat av yttre omständigheter. Det gäller inte bara
de konkreta omedelbara begränsningar i tid och rum som alla utgår
från, inte ens i det specifika valet mellan två alternativ framför
oss kan vi på något meningsfullt sätt betraktas som fria.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Kanske känner vi oss fria att välja
mellan att äta kanelbullen eller moroten där de ligger intill
varandra framför oss, men det valet står aldrig fritt från våra
tidigare erfarenheter av att äta bullar (eller morötter), från
doften i rummet där vi väljer, från vår genetiska
kroppskonstitution, från om vi kom i håg att äta lunch tidigare i
dag med efterföljande effekter på blodsockret, från hur känslig
vår kropp är för svängningar i blodsockret. Detta är något som
vikthetsare sällan tar med i beräkningen när de fnyser om eller
rent av till någon tjockis säger</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">
</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">att det väl bara är att
äta mindre. För även i detta konkreta enkla fall är det omöjligt
att hävda någon reellt fri vilja, om man med fri vilja menar att
man faktiskt bestämmer fritt. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Allting vi är påverkas av faktorer vi
inte har valt själva, våra gener, våra uppväxtförhållanden.
Även om vi tänker oss att vi så småningom när vi blir vuxna
börjar välja fritt går de valen inte att bortkoppla från vad vi
är. Och vad vi är har vi ju inte valt själva. Ingen är någonsin
sin egen orsak, </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>causa sui</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">.
Är det någon som tror att det är ett fritt val att barn till
högutbildade väljer att lägga tid och pengar på högre utbildning
i så oändligt mycket högre utsträckning än barn till
analfabeter? Är det någon som tror att det är en slump att så
stor andel av fängelseinterner (hälften på svenska fängelser)
hade ADHD-liknande problem som barn? I det senare exemplet
accentueras den medfödda dimensionen då det numera står helt klart
att ADHD/ADD har en genetisk komponent. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Man ska dock inte överdriva den genetiska
dimensionen, biologiskt har vi i allmänhet just anlag för specifika
uttryck, dessa anlag kräver vissa miljöfaktorer för att uttryckas.
Det gäller sjukdomar såväl som karaktärsdrag (även om det också
finns sådana drag som är mer uttalat biologiskt determinerade). Men
vi väljer inte barndomens miljöpåverkan heller. Också bortom det
genetiska arvet är vi utlämnade åt sådant som våra föräldrars
beteende, dynamiken i syskonskaran eller förskolegruppen, den
fysiska närmiljön. Våra hjärnor påverkas hela livet av
omvärlden, men den tidiga påverkan skapar mönster som kan vara
ytterligt svåra eller rent av omöjliga att bryta senare. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Detta behöver inte innebära fullständig
determinism. Även om vi inte väljer själva, i någon meningsfull
fri mening, finns det alltid olika möjliga vägar. Vi utsätts för
nya influenser hela tiden, dessa influenser kan i sin tur vara
resultat av vad vi kan kalla mutationer, slumpmässiga utfall.
Mutationsmöjligheten innebär att det alltid finns ett litet mått
av frihet, även om det inte är den medvetna frihet vi vanligen
talar om i politiska sammanhang.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det innebär inte heller att det inte
finns mer eller mindre ofria val. Att reell frihet inte finns behöver
eller bör inte leda till den politiska slutsatsen att absolut
ofrihet är att föredra. </span>
</div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Både individen och det fria valet är
illusioner som tjänar oss väl som människor. Som David Hume
skriver i </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>Om det mänskliga
förståndet</i></span><span style="font-family: Optima, serif;"> är det stor
skillnad mellan det vi tror på intellektuellt och det vi lever efter
i vardagen. Det vi filosofiskt inser är sant försvinner som rök
vid kontakt med verkligheten och den mest övertygade skeptiker blir
lika vanestyrd som vem som helst. Det är alltså inte nödvändigtvis
bara dåligt (det vore om inte annat mycket opraktiskt att aldrig
lita på induktion, som Hume menar att man egentligen inte kan). Den
vardagliga vanan, där vi tänker oss att vi är individer, tänker
oss att vi faktiskt väljer mellan olika alternativ, är nog så
viktig. Inte minst gäller det inom etiken.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Frånvaron av verklig möjlig valfrihet
skulle kunna användas som argument för att ingen är ansvarig för
sina handlingar och att man därför inte kan tala om rätt och fel.
Vi gör det vi måste göra. En sådan nihilism är ingen särskilt
god grund för ett samhälle. Det har ju visst betydelse hur vi beter
oss. Även om vi är predisponerade att göra det ena eller andra
skulle de övergripande effekterna för samhället bli sämre om vi
utgick ifrån att allting redan var bestämt och det inte fanns något
individuellt ansvar. </span>
</div>
<br />
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det finns rätt och fel även om det inte
finns onda och goda människor. Samhällen blir bättre om vi
tillsammans upprätthåller vissa normer för mänskligt beteende.
Även om det fria valet inte egentligen finns, vilket får
konsekvenser för hur man kan tänka på både rättigheter och
skyldigheter, är det därför bättre att låtsas som om vi kan
välja det rätta och bör välja bort det orätta.</span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"><br /></span></div>
<div class="western" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="background-color: white; color: #333333; font-family: Optima, serif; font-size: 13px; line-height: 19.5px; text-indent: 24.188976287841797px;">Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011. </span></div>
Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-63343244101057967262015-03-04T13:12:00.000+01:002015-03-04T13:21:56.150+01:00Arbetslivet och vad det gör med ossJag är just nu hemma sjukskriven. Jag sover inte utan sömnmedicin, och innan jag fick sömnmedicin sov jag nästan inte alls på två månader. Man blir jättekonstig av att inte sova på två månader. Själv grät jag t ex regelbundet på tunnelbanan till jobbet på morgonen, eller bröt ihop på golvet och grät när mitt barn vägrade ta på sig överdragsbyxorna. Jag grät av tanken på att jag inte orkade, och grät av tanken på vad det gjorde med mig att jag inte orkade, och grät ännu mer av tanken på vad det gjorde med mitt barn.<br />
<br />
Nu sover jag, med medicinerna, och gråter inte alls lika mycket längre. På sikt måste jag lära mig att sova igen, utan medicin, och jag måste lära mig hantera stress mycket mycket bättre. Jag är just nu jättedålig på att hantera stress. Jag gråter t ex när jag måste komma ihåg att göra mer än två olika saker i rad.<br />
<br />
Jag tror att jag fångade det tillräckligt tidigt den här gången. Jag mår såpass mycket bättre redan, och tänkte försöka börja jobba deltid nästa vecka. Förra gången jag hamnade vid stupet, vårvintern 2012, stannade jag inte förrän jag plågat hjärnan så mycket att den protesterade genom att ge mig tillfällig dyskalkyli. Det var, såhär i efterhand, ett väldigt tufft neurologiskt symtom. Jag slutade bokstavligen förstå siffror. Jag stirrade på tabeller och kunde inte göra om dem till grafer i huvudet, för jag förstod inte vad som var större och vad som var mindre. Oerhört tufft, som sagt, men just då var mest skrämmande. Min hjärna slutade fungera. Min hjärna är väldigt viktig för mig.<br />
<br />
Men jag har uppenbarligen en tendens att överanstränga mig mentalt. Mitt jobb är så viktigt för mig, och jag anstränger mig så mycket för att göra det bra, och både jobbet och det övriga livet innehåller massor av moment som är väldigt svåra för mig, som jag har insett inte är lika svåra för andra. Hålla tider, komma ihåg saker, tåla att bli störd när jag är djupt inne i koncentration, koncentrera mig på ett ämne utan att lockas iväg av ett annat, klara av sociala interaktioner med folk jag inte känner.<br />
Nu vet jag ju att jag och mina problem inte är normen, och förresten har jag hela livet ansträngt mig för att hantera dem och är ju hyfsat bra på att navigera med dem ändå, men just nu kan jag inte låta bli att koppla det personliga till det allmänna. För det kommer ju information hela tiden om hur pass många som blir sjukskrivna för olika former av psykiska problem, både för depressioner och för stress och utmattning. Det är det vanligaste sjukskrivningsskälet, och det går ner i åldrarna. 32 500 var sjukskrivna för utmattning förra året. Det är utöver allt annat ett gigantiskt samhällsekonomiskt problem. Ändå pratar vi så lite om vad vi kan göra åt det.<br />
<br />
Eller, det är fel, vi pratar om det, men antingen utifrån tanken om fusk och ekonomiska incitament - att folk är sjuka för att det är alltför ekonomiskt fördelaktigt, eller utifrån sådant som individen kan göra själv. Så gör du för att inte bränna ut dig - bästa tipsen med yoga och mindfulness. Som om det bara var individens eget ansvar att inte bli sjuk av och på jobbet.<br />
<br />
Missförstå mig inte, jag tror att både yoga och mindfulness är bra för nästan alla. Jag tror också att det finns mycket man kan göra själv för att rusta sig bättre, det kan handla om alltifrån regelbundna vanor och motion till att faktiskt dela upp ansvaret för hem och föräldraskap lika på riktigt. Men jag tror också att det kan finnas svar i hur arbetslivet är organiserat, som inte individerna själva kan rå på alls.<br />
<br />
Det finns viktiga delar av det moderna arbetslivet som gör att människor både mår dåligt och inte sällan presterar sämre. Ta en sådan enkel sak som öppna kontorslandskap, något som i dag är norm överallt. Det finns hur många studier som helst på att det är aktivt dåligt för nästan alla, både i hur de mår, i hur stressade de blir, och i hur effektivt de jobbar. Ändå anses det självklart vara en kostnad som är värd att ta för att ha de öppna landskapen. Jag inser att företagen sparar pengar på minskad kontorsyta, men det vägs aldrig, åtminstone inte öppet, mot nackdelarna.<br />
<br />
Annat är hur arbetet blivit mer flytande, både i form av att många förväntas läsa och svara på mail utanför arbetstid, och i hur övrig obetald övertid blivit allt vanligare. Man kan ju jobba hemifrån några timmar på kvällen och bli klar med lite viktiga saker inför mötet.<br />
<br />
Digitaliseringen förändrar arbetet i grunden, men det är rätt sällan som det finns en medvetet uttänkt plan för det, eller för all del ett rimligt ledarskap. Arbetslivet i stort påminner i den meningen rätt mycket om den moderna skolan där ungar plötsligt kastades ut i "fritt eget arbete" utan att någon ens funderat över hur det egentligen skulle fungera bortom att det lätt bra, och fritt. Jag är nu för friare arbetsformer, och de passar mig personligen väldigt bra, men det måste finnas en tanke bakom, så att inte människor hamnar med oklart ansvar, liten reell makt och ingen egentlig förståelse eller påverkan på hur och varför man egentligen ska göra det som (kanske) är ens arbetsuppgifter. Det är precis sånt som får folk att jobba alldeles för mycket, för man vet aldrig när man gjort något tillräckligt bra.<br />
Just det senare gäller i nästan alla typer av organisationer i dag, och på väldigt många jobb, både t ex hemtjänstpersonal som ofta saknar alla möjligheter att göra ett tillräckligt bra jobb för den enskilde brukaren utan att ge av sin egen fritid eller rast, och folk på kontorsjobb med flytande arbetsuppgifter och oklart ledarskap.<br />
<br />
Så folk blir sjuka i stället. För det blir man, och även om man såklart kan titta bakåt i mänsklighetens historia och se värre plågor (som t ex den atenska pesten), så är inte ångest eller total utmattning någonting som folk hittar på. Det finns på riktigt, och jag tycker att vi borde fundera mycket mer över vad det beror på, också bortom att vi inte yogar tillräckligt mycket.<br />
<br />
<br />
<br />Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-42497388090007547212015-01-25T17:17:00.000+01:002015-01-25T17:17:00.121+01:00Det skålpund kött som vi nu åter kräver<div dir="ltr" style="line-height: 1; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;">
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">"Jag vill bara ha det som är min rätt." Juden Shylock står inför hertigen i den stora uppgörelsescenen i Köpmannen i Venedig och hävdar bara det som är hans rätt. </span></div>
<b id="docs-internal-guid-f577f7dc-21db-45de-ed3a-cb96d4bfb7b1" style="font-weight: normal;"><br /></b>
<div dir="ltr" style="line-height: 1; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;">
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Alla vet att han har den rätten. Alla vet att han har lagen på sin sida där han argumenterar för att få skära ett skålpund kött ur Antonios kropp. Hertigen vet att Shylock har rätt och vågar därför inte ingripa och skapa ett besvärande prejudikat om att avtal inte behöver hållas, Portia vet, i den unge juristens gestalt, att Shylock har rätt och argumenterar därför inte mot honom, men däremot för värdet av skuldavskrivning och barmhärtighet: "</span><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: italic; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">It droppes as the gentle rain from heaven upon the place beneath. It is twice blessed: It blesses him that gives and him that takes.</span><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">"</span></div>
<b style="font-weight: normal;"><br /></b>
<div dir="ltr" style="line-height: 1; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;">
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Alla hatar Shylocks grymhet, lika mycket som de alltid föraktat honom för att han är jude, för att han är ockrare, men enligt lagen har han trots detta all rätt att till och med döda den som inte klarat av att betala tillbaka ett lån. Häri ligger hela dramatiken i den stora domstolsscenen. Grymt, men rätt. </span></div>
<b style="font-weight: normal;"><br /></b>
<div dir="ltr" style="line-height: 1; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;">
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Att karva kött ur kroppen på den som inte klarat av att betala tillbaka ett lån må ha ansetts som osedvanligt hjärtlöst också i 1500-talets England, men i grunden delades Shakespeares påhittat venetianska skuldmoral av nästan alla samhällen som föregick den moderna kapitalismen. Ansvaret för ett lån låg helt på den som lånat pengar, och den som inte kunde betala tillbaka sattes i fängelse, utsattes för kroppsstraff, behandlades som brottsling och som moraliskt klandervärd långt bortom den ekonomiska sfären. Det spelade i sammanhanget ingen roll att den som exempelvis fängslades och därmed inte kunde arbeta förstås fick än sämre förutsättningar att någonsin betala tillbaka, det handlade om att statuera exempel och straffa. </span></div>
<b style="font-weight: normal;"><br /></b>
<div dir="ltr" style="line-height: 1; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;">
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">I och med den moderna kapitalismens utbredning ändrades sättet vi såg på lån. Dels gick vi i Europa bort från den katolska idén om att det i sig skulle vara syndigt att låna ut pengar mot ränta. Nu låg Shakespeare förvisso lite fel rent tidsmässigt, 1596, när Köpmannen i Venedig kom ut, fanns det åtskilliga italienska banker som lånade ut pengar. Sett lite längre tillbaka var dock det katolska ränteförbudet allmänt rådande, och just därför blev utlåning också i verkligheten något som Europas redan utstötta och utsatta judar ägnade sig åt. Det finns något så fascinerande mänskligt där, i djupt tragisk bemärkelse. Vi, Venedig, för att fortsätta där, anser det omoraliskt att låna till ränta. Men eftersom vi behöver kunna låna pengar, låter vi den här hatade marginaliserade gruppen hantera lånen och sedan föraktar vi dem i utbyte. </span></div>
<b style="font-weight: normal;"><br /></b>
<div dir="ltr" style="line-height: 1; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;">
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">De tidiga kapitalisterna var dock mer praktiska än så. Det behövdes ju pengar, företag behövde finansieras, det fanns vinster att göra. Finansbranschen avreglerades, befriades från sina klerikala bojor. I samband med detta började man också se på lånet som ett gemensamt ansvar mellan långivare och låntagare. Det fanns en risk i att låna ut pengar förstås, och därför tog långivaren ut ränta. Ibland föll risken ut och ett företag kunde inte betala tillbaka. Den första engelska konkurslagen kom 1542, och konkursen kom så småningom att ses som ett praktiskt sätt att hantera ekonomiska misslyckanden. Ekonomin som helhet tjänade på att människor kunde gå vidare och göra annat efter att någon enskild verksamhet fallerat. Att göra konkurs var inget skamligt utan något som ibland hände i en riskfylld ekonomi, i den anglosaxiska, mer riskpremierande kapitalismen slog det synsättet igenom särskilt starkt. Därefter följde en lång, och för mänskligheten ojämförligt ekonomiskt framgångsrik tid.</span></div>
<b style="font-weight: normal;"><br /></b>
<div dir="ltr" style="line-height: 1; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;">
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Tillbaka till nuet. Tillbaka till ett Europa där ett öppet nazistiskt parti med en partisymbol snarlik en swastika precis fick 7 procent i det grekiska valet. Alla är upprörda förstås, på samma sätt som man upprördes över de grekiska opinionsmätningar i våras där 77 procent av grekerna trodde att Tysklands mål med hanteringen av eurokrisen var att etablera ett "fjärde rike". Bättre då att satsa på våra alldeles egna nazister, tycks förfärande många greker ha resonerat. </span></div>
<b style="font-weight: normal;"><br /></b>
<div dir="ltr" style="line-height: 1; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;">
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Den som är satt i skuld är inte fri. Den som inte kan betala sina lån måste straffas. För plötsligt har vi visst gått ifrån den kapitalistiska idén om det gemensamma ansvaret från långivare och låntagare. Bankerna som har lånat ut pengar till Grekland utan säkerhet har inget ansvar och måste till varje pris hållas skadeslösa. Grekland däremot, har allt ansvar och åläggs av EU och av långivarna ett åtstramningspaket som inte bara kommer leda till extrem fattigdom och decennielång lågkonjunktur, det innehåller också rena förnedringsinslag. Hur ska man annars tolka det faktum att grekerna tvingas ge upp rätten till sin egen nationella guldreserv till sina långivare? Världens banker har alltså rätt enligt EU:s stödvillkor att bokstavligen marschera in till den grekiska riksbanken och plocka med sig guldet, om lånen inte betalas. </span></div>
<b style="font-weight: normal;"><br /></b>
<div dir="ltr" style="line-height: 1; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;">
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Åtstramningarna är kanske mindre kränkande, men den grekiska ekonomin krympte 6 procent redan förra året, en minskning av BNP för femte året i rad. Att i det läget lägga in hela ekonomin i medvetet backläge är den nationalekonomiska motsvarigheten till att kasta en låntagare i fängelse. Alla vet att åtgärden inte kommer leda till att lånen kan betalas. Det är enbart ett straff, utdelat för att visa både den enskilde fängslade och alla andra låntagare, vad som händer om man inte kan betala. I och med euromedlemskapet finns heller ingen möjlighet för Grekland att släppa sin valuta fri och sänka landets generella kostnader. När politiker i dag pekar på den svenska lyckade åtstramningspolitiken i början av 90-talet glömmer de ibland den grundläggande faktorn. Utan en kraftigt sjunkande krona hade det förmodligen inte fungerat då heller.</span></div>
<b style="font-weight: normal;"><br /></b>
<div dir="ltr" style="line-height: 1; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;">
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Vi bör inte förvånas över att grekerna förkastar den EU-påtvingade politiken. Deras val av extremismer att trotsigt hålla upp mot överheten må vara värre, faktiskt politiskt, än de proteströrelser som syns i övriga världen, men så har också grekerna drabbats hårdare än andra av krisen och av hur EU valt att hantera den. Också i ett land som USA ser vi hur upplevelsen av orättvisa, av hur de där uppe berikar sig själva, givit grogrund för såväl tepartism som occupy-aktivism. De olika rörelserna har olika politisk färg, men ilskan riktas i båda fallen ändå mot det vi kan kalla staten-och-kapitalet, Wall Street, Washington, den privilegierade röra där politiker och bankirer ömt håller varandra om ryggen.</span></div>
<b style="font-weight: normal;"><br /></b>
<div dir="ltr" style="line-height: 1; margin-bottom: 0pt; margin-top: 0pt;">
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: 'Times New Roman'; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline; white-space: pre-wrap;">Vi återkommer till Shylock där han står inför hertigen och kräver sitt kött. Vi hatar honom för att han kräver sin rätt. I dag anser vi att bankerna har rätt att kräva Grekland och kanske hela EU på evig lågkonjunktur. Vi ger dem den rätten, respekterar den rätten. Inga droppar av barmhärtighet från himlen här inte. Sen hatar vi dem för det. Kanske var den moderna kapitalismen bara en övergående fas.</span></div>
<br /><i>Text publicerad i tidskriften Tiden hösten 2012.</i>Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-12775775429149240872014-08-29T10:17:00.001+02:002014-08-29T10:20:41.768+02:00De döda på stränderna2000 döda. Siffrorna kom häromdagen. 2000 människor dog i medelhavet förra året. Det är mer än fem personer om dagen. Fem personer i dag, fem personer i går, fem personer i morgon. Män, kvinnor och barn. Vi har alla sett katastrofbilderna, vi vet att
det är barn också.
<br />
<br />
Döda flyter de i land på sydeuropas stränder, numera knappt utan att lokalbefolkningen orkar bry sig. Människor sitter och solar med döda människokroppar några hundra meter bort. Döden har blivit en fullständig normalitet. Deras död. Afrikaners död. Syriers död. Folk som förtvivlat försöker ta sig från det syriska blodbad som FN beskriver som grymmare än vi ens kan föreställa oss, eller som försöker undkomma IS folkmord. I stället dör de utanför Italiens kust.
<br />
<br />
Från Sverige skickar vi förresten just nu tillbaka flyktingar till norra Irak. Vi skickar tillbaka folk till just den pågående
etniska rensning som vi samtidigt läser om i tidningarna och begråter. Vi skickar tillbaka folk till Gaza också. <br />
<br />
Jag fick i uppgift i kväll att tala om hur vi stoppar rasismen, och jag gissar att man ville att jag skulle tala utifrån min text, som handlar om yttrandefrihet och hur så många i dag missförstår den. Och det finns absolut saker att säga om det. Så sent som i går läste jag en ny text i en borgerligt tidskrift om att det enbart var en gradskillnad, inte en artskillnad, mellan att vuvuzuela på ett möte och att kasta bomber i politikers hem för att försöka mörda dem.
Det är nog lite mer än en gradskillnad däremellan. Potentiellt döda kroppar till exempel. <br />
<br />
Och jag kan inte ta mig förbi alla döda kroppar. Mitt tänkande hakar fast sig i fasan och kommer inte vidare. Jag kan inte sluta tänka på de fem döda människorna i medelhavet varje dag, jag kan inte låta bli att se deras ansikten, se deras utsträckta händer från sjunkande båtar, deras anklagelser om att vi tycker att deras död är ett rimligt pris att betala.<br />
<br />
För det gör vi uppenbarligen.
<br />
<br />
Jag är nu en sådan märklig orealistisk typ som i grunden är för fri invandring. Jag anser inte att någon, stater eller andra människor, ska ha rätt att fjättra folk vid den plats de föddes. <br />
<br />
Jag har en son. Han är sju år och började skolan i förra veckan. Jag tycker inte att han har mer rätt att växa upp i trygghet i ett fungerande demokratiskt fredligt ekonomiskt framgångsrikt land än ett barn som föddes i Sudan eller Syrien. <br />
<br />
Han har inte gjort något för att förtjäna sitt blonda hår, som han får fördelar av varje dag. Han har inte gjort något för att förtjäna en bra skola eller fungerande avloppssystem. Han har inte gjort något som gör att han har mer rätt att sova tryggt i sitt rum på natten än andra barn som sover samma nätter under granatbeskjutning. Han har inte rätt, jag har inte rätt, vi har inte rätt, att förneka andra barn och andra föräldrar att söka samma trygghet, samma möjligheter
<br />
<br />
Jag kallade mig själv orealistisk där i början, för det är så det beskrivs. Att anse allt detta påstås vara naivt och barnsligt och liksom lite tossigt. Att fortsatt se de döda flyta i land på stränderna är visst det realistiska alternativet.
<br />
<br />
Detta är rasism. Deras kroppar, deras döda, behöver vi inte bry oss om. Om vi någonsin ska kunna mota rasismen måste vi inse att detta är den rasism som ligger i botten av vårt invandringssystem.
<br />
<br />
Och om detta är det enda realistiska så vet jag inte hur vi ska kunna leva med oss själva. <br />
<br />
<br />
Det här är ett anförande jag höll på releasen av <a href="http://www.nok.se/Allmanlitteratur/Bocker/Sakprosa/Sakprosa/Rasismen-i-Sverige1/" target="_blank">Rasismen i Sverige</a> 28/8. Anförandet efterfrågades som text också.
Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-65082735200706124112014-04-24T22:06:00.000+02:002014-04-24T22:06:08.356+02:00Läppstiftskolan I - det stora inlägget om textur<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://4.bp.blogspot.com/-fJ2D55Qy9fY/U1irkMwomhI/AAAAAAAAA8U/mLs84GOM2vI/s1600/ro%CC%88tt+ha%CC%8Ar+ro%CC%88da+la%CC%88ppar.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://4.bp.blogspot.com/-fJ2D55Qy9fY/U1irkMwomhI/AAAAAAAAA8U/mLs84GOM2vI/s1600/ro%CC%88tt+ha%CC%8Ar+ro%CC%88da+la%CC%88ppar.jpg" height="320" width="240" /></a></div>
<br />
Jag vet att det är ett tag sedan den här serien utlovades, men livet kom emellan, och eftersom det för första gången på flera år var liv av en bra sort som gjort mig lycklig, tänker jag inte be om ursäkt för det särskilt mycket. Dessutom blommar körsbärsträden och ni borde ändå vara ute i solen hellre än att hänga på internet.<br />
<br />
Det finns två val när det gäller läppstift: färg och textur. Det finns fler val också, för all del, märken, doft, hur snygg hylsan är, vilken person man känner sig som när man använder det, om det är mer Grace Kelly eller mer gotprinsessa, men det sista är ändå oftast en aggregering av de tidigare valen och inga val är lika viktiga som de första. Det här inlägget kommer behandla textur, som är det minst uppmärksammade av de två, men som är kanske allra mest avgörande för vilken känsla man får av att använda läppstiftet och också ett område där många ovana läppstiftsbärare går fel.<br />
<br />
Textur i sin tur handlar dels om pigmentering, dels om just själva texturen. Läppstift går från extremt högpigmenterade, intensiva färgchocker, till lättaste skiraste stains som knappt syns. Det finns förstås läppglans också, men det gillar inte jag, så det får någon annan skriva om. Det finns prestige i hög pigmentering i smink, sminknördar gillar det och högpigmenterade produkter skrivs upp. Och hög pigmentering kan vara fantastiskt om man verkligen vill ha de där power-läpparna, omöjliga att ignorera eller låta bli att påverkas av. Men ibland vill man inte det. Och då blir den höga pigmenteringen ett hinder, där du kanske älskar kulören, men varje gång du sätter på dig läppstiftet så känns det ändå alldeles för mycket som en estetisk käftsmäll och det slutar med att man torkar av minst hälften. Jag har exempelvis den relationen till legendariska Russian Red från Mac. Det är en fantastisk kulör, men just mot min hud och eventuellt mot min mentala konstitution blir den nästan alltid alldeles för mycket. Den blir däremot fantastisk om jag bara duttar på litegrann med en fingertopp, vilket är ett trick som alltid funkar om man vill använda ett läppstift som har för hög pigmentering för vad just den här dagen, huden, sinnesstämningen önskar. <br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://4.bp.blogspot.com/--9_PcIB4rjY/U1lq0L4wgXI/AAAAAAAAA84/pnZXi-9n6vQ/s1600/ro%CC%88da+la%CC%88ppar+lip+stain.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://4.bp.blogspot.com/--9_PcIB4rjY/U1lq0L4wgXI/AAAAAAAAA84/pnZXi-9n6vQ/s1600/ro%CC%88da+la%CC%88ppar+lip+stain.jpg" height="320" width="320" /></a></div>
<br />
Lägre pigmentering finns i alla schatteringar ner till det som ibland kallas stains, sheer eller något annat för att antyda att det just inte blir så himla mycket färg. Ett roligt engelskt märke som heter Lipstick Queen (med väldigt snygg art-deco-profil) gör två läppstift som heter <a href="http://www.lipstickqueen.com/shop/shop-html-lipstick/sinner-1.html" target="_blank">Sinner</a> och <a href="http://www.lipstickqueen.com/shop/shop-html-lipstick/saint-1.html?c=124" target="_blank">Saint</a>, som leker med det här, där Sinner är extremt högpigmenterat 90 % (vet dock ej i procent av vad?), matt, medan Saint är sheer, 10 % pigment, med samma kulörer. Stains eller sheers är förmodligen den enklaste sortens läppstift att börja med, det är stift snarare än gloss, men är ändå bärbart på exakt alla och väldigt diskret. Diskret är inte alltid en dålig sak. Stains kan också komma i flytande form som man penslar på läpparna, där poängen är att färgen ska se olika ut beroende på vilken grundläppfärg man har, Benefit gör en <a href="http://www.benefitcosmetics.com/product/view/benetint" target="_blank">klassisk, bra</a>, som ser ut som om man ätit hallon bara. (eller erm, kanske druckit rödvin, fast inte på ett dåligt sätt!). Ovan syns en underbar stain från Vincent Longo i färgen Cherry som tyvärr inte görs längre. <br />
<br />
Texturen handlar utöver pigmenteringen om hur läppstiftet känns på läpparna och var det befinner sig på skalan mellan matt och blankt. Här har läppstiftsteknologin utvecklats fantastiskt på de senaste 20 åren. I dag känns läppstift nästan alltid behagliga på läpparna, de torkar inte ut som de gjorde förr, och glider på enkelt när man sätter på sig dem, även de versionerna som sedan ser matta ut för ögat. När jag verkligen började använda läppstift, till skillnad från att bara tänka att jag skulle vilja vara en person som hade läppstift, var det här helt avgörande. Läppstift förr i tiden kändes som att ha ett lager av något utanför kroppen, utanpå läpparna, och det gjorde all skillnad i världen för mig när de började kännas som något som hörde till kroppen. Ungefär som skillnaden mellan en kroppskräm som bara ligger utanpå som ett lager och en som sjunker in i huden. <br />
<br />
I dag behöver man inte tänka på det här om man köper stora vanliga märken, alla har bra textur i den meningen, men kanske skulle jag ändå särskilt vilja hålla fram Mac och Chanel, som var de märkena där jag först insåg det här och som därför har en särskild plats i mitt hjärta.<br />
<br />
Vad gäller matt och blankt är det helt en fråga om tycke och känsla och vilken look man vill uppnå. Old school Hollywood glamour, vilket i stort sett alltid är det jag strävar efter, funkar i båda varianterna, även om matt ger mer 40-talskänsla och blankt känns mer 50-taligt Marilynesque. Matt upplevs ibland som mer svårburet, i skönhetsspalter talar man om att det förstärker skavanker, men mitt mål med mitt utseende har ändå aldrig varit perfektion. Jag tänker uppriktigt inte ens på om det syns att jag har någon liten hudflaga på läpparna som tagit åt sig mer pigment än resten.<br />
<br />
Men visst, det är alltid bra att peela läpparna om man använder läppstift mycket. Det kan man t ex göra med en ren tandborste eller en frottéhandduk eller med något för ändamålet specialgjort medel. <br />
<br />
Om man har ett älskat läppstift som inte är superblankt men vill ha det där chockblanka kan man alltid ha färglöst läppglans ovanpå, för att få matt behöver man dock köpa ett stift som är matt. Det finns i många märken, jag gillar verkligen <a href="http://www.narscosmetics.eu/color/lips/lip-pencils/~/velvet-matte-lip-pencil" target="_blank">Nars Velvet matte pencil</a> som en oerhört bärbar vardagsvänlig sammetsmatt, men den extremt matta som är på bilden till <a href="http://isobelsverkstad.blogspot.se/2014/04/lapparnas-bekannelser.html" target="_blank">förra inlägget</a>, som är kanske den snyggaste jag har, är från Nouba, heter Millebaci och är nåt slags longlasting (hence, tusen kyssar) som kommer i hylsa med skumgummiapplikator (kulör nr 7 på bilden) och som jag efter tips från en bekant köpte på Apoteket. Andra bra matta läppstift är ovan nämnda Sinner från Lipstick Queen och Chanel Allure Velvet (som syns överst i inlägget i la Somptueuse).<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://2.bp.blogspot.com/-GpmAIpa5sYs/U1lnqWU4dsI/AAAAAAAAA8s/ClbNC0O_-2U/s1600/ro%CC%88da+la%CC%88ppar+versace.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://2.bp.blogspot.com/-GpmAIpa5sYs/U1lnqWU4dsI/AAAAAAAAA8s/ClbNC0O_-2U/s1600/ro%CC%88da+la%CC%88ppar+versace.jpg" height="320" width="240" /></a></div>
<br />
Blanka, eller hyfsat blanka läppstift, är egentligen normen. Om det inte står matt någonstans så kan man utgå från att det är ickematt, alltså åt det blanka hållet. Ovan syns ett gammalt underbart stift från Versace som jag inte vet namnet på, men det är jätterött och jätteblankt och lämnar märken överallt, vilket ibland är exakt vad man vill. Tyvärr är det närmast omöjligt att ha på snyggt utan pensel, vilket är ett åbäke jag sällan riktigt orkar med, inte minst för att bättra på under dagen när färgen på läpparna försvunnit i röda lämningar längst ens väg, på koppar och glas, folks kinder och kragar. För det extremt blanka krävs någon form av metalliceffekt, och det närmaste jag kommer är ett läppstiftsgloss från Limecrime som dock faktiskt oftast är för mycket till och med för mig. Det finns inte ens någon bild på mig i det, men nedan är promotionbilden. Blankt, mycket blankt.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://4.bp.blogspot.com/-OD9r4bvl404/U1luCxVcB3I/AAAAAAAAA9E/QWteS561AZE/s1600/candyapple-lipswatch.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://4.bp.blogspot.com/-OD9r4bvl404/U1luCxVcB3I/AAAAAAAAA9E/QWteS561AZE/s1600/candyapple-lipswatch.png" height="269" width="320" /></a></div>
<br />
ps. En texturvariant som jag själv sällan gillar, men som jag ändå måste nämna är läppstift med skimmer, eller frostade som de också ibland kallas. Jag tycker att de får en att se ut som en konståkerska från 80-talet, men å andra sidan kan det förstås utmärkt väl vara exakt den look man är ute efter. Isåfall rekommenderar jag det varmt. <br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
. <br />
<br />Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-68460578168126987062014-04-07T20:27:00.000+02:002014-04-07T20:27:03.831+02:00Läpparnas bekännelser<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://4.bp.blogspot.com/-Xd2DY4waC8M/U0Ls7gEtDFI/AAAAAAAAA74/Pbw7NJSIiq4/s1600/ro%CC%88da+matta+la%CC%88ppar.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="http://4.bp.blogspot.com/-Xd2DY4waC8M/U0Ls7gEtDFI/AAAAAAAAA74/Pbw7NJSIiq4/s1600/ro%CC%88da+matta+la%CC%88ppar.jpg" height="320" width="240" /></a></div>
Jag minns inte när jag började med rött läppstift, men sannolikt hade det, liksom nästan allting annat i min estetiska utveckling, med Twin Peaks att göra. Vi talar 1991, i Ludvika, jag var 15 år gammal och hade fram till dess pendlat i stil mellan utmobbad tönt med jeans och tjocktröja och utmobbad tönt med svarta kläder och kajal. Sedan kom Twin Peaks och mitt liv, eller åtminstone mitt utseende, fick en riktning som jag egentligen aldrig tagit mig särskilt långt vidare ifrån. Och varför skulle jag? Det finns ändå inte mycket som är snyggare än svartvita brogues, veckade kjolar, rosa kashmirtröjor, flanellskjortor och ljust turkosa diner-uniformer. <br />
<br />
När jag nu tänker efter minns jag inte ens om någon central gestalt i serien egentligen använde rött läppstift, sminket var i allmänhet väldigt 90-talsbrunt. Josie Packard hade dock blankt klarrött stift, alldeles för gult för min hudton.<br />
<br />
Nu visste jag dock inte så mycket om hur man bör matcha det röda mot den egna huden i början på 90-talet, och jag misstänker att jag kanske inte i dag hade valt just det där röda läppstiftet av märket Jane Hellen som jag någon gång i den här vevan köpte på Åhlens vid gågatan och sedan nästan aldrig använde. Jag provade det framför spegeln, men hann knappt ut genom dörren innan jag gick tillbaka och torkade bort det. Jag älskade det, men kände mig inte som en person som kunde se ut sådär. Det kan ha varit den där utmobbade tönten som fortfarande fanns inne i mig. <br />
<br />
Sedan köpte jag under många år röda läppstift ibland, utan att använda dem. Jag ville vara en person som hade röda läppar, även om jag uppenbarligen inte var det. Ett, som jag fortfarande äger någonstans, var från Bourjois och mörkt perfekt körsbärsrött, och det hade jag faktiskt någon enstaka gång till fest. Annars var det mest hemma framför spegeln. <br />
<br />
I dag har jag rött läppstift nästan varje dag. Det finns inget smink som är lika mycket jag, som känns lika självklart, jag äger säkert 30 stycken snarlika men olika (förra sommaren instagrammade jag dem alla under taggen #50shades), i lite olika nyanser, texturer, pigmentering, känsla. Jag har hittat mina perfekta röda, och hittar ständigt nya perfektionsvariationer, man behöver alltid ett som är lite mörkare, lite skirare, lite mattare, lite mer hallonsylt.<br />
<br />
I en serie blogginlägg och instagrambilder kommer jag gå igenom allt det här, och kanske hjälpa just dig att bli en person som har rött läppstift, om du nu skulle vilja det. Vi kommer gå igenom texturer, nyanser, märken. Jag kommer prata om myter och föreställningar om det röda och om några av de vackraste kvinnorna och läpparna i världen.<br />
<br />
<br />Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-17312280938837070232013-12-31T11:28:00.002+01:002013-12-31T11:28:46.795+01:00Purgatorio 2:3
<style type="text/css">P { margin-bottom: 0.21cm; }</style>
<br />
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
”<span style="font-family: Optima, serif;"><span lang="en-US">Blessed be the
fruit”</span></span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"><span lang="en-US"> </span></span><span style="font-family: Optima, serif;">Margaret
Atwood</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Från och med graviditetens 23:e
vecka är den havande kvinnan enligt svensk lag två. Från och med
då är abort förbjudet och fostret i magen ett eget rättsligt
subjekt bortom modern. En kropp, två individer, två kroppar, ett
par lungor som sköter syresättningen. Den konkreta upplevelsen av
en annan varelse i sin, någons trummande fötter mot ett revben,
någon annans hjärtslag, i långt högre hastighet än dina egna. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Vi talar sällan om det här i filosofin
eller politiken. Sådant känslotrams kan man väl ha i
föräldratidningar eller kvinnoromaner. Reproduktionen tillhör det
privata och är därmed mindre intressant, mindre intellektuellt.
Skönlitteratur och annan konst som rör graviditeter och
barnafödande anses aldrig lika seriös som sådan som rör män som
dricker för mycket sprit och har ångest. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Sådan är nu könsuppdelningen. Om vi
inte levde i ett patriarkat inbillar jag mig att intresset för detta
mysterium vore större. För som mänsklig erfarenhet är detta unikt
i livet. Den gradvisa övergången från ett frö till en sorts
annanhet som ändå mest är jag till det som är en annan och
samtidigt jag till det som otvetydigt är en annan, utlämnad åt
världen</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">,</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">
men perfekt i sin alldeles egna mänsklighet. Vecka 5, vecka 25,
vecka 40+. Efter födseln får den födande mer av ett fritt val, men
beroendet kvarstår obönhörligt i ena riktningen. Människoungens
mångåriga hjälplöshet skapar sin egen logik. Någon måste ju
faktiskt finnas där, mata, bära, spegla. Överlevnaden som art
bygger på detta. Hur kombinera denna tillvarons absolut med idéer
om frihet och fritt val? Den enda frihet som kan finnas i förhållande
till det lilla barnet är kring vem som ska vårda det. Att någon
måste är otvetydigt. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Ur reproduktionen har patriarkala
samhällen byggts och legitimerats. Ägandet och arvet kräver
kontroll över kvinnans kropp, hur ska annars hopsamlade rikedomar
säkert tillkomma rätt efterlevande, ur patriarkens perspektiv.
Hennes beroende och upplevda svaghet vid </span><span style="font-family: Optima, serif;">grosseser</span><span style="font-family: Optima, serif;">
och barnafödande blir outtalade anledningar att utesluta henne ur
både maktutövning och ur de individuppfattningar som så småningom
växer fram. Uppdelningen görs i privat och offentligt, kvinnligt
och manligt. Genom den mänskliga historien går barnafödandet som
både den synliga orsaken till existensen och den osynliga orsaken
till existensens yttre format. Det senare definierat och beslutat av
dem som inte föder. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Detta att den gravida kvinnans kropp inte
är hennes är vardagspolitik. Det Socialstyrelsen rekommenderar sägs
aldrig med samma gravallvar som när rekommendationerna gäller en
havande, efterlevnaden anses självklar oavsett hur ytlig eller
missförstådd forskning som ligger bakom. Genom olika tider har
argumenten lytt olika, om det handlat om statens rätt till ett
friskt bonde- och soldatmaterial eller emotionell press på den
blivande moderns ansvar för det framtida livets neurologiska
särdrag. Drick inte kaffe, ät inte filmjölk då det innehåller
minimala mängder alkohol, ät ost, ät inte ost, ät fisk, ät inte
fisk, ät grönsaker, akta dig för importerade grönsaker, ät helst
helkonserver, motionera, cykla inte, arbeta som vanligt, vila.
Modernitetens kontrollbehov uppförstorat, om ingenting annat i denna
mystiska process kan överses kan man åtminstone detaljplanera
ätande. Graviditeten som ätstörning.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Den kan kännas som en fientlig invasion.
Likt Ripley med monsterägget inne i kroppen tvingas vi bära på
inkräktare, prioritera denna parasit framför vår egen överlevnad.
Detta är helt konkret, endast det som blir över när ett foster
fått tillräcklig näring går till modern. Den oönskade
graviditeten blir ett dubbelt fängelse. Att göra en kvinna gravid
mot hennes vilja är en kränkning i sig, också bortom eventuellt
sexuellt våld. Det är väl känt och använt i krig, tvinga
fiendekvinnan att bära ditt barn och du förnedrar henne dubbelt,
trippelt. Också för den med mer positiva tankar kring havandeskapet
är det ett maktövertagande. Det är lätt att förstå den som
efter födseln inte orkar mer jagupplösning och kroppslig
underkastelse utan av emotionella skäl avstår från den amning som
annars förlänger symbiosen. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det har funnits goda skäl att utesluta
kvinnor ur politiska teorier. De, med sina beroenden, sina kroppar,
sina parasitära gäster, har ju inte passat in. Både liberal och
socialistisk filosofi har i allmänhet koncentrerat sig på den del
av livet som försiggår i det vi kallar offentligheten (definierat
på olika sätt). Relationen till arbetsgivaren och till staten har
definierats och problematiserats utifrån individer som är män.
Individer i offentligheten har ju i allmänhet varit det, inte minst
som man så fiffigt definierat bort allt som inte varit traditionellt
manligt ur den sfären. När man så småningom kom till slutsatsen
att kvinnor också är människor lade man bara till dem i
existerande teorier. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Teorierna</span><span style="font-family: Optima, serif;">
håller emellertid inte ihop. Inom arbetarrörelsen sliter man
ständigt med detta. Är könsförtrycket reellt och något att ta på
lika stort allvar som klassförtrycket eller kommer också sexismen
automagiskt att lösas upp av kampen mot kapitalet? Ännu i svensk
vänster i dag går viktiga skiljelinjer längs svaren på de
frågorna. Inom liberalismen bryr man sig sällan ens om dilemmat.
Individens frihet är primatet och numera tycker vi ju att också
kvinnor är individer så vad är problemet? Låt också kvinnan
fritt få välja och välja bort föräldraskapet, välja och välja
bort omsorgen om avkomman, som män alltid har kunnat göra. Vi
lägger till kvinnan bara, skakar om och serverar det fria samhället.
Men reproduktionens villkor kvarstår. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Under mitt hjärta en annans. I min kropp
den andre. Min kropp överskrider mitt jags gränser. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Abortfrågan skär genom dessa tänkta
självklarheter. Å ena sidan den liberala tanken att också kvinnan
är individ och alltså kan inte fostret vara det samtidigt. Kroppen
kan inte vara två, eftersom grunden för hela det politiska
tänkandet är att hon är en. Å den andra</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">,
</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">den lika klassiskt liberala
tanken att varje individ har rätt till liv, och eftersom embryot
uppenbarligen har liv har det också politiska rättigheter,
likvärdiga dess värddjurs. Dilemmat är så olösligt att vi
föredrar att inte tänka på det, inte tala om det. Den progressiva
liberalismen ställer sig i allmänhet på kvinnans sida och väljer
därför av intellektuella förenklingsskäl att tala om fostret som
ickeliv, blott slemklumpar att kasta undan om kvinnan så önskar.
Den inte så progressiva konservatismen bortser helt från kvinnans
självägande och ser henne som en behållare för det nya liv som är
skyddsvärt i långt högre grad än dess moder. De olika linjerna är
tydliga i den manikeiska amerikanska abortdebatten där fullständig
aborträtt, fram till dagen före förlossning, ställs mot rätten
att mörda abortläkare eftersom man då skyddar livet. Den senare
linjen är vanligare än den förra och än mer när man bara offrar
den enskilda kvinnans liv hellre än hennes foster. I flera länder i
</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">S</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">ydamerika
är abort inte ens tillåte</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">n</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">
vid risk för moderns liv. I vintras dog en gravid kvinna i Polen då
flera läkare efter varandra vägrat behandla henne och ljugit för
henne om hennes sjukdom av rädsla för att skada hennes foster. Den
amerikanske republikanske presidentkandidaten till valet 2012, Rick
Santorum, motsätter sig helt rätten till abort och har kallat
abortskäl av omsorg om kvinnans hälsa för ”falska skäl”.
Varje år dör 47 000 kvinnor i illegala slaktaraborter, 5 miljoner
behöver läkarvård efter sådana ingrepp. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Foster är dock inte slemklumpar. Detta
kan jag säga med fullständig visshet. Också före den svenska
abortgränsen innebär en avslutad graviditet att man tar ett liv.
Ett pre-barn som inte får leva, inte får utvecklas till människa.
Också innan utgången av vecka 22 känner de flesta kvinnor
fosterrörelser, om så bara som fjärilsfladder, till förvillelse
likt en orolig mage. Också innan utgången av vecka 22, när fostret
antas kunna överleva om det föds och alltså gå från att vara ett
foster till att bli ett barn och få de rättigheter vi lägger in i
det etikettsbytet, är dess närvaro inne i kvinnan i allmänhet
tydlig. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">De sena aborterna tydliggör ambivalensen.
Den förlossning den aborterande kvinnan tvingas genomföra, komplett
med krystningar och värkar, ligger helt nära den sortens
förlossning, förhoppningsvis något senare i graviditetsförloppet,
där barnet är önskat. Vid den sena aborten är barnet emellertid
vid den här tidpunkten redan dött, så kvinnan andas och smärtar
och föder sitt döda barn. I allmänhet kan man få morfin. Det är
förstås en fördel mot reguljärt förlossningsarbete. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Detta är sanningar vi i dag i allmänhet
lämnar till abortmotståndarna. De får vifta med perfekta
babyfötter i miniatyr och prata om liv och död och fullkomlighet.
Endast den som frånkänner kvinnan sin kropp erkänner fostrets. Den
som också ser fostret antas ha dolda skäl och egentligen vilja
inskränka aborträtten. Så fasta är vi vid uppdelningen i
individer, en och en, med rättigheter i var sitt litet paket, att vi
inte förmår inse att allting kanske är sant samtidigt. Kanske är
också foster levande, men kanske har kvinnor ändå rätt att välja.
Kanske finns inget enkelt låtsat antingen eller. Kanske är valet
inte mellan barnets primat eller kvinnans, utan mellan om kvinnor ska
få välja i relativ säkerhet eller om de ska tvingas till smutsiga,
farliga ingrepp utanför sjukvårdens kontroll. Inte lika filosofiskt
högtidligt, men i realiteten lika mycket ett val mellan liv och död.
Kvinnans liv eller kvinnans död.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">För ingen kan ju tro att det där med
livet alltid har varit så himla heligt. De flesta samhällen har
genom historien accepterat visst dödande, av fiender, av slavar, av
kriminella, av födda eller ofödda barn. Högstämd retorik om
livets värde har, i den utsträckning sådan alls förekommit,
omvandlats i pragmatisk realism. Också i dag, när vi lyckosamt nog
oftast betraktar också folk från grannbyn som människor, är denna
pragmatiska inställning rimligast. Målet är att minimera lidande,
snarare än upprätthålla teorier om individer och rättigheter som
ändå inte räcker till när de konfronteras med verklighetens
havande kvinna. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Om kvinnan inte ansetts vara människa har
barn gjort det i ännu mindre utsträckning. För att alls överleva
måste de bli vårdade, men ingen sådan rättighet har traditionellt
definierats. För att kunna bli hela människor måste de få skydd,
mat, fostran, frihet, kärlek - hur ska ett sådant behov kunna
formuleras politiskt? Om vi tänker oss att män och kvinnor har lika
rätt till frihet, allt annat vore trots allt orimligt, på vems
axlar kan vi placera skyldigheten att göra det som måste göras?
Har den personen att bära detta alldeles ensam? Ansvaret att vårda
ett litet barn är i längden mycket svårt att kombinera med för
ekonomin nödvändigt förvärvsarbete. Har en person som avlat ett
barn ingen frihet eller all frihet? Och vilken frihet har barnet? </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det traditionella sättet att se på detta
har varit att kvinnor har skyldighet att vårda sina barn, män har
skyldighet att försörja dem och om männen avviker får kvinnorna,
och barnen, klara sig bäst de kan. Samma sak har förstås gällt
barnen om deras mödrar avvikit, men det har historiskt varit mer
ovanligt utom vid exempelvis dödsfall, och då har barnen generellt
snarare tagits om hand av andra kvinnor än av sina fäder. Detta
synsätt hänger väl ihop med uppdelningen i privat och offentligt,
kvinnligt och manligt. I det privata, där kvinnor finns, finns ingen
frihet. Kvinnors beroende av män har, i den mån man alls
reflekterat över det</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">,</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">
betraktats som ett fritt val att avstå från frihet. Släktets
fortbestånd har byggt på att kvinnor fattat just detta fria val att
bli ofria. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Om det är något som välfärdsstaten har
gjort är det att lösa upp den premissen. Liberaler klagar ibland på
att den bara ersatt kvinnors beroende av män med kvinnors beroende
av staten, men den klagan är en smula verklighetsfrånvänd.
Beroendet ligger fast i den mänskliga reproduktionen. Man kan
organisera det på olika sätt, ge mer eller mindre frihet, mer eller
mindre möjlighet till egna val. Det lilla barnets hjälplöshet är
ändå oändlig. Helt utlämnat till att någon försakar sitt eget
oberoende för dess bästa. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">För här är en annan av frihetens
paradoxer – barnets frihet gentemot föräldrarna. Vilken rätt har
ett barn att ha möjligheter bortom föräldrarnas önskan och
horisont? Synen på detta varierar dramatiskt över världen. I
Skandinavien har vi av tradition sett på barns frihet som väsentlig,
frihet från aga, frihet till skolgång. Ändå konfronteras vi
självklart också här med frågan om vad föräldrar egentligen får
göra mot sina barn, och vilken rätt någon utomstående har att
lägga sig i. Var går gränsen för vanvård, var går gränsen för
när man inskränker sina barns framtida liv för tydligt? Ska man få
hemskola sina barn? Ska man få hemskola sina barn också om man lär
dem att evolutionen är trams och att homosexuella kommer till
helvetet? Också om man håller dem från att tidigt lära sig
svenska och få en någotsånär rimlig chans att själva välja att
bli en del av vanlig svenskhet? Ska föräldrar få välja i vilken
utsträckning deras tonåringar har sexualkunskap i skolan och vad
denna i så fall ska innehålla?</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Ett dilemma med den svenska debatten kring
de här frågorna är att den nästan uteslutande rör sig i
gränslandet mot religion eller möjligen integration. Det är
uttalat religiösa friskolor som ifrågasätts i sammanhanget, inte
waldorfskolor eller elitskolor. I detta genomsekulariserade land
anses blott religionen vara potentiellt skadlig indoktrinering, annan
uppfostran, också sådan som kraftigt inskränker barnens möjlighet
att välja om och välja annat bortom föräldrarnas intressen, är
oproblematisk. Tennisföräldern som sätter sitt barn i träning
från dess att han eller hon kan gå, som tvingar barnet att förneka
alla andra intressen, all normalitet, vänner, skolan, fritiden, ses
på sin höjd som en kuriositet, trots att de idrottsskador som kan
uppstå vid alltför tidig felaktig träning kan vara nog så
livslångt fysiskt handikappande som exempelvis en religiöst
betingad omskärelse. De riktiga fördömandena lämnar vi dock
alltid åt sådant föräldrainflytande som rör förälderns
relation till Gud. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Även om vi inte äger våra barn har vi
dock vad man skulle kunna kalla viss tillfällig besittningsrätt
till dem. Åtminstone gentemot staten. Om inte annat talar empiri för
att det uppkommer helt nya och oftast värre problem när staten tar
ifrån föräldrar alltför mycket föräldraansvar och -makt.
Reproduktionens villkor igen. De förhållningssätt politiken
hävdvunnet intar i det stora fungerar inte alltid särskilt bra i
det lilla. Man kan välja att strikt hålla isär de två kretsarna
och döma vissa till vissa regler och andra till andra, så har trots
allt våra samhällen sett ut väldigt länge. Men man kan också
kapitulera inför insikten att reglerna från början var arbiträra,
att en påstådd universalism som måste bortse från grunden för
människans existens för att gå ihop kanske inte är så universell
ändå.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 0.64cm; widows: 0;">
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 0.64cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">(Den här essän ingick i essäsamlingen <i>Frihet och fruktan - tankar om liberalism</i>, som kom ut på Natur & Kultur hösten 2011) </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<br /></div>
Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-30751523721552779962013-12-06T10:39:00.002+01:002013-12-06T10:43:39.427+01:00Några rader om en 20-åring och värdet av illojalitetI går var jag på 20-årsfest för magasinet Arena och fick bl a i tropisk hetta höra några gamla chefredaktörer tala om åren som gått. Det var nostalgi om hur Per Wirtén satt på café opera på tidigt 90-tal och ville starta en tidning och ickenostalgi från Karolina Ramqvist som sade att hon knappt mindes någonting och inte gillade att se tillbaka, men allra mest fäste jag mig vid Magnus Linton som talade om sina utgångspunkter i tidningsmakandet och det politiska livet.<br />
<br />
"Det viktiga för mig har alltid varit illojaliteten", sa Magnus och log det där sneda leendet och hundra vänstermän som kanske i och för sig inte var där just då svor inombords. Och det är förstås lätt att reta sig på en sådan inställning, inte minst i en politisk rörelse som i övrigt haft så förtvivlat svårt med den intellektuella utvecklingen, särskilt så på det 90- och 00-tal när Arena trots sin litenhet och extremt blygsamma budget närmast dominerade den tänkande vänstern. Många har retat sig, minns de återkommande Arena-debatter där de där arga vänstermännen förklarat hur tidningen skrivit alldeles för lite om klass och alldeles för mycket om aborträtt och globalisering och sexuell frigörelse och missbrukspolitik och Sveriges roll i kolonialismen. Illojalitet alltså, och det är en underbar utgångspunkt för att tänka politiskt.<br />
<br />
För jag minns själv hur den där illojaliteten, med systemen och organisationerna och den debatt som alla andra ville föra - men däremot aldrig med de verkliga målen - gjorde att jag kände mig så lockad av Arena. Jag hade ju andra politiska utgångspunkter, om än vi möttes i det kulturradikala, men det jag kände mig så hemma i var framförallt detta att aldrig inordna sig. Aldrig låta bli att tänka saker, att skriva saker, för att andra skulle tycka att det blev besvärligt, aldrig hålla den goda stämningen i gruppen högre än det intressanta resonemanget. Jag är inte så bra på grupper, inte så bra på inordning och god stämning.<br />
<br />
Jag är så glad för att Arena inte heller alltid varit det. Grattis. Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-5030418868835893842013-11-04T11:43:00.001+01:002013-11-04T11:43:48.497+01:00Paradiso 3:2 (Om spontan ordning)<style type="text/css">P { margin-bottom: 0.21cm; }</style>
<br />
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">”Eftersom resultaten av
mänskligt handlande aldrig kan förutsägas med någon säkerhet,
blir de medel som utnyttjas för att nå politiska mål oftast av
större intresse för framtidens värld än de åsyftade politiska
målen.”</span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Hannah Arendt</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Vart man ser, samma sak. Gult
och grönt, gult och grönt. Om man står nere på marken höjer sig
majsen minst en halvmeter ovanför huvudet, frodig, i täta snörräta
rader. Det beror förresten på säsong om det är gult eller grönt,
ju senare på säsongen, desto gulare, förstås. Här på ett
majsfält i Iowa hittade vetenskapsjournalisten Michael Pollan, när
han för några år sedan i boken </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>The
omnivore’s dilemma</i></span><span style="font-family: Optima, serif;"> undersökte
saken, ursprunget till närmare 80 procent av alla matvaror i ett
vanligt amerikanskt snabbköp. Majsen finns i högfruktossirapen, som
är sötningsmedel i all läsk och nästan all färdigmat, kossor och
kycklingar och odlad fisk föds upp på majs, salladsdressing eller
barbecuesås består primärt av processad majs, majsolja används
till nästan all frityr, till alla kakor, allt bröd.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Tvärs över hela mellanvästern sprider
fältet ut sig nu, på sammanlagt 32 375 hektar. Bara majs alltihop.
Detta är den största monokultur som mänskligheten sett. Fyra
miljarder dollar om året kostar majsfälten amerikanska
skattebetalare i diverse subventioner, ändå kan majsbönderna
knappt klara sig. Alla lantbrukare odlar inte Monsantos genetiskt
modifierade majs eller</span><span style="color: red;"><span style="font-family: Optima, serif;">
</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">sojabönor, men alltfler.
Det beror delvis på att GMO-majsen och GMO-sojabönorna ger högre
skördar, delvis på att inga bönder längre får spara utsäde från
år till år. Monsanto äger nämligen de genmodifierade grödorna,
bonden får bara använda dem på villkor att han inte sparar utsäde
till nästa år, utan då köper ny. Eftersom grödorna odlas ute i
det öppna pollinerar GMO-växterna också icke-GM-fälten, vilket
gör att Monsanto påstår sig äga också det utsädet. I ”Food
Inc.”, dokumentärfilmen som Michael Pollan gjorde ihop med bland
andra Eric Schlosser, som skrev bestsellern </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>Snabbmatslandet</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">,
möter de en man som äger en utsädestvättarmaskin, en skraltig
gammal plåtsak som tvättar utsädet så att man ska kunna spara det
till nästa år. Han har blivit stämd av Monsanto för att han alls
äger och hyr ut den här maskinen, trots att han bara gör det till
bönder som inte har köpt Monsantos GMO-utsäde. Eftersom det kan
finnas GMO-pollinerade växter på alla åkrar kan han alltså ändå
misstänkas för medhjälp till upphovsrättsintrång. Han är en
ensam gammal man som ställs mot ett av USA:s största företag i ett
immaterialrättsmål. Han ger med sig, de gör upp i godo, han
skrotar sin utsädestvättarmaskin. Fler bönder lär köpa utsäde
från Monsanto framöver.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Diskussionen om GMO-grödor rör sig ofta
på ett mer ekosofiskt och moralfilosofiskt plan. Är det rätt att
manipulera naturen? Människan har förvisso gjort det under hela
artens existens, enligt vissa beräkningar sker redan 90 procent av
världens växtlighet i ekosystem som på ett genomgripande sätt
påverkas av människor. Ändå menar vissa att just GMO går för
långt. Just denna slags växtförädling är för drastisk, för
onaturlig, har för svåröverskådliga konsekvenser. Om man betänker
matbrist och svält är det ändå lätt att argumentera för
genmodifieringen, den ger otvetydigt stor nytta. Men så griper
upphovsrättsparadigmet in och plötsligt ser man hur de samverkande
faktorerna jordbruksstöd, immaterialrätt och storföretag skapar en
platonskt ideal antimarknad, där varken primärproducenter eller
konsumenter har någon som helst makt eller insyn. Mer än så, det
skapar idén om monokulturen, om det uppifrån styrda och
kontrollerade, det utsträckt monokromatiska fältet blir jordbrukets
egen katedral. Frågan om vad som är rimligt blir större än den om
vad som är natur.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Majsfältet är på alla sätt motsatsen
till komplexitet. Det finns bara en art, bara vissa specifikt
kontrollerade varianter, all form av krosspollinering är uttalat
förbjuden. Ingen blandad avkomma är tillåten. Detta är naturen
som utpräglat ickeorganisk, som fordistiskt uttänkt och massivt
subventionerad industri. Plötsligt ser man hur nära Fernand
Braudels antimarknadsbegrepp ligger Friedrich Hayeks idéer om </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>taxis</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">,
den uppifrån bestämda ordningen.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">För den hayekska spontana ordningen är
mycket bredare än att bara handla om ekonomi och en fri marknad.
Hayek må själv ha lagt sig nära Adam Smiths teorier om den
osynliga handen, där huvudpoängen är att vi i den fria ekonomin
arbetar för det gemensamma bästa utan att nödvändigtvis vara
medvetna om det, utan att ens ha det som syfte med alla våra små
egna beslut, men ordning uppkommer ju spontant överallt där det
tillåts. Också när regler och begränsningar införs, när man
söker planera uppifrån, det taxis Hayek kontrasterade med det
spontanas kosmos, blir resultatet ofta ett annat än det tänkta. För
att upprätthålla taxis krävs i förlängningen våld. Majsfälten
ovan är en konkret illustration.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Dessa strukturer i ständig tillblivelse
som spontant söker skapa ordning i entropin kräver och utgör
själva livet. Enligt termodynamikens andra sats måste man tillsätta
energi för att ordning ska kunna skapas. Endast det döda är
stabilt, vilket säger något om Monsanto-fälten. Ordning, eller
ordningar uppstår dock överallt där det finns liv, något som i
vetenskapliga sammanhang ibland uttrycks som komplexitet. Enkla
processer, styrda av enkla regler leder till det oändligt komplexa.
Ett exempel ur naturen som ofta används är morfogenesen, alltså
hur mänskliga celler under embryots tidiga skeden genom till synes
spontan självorganisering bildar olika sorters celler, formar
mönster som bildar liv. Den självorganiserande komplexiteten är
sällan lika tydlig som i den polsk-franske matematikern Benoît
Mandelbrots datorgenererade fraktaler. Genom datorkraft lyckades
Mandelbrot göra bilder av ekvationer, bilder av själva livet skulle
vissa säga. Självfallet hade vi alla sett fraktaler tidigare,
ormbunkar, romanescokål och iskristaller är bara några exempel
från naturen, men Mandelbrot utgick från matematiken och såg
komplexiteten från det hållet. För ur kaoset uppstår ordning på
sätt som ofta kan verka kontraintuitiva. Det är sant i naturen och
i kulturen. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Men vi människor tenderar att överskatta
vår förmåga att styra avancerade skeenden medvetet samtidigt som
vi underskattar potentialen för den organiskt framväxta ordningen.
Det blev bara tydligare och tydligare under hela 1900-talet. Ekonomin
kom att organiseras, också i den formellt fria världen, i
storföretag som internt var lika mycket planekonomier som aldrig
Traktorfabrik nr 5. Inte minst syns det i immaterialrättsparadigmet,
där inlåsning av kunskap och idéer har setts som den självklara
vägen till kapitalförmering. Genom exempelvis patent på DNA söker
man i dag skapa antimarknader också av den mänskliga kroppen. När
GMO-grödor började tas fram motiverades de delvis med
effektivitetsskäl, delvis med rent humanistiska skäl som i exemplet
med det gyllene riset, som togs fram för att mota vitaminbrist i
tredje världen. Som vi ser med Monsanto och majsen leder dock
introduktionen av immaterialrätt på ett nytt område till helt
andra konsekvenser av minskad frihet för enskilda och ökad makt
uppifrån. Ett praktexempel på sådant som är ”by human action
but not by human design” för att citera den skotske
upplysningsfilosofen Adam Ferguson. Ingen tänkte sig nog att
utvecklingen för den enskilde majsodlaren skulle bli som den blev.
För över det som de facto hade hänt på majsområdet och tänk på
att andra företag, som lyder under likadan immaterialrättslogik, nu
äger rätten till mänskligt genom. Vad är det de äger egentligen?
Hur kommer de att använda det ägandet?</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Monsanto-exemplet är intressant också ur
ett annat perspektiv, detta med den förbjudna blandningen. Den
oväntade kombinationen av a och b är själva grunden i den
organiska utvecklingen, mutationen, det oväntade språnget är det
som för oss vidare. Om man dessutom har invändningar mot idén om
den reellt fria viljan är mutationen det enda sant frihetliga som
finns kvar. Allt är inte determinerat, det oväntade kan alltid
hända. Det vi kallar organisk framväxt är inte alltid långsam,
ibland sker språng, plötsliga förändringar. För att mutationen
ska kunna vara möjlig i tillräckligt stor omfattning för att
världen på något sätt ska kunna betraktas som fri, måste
grundmaterialet dock vara tillräckligt komplext och heterogent.
Myllret måste uppmuntras före det välordnade för att livet ska
kunna fortsätta. Det betyder inte att allting måste vara oreglerat.
Själv anser jag exempelvis inte att statligt organiserade
socialförsäkringar är ett självklart steg på vägen mot
stalinism. Men det finns flera viktiga insikter här.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">En är insikten om att händelser har
oväntade konsekvenser. Oavsett hur gott man önskar kan ens agerande
få helt andra effekter. Man bör inte tvivla på att utvecklarna
bakom genetiskt modifierade grödor hade och har goda intentioner.
Uppfinningarna i sig är vetenskapligt intressanta och potentiellt
livsviktiga för att långsiktigt kunna föda världens ökande
befolkning. Den ekoromantiska idén att dessa grödor skulle vara
farliga och fel för att de är utvecklade på ett annat sätt än
traditionell växtförädling är just romantisk snarare än
vetenskapligt hållbar. Det finns i den romantiken en underlig och
uttalat kontrafaktisk renhetskult, där natur och kultur aldrig möts,
där människans påverkan på sin omvärld alltid är av ondo. Så
är det förstås inte. Natur och kultur är evigt sammanslingrade,
det finns inget i sig moraliskt mer högstående i minskad mänsklig
påverkan. Att dessutom nära den sortens idéer i förhållande till
just odling, som specifikt handlar om att forma naturen efter
mänskliga önskemål, är i synnerhet kuriöst. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">När GMO-grödorna kombineras ute i
verkligheten med upphovsrättsparadigmet blir det som sagt
annorlunda. Grödorna är inte fria, ses inte som delar i ett
ekosystem i permanent tillblivelse utan som artefakter, skapade,
ägda, kontrollerade. Upphovsrättens inskränkning i äganderätten
blir konkret när bonden som äger åkern bredvid den GMO-planterade
inte längre får göra som han vill med sin skörd eftersom den
sannolikt har smittats. Plötsligt är hans äganderätt irrelevant,
det immateriella ägandet triumferar över det materiella. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">GMO-åkern är dock bara en lite mer
konkret version av det som har hänt i stora delar av den
industriella ekonomin. Hierarkiskt uppbyggda storföretag,
planekonomier, har av olika skäl förmått låsa in alltmer kunskap
inom immaterialrättsskyddet. Alltmer vetenskaplig forskning sker i
företag där kunskapen låses in, snarare än på offentliga öppna
arenor. Varje litet projekt hålls avskilt från andra i andra
företag, syftet är att försäkra sig om patenten snarare än att
förbättra kunskapen i världen. Detta gäller allt oftare också
forskning på grundnivå. På upphovsrättssidan förlängs
skyddstiderna gång på gång och stor energi läggs på att mota
sådan kultur som integrerar delar av redan existerande
upphovsrättsskyddade verk. Det gäller såväl barn och ungdomar som
filmar sin egen dans till favoritartisterna hemma i vardagsrummet som
forskare som vill använda en illustration i ett vetenskapligt verk.
För att hålla informationen inlåst krävs alltmer av
skyddsåtgärder, övervakning, rättsliga processer, ibland rentav
hårdföra metoder som hot och utpressning. Det gäller både om
informationen är digital, i form av musik eller bild- eller
filmfiler, eller konkret, pollen som blåser med vinden.
Kunskapsekonomin bygger på att säkerställa att idéer och kunskap
alltid är bristvaror. Konsumtion och produktion ska till varje pris
hållas i sär. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Den organiska, spontana ordningen är inte
så bra på att medvetet hålla i sär saker. Ordningen upprätthålls
bara så länge det finns processer och strukturer som är aktiva, så
länge de inblandade enheterna fortsätter att agera på de sätt som
krävs. Ordningen i sig är sällan så entydigt rätlinjigt heller,
det är funktionsordning mer än kontrollordning. När man säger att
strukturer är svåra att förändra innebär det alltså inte att de
skulle vara fasta i någonting utanför mänskligt beteende, bara att
dessa beteendemönster är så invanda att det kan verka så. Den här
förståelsen av strukturer som något som ständigt blir till, som
är resultatet av tusentals enskilda upprepade beslut efter enkla
regler – men där slutresultatet ändå kan vara gravt hämmande
och styrande – känns betydligt mer fruktbar än de mer statiska
förståelser av övergripande styrande diskurser som är vanliga i
förhållande till både patriarkatet och kapitalismen. Patriarkatet
är vi alla, alla våra beslut, kapitalismen likaså. Det här
betyder både att förändring är möjlig och att den eventuella
skulden för förtryckande, diskriminerande strukturer blir mer
oklar. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Men normer, för att ta ett typexempel på
spontan ordning, förändras hela tiden. Ibland sker det genom
medvetet agerande från enskilda individer eller grupper, ibland
genom förändringar av levnadsmönster, urbanisering, nyupptäckta
naturtillgångar, ökade eller minskade hushållsinkomster, teknisk
utveckling, enskilda uppfinningar. Ibland styrs människor förstås
också på ett uppenbart sätt av politiska beslut, svenskarnas val
av tid mellan sina barns födsel är något som brukar tas som
exempel. Det har länge funnits en säregen samstämmighet mellan
detta mellanrum och regeln om hur länge föräldraförsäkringen för
barn nummer två får beräknas på inkomsten innan barn nummer ett.
Svenskarna anpassar alltså sitt sexualliv och sin reproduktion efter
villkoren i föräldraförsäkringen. Lika ofta tycks dock resultaten
i beteende bli något annat än det lagstiftarna primärt hade
hoppats på, höjd cigarettskatt ledde till ökad smuggling snarare
än minskat rökande, de svenska jobbskatteavdragen har inte lett
till de sänkta löner och följande ökad efterfrågan på arbete
som finansdepartementet hoppats på utan bara till ökat
konsumtionsutrymme för löntagarna. Det blir inte alltid som man
tänkt sig. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det betyder inte att det alltid är fel
med politiska reformer, ens sådana som är tänkta att stimulera ett
visst beteende, men man måste vara medveten om att det förmodligen
bara är beslut som ändå överrensstämmer med de underliggande
framväxande normerna som kommer ge de tänkta resultaten.
Daghemsutbyggnaden i Sverige gav kvinnor praktisk möjlighet att
arbeta också efter att de blivit mödrar, men de hade sannolikt inte
utnyttjat den möjligheten om det inte också funnits en pågående
kvinnorörelse bort från hemmen. Kvinnor ville uppenbarligen arbeta,
de efterfrågade dagis och när de fick chansen tog de den.
Motsvarande längtan åt andra hållet kan knappast ses uttryckt i
dagens föräldrars utnyttjande av det svenska vårdnadsbidraget. Det
infördes för att ge föräldrar möjlighet att vara hemma mer,
kristdemokrater talar rentav uppfordrande om att föräldrar borde
vara hemma mer med sina små barn. Ändå är bidraget väldigt lite
använt, åtminstone bortom invandrartäta förorter, där vissa
kvinnor redan hade en svag anknytning till arbetsmarknaden och nu
väljer bidraget för att vara hemma hellre än att gå på SFI och
lämna barnen till dagis. Den oplanerade effekten av frihetsreformen
är alltså primärt att vissa barn och vissa mödrar undviker att
lära sig svenska. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Vart den underliggande normförändringen
är på väg är dock inte alltid så lätt att veta. Rökförbudet
på svenska restauranger och barer genomfördes exempelvis trots
starkt motstånd från både bransch och exempelvis polismyndigheter,
som trodde att förbudet skulle leda till bråk och våldsamheter. I
dag är förbudet i stället otroligt populärt och många
restauranger vittnar om ökad tillströmning av kunder. Det var svårt
att veta innan. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Var går då gränsen mellan det som
rimligen måste beslutas gemensamt och det som bör lämnas åt
myllret och det spontana. Vissa saker kanske inte kan invänta
spontan ordning utan kräver uppifrån beslutade regler för att alls
kunna fungera. Här är staden ett bra exempel. Det är praktiskt om
någon centralmakt drar upp och bygger gator och torg och exempelvis
organiserar kollektivtrafik, som till sin natur är just kollektiv
och i behov av samordning. Spontana sammanslutningar kan förmodligen
inte bygga och driva en tunnelbana. Vad som däremot i rätt liten
utsträckning behövs är exakta regler kring hur hus ska se ut eller
detaljplanering av vilken verksamhet som ska vara exakt var (även om
man självklart kan ha zonplanering kring potentiellt störande eller
farliga verksamheter).</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">I rätt många år byggdes städer ungefär
så. Stadsarkitekter ritade stadsplaner, med gator, torg och parker,
byggföretag byggde hus, företag flyttade in i lokaler och bedrev
verksamhet. Tusentals små beslut, fattade av ett otal olika
människor, hakade i varandra för att tillsammans bilda det som var
staden. Stadsmakten hanterade alltifrån sophämtning till regler för
torghandel eller trafik, ritade upp och säkerställde stadens ramar.
Enskilda eller grupper av människor skötte sedan stadens innehåll,
bedrev näringsverksamhet, hade sina bostäder, besökte sina krogar,
gick till sina jobb. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Stadens innehåll har givetvis drastiskt
olika villkor beroende på hur ramarna ritas upp. Det finns studier
på hur den medeltida oregelbundna staden, där centralmakten styrde
väldigt lite, kan kopplas till dåtidens relativa frihet för
städernas befolkningar, medan 1600-talets despoter och framåt
byggde monumentalstäder med gator anpassade för militärparader
snarare än för folkliv. Skillnaden syns i något så konkret som
storleken på kvarter och på torg. Små kvarter, med täta gator och
små torg, ger myller och utrymme för mycket folkliv och en stor
kommersiell och kulturell mångfald, bland annat illustrerat av de
många olika vägar man kan välja för att ta sig mellan två
punkter i staden. Ju fler möjliga vägar, ju fler gathörn, desto
större potential för det spontana, för livet, för mutationen. I
den totalitära staden däremot, är kvarteren stora, gatorna
anpassade för fordon snarare än för gående, torgen anpassade för
gigantiska manifestationer och hyllningar till makten. Den sortens
stad är lättövervakad uppifrån, det finns få alternativa vägar,
lite utrymme för myller och folkliv. 1800-talets borgarstäder har
stora boulevarder och pampiga varuhus, men också mindre torg och
parker i staden.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Vissa städer har allt detta. Paris är
en, Stockholm en annan. Olika kvarter byggda under olika tider hakar
i varandra, med olika karaktär. Någon gång under 1900-talet
ändrades dock själva uppfattningen om hur saker skulle planeras,
hur detaljerade reglerna skulle vara. Jane Jacobs skrev sin berömda
</span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>Life and death of great american
cities</i></span><span style="font-family: Optima, serif;"> i upprördhet över
50-talsrivningarna av amerikanska stadskärnor (hon var bland annat
genom sin insats med och räddade södra Manhattan från att
förvandlas till ett motorvägsinferno), men hennes idéer är
intressant nog fortfarande radikala. I dag i Sverige ritas inga
generella långsiktiga stadsplaner, i stället ritas område för
område, åtskilda från varandra, efter att först ha inhämtat
byggföretagens intresse. Politikerna överlåter i realiteten åt
företagen att bestämma det övergripande, samtidigt vill de gärna
vara med och bestämma på detaljnivå om husfasaderna. Stadsrummet
omvandlas, från gator och torg till inglasade luftkonditionerade
gallerior, där den kommersiella mixen är uttänkt och planerad, med
minimal reell konkurrens. Möjligheterna för spontan ordning i
staden minskar för varje torg som glasas in, varje kvarter som
rensas upp för att göra plats för ännu en Twilfit, ännu en
Designtorget. Affärslivet i Stockholm blir alltmer av låtsad
mångfald, många exemplar av samma affärer med samma varuutbud i
olika köpcentra snarare än olika handlare som faktiskt erbjuder
olika saker. Överflöd av det likartade utgör ingen grund för det
komplexa, lika lite som många tusen hektar majs och sojabönor. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Upprensningen är intressant i sig. För
även om det kanske inte framstår som värdefullt i sig med det
smutsiga, omoderna, de trasiga till synes olönsamma människorna, så
finns det i det ofixade också mer möjligheter för det oväntade.
Dels ekonomiskt, uppstädningarna leder generellt till höjda hyror,
något som slår undan benen för de lite mer säregna, udda
verksamheterna. Dels finns det i utslätningen, i det ständiga
skapandet av det typiskt ljust prydligt piffiga, i sig ett motstånd
mot allt som avviker från trenden för dagen. Många har skrivit om
gentrifieringen – att stadsdelar eller hela städer som tidigare
varit slitna och haft i huvudsak fattiga invånare renoveras och tas
över av mer välbeställda - men i Sverige är gentrifieringen också
direkt styrd uppifrån. Den industriella skalan ligger över
stadsutvecklingen, slogans om evenemangsstad eller drömmar om
mångtusenmannaarenor är idén om underhållning </span><span style="color: #3366ff;"><span style="font-family: Optima, serif;">beställd
och bestämd från toppen</span></span><span style="font-family: Optima, serif;">.
Mångmiljonsubventioneringen av enorma arenor drar aktivt bort
kundunderlaget från mindre ställen, särskilt i kombination med
hårda regler om ljudnivåer och ordning i den reguljära staden. Tid
och pengar är ändliga resurser, om människor går på en
Madonna-konsert som kommunen indirekt stöder genom arenabyggen har
de varken tid eller råd att också höra ett litet okänt lokalt
band som spelar på kvarterskrogen. Om nu några kvarterskrogar hade
tillstånd för levande musik, förstås. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Den energi och de pengar beslutsfattare
kanske skulle kunna lägga på att dra upp de större planerna,
hantera sophämtning och ordna fungerande kollektivtrafik, läggs i
stället på att etablera nya gallerior, bygga stora popkonserthallar
eller detaljbestämma hushöjder. Det handlar inte om att politikerna
bestämmer mer eller mindre, bara att de bestämmer och koncentrerar
sig på andra saker. Inte nödvändigtvis för att de aktivt vill
premiera den uppifrån planerade och styrda staden, </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>taxis</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">
före kosmos, men det välplanerade, ordnade, låtsaslevande, är det
ledsamma resultatet. Också den spontana ordning, de strukturer, som
är önskvärda, kan försvinna vid fel omständigheter. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">När man beskriver både stadsutveckling
och normbyggnad, eller för all del språkutveckling, som organisk
och spontan kan man se detta som metaforer. Mutationen är ett
konkret begrepp i naturen, möjligen ett bildligt i synen på hur
människor beter sig mot varandra. Men det behöver inte vara
metaforer, som Karl Palmås skriver i </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>En
liten bok om slem</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">, där han
jämför spontan bildning av mänskligt gubbslem med den
slemproducerande encelliga </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>Dictostyleium
discoideum</i></span><span style="font-family: Optima, serif;"> (</span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>slime
mould</i></span><span style="font-family: Optima, serif;"> på engelska) som finns i
trädgårdar i norra Europa. Dessa celler reagerar på stress (som
kyla eller värme) med att spontant skicka ut sekret som klumpar ihop
sig med andra cellers sekret till en fullt synlig synkront agerande
slemmassa. Många aktörer reagerar enligt enkla regler med att
spontant och tillsammans bilda något annat än de annars är. När
stressen försvinner löser slemmet upp sig. Dessa encelliga
organismer illustrerar hur strukturer bildas spontant, utan styrning
eller samordning, men också hur strukturerna kan lösas upp. Man kan
se det som en metafor för mänsklig spontan ordning, men också som
en beskrivning av hur samma logik verkar på olika arenor. Vi må
kunna mer än </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>Dictostyleium
discoideum</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">, men vi fungerar
ungefär likadant. Likadana självorganiserande fraktaler i våra
kroppar som överallt i naturen. </span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">(Denna essä publicerades i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur och Kultur hösten 2011) </span>
</div>
Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-28446826818158971652013-10-24T19:57:00.001+02:002013-10-24T19:57:23.356+02:00Purgatorio 2:5
<style type="text/css">P { margin-bottom: 0.21cm; }</style>
<br />
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
”<span style="font-family: Optima, serif;"><span lang="en-US">Reward, instead of
being proportional to the labour and abstinence of the individual, is
almost in an inverse ratio to it.” </span></span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"> John Stuart Mill</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det
är bara några meter till Rialtobron. Ute på torget mot kanalen har
handlarna samma överdåd som alltid, lila miniatyrkronärtskockor,
svartkål, hela berg med karljohanssvamp. På fiskmarknaden intill
trängs mjukskalskrabbor och bläckfiskar med så mycket
utrotningshotade havsdjur att man närmast förväntar sig en styckad
och flådd Leviathan färdig för de rättrognas festmåltid i det
kommande lyckoriket. Nu är det krimskramsig turistmarknad i delar av
de kringliggande lokalerna, tröjor med David Beckham-tryck och
solglasögon med skeva logotyper, men på gatorna bort ligger de
gamla köpmanna-, börs- och banklokalerna. Restaurangen vi senare
ska äta lunch på heter Bancogiro. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Exakt detta torg, med dessa nednötta
stenar under fötterna, i blandningen av det turistfula och det
medelhavsigt gourmetpornografiska, kan vara kapitalismens själva
födelseplats. Begreppet lär visserligen inte ha använts om ett
ekonomiskt system förrän av William Thackeray i sin roman </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>The
Newcomes</i></span><span style="font-family: Optima, serif;"> från 1855, men
kombinationen av köpmanskap på en öppen marknad med det begynnande
bankväsendet, utrikeshandeln (påven tillät egentligen inte handel
med muslimer, men det struntade det fria Venedig i), heliga och
oheliga allianser talar sitt tydliga språk. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">För de bedövande vackra Rialtotorgen är
kapitalismens vagga ur flera perspektiv. Den gladlynte liberalen ser
den ickediskriminerande handeln, det banksystem som bidragit till
hela Europas välstånd, den fria konkurrensen på torget. Den något
mindre gladlynta ser kanske den öppna antisemitismen, förevigad för
historien i Shakespeares Köpmannen i Venedig. </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>Hath
not a Jew eyes?</i></span><span style="font-family: Optima, serif;"> Rimlig fråga,
kan man ju tycka. Man ser hur börserna redan där och då handlade
med fiktiva värden, hur goda kontakter med furstarna var avgörande
för att få till sina vinster.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Att Rialto numera regelbundet ligger under
smutsigt kanalvatten och att hela Venedig sjunker i lagunen är
kanske också betecknande.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Ekonomhistorikern Fernand Braudel skriver
om hur det vi kallar ekonomi har tre olika skikt, med distinkt olika
grundläggande logik. Ofta blandas alltihop, eller åtminstone de två
övre skikten, ihop i det vi kallar marknadsekonomi eller kapitalism,
men eftersom reglerna är så olika, rentav motsatta, är det inte
särskilt fruktbart.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Längst ner, och väldigt länge det enda
skikt som hade betydelse för de allra flesta människors liv, finns
det materiella, med Braudels ord. Där råder självhushållning. Vi
talar om familjen, gården, byn. Möjligen hade man någon liten
marknadskontakt när man bytte till sig salt, men i huvudsak rådde
man sig själv. Liberaler skulle kanske tala om den lilla världen,
där relationer inte är kommersiella utan emotionella, konservativa
skulle se tryggheten, traditionen. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Självhushållningen som idé gör
uppsving då och då, 1970-talets gröna våg hade klara drag av
återgång inte bara till det preindustriella utan också det
prekapitalistiska. Samtidigt är en utveckling som den svenska mot
ökat kvinnligt arbetsmarknadsdeltagande tydliga steg bort från
självhushållningen, omsorg om de närmaste professionaliseras,
kommersialiseras. Ändå har vi än i dag stora delar av våra liv
bortom marknaden.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">I skiktet ovanför självhushållningen
ligger alltså marknaden, här illustrerad av den venetianska
torghandeln. Här sker handeln öppet, i full konkurrens. Köpare och
säljare känner båda till priset, köparen kan enkelt gå till
någon annan. Köparen känner dessutom generellt till värdet på
det han köper också bortom marknadsvärdet, han vet vad det har
kostat att fiska den där fisken, att odla de där tomaterna. Här
finns hög grad av specialisering och arbetsdelning. Det behöver
inte handla om grönsaker, på Besan</span><span style="font-family: Times New Roman, serif;">ç</span><span style="font-family: Optima, serif;">onmässorna
under 1500-talet hanterades valuta och kredittransaktioner under
marknadsmässiga former. Marknaden, i Braudels mening, är det vi i
allmänhet kallar för marknad och styrs enligt de traditionella
marknadsprinciper som liberaler allmänt omhuldar som frihet. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det gäller dock inte det översta
skiktet, det Braudel kallar antimarknad, illustrerat av 1400-talets
köpmannakapitalister. Här är den direkta kontakten mellan köpare
och säljare bruten, här är sikten grumlig kring vad saker
egentligen kostar och vad det är man betalar för. Konkurrensen är
generellt satt ur spel genom olika former av monopol eller oligopol,
det finns få aktörer som alla är beroende av goda kontakter med
den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av
subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen finns mycket liten
arbetsdelning, den enskilde köpmannen är bankir, skeppsredare,
låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt
efter tillfälliga behov. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">På marknaden kan man självklart tjäna
pengar. Trivsamma pengar rent av. Men det på antimarknaden den stora
kapitalansamlingen kan ske, just genom bristande insyn och
konkurrens. Braudel är som sagt ekonomhistoriker och beskriver
främst den tidigare ekonomin. Ändå är det lätt att se att hans
indelningar – som långt ifrån innebär entydiga gränser mellan
olika verksamheter, allting går om vartannat, i och ur varandras
system och logik – passar också på senare ekonomier. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Adam Smith använde andra begrepp, men var
också oroad över framväxten av antimarknader, något som bland
annat yttrade sig i hans motstånd mot aktiebolagsformen. Denna
skulle leda till bristande personligt ansvarstagande, menade Smith,
som också såg hur företagen hela tiden försökte motverka den
fria marknaden och konkurrensen. "Människor inom samma yrke
råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet
slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för
att höja priserna." Kapitalister vill inte ha marknad, de vill
ha antimarknad. Det är ju lättare att tjäna pengar då.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;"> Genom hela den ekonomiska historien ser
vi samma sak. De riktigt stora och framgångsrika företagen är i
allmänhet riktigt stora och framgångsrika för att de har goda
kontakter med den politiska makten, får olika former av bidrag,
skattebefrielser eller privilegier och lyckas tillskansa sig skydd
från den fria konkurrensen. Det var sant under merkantilismen och
det är sant i dag. Ändå finns bland anhängare av marknadsekonomin
ofta en stjärnögd tro att de stora företagen är stora för att
just dessa företag bedrivits särskilt skickligt. Storföretagaren
bör därför beundras som liberal hjälte. Det är lite konstigt.
Inte minst eftersom ju större företagen blir, desto mindre marknad
finns det kvar, oavsett hur man ser på gränsdragningen
marknad/antimarknad. Internt i företagen råder alltid planekonomi,
och ju större företagen blir, ju mer horisontell och vertikal
integration, desto mer plan och mindre potentiell fri marknad. Här
har 1900-talet inneburit en tydlig avmarknadifiering, ekonomin
koordineras mer av storföretagens synliga händer än av marknadens
osynliga. Också när politiken inte innebär direkt stöd till
storföretagen, eller direkt korporativism, är den detaljreglering
som numera berör nästan alla sorters företag i sig själv gynnande
för det stora företaget mot det lilla. Politiken ökar på
stordriftsfördelarna. Det gäller inte minst utvecklingen inom
immaterialrättsområdet, där patent och upphovsrätter innebär
konkreta monopol och därmed avsteg från traditionell
äganderättsstruktur. Det är omöjligt att föreställa sig att
immaterialrätten skulle förstärkas på de sätt vi ser i dag om
den inte hade några av världens största företag bakom sig, som
agerar för utvidgad antimarknad med all sin ekonomiska och juridiska
kraft. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Ett av de områden där stater genom
historien upprättat antimarknader har varit i eller i relation till
försvarsindustrin. Dit har de fria marknaderna aldrig nått, och de
inneboende logikerna har därför aldrig handlat om transparens eller
konkurrens, utan tvärtom om hemlighetsmakeri och dolda
förhandlingar. Det tvistas om hur stora delar av den amerikanska
ekonomin som är direkt eller indirekt beroende av beställningar
från försvarsmakten, men där, liksom för övrigt i Sverige under
hela andra hälften av 1900-talet, har företag kopplats intimt till,
och skulle aldrig överleva utan, försvarsbudgeten. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">I en essä i tidningen </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>Brand</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">
skrev historikern Rasmus Fleischer om flygplatsen som den postmoderna
ekonomins sinnebild. Det är den ultimata moderna antimarknaden. Där
finns ingen konkurrens, inga handlare tillåts försöka prisa ut den
andre eller ens ligga intill varandra, ofta finns bara en säljare
inom varje kategori, målet är planerad, kontrollerad konsumtion
innanför säkerhetskontrollerna. I hela Europa formas stora städer
om efter flygplatsprincipen, med gallerior snarare än gator. In med
luftkonditionering och säkerhetsvakter, bort med
demonstrationsfrihet och spontant ordnad affärsmix. Antimarknaden
skyr den spontana ordningen. Den skyr myllret, basaren, det
okontrollerbara. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Man skulle kunna tro att vi går från
antimarknadseran nu när vi ändå rör oss bort från den värsta
storföretagsepoken. Tiden då normen var livslånga anställningar i
gigantiska kolosser till företag eller organisationer är trots allt
över. I dag skall vi alla vara entreprenörer, i stället. Den
amerikanske sociologen Richard Sennett har skrivit om hur
68-vänsterns motstånd mot storföretagskapitalismen i realiteten
kommit att leda till kapitalismens verkliga seger. Sex, drugs and
rock’n’roll var så mycket enklare att profitera på än det
gamla trista borgerliga hemlivet. New age är mer kommersiellt än
katolska kyrkan. Sökandet efter självförverkligande och befrielse
från de stela strukturerna passade som hand i handske för
kapitalismen, som läste av efterfrågan och försökte
tillfredsställa den i utbyte mot pengar. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Detta är raljerande uttryckt förstås.
Men det är ändå inte särskilt förvånande att vi i Sverige
exempelvis sett de gamla 68-orna göra succé i PR- och
reklamvärlden. Makten har bara flyttat på sig.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Alltihop är förstås typexempel på
spontan ordning. Den spontana ordningen, som först lär ha
formulerats av den taoistiske filosofen Zhuang Zi, är den ordning
som uppstår utan att någon har planerat den. Det organiskt
framväxta resultatet av tusentals enskilda små beslut. Ingen
bestämmer, strukturerna växer fram ändå, ibland i rakt motsatt
riktning mot det någon ändå hade tänkt sig. 68-radikalerna ville
ändra samhället i en viss riktning, det blev något helt annat. Det
finns skäl till stor ödmjukhet inför detta. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Sennett menar att alltihop var ett
misstag. Vi borde inte sträva efter att riva hierarkier, eftersom
hierarkier och stabilitet får människor att må bra. Utanför de
stora kolossernas kontroll finns bara nyliberalt kaos, där vilsna
individer förgäves söker efter mening. Antimarknad är att föredra
framför marknad, då den förra är stabil och kontrollerbar. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Detta kan man ifrågasätta på flera
sätt. Ett är att det är fascinerande amerikanskt av Sennett att
helt bortse från att man skulle kunna ha välfärdsstater som både
ger individerna trygghet och frihet. Han tycks knappt kunna begripa
välfärdsmodeller av skandinavisk typ, som potentiellt frigör den
enskilde utan att lemma in henne i något nytt koloss-system. Det
andra är att antimarknaderna knappast har försvunnit. De har bara
bytt skepnad.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">För vad är dagens finansekonomier om
inte gigantiska antimarknader? Ogenomskinliga, med bristande
konkurrens, hårt knutna till den politiska makten och dess utgivna
privilegier. Riskerna är externaliserade, vinsterna internaliserade.
Merkantilism långt mer än marknad. Det inledande citatet av John
Stuart Mill handlade om 1800-talets industriella England, men samma
förhållande gäller den moderna kapitalismens extremaste yttring –
finansbranschen. Om där finns någon koppling mellan kompetens och
värdeskapande och den ersättning som erhålls tycks den just vara
inverterad. Det gäller både på företagsnivå, där stater
frikostigt finansierar finansinstitutens dåliga affärer, och på
personnivå, där de ansvariga för sagda dåliga affärer får
fortsatt astronomiska ersättningar. Alla former av det vi banalt
kallar ”rättvisa” tycks upphävda. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det vi kallar skalfördelar</span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>
</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">har här blivit perverterat
till och med i antimarknadshänseende. Finansinstituten och bankerna
anses helt enkelt vara för stora för att få misslyckas.
Konsekvenserna skulle bli för omfattande. Därför alla dessa
räddningspaket, dessa miljarder av skattebetalares pengar till
bankirer och derivathandlare. Därför tvingas länder som Grekland,
Irland och Island till vansinniga besparingar, samtidigt som de tyska
och engelska bankerna ska hållas skadefria. Ingenstans ser man den
korrupta sammanslingringen mellan staten och finansvärlden lika
tydligt som i de amerikanska bolåneinstituten. Politiska krav ledde
till extremt risktagande, som så småningom ledde till extrema
förluster och skattebetalarna fick stå för notan. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">De gamla traditionella bankerna hade helt
acceptabla vinster, men de kunde aldrig matcha tradingavdelningarna.
Välskötta med försiktighet och ansvar som riktmärke hade dessa
banker aldrig någon chans mot de vildsint risktagande. Så har
bankerna, som ju ofta ägt tradingkontoren också, kommit att
befordra personer med mer risksinne än ansvarstagande, och
försiktigheten har försvunnit från företagskulturen.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Man kan säga att de gamla bankerna
styrdes av och i dygd. Borgerliga dygder är grunden för
västerlandets rikedom, menar bland andra ekonomhistorikern Deirdre
McCloskey. Till dessa hör sparsamhet, flit, ansvarstagande, dygder
som skiljer sig från både kristenhetens dygder om tro, hopp och
kärlek och från den klassiska aristokratins främsta dygder, som
mod och rättvisa. Att vi i västerlandet kom att fokusera på just
dessa sätt att leva moraliskt menar McCloskey är grunden till hela
kapitalismen. För det är ju alls inte alltid, eller i alla
sammanhang, som dessa dygder har aktats särskilt högt. Tvärtom har
både kyrka och adel rynkat på näsan åt småttigheten i
förståndighet och måtta och framhävt mer storslagna dygder. Att
ha ett borgarhjärta är inte någon komplimang. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Men den strävsamma borgerligheten sparade
och investerade, levde måttfullt och tog över världen. Så lyder
McCloskeys historieskrivning, som fortsätter med att kapitalismen
också främjar dessa dygder. Både i sig och genom det ökade
välstånd den lett till. Långt ifrån att vara något amoraliskt,
egoistiskt system är kapitalismen djupt förankrad i (vissa) dygder.
I viss utsträckning har hon onekligen rätt. Ansvarstagande, både
för sig själv och andra, är ett sant värde och ett värde som i
ett marknadsekonomiskt system främjas och lönar sig. Välstånd är
också alldeles uppenbart bra för moralen. Den som endast desperat
strävar från dag till dag för att försörja sig och sina barn har
inte särskilt mycket utrymme eller energi över för att vara en
moralisk människa. Fattigdom är inte karaktärsdanande, tvärtom
blir vi små, hårda, elaka av brist och otrygghet. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">McCloskey vill dock inte se antimarknaden.
Hon ser marknaden, det fria utbytet, hon ser inte oligopolen och de
stora statsunderstödda kapitalansamlingarna. Hon skriver heller inte
om dagens ekonomi, som mer än något annat tycks präglad av
dödssynderna. Frosseri, lättja, girighet, fåfänga, avund,
vällust, vrede, vilken av dessa känns inte mer omedelbart
applicerbar på affärerna med ompaketerade dåliga lån än till
exempel vishet? Också utanför finansbranschen är syndfullheten, om
man kan använda ett sådant begrepp torrt beskrivande, påtaglig.
Det är en fascinerande insikt, som exempelvis den engelske filosofen
John Gray har formulerat apropå de reformer som Thatcherregeringarna
genomförde, att den högerpolitik som på 1980-talet aktivt ville
uppvärdera den ansvarstagande borgerligheten i stället har lett
till ett konsumtionshysteriskt PR-dramatiserat dokusåpasamhälle.
Spontan ordning igen. Det blir inte som man tror. Också i Sverige
har vi talat om exempelvis det danande i att äga sin bostad, något
som vi velat uppmuntra med såväl stöd till egnahemsrörelser
historiskt som mer nutida utförsäljningar av kommunala hyresrätter.
Det är bra för moralen att äga, sägs det, helt i McCloskeys anda.
Detta är möjligen lite svårt att få syn på ett bostadsbubblande
Stockholm med kompletta vitvarurenoveringar vartannat år för att
”höja värdet”. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Kortsiktigheten är dock mer utbredd än
så. I dagens ansiktslösa fondkapitalism finns inga värden högre
än aktievärdet. Som gräshoppor </span><span style="color: #3366ff;"><span style="font-family: Optima, serif;">följer
fondförvaltarna varandra</span></span><span style="font-family: Optima, serif;"> på
jakt efter mesta möjliga avkastning för framtidens pensionärer.
Även här finns en spännande konflikt mellan det man ville främja
och det som blev. Nu blir vi alla kapitalister, sas det exempelvis i
Sverige om pensionsuppgörelsen, och detta ansågs bra. Nu skulle
klassiska borgerliga värden spridas, nu skulle alla ha eget intresse
av långsiktigt god ekonomisk utveckling. I stället fick vi det som
kallas kvartalskapitalism, men som allt tydligare har visat sig vara
antimarknad på speed. Det anses självklart att ett företag måste
styras för maximal vinst för aktieägaren. Detta ska vara det
värderingsfria, neutrala sättet att styra ett företag. Ändå är
det i dag aktieägaren som har allra mest kortsiktigt intresse i
företaget, och lättast väg ut. Det är ju bara att sälja
andelarna. Kvar står anställda, leverantörer, långivare och
kunder – och de har långt svårare att ta sig ur relationen.
Värdekonflikten mellan vad vi vill i dessa roller, och vad vi vill
som pensionssparare, ställs aldrig på sin spets. Kanske skulle vi,
om vi medvetet vägde våra olika roller mot varandra, föredra ett
något mer långsiktigt förhållningssätt, också om detta minskar
pensionen en aning? </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">En sak är dock uppenbar. Fondkapitalismen
har gjort många vanliga människor rika. Vinsterna har flyttats i
västerländska företag från att delas ut som lön till att delas
ut som vinst till ägarna. Detta är särskilt tydligt i en
amerikansk kontext. Lönerna har där knappt ökat alls under de
senaste 20 åren, samtidigt som vinsterna ökat med 200 procent. Den
gamla borgerliga devisen om att man ska kunna bli rik på arbete är
där helt frånvarande i de flesta yrken och inkomstlägen. Det enda
sättet att öka sina inkomster har varit på börsen, eller genom
att äga en bostad som ökar i värde. Här ser man något mer av
drivkrafterna bakom det som 2008 blev finanskraschen. De rikaste 5
procentenheterna av den amerikanska befolkningen har sedan 1979 fått
ut 80 procent av den samlade tillväxten. De fattigaste 20 procenten
har inte fått någonting.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br />
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Konflikten mellan arbete och kapital lever
kvar och muteras, även när ägare och arbetare kanske rentav är
samma personer, i olika roller. För frågan måste ställas om
fondägandet alls har påverkat det som också John Stuart Mill
beskrev som huvudproblemet med kapitalismen. Mill, som ju kallade sig
själv socialist, skrev lika engagerat som Marx om den inneboende
alienationen i den tidens industrialkapitalism. Så länge företag
ägs och styrs av kapitalister, som i sin tur bestämmer över
arbetarna, kommer konflikten mellan arbetare och arbetsköpare vara
konstant. Underläget förminskar arbetaren som saknar konkret makt
över sin arbetssituation. Den enda makt han kan utöva är som
konsument, något som i sin tur också är förminskande för
människan. Den arenan bör inte få vara den enda fria arenan för
en människa, då krymper hon och blir på lång sikt oförmögen
till de moraliska ställningstaganden och högre tänkande som vi
alla egentligen har i oss. Detta skrev Mill alltså om 1800-talet. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">I stället förespråkade Mill en
konkurrensutsatt syndikalism. Arbetarna borde äga produktionsmedlen
tillsammans, i små enheter som tävlade på marknaden mot varandra.
Inte olikt sentida kooperationer tänktes det ge utrymme för både
konkret egenmakt och marknadsekonomisk dynamik. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 0.64cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">För fria marknader har ju en sådan god
effekt. Den fria marknaden är myllret, komplexiteten, den spontana
ordningen. Även om det inte finns någon moralisk grund till
äganderätten på det sätt som liberala tänkare alltid föreställt
sig så är ägande ändå grundläggande för friheten både i
systemen och för de enskilda människorna. Det är bara viktigt att
inse att den fria marknaden är en rätt liten del av det vi kallar
marknadsekonomi. Mycket av den senare består tvärtom av i
varierande grad medvetet hophållna antimarknader. Det finns inga
glasklara linjer däremellan, bara punkter längs en skala där det
plötsligt någonstans blir uppenbart bortom förnekelse att det inte
finns någon särskild frihet alls. Och om man påpekar det kommer de
som säger sig eftersträva den fria marknaden skaka frågande på
huvudet och titta bort. Kapitalister har som bekant aldrig varit för
kapitalism. </span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 0.64cm; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 0.64cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">(Den här essän ingick i essäsamlingen <i>Frihet och fruktan - tankar om liberalism</i>, som kom ut på Natur & Kultur hösten 2011) </span>
</div>
Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-42744212193672841922013-10-21T22:59:00.000+02:002013-10-21T22:59:10.657+02:00Inferno 1:1"When the American
people feel safe.”<br />
<br />
<i>Donald
Rumsfeld, tidigare amerikansk
försvarsminister, om när kriget kommer vara vunnet. </i><br />
<br />
Liberalismen sägs som bekant ha
segrat ihjäl sig. Francis Fukuyamas sista människa
har gått som ett mytiskt spöke genom de senaste decenniernas
politiska diskussioner och ännu kan alltså just detta påstås,
också av seriösa tänkare. Historien
skulle alltså vara slut, som Fukuyama påstod, framför oss ett
tusenårigt rike av fred och frihet?
Det är mycket svårt att begripa. För bakom den totala uppslutning
kring det som allmänt betraktas som liberala idéer finns, i
realiteten, mer än ett decennium av minskad frihet bakom oss. Kanske
hänger det förresten ihop.<br />
<br />
Låt oss komma ihåg att detta är
ytterligt euroanglocentristiskt. I de delar av världen där vi
mystiskt kallar nationerna för utvecklingsländer (för våra är ju
redan färdigutvecklade) har friheten ökat. Inte på något entydigt
sätt överallt förvisso, men både demokratin och yttrandefriheten
har tagit kliv framåt i såväl Asien som Afrika. Nu allra senast
sveper en möjlig demokratiseringsvåg över Nordafrika och
Mellanöstern, för yttre bedömare helt oväntat. Men araber klarar
nog inte av demokrati, har vi hört oss själva och våra så kallade
experter på frågan säga i olika tonarter sedan Samuel Huntington
lanserade sin tes om världarnas och värdenas krig. Islam är
oförenlig med frihet, säger andra.
Nja, kanske inte ändå. De folkliga upproren i Tunisien, Egypten,
Libyen och ett antal andra länder i regionen upplevdes av oss i väst
som lika oväntade som sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien 1989
kändes för Västeuropa. Detta var ju stabila regimer, för att
använda realpolitikens favoritbegrepp, diktaturer man kunde tala,
handla, förhandla med. Det finns en lärdom där. Vi förstår och
förutser så lite. Det sant oväntade är aldrig lika osannolikt som
det kan tyckas.<br />
<br />
Men låt oss så vara
lika västcentrerade som vi
nästan alltid är. Och för oss, om vi menar den rika världen, den
vita världen, har friheten på det stora hela minskat under de
senaste tio åren. Den valda tidsperioden är inte en slump, utan
sammanfaller med den tid då vi, ett tänkt kollektivt västerland,
har legat i krig. Detta har relevans för både teori och praktik,
både bokstavligt och metaforiskt. Kriget är det ultimata
undantagstillståndet. Kriget gör sådant möjligt som inte skulle
vara möjligt i fredstid. Kriget gör att vi som medborgare
accepterar inskränkningar i våra rättigheter, ökad makt åt våra
ledare, minskad transparens i staten. Det är inte särskilt
konstigt. Statens mest grundläggande uppgift är att skydda oss från
våld. Har vi inte det skyddet kan ingenting annat av mänskligt liv
blomstra, samhällen bryts samman, människor lider och dör. Den
klassiska konflikten mellan frihet och säkerhet är i den
situationen reell. Frågan är när den situationen kan sägas
finnas. Räcker det att föra krig på andra sidan jorden, räcker
det att delta i ett metaforiskt krig mot sådant vi tycker är
obehagligt, räcker det med vanlig inhemsk brottslighet som också på
ett konkret sätt hotar människors säkerhet?<br />
<br />
På samma sätt som vi
ställer oss frågan om när samhällskontraktet kan betraktas som
upplöst och medborgarna fria att göra revolution uppkommer frågan
när hoten utifrån är så starka att statens ledare har rätt att
ändra kontraktet till sin fördel. Sannolikt har väljare och valda olika
uppfattningar om båda de avvägningarna. Eller har de? Det har trots
allt varit rätt få protester mot all den övervakning som våra
västerländska samhällen numera regelmässigt riktar mot oskyldiga.
Visst, i Sverige hade vi ett kort tag en uppbrusande, ilsken debatt
som kulminerade i att Piratpartiet fick 5,1 procent i valet till
europaparlamentet våren 2009, men sedan dess har partiet imploderat
och de aktuella frågorna följaktligt försvunnit. Kvar i dammet
står en spridd skara av opinionsbildare, akademiker, enstaka
engagerade jurister. Precis som statsminister Fredrik Reinfeldt
förutspådde hade nästan alla arga liberaler glömt sin FRA-ilska till valet
2010, jobbskatteavdraget var viktigare. De nya konfliktlinjer som
uppstod i det som i Sverige kom att kallas integritetsfrågan visade
sig långt mindre viktiga än höger mot vänster. Idéerna
om frihet från oskälig övervakning och rätten till en privat sfär må vara teoretiskt
starka inom traditionell liberalism, men i svensk borgerlighet visade
de sig vara lätta att vifta undan.<br />
<br />
Det finns ingenting partiskiljande här.
Det handlar om makt, och vem som har den. I Storbritannien utvecklade
Tony Blair och Labour den fria världens mesta övervakningsstat,
komplett med kameraövervakning via drönare, ansiktsigenkännande
kameror på offentlig plats och individuellt inriktade lagar där
sådant som inte är olagligt ändå blev olagligt för vissa. Det
senare, i systemet ASBO – antisocial
behaviour order – förtjänar
en särskilt utvikning. Genom det här systemet kan man lägga in
personliga förbud för människor att göra vissa saker, att bära
vissa klädesplagg, spela musik så att det hörs till grannarna,
dela ut flygblad, vara full offentligt,
bara vistas i vissa områden. Du behöver inte ha begått ett brott
för att få en ASBO – det räcker att någon klagat på ditt
(lagliga) beteende. Och om du har fått en ASBO mot att röka utanför
din port så blir det plötsligt ett brott för dig att göra just
detta. Alla andra får röka utanför din dörr, men om du gör det
blir det åtal. Syftet med lagen är att hindra det man
kallar antisocialt beteende. Folk som inte kan bete sig som folk.
Unga som hänger omkring och ser hotfulla ut. Dåliga grannar. Folk
som stör. Man blir nästan full i skratt över den
småborgerlighetens upprördhet över de ohyfsade som här är
stadfäst i lag. I förlängningen hoppades man komma tillrätta med
sådant som skadegörelse, snatteri etc., men huvudpoängen var att
beivra beteenden som inte är brottsliga, men som ändå av olika
skäl upplevs som otrevliga.<br />
<br />
Man kan inte jämföra Sverige med
Storbritannien. Man kan nästan inte jämföra några västländer
med Storbritannien, klassklyftorna är så gigantiska, utanförskapet
så hisnande. Enligt vissa undersökningar ligger Storbritannien nära
det läge som kallas för failed state, där staten inte längre
kan betraktas som sammanhållande. Viktigast
då är den hisnande ojämlikheten och de stora grupper ur
underklassen som står helt utanför samhället, utanför varje
känsla av tillhörighet, och som det övriga samhället tillåter
sig själv att förakta, intensivt och obekymrat. Vi såg i
kravallerna i London i somras hur det som började som en politisk
protest mot polisen snabbt övergick i våldsamma allmänna upplopp.
I viljan att vifta undan stöldvågorna och skadegörelsen som blott
kriminalitet och omoral valde dock många att inte låtsas om de
uppenbara risker som finns i sådan monumental utsortering.<br />
<br />
Medelklassens rädsla för horderna vid
portarna handlar
här också om skräcken för pöbeln.
Beredvilligheten är stor att låta staten göra nästan vad som
helst för att hålla ordning. Detta inkluderade bland annat att man
i en ny antiterrorlagstiftning 2001 valde att frångå den princip
som har gällt för engelsk lagstiftning i nästan 800 år, habeas
corpus. Habeas corpus, rätten
för fängslade att bland annat få reda på vad de anklagas för och
rätten att bemöta dessa anklagelser vid rättegång kodifierades
ursprungligen i Magna Charta 1215 och senare 1679 under namnet ”An
Act for the better securing the Liberty of the Subject, and for
Prevention of Imprisonment beyond the Seas”. Principen är en av
den liberala rättsstatens grundstenar, men 2001 valde man i stället
att låta inrikesministern själv få avgöra vilka enskilda
ickemedborgare som var potentiella terrorister och som därför borde
fängslas utan rättegång i väntan på avvisning. Detta också om
personen inte kunde avvisas i enlighet med brittisk rätt och alltså
riskerade fängelse på obestämd tid. Den här lagen visade sig
senare strida mot diverse andra lagar och ändrades 2005 till att
inrikesministern har rätt att utfärda control
orders mot enskilda som anses
vara potentiella hot mot säkerheten. Den stora skillnaden ligger i
att den nya lagen också gäller brittiska medborgare. Inför de
upplevda hoten vägde en 800-årig historia av rättssäkerhet inte
tillräckligt tungt.<br />
<br />
Och människor tycks onekligen känna sig
hotade. Av kriminalitet, av terrorism, av invandring, för att nämna
några företeelser som väcker öppen rädsla. Under ytan ligger
sedan rädslorna i lager efter lager, rädslan för arbetslöshet,
för sjukdom, för maten, för vacciner, för läckande
kärnkraftverk, för att flyga, för att inte kunna betala
räkningarna, för att alla kommer upptäcka att man är en bluff.
Jag räknar här bara upp några av de saker som människor i dag
uppger sig rädas. Kärnkraften är intressant i sammanhanget,
rädslan för
den har nämligen,
kollektivt sett, minskat tydligt på 20 år. Trots att vi våren 2011
haft konkreta risker för riktiga kärnkraftsolyckor efter den
japanska jordbävningen tycks vi inte alls lika rädda för kärnkraft
i dag som på 1970- och 80-talen. Vissa menar att det beror på den
minskade rädslan för kärnvapenkrig, när nu den risken inte längre
känns överhängande upplevs också kärnkraften som mindre hotfull.
I dag räds vi kanske klimatförändringar eller utfiskning i
stället, åtminstone ungdomar uppger miljöförstöring som en
viktig anledning till rädsla.<br />
<br />
Många har tagit fasta på den
polskengelske sociologen Zygmunt Baumans begrepp ”flytande rädsla”.
Han skriver om den grå zon där allting är potentiellt farligt,
världen är oöverblickbar samtidigt som vi egentligen är tryggare
än någonsin. Vi hotas trots allt i allt mindre utsträckning av
svält, våra barn dör mycket mer sällan än någonsin tidigare i
mänsklighetens historia. Brottsligheten minskar generellt, ändå är
vi räddare för den än någonsin. Att man kan sälja tidningar på
rubriker om sju symtom på okända farliga sjukdomar beror på att
det faktiskt vore en nyhet om just du hade en okänd farlig sjukdom.
Det farliga har blivit ickenorm. Ändå känns det inte så, och även
om vi skrattar åt löpsedlarna om dödsmaten som kanske redan finns
i vårt kylskåp så bidrar också de till den övergripande
uppfattningen att ingenting egentligen är säkert. Bauman kopplar i förbifarten detta till
kredithysterin. Sparkontot symboliserar en tro på framtiden i
meningen att man tror att framtiden kommer komma i ett kontinuum med
dagen. Det jag sparar i dag kommer jag faktiskt ha kvar, med ränta,
i morgon. Det finns en framtidstro där i det lilla, konkreta. Att
konsumera på kredit däremot är i inte liten utsträckning att
bortse från framtiden, att tänka att det vet man väl aldrig hur
det går, det är lika bra att njuta i dag, i morgon är jag kanske
död. Enjoy yourself, it’s
later than you think.<br />
<br />
Kanske
finns där en nyckel till de senaste tio årens allt mer lånedrivna
konsumtionsekonomi. Rädsla botas med amex. Även om man kan känna olust inför också
svenskars
mångmiljonbostadslån och ohämmade så kallat värdehöjande
vitvarushoppande är kreditekonomin primärt en amerikansk
företeelse. Den totala amerikanska kreditkortskakan låg 2009 på
930 miljarder dollar. Statsskulden ligger på svindlande 14 biljoner
dollar. Alltihop hjälpligt hophållet av att kineser hittills har
föredragit att spara sina pengar (och låna ut dem till USA) snarare
än att konsumera. Det finns ingenting som säger att detta kan vara
i evighet. För eller senare kommer den kinesiska staten behöva köpa
människors stöd med någon form av välfärdssystem. Då kommer
statens pengar att behövas hemma, samtidigt som medelklassen på
sikt genom ökad upplevd säkerhet känner mindre behov av privat
sparande. Ännu ett skäl till rädsla alltså, ett helt rimligt
sådant.<br />
<br />
Kriget ligger bakom lånen också i mer
direkt mening. Kostnaden för Irak-kriget, som initialt uppskattades
till 60 miljarder dollar har nu hamnat kring 3 000 miljarder.
Hittills alltså. Ännu syns inget slut. Krigströttheten är
visserligen ohygglig, men vad ska man göra? Barack Obama har inte
ens lyckats stänga Guantánamo. Det är ju så praktiskt att ha ett
fängelse som inte lyder under vanliga rättssäkerhetslagar. En del
av tröttheten gäller det självklart tragiska i att amerikanska
soldater, inte sällan fattiga män eller kvinnor som ser
militärtjänstgöring som enda sättet att bekosta en
collegeutbildning, fortsätter att komma hem döda eller skadade från
något av de två krigen. Soldatmödrar bär nu som alltid krigets
kostnader tyngre än andra.<br />
<br />
Kostnaderna är dock ännu större än
så. De märktes till exempel i och efter
filmen som lanserade Wikileaks för den stora allmänheten, den på
amerikanska soldater som kallsinnigt pricksköt civila och bland
annat dödade barn och journalister. Jag önskar att jag hade kunnat
bli förvånad. Men det är ju så kriget ser ut. Alla blir fiender,
dödade barn blir collateral
damage, som
den där Wikileaks-filmen kallades.
För att alls klara av att vara soldat i en situation som den i Irak
krävs exakt denna känslokyla, denna avtrubbning. Vad som inte är
lika självklart var dock hur filmen skulle tas emot. En hel värld
förfärades över dessa möjliga krigsbrott, i USA förfärades man
främst över att de hade filmats och delgivits allmänheten. Krigets
logik, än en gång. Barmhärtighet, rättssäkerhet, anständighet,
dessa värden hotas av krigets själva existens. Det är därför
inte egentligen konstigt att USA också fängslar personer som
godtyckligt kallas stridande utan rättegång, inte heller att den
förra administrationen och dess intellektuella tillskyndare både
använde och försvarade tortyr.<br />
<br />
Man skulle visserligen kunna tro att
avskaffandet av tortyren var ett av upplysningens sanna framsteg.
Detta hindrade inte framstående jurister och intellektuella, som
Harvardprofessorn Alan Dershowitz, att i efterdyningarna av 11
september aktivt propagera för tortyrens återinförande. Dershowitz
menade exempelvis att det är en missuppfattning att tortyr skulle
vara förbjudet i den amerikanska konstitutionen eftersom det enda den
säger är att uttalanden som framkommit under tortyr inte får
användas som bevis mot den torterade. Inte heller åttonde
tillägget, som förbjuder ”grymma och ovanliga straff”
förhindrar enligt Dershowitz tortyr, då straff ju bara handlar om
något som kommer efter en eventuell dom. Grymhet före dom är en
annan fråga.<br />
<br />
Detta var alltså före Irakkriget, långt
före Abu Ghraib-skandalen och långt innan George Bush och hans
regering förklarat att exempelvis den sortens tortyr som kallas
waterboarding,
när man häller vatten över en fjättrad fånges ansikte för att
framkalla en känsla av att man drunknar, i själva verket inte alls
är tortyr utan fullt användbart och okontroversiellt för
amerikansk militär. Långt, långt innan vi via läckta dokument
fått reda på att bland de inspärrade på Guantánamo fanns
senildementa åldringar, barn, antiextremistiska författare som
lämpats över till amerikanska myndigheter av pakistanska som ville
bli av med besvärliga regimkritiker. Vissa av de inspärrade tycks
förvisso faktiskt vara farliga terrorister, men eftersom många av
deras vittesuppgifter kommit fram under tortyr kan man inte ställa
dem inför rätta ändå. Alltså får de fortsätta vara inspärrade
bortom lagen.<br />
<br />
Det har spekulerats kring om huruvida
tortyr bidrog till att amerikansk militär till slut hittade Usama
bin Ladin, något vissa sett som ett bevis för att de eufemistiskt
benämnda ”speciella utfrågningstekniker” som har införts i
amerikansk säkerhetstjänst är bra och viktiga. Tortyr fungerar,
kort sagt, alltså är det bra. Nu säger visserligen andra källor
att de uppgifter som ledde till dödandet av bin Ladin tvärtom inte
kom fram med tortyr, men resonemanget är ändå intressant. Tortyr
anses bara vara riktigt dåligt så länge det inte fungerar. Trots
allt är det rimligen bara utpräglade sadister som tycker att
elchocker eller dränkningsövningar är njutbara att tillfoga andra
oavsett funktion. Detta filosofiska resonemang, ofta fört utifrån
en föreställning om en tickande bomb som kommer ödelägga hela
städer om du inte är beredd att tortera den flinande terroristen du
har handfängslad framför dig, sägs leda fram till att jo, ibland
är tortyr helt okej. Det är förstås svårt att invända. En
persons smärta mot miljoners, en uppenbarligen ond och skyldig
människa behandlad som omänniska mot miljontals oskyldiga slaktade
som djur.<br />
<br />
Endast den extremt politiskt naive kan
dock tro att denna situation är ett rimligt mått på hur samhällets
regler bör utformas. Det absoluta förbudet mot tortyr, grundat i
att vi alla är människor och bör behandlas som sådana, att
lidande och grymhet är absolut ont, innebär inte per se att det
aldrig någonsin skulle kunna finnas sammanhang där man möjligen
skulle kunna ha överseende med att förbudet överträddes. Det är
dock något helt annat än att säga att jodå, det kan säkert vara
okej. Ibland. Om det fungerar. Där det senare är en öppen dörr
till ett samhälle grundat på grymhet och förnedring är det förra
en insikt om att det ofattbara ibland händer. Som den brittiske
debattören Kenan Malik har påpekat är dock hänvisningarna till
tortyrens eventuella bidrag till att bin Ladin hittades inte alls ett
exempel på detta ofattbara. Tvärtom, om nu tortyr användes i det
arbetet, skulle det vara ett tecken på att tanken på det acceptabla
med tortyr blivit så utbredd att det anses rättfärdigat inte bara
vid tickande bomber utan också i helt vanligt spaningsarbete.
Säkerhetstjänster bedriver sitt arbete rutinmässigt bortom lagen.
Så har det förstås varit länge, men nu kan vi inte blunda för
det.<br />
<br />
Detta utrymme bortom lagen är vad som i
realiteten definierar kriget. Visst finns Genève-konventioner och
krigslagar som ska reglera också uppförande under krig, men de är
blott papper, långt från skeenden och verkliga soldater. USA,
världens räddning mot ondskans axelmakter, har också till sitt
eget laglösa land tagit emot fångar från Kina, Ryssland,
Tadjikistan, Jemen, Saudiarabien, Jordanien, Kuwait, Algeriet och
Tunisien, länder som kanske inte direkt hör till rättsstatens
främsta försvarare. Också Sverige har som bekant dragits in i
detta och via CIA utvisat människor till Egypten där de riskerade
och utsattes för tortyr. Man behöver inte tänka på
Molotov-Ribbentrop för att inse att idén om fiendens fiende är
krigets främsta princip. Känn vad som helst inför detta, bara inte
förvåning.<br />
<br />
Lagen däremot är krigets motsats. Med
lagen löses konflikter fredligt, ordnat. Rättssäkerheten, som är
den liberala demokratins grund, hukar i krigets skugga, så också
under detta närmast metaforiska krig mot terrorismen som alltså
enligt den förre amerikanske försvarsministern kommer vara vunnet
först när människor inte längre känner rädsla.
Övervakningslagar som stiftats med terrorn som öppen anledning
används också för att mota långt mindre allvarlig kriminalitet.
Det europeiska datalagringsdirektivet, som genom bland annat lagring
av mobiltelefoners lokalisering kommer kunna hålla koll på var alla
telefoninnehavare rör sig, antas allmänt också komma att användas
i jakten på illegala flyktingar. Flyktingströmmar till EU blandas
också i många sammanhang ihop med kriminalitet, flyktingsmuggling
likställs med själva flykten. Sverige och handelsminister Eva
Björling sökte helt nyligen genom export av övervakningsutrustning
bidra till Libyens övervakning av flyktingströmmar mot Europa.<br />
<br />
Hela frågan om migration har
säkerhetifierats, och därmed införlivats i ett synsätt om hot och
olika sätt att säkerställa säkerheten. När något handlar om
nationens säkerhet blir helt andra åtgärder och förhållningssätt
tänkbara, självklara. Att hela politikområdet flyttats på det
sättet innebär i sig att förhållningssättet gentemot invandrare
och invandring blir ett annat. För att kunna placera ickekriminella,
till och med barn, i gigantiska fängelseliknande läger krävs ett
särskilt perspektiv.
Kriget och hotet ger rätt förutsättningar. Det är viktigt att
påpeka att migrationen inte alltid varit en säkerhetsfråga. Det är
inte många decennier sedan frågan om invandring handlade om å ena
sidan ekonomi, med behovet av arbetskraft och å den andra
solidaritet, med vårt ansvar för världens skyddssökande. Detta
känns mycket långt borta i dag när motandet av flyktingar är en
del av försvaret, och de hot som flyktingar antas ställa oss inför
ständigt medger alltmer extraordinära åtgärder. På EU-nivå
handlar detta inte minst om en utlokalisering av myndighetsansvaret.
Transportörsansvaret som infördes i Schengenkonventionerna och
preciserades och skärptes i EU 2001 och i svensk lag 2004, kräver
exempelvis att flygbolag och färjeföretag ska göra en
förhandsgranskning av passagerare för att avgöra om personerna kan
komma att söka asyl (liksom en spontan prövning av om denna
asylsökan kan tänkas vara välgrundad). Det är en anledning till
att så stor del av flyktinginvandringen i dag sker via smuggling.<br />
<br />
Så
dör varje dag tre människor som försöker ta sig in i Europa, inte
sällan kommer de från Nordafrika i små båtar. På den italienska
ön Lampedusa flyter det nästan varje morgon in lik till de stränder
som i ett resereportage i Dagens
Nyheter beskrevs som ”En
långgrund bukt med kritvit sand, där det djupa Medelhavet som omger
ön Lampedusa övergår i en ljus akvamarin ton som gnistrar och
blänker i solljuset.”<br />
<br />
Detta har vi kommit att acceptera.
Afrikaners ilandflutna döda kroppar är ett pris vi är beredda att
betala. Också internt i EU väljer vi att agera efter rasistiska
ryggmärgsprinciper snarare än de nedskrivna lagarna när vi i
Sverige exempelvis väljer att utvisa romer trots att de är
EU-medborgare och alltså har laglig rätt att uppehålla sig här.
Migrationsminister Tobias Billström försvarade utvisningarna med
att romerna inte försörjde sig på ett ”rimligt sätt”. Sverige
är här förvisso bättre än Italien, där man river romska
bostäder och hotar med koncentrationsläger i stället, eller
Frankrike, där man utvisar romer som är födda i landet, men
grundtanken är densamma. De är inte som vi. De är inte rimliga. De
är ett hot.<br />
<br />
(Kommentar: detta är den första essän i första delen av essäsamlingen <i>Frihet och fruktan - tankar om liberalism</i>, som kom ut på Natur och Kultur hösten 2011.) Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-4415907021814785642013-09-04T14:13:00.000+02:002013-09-04T14:24:54.624+02:00Om sorg och tacksamhetI dag inleds det judiska nyåret, Rosh Hashana, och de flesta år brukar jag primärt fokusera på vad jag ska laga, vilket lamm, vilken honungskaka, haroset, linser, morotspengar, granatäpplen. Tanken med maten är att symbolisera alla förhoppningar inför det nya året, sötman i honungen för livets sötma, linser och tsimmes ska påminna om pengar och det välstånd man hoppas på, granatäpple om fruktsamhet. (Detta avviker dramatiskt från t ex pesach när man bara äter äckliga bittra saker för att tänka på allt lidande.) Jag gör ett underbart sefardiskt rosh hashana-lamm med honung och russin, men det kan ni hitta recept på om ni söker i bloggen.<br />
<br />
För jag är inte så värst intresserad av maten i år. I stället tänker jag på den stillsamma ceremoni som en god vän introducerat mig till, där var och en runt bordet (man är ju ofta runt ett matbord vid judiska högtider) berättar om vad hen känner sig tacksam över från året som gått. Samma sak förekommer vid vanlig shabbesmiddag, om än kanske inte med helårsperspektivet. Det finns något så fint i det där, att man tänker över sin tacksamhet, över allt som varit en givet. Ofta är det ju så mycket och ofta kanske man inte tänker på det i vardagen där man stressar mellan måsten och irritationer. Det är bra att tänka på allt man fått också.<br />
<br />
Jag ska inte på någon nyårsmiddag i dag och det är nog tur för jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna säga om det år som gått. Ingenting som är bra i alla fall, ingenting att vara tacksam för som överskuggar allt det andra. För det är nästan precis ett år sedan nu som mitt liv gick sönder och ingenting har ännu helt gått att laga. Det är väl så det är. Jag är verkligen inte utan skuld själv heller förresten.<br />
<br />
Men jag vill inte tänka på allt det nu, jag gör det så mycket annars ändå. Så jag tänker på att jag har världens ljuvligaste barn i stället, mitt livs kärlek och min tillvaros mittpunkt. "Det bästa i mitt liv är att jag får vara din mamma" säger jag ibland till honom och han noterar det självklart, ödmjukt i sin upphöjelse. Ibland ger han någon ömhetsbetygelse tillbaka, men han vet ju att han inte behöver. Den oundvikliga ojämlikheten i den här relationen, där jag vet att han alltid kommer vara viktigast i mitt liv och att jag lika säkert inte alltid kommer vara det i hans. Det gör ingenting. Allt är som det ska.<br />
<br />
Jag tänker på mitt jobb, mitt helt vanliga ickespeciella jobb där man inte kräver mer av mig än jag klarar och där man ger rimlig ersättning tillbaka, både i form av ekonomisk trygghet och direkt mänsklig uppskattning när jag gör bra saker. Jag önskar att det inte var så nytt och konstigt för mig, jag önskar att jag inte gått genom livet och lärt mig att jag inte var värd detta. Ändå: tacksamheten.<br />
<br />
Jag tänker på hur världen faktiskt, eller åtminstone Sverige, visat att den var bättre än man trodde. Att människor på allvar upprörs över rasism i rättsväsendet, över hur hemlösa lever, över hur de allra svagaste behandlas illa. Något har skiftat detta år, ingenting är ännu säkert, men det är lite lite ljusare. Att Sverige i går valde att ge flyktingar från krigets och gasattackernas Syrien rätt att stanna och ta hit sina familjer är ett fint tecken. Jag har många invändningar mot övrig flyktingpolitik, mot fästning Europa, men just i dag är jag tacksam över denna lilla skärva av mänsklig solidaritet.<br />
<br />
Jag tänker på mina vänner som burit mig genom detta år, som hållit om mig när jag gråtit, som tröstat när lite tröst fanns att ge, som avlett min uppmärksamhet från det jag inte orkat. I all olycka känner jag mig fortfarande lyckligt lottad. Jag känner mig så älskad. Jag är så oändligt tacksam och hoppas att jag förmår återgälda all kärlek och omsorg.<br />
<br />
Sorgerna finns kvar i morgon, även om jag hoppas att det nya året ska ha åtminstone något litet mer av honung och äpplen att bjuda på. Men just nu säger jag tack.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-25688338459710319702013-06-30T11:08:00.000+02:002013-06-30T11:08:05.730+02:00Finansvärlden är lögnernas marknadNär Nordeas nye ordförande Björn Wahlroos intervjuades i Svenska Dagbladet häromveckan kom han ut som principiell nyliberal. Han inspirerades av Adam Smith och Hayek, tyckte att fackföreningar var skadliga och förespråkade mindre statlig inblandning i marknaden.<br />
<br />
De brända kanterna av ett stort hål tronade i mitten av artikeln. I all sin liberala principfasthet och tro på marknaden yttrade Wahlroos inte ett ord om exempelvis de omkring 1000 miljarder euro som europeiska centralbanken ECB under det senaste halvåret lånat ut till europeiska banker till knappt någon ränta alls. Inte heller sade han något om den implicita svenska bankgarantin, som enligt Riksbanken är värd 30 miljarder om året.<br />
<br />
Nordea gick med 23 miljarder i vinst förra året. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading, en verksamhet som är möjlig enbart genom statsgarantierna, annars skulle den vara för riskfylld och därmed för dyr.<br />
<br />
Jag vet vad jag tror att Adam Smith skulle ha sagt om det.<br />
<br />
Smith var insiktsfull om de faror som hela tiden hotar det vi kallar en fri ekonomi. Kapitalister gillar inte kapitalism, de vill hellre ha monopol och privilegier, för att kunna tjäna mer pengar. Politiker å sin sida frotterar sig gärna med kapitalet och tror sig ofta kunna förstå och reglera fram den optimala formen av företagande.<br />
<br />
Både i den fria ekonomin och i annan frihet måste man utgå från teorier som hela tiden hotas att motsägas av praktiken. Den fria marknaden blir monopol och antimarknad, den individuella friheten är helt beroende av att man föds med rätt gener och i rätt sammanhang.<br />
<br />
Liberalen måste, som George Michael sjöng om frihet på 90-talet, take these lies and make them true, somehow.<br />
<br />
Tyvärr är lögnerna helt centrala i finansvärlden. Banker och finansmarknader är grundläggande för en fungerande ekonomi. Att alls ha ett bankkonto är ett steg bort från fattigdom i stora delar av världen. Men samtidigt som finansmarknaderna avreglerades på 80-talet genomförde Reaganregeringen en första massiv bankbailout och sedan ännu en några år senare. Budskapet till bankerna blev: gör vad ni vill, ni kommer ändå aldrig behöva betala för era misstag. Detta har skapat något helt annat än stabila sparbanker och effektiva verktyg för fördelning av kapital.<br />
<br />
I stället har vi fått en bubbelmaskin som kastar billiga pengar över länder och marknader utan att själv ta ansvar för den risk som långivandet innebär. Hela risken ligger hos låntagaren, hela förtjänsten hos banken. Bankiren får bonus när det går bra, men när det går dåligt tar skattebetalarna notan. Ingen kan rimligen tro att det kan fungera.<br />
<br />
Pressen mot marknaden är alltid hård, antimarknaden frestar alltid mer än alternativet, men här har vi ett gigantiskt privilegiesystem som sätter ramarna för allting som alla vi andra gör. I Sverige är det mest bara Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt som över huvud taget försöker komma åt det. Anders Borg rasar förvisso, men bortom ilskan: stillhet.<br />
<br />
Jag vet inte om den bankskatt Sjöstedt lade fram till första maj är ett så bra förslag, men på något sätt måste vi försöka göra lögnerna sanna igen.<br />
<br />
Förtroendet för hela kapitalismen ligger i potten. Borde det inte intressera några fler än vänstern?<br />
<br />
Publicerad i Expressen den 5 maj 2012Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-36890768217879981532013-04-09T19:21:00.000+02:002013-04-09T22:42:16.749+02:00Under alla dessa år trodde jag att det var mig det var fel påJag orkar inte ens bläddra bakåt och läsa alla ångestinlägg, alla större eller mindre sammanbrott, alla bittra litanior om hur jag är för labil för att egentligen klara av mig själv. Jag vet att de finns där. Ni vet förmodligen också. <br />
<br />
Jag vet att jag haft ångesten som ständig följeslagare, ihopklappningarna som taktfast markerat livets gång, årstiderna har växlat och med dem de stora svängningarna, men längs de stora linjerna också i mindre vågor upp och ner upp och ner, i ett evigt kretslopp av det jag allt tydligare för mig själv erkänt som nån slags bipolaritet. Jag har funderat över medicinering, men helst inte velat utom när jag till sist ändå tvingades till tillfälliga ångestdämpande. Jag har försökt ordna mitt liv så att instabiliteten blir hanterbar, regelbundna vanor, träna mycket, sova mycket, måttligt med alkohol. Jag har tröstat mig med att jag också har perioder av oerhörd kreativitet, av utåtriktning, av arbetsförmåga, att jag under dessa perioder ibland faktiskt har lyckats göra fantastiska saker.<br />
<br />
Det har dock kanske inte hjälpt så värst under perioderna när mitt barn i stället undrat varför mamma gråter hela tiden, när han velat kramas för att trösta, när allt jag orkat varit att sitta med honom under en filt och läsa sagor, när jag plågats av skuldkänslor över att jag på det sättet använt den där lilla varma kärlekskroppen som uppstagare av mitt kollapsade inre. Min kärlek till honom har varit den enda konstanten. Den har jag fokuserat på för att stå ut.<br />
<br />
I någon mening har det väl alltid varit såhär, men definitivt sedan hösten 2009. Då hade jag min första stora kollaps, jag antar att man skulle säga att jag gick in i väggen efter ungefär ett år av fullkomligt bisarr arbetsbörda. Det var också under det året jag började enbart frilansa, utan återkommande vikariat eller studier. <br />
<br />
Och sedan fortsatte det. Jag hade ingen möjlighet till sjukfrånvaro i utbrändheten, så jag fortsatte jobba. Jag blev mindre och mindre stresstålig samtidigt som jag arbetade i en bransch där ersättningen för nedlagd arbetstid hela tiden sjönk. Åtminstone om man är perfektionist, som jag. Åtminstone om man drivs av att förbättra världen, som jag, så att varje text måste göra skillnad, varje text måste vara välresearchad, välformulerad, långt bortom det man ersätts för som frilansskribent. Jag har skrivit om det här många gånger förut. Vid flera av de mer offentliga sammanbrotten har snälla människor jag inte känner hört av sig och rått mig att lämna medievärlden. "Du ska inte slita ut dig såhär." Jag har visserligen kanske hållt med, men vem skulle då driva de frågor jag driver? Vem skulle annars skriva det jag gör, vem skulle annars bära världen på axlarna när så många andra nöjer sig med att skriva krönikor om nåt nån sagt på twitter? Jag har rätt hård privat pliktmoral. Att offra mig själv var kanske ändå värt det. Och förresten var jag ju sån här, det var min svaghet, min personlighet att envisas med den där jävla ångesten. Jag var bara tvungen att bli bättre på att hantera det. Mer träning, mer sömn, ännu mer inrutad vardag.<br />
<br />
Sen fick jag sparken från Expressen. <br />
<br />
Det kan man tycka olika saker om, men såhär i efterhand känner jag mest bara tacksamhet. Jag hade aldrig tagit mig ur den där destruktiva relationen själv, och det var verkligen en destruktiv relation. Att aldrig känna sig uppskattad, att aldrig uppleva att man får rättvist betalt, i stället känna sig utnyttjad, lurad, skrattad åt. Att de går på att jobba under de där villkoren, tänkte man sig hur högbetalda fastanställda redaktörer skrockade när de nekade till uppräkning av arvodet ännu ett år, och själv var man ju så tacksam att alls få möjligheten att påverka att man inte orkade bråka. Det var ju ändå bättre än mycket annat, bättre än alla dessa fina tidskrifter som knappt vill betala alls, värt det att kunna nå ut till så många läsare. Sanningen, som antyds av hur det slutade, är väl dessutom förmodligen att redaktören faktiskt aldrig tyckte att jag var så värst bra. Sånt kan man ju ha olika uppfattningar om. Det är inget konstigt. Men man bör nog inte som den underordnade parten stå ut med det hur länge som helst.<br />
<br />
Jag har en olycklig tendens att stå ut med saker alldeles för länge. Men sedan mitten av november nu har jag alltså ett alldeles vanligt jobb, med 40 timmars arbetsvecka och sjukförsäkring och semester och mycket mer betalt än jag haft i hela mitt liv och en chef som verkar uppskatta min kompetens och min person och efter en initial kulturkrock och anpassningsprocess har jag nästan ingen ångest alls längre.<br />
<br />
Visst har jag tillfälliga ångestdippar, och jag gråter och jag är fortfarande inte så himla bra på stress, och ibland måste jag andas i fyrkant, men det där handikappande, gastkramande mörkret och smärtan som gör att man vill riva av sig huden och skära sig ur kroppen är bara borta. Kapat. De värsta dalarna finns inte längre.<br />
<br />
Det är jättekonstigt.<br />
<br />
Här har jag gått och trott att det var mig det var fel på och så var det så lätt att bara sluta må så jävla dåligt hela tiden. Tag en person med labil grundpersonlighet men tag bort ekonomisk osäkerhet och utsatthet och känsla av utnyttjning och minska arbetstiden en 30% och ångesten bara fucking försvinner?! Jag vet knappt vem jag är längre. Jag är ju en person som har ångest. Jag var i alla fall en person som hade ångest. <br />
<br />
För just mig är det här fantastiskt. Jag slipper gråta inför mitt barn, jag slipper utsätta mina närmaste för vad det innebär att leva nära någon som är så totalt instabil, slipper begära att de ska bära mig långt längre än de, än någon, orkar. Jag kan liksom bara få finnas.<br />
<br />
Det är inte utan nackdelar. Jag gillade ju verkligen mitt jobb förut, det var villkoren jag inte stod ut med. Jag fick göra intensivt meningsfulla saker nästan hela tiden, fick känna att jag påverkade världen, fick göra det jag faktiskt är bäst på, att tänka och skriva kvalificerad text. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknade det.<br />
<br />
Men jag kan väl skriva böcker eller nåt. Jag har en kolumn en gång i månaden i Dalarnas tidningar. Jag twittrar om politik och sitter i en arbetsgrupp för att motverka rasism. Jag kan hitta mening utanför jobbet, i att sy kläder eller laga mat eller springa eller hänga med mitt barn utan att behöva använda honom som krockkudde mot mig själv. Kanske orkar jag igen om jag får vila i några år. Labil är jag väl fortfarande, men så här långt från att trilla omkull vet jag knappt om jag någonsin varit som vuxen.<br />
<br />
Det här handlar dock i förlängningen inte bara om mig. Vi ser hela tiden hur tillfälliga anställningar blir vanligare, också sådana former som leder till extrem utsatthet, som timanställning vid behov. Långt upp i åren tvingas människor avstå från betald semester, säker sjuk- och föräldraförsäkring, tvingas arbeta med osäkerheten om nästa månads ekonomi ständigt hängande över huvudet. De flesta av dem har inte exitmöjligheten att bli kommunikationsansvarig på en statlig utredning och dubbla sina inkomster. De flesta av dem har inga exitmöjligheter alls, och det gäller både om man jobbar i offentlig och privat sektor. Hur många av dem dras med vidrig, rasande, livsförbrännande ångest för att de saknar ekonomisk trygghet? Nog tror jag att man kanske måste ha anlagen i sig själv för det här, men hur många har inte det? Hur många tvingas till livssituationer som utlöser just de där personlighetsdragen som förminskar en, som lägger börda på ens anhöriga, som förlamar och stänger in? <br />
<br />
Jag skrev om boken Skitliv i vintras, en bok som handlar om den här, ökande, delen av arbetsmarknaden, och svaren jag fick från högern var talande. Det här är inget problem, tyckte de. Det är bara bortskämda ungdomar som borde sluta gnälla. De som sade så har själva i allmänhet fasta höga inkomster och härliga semestermånader i Frankrike. Det finns en tudelning här i samhället, som jag inte vet hur man ska hantera. Det finns en utsatthet i delar av samhället, på delar av arbetsmarknaden, som i kombination med hur våra välfärdssystem ser ut riskerar att förstärka individuell psykisk utsatthet och slå ut människor totalt. <br />
<br />
Jag har kommit ut på andra sidan och kan med skräck och tacksamhet titta tillbaka i avgrunden jag nätt och jämt lyckades undvika. Men så många är kvar och balanserar på kanten. Vill vi verkligen ha det så?<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com56tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-44575596137524406712013-03-10T12:57:00.000+01:002013-03-10T13:01:26.792+01:00en essä om rättigheter<style type="text/css">P { margin-bottom: 0.21cm; }</style>
<br />
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
”<span style="font-family: Optima, serif;"><span lang="en-US">To realise the
relative validity of one’s convictions and yet stand for them
unflinchingly is what distinguishes a civilised man from a
barbarian.”</span></span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; text-indent: 2.3cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Joseph Schumpeter</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">”Vi ser dessa sanningar som
självklara.” Så inleds de meningar som sägs vara de mest kända
på det engelska språket – den amerikanska
självständighetsförklaringen. Det som var självklart var att alla
människor var skapta jämlika och att deras skapare hade givit dem
oomkullrunkeliga rättigheter, däribland rätten till liv, frihet
och att söka lyckan efter eget gottfinnande. Det är ett religiöst
uttalande. Inte bara den direkta hänvisningen till skaparen, som
alltså gör USA till en uttalat religiös statsbildning alldeles
oavsett frånvaron av statskyrka, utan också självklarheten. Om det
inte krävs någon motivering av ett påstående är det per
definition en trosförklaring och som sådan behövs inga belägg,
inga härledanden bortom Gud, kristen eller ej. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Mänskliga rättigheter har blivit en
sådan trossats. Thomas Jefferson, som skrev texten ovan, var
visserligen själv inte särskilt religiös och öppnade i vissa
skrifter rentav för möjligheten att det inte fanns någon högre
makt, men både den lockeanska naturrätten och den amerikanska
konkretiseringen av densamma bygger på idéerna om både en
universell mänsklig natur som ger vissa rättigheter och om en gud
som har skapat henne. Ingen av dessa idéer går att härleda. Nu är
det kanske inte mycket att fundera över kring texter från 1600- och
1700-talet, men det underliga är att samma trosperspektiv präglar
rättighetstanken än i dag, långt efter upplysningen. Det
traditionella inom naturrätten också bortom det uttalat religiösa
är att hänföra rättigheterna till ”människans natur”, att vi
är på ett visst sätt och därför har just dessa rättigheter.
Häri finns dock ingen vetenskaplig förklaring eller egentliga
filosofiska resonemang, vi ställs inför fullbordat faktum. Det är
inte särskilt konstigt, då påståenden om mänskliga rättigheter
varken är härledda genom empiri eller logik. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
”<span style="font-family: Optima, serif;">Individer har rättigheter”, inleder
exempelvis Robert Nozick sin </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>Anarki,
stat och</i></span><span style="font-family: Optima, serif;"> </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>utopi</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">,
en av libertarianismens</span><span style="font-family: Optima, serif;">
</span><span style="font-family: Optima, serif;">moderna klassiker. Jaha? På
andra håll sägs att Nozick ”antar att” individer har naturliga
rättigheter, och det kan man ju anta, för diskussionens skull.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Nu behöver man inte hänvisa till
naturrätt för att motivera mänskliga rättigheter, andra liberaler
har haft mer utilitaristiska argument, som att skademinimeringen
kräver dessa rättigheter. Det är argument som håller mycket
bättre, om så bara för att skademinimering är betydligt lättare
att definiera än människans natur. Naturrätten i alla dess former
utgår från en tänkt individ, ett tänkt jag, som det är väldigt
svårt att se i verkligheten bortom teorierna. När man ser på
påstående om just den mänskliga naturen kan man se hur ofta dessa
tenderar att bekräfta maktens världsbild. I västerländsk
tradition ser vi alltså egennyttan som en självklar del i den
mänskliga naturen, i totalitära stater har man ofta definierat
opposition som sinnessjukdom. Människans natur skapas i allmänhet
efter de behov som ska uppfyllas. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Bekymren med den individ som västerländsk
naturrätt utgår från handlar både om ickeexistensen av en reellt
fri vilja och om svårigheten att dra några säkra gränser mellan
olika individer. Om det inte finns fri vilja, om vi inte,
neurologiskt eller psykologiskt, är avskilda från varandra, hur ska
man kunna bestämma vilken entitet som har de där okränkbara
rättigheterna? Bekymret rör också de gränsdragningar inom
mänskligheten som genom historien har givit bara vissa människor
rättigheter. Visst, USA har inte legalt slaveri längre, kvinnor har
sedan 1974 rösträtt i alla demokratier, men det där vi:et, vi som
har rättigheter, är i ständig förändring. Synen på barnaga
varierar dramatiskt mellan också utvecklade frihetliga länder, för
att ta något som enligt traditionellt rättighetstänkande vore en
uppenbar rättighetskränkning om det skedde mot en vuxen man. Inte
heller kvinnor, se på synen på våldtäkt inom äktenskapet eller
det relativa överseendet med mord på närstående, har ens i modern
tid alltid varit människor med lika rätt.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Men naturrätten förutsätter inte bara
en odelbar lättdefinierad individ som är sin egen orsak, här finns
också en uppfattning om rättigheter bortom samhället, bortom alla
reella möjligheter att beivra brott eller försvara </span><span style="font-family: Optima, serif;">människor
från kränkningar</span><span style="font-family: Optima, serif;">.
Universaliteten i rättighetsteorin innebär alltså att alla
människor (alla som i just detta ögonblick definieras som
människor) har rättigheter oavsett om dessa respekteras eller inte.
Detta är lika för naturrättslibertarianer och FN-fantaster.</span><span style="font-family: Optima, serif;">
Sett ur detta perspektiv har alltså befolkningen i Nordkorea redan
såväl yttrandefrihet som upphovsrätt enligt gällande
västerländska principer, om man bortser från det lilla problemet
med Kim Jong Il och ja, verkligheten. Tro nu inte att jag motsätter
mig frihet åt Nordkoreas folk (även om jag kanske inte önskar dem
västerlandets immaterialrättsregim) men blir det inte lite väl
fiktivt? Kartan stämmer inte, och då kan kartan rimligen inte vara
absolut sann. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Nu kan man förstås invända att
begreppet rättigheter bara är en språklig konstruktion som vi alla
vardagligt använder för att markera att vi tycker att någon borde
ha rätt till det ena eller andra, formulerat i satser som att alla
barn har rätt till ett lyckligt sommarlov eller att alla har rätt
att bli älskade. I ingetdera fallen tänker vi oss sannolikt att
någon har skyldighet att erbjuda den lyckan eller den kärleken, vi
tillåter oss att glida från det som är otvivelaktiga värden för
människor och kalla dessa värden rättigheter. I vardagen är den
glidningen inte särskilt konstig, men i filosofin och politiken blir
den besvärligare. Det finns ju ingen som helst nödvändig
kausalitet mellan värden och rättigheter, oavsett hur absoluta
värdena är.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det betyder inte att inte goda stater bör
respektera mycket av det som allmänt kallas rättigheter. Nozicks
evige motståndare John Rawls (på vars </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>En
teori om rättvisa Anarki, stat och utopi</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">
var ett svar) formulerar exempelvis att ”mänskliga rättigheter är
nödvändiga villkor i varje system för social samverkan. När de
regelbundet kränks har vi våldsmakt och slaveri och ingen samverkan
alls.” Även om Rawls fortfarande använder begreppet rättigheter
så formuleras de åtminstone i relation till samhället. Rättigheter
kan bara finnas i relation till andra människor, och kan bara
upprätthållas inom ett samhälle. Samhällets centrala poäng är
att i möjligaste mån undvika att människor skadar varandra, något
vi tenderar att göra bortom civilisationen. Vi är bara så goda som
vi tvingas vara, av normer eller lagar. Detta gäller i allmänhet
styrande också, vilket gör att den goda staten gärna får
kodifiera vad vi kan kalla grundläggande medborgerliga rättigheter
i grundlagar eller motsvarande, men bortom lagarna är rättigheterna
meningslösa.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det finns goda argument för att ändå
kalla det mänskliga rättigheter. Hanna Arendt såg exempelvis på
flyktingens speciella situation och menade att den rätt som endast
tillerkänns medborgaren i varje läge riskerar att nekas den som är
medborgare i fel land, den som kommer utifrån och som inte behöver
räknas. Så är det förvisso. Också i det välmående och
förhållandevis öppna Sverige utvisar vi barn ensamma till länder
där de inte kan språket, utvisar svårt sjuka barn till länder där
de inte kan få vård, splittrar familjer, firar verkställd misär
med champagne. Lidande är inte lika mycket värt om det är en
utomstående som lider. Detta trots att vi i retoriken ställer upp
på de universella rättigheterna. I förlängningen av Arendts
perspektiv finns insikten om att också fiktionen om rättigheter kan
vara skyddande mot överheten. Så länge vi låtsas att vi har en
absolut rätt blir det lite</span><span style="font-family: Optima, serif;">,</span><span style="font-family: Optima, serif;">
lite svårare för makten att kränka oss. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Att se rättigheter som fiktion är dock
varken nihilism eller värderelativ multikulturalism. Det är inte så
att lagar om bilbältesanvändning har lika stort värde som lagar
mot tortyr, eller att ett brott mot de förra lagarna skulle vara
lika illa som ett brott mot de senare. Det finns absoluta värden,
kanske rentav universella sådana. Undvikande av tortyr borde
exempelvis ses som ett fundamentalt sådant, och förbjöds första
gången av Fredrik II i Preussen 1740 och sedan 1776 i
Österrike-Ungern. I en av samtidens otrevligaste politiska paradoxer
talar vi allt mer om mänskliga rättigheter, går rentav ut i krig
för att försvara och sprida dem, samtidigt som förbudet mot tortyr
250 år senare inte längre är självklart i liberala demokratier. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Utöver tortyr finns det andra företeelser
som svårligen kan kombineras med ett mänskligt liv värt att leva.
Slaveri, folkmord, politisk och religiös förföljelse,
könsstympning, änkebränning är sådana punkter. Detta skulle jag
säga gäller alla överallt och stater där sådant pågår kan inte
med bästa välvilja betraktas som goda stater där mänskligt liv
respekteras, oavsett var dessa stater råkar ligga i världen. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Ändå kan jag lika lite som någon annan
stå fri från det omkring mig. Och även om jag påstår att visst
är ont vet jag ju att synen på ondska varierat storligen över tid
och mellan kulturer. Huvudsakligen har dessa variationer reglerats i
vilka som räknas in i det ”vi” som utgör den moraliska normen.
Bara synen på dödande, en handling som man kanske intuitivt tror
alltid har ansetts oacceptabel, har fluktuerat dramatiskt. Fel att
döda någon från den egna byn, rätt eller åtminstone bara ett
praktiskt problem att döda någon från grannbyn. Rätt att sätta
ut oönskade spädbarn i skogen, fel att sätta ut oönskade spädbarn
i skogen, rätt att sätta ut oönskade spädbarn av fel kön i
skogen. Rätt att göra abort, fram till en viss graviditetsvecka i
alla fall, denna vecka varierar mellan olika länder. Den amerikanska
abortdebatten, som vi emellanåt storögt följer, har i det
perspektivet en intressant svartvit dimension där ena lägret anser
att alla avbrutna graviditeter från och med konceptionsögonblicket
är barnamord medan det andra lägret helst skulle se abort
tillgänglig och möjlig fram till den naturliga förlossningen. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">På motsvarande sätt varierar synen på
dödsstraff, dödshjälp, självmord, dödande i strid eller för all
del dödande av oskyldiga civila i krig. Ibland tycker man att det är
rätt, ibland fel. Inte sällan tycker samma personer att vissa
sorters dödande är absolut oacceptabelt och ondskefullt samtidigt
som andra sorter är komplett oproblematiskt. Liv som liv, men inte
mord som mord.</span></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Hanna Arendt har sagt att ondska är det
som fyller oss med självklar men outsäglig fasa – men det
intressanta är ju att detta varierar. Vissa religiösa blir lika
fyllda av fasa av en tidig abort som de flesta andra skulle bli av
det medvetna mordet på en gullig tvååring. Vissa människor ser på
vanvård i grisfabriker med extrem bestörtning, andra rycker
ointresserat på axlarna, ytterligare andra säger med bekymrat
rynkad panna att det där ser ju inte så bra ut. Vissa blev
förfärade över amerikanska soldaters kallsinniga dataspelslek med
skarpladdade vapen mot civila, andra blev förfärade över att
filmen där man kunde se detta läckte ut i offentligheten. I ett
land som Frankrike kallar man fortfarande mord på närstående
kvinnor för ”familjetragedier” – </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>crimes
passionelles</i></span><span style="font-family: Optima, serif;"> – och ursäktar
sådant dödande långt lättare än mord på okända på gatan. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Den fasa Arendt talar om sparar vi till
vissa sorters särskilt förfärliga övergrepp på människor, men
alla människor räknas inte alltid in. Hittills har det alltså
gällt människor. Jag håller det dock alls inte för osannolikt att
vi om inte särskilt lång tid kommer se på dagens industrialiserade
djuruppfödning och slakt som exakt den sortens bestialitet som
kallas ondska. Men också inom mänskligheten rangordnar vi, olika
efter olika värderingar, olika efter olika kulturer och sammanhang.
Rätten till liv är alltid med vissa förbehåll. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">En radikalt multikulturalistisk
värderelativistisk kritik mot rättigheter ger för handen att
människor med fel hudfärg eller religion inte kan antas ha samma
rättigheter som vi vita eftersom de inte riktigt har samma behov av
att fritt få uttrycka sig eller fritt få leva ut sin sexualitet
utan dödshot eller på annat sätt fritt få välja sin väg i
livet. Det synsättet är exempelvis praktiskt i flyktingpolitik. Då
kan säga att det inte är så farligt för Ahmed att behöva
hemlighålla sin sexualitet för att undvika tortyr eller dödsstraff,
eller så farligt för Amina att bli könsstympad eftersom det ju
händer många flickor i Somalia.</span><span style="font-family: Optima, serif;">
Då kan man låta bli att släppa in dem i valfritt västland och
ändå hävda sig följa de principer om universell humanism och just
mänskliga rättigheter som man säger sig utgå från. Praktiskt,
som sagt. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Även om jag inser det just relativa i min
egen definition av grundläggande mänskliga värden kan jag inte
godta detta. Jag må inte acceptera idén om rättigheter, men en god
stat drar inte upp den sortens skiljelinjer. Samtidigt är det lika
svårt, inte minst med det senaste decenniets </span><span style="font-family: Optima, serif;"><i>bellum
perpetuum</i></span><span style="font-family: Optima, serif;">, att se mänskliga
rättigheter-doktrinerna som tvingande i internationella relationer.
John Rawls ansåg att mänskliga rättigheter borde styra
relationerna mellan länder och att brott mot dessa var skäl till
internationella interventioner eller rentav krig: ”Mänskliga
rättigheter är en sorts rättigheter som spelar en särskild roll i
all rimlig mänsklig lag; de begränsar de rättfärdiga orsakerna
till krig och krigets utformning och de utgör också en gräns för
en regims inre autonomi.” Hur den sortens perspektiv har fungerat i
praktiken har vi ju sett rätt väl på sistone, men man måste medge
logiken i det. Om vi faktiskt på riktigt tror att det vi kallar
rättigheter just är rättigheter, hur kan vi låta bli att agera
när de kränks? Man kan självfallet gradera mellan rättigheterna
också i detta och tänka sig att det faktiskt finns en skyldighet
för omvärlden att ingripa i pågående folkmord men inte i
kränkningar av rätten till privat ägande, men också detta kan få
konsekvenser långt bortom ett eventuellt slut på dödande. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Av de ursprungliga lockeanska
rättigheterna</span><span style="font-family: Optima, serif;">
</span><span style="font-family: Optima, serif;">brukar liv och frihet sällan
diskuteras eller motiveras. I det rättighetsparadigm vi lever är
enigheten kring dessa värden (som sedan definieras som rättigheter)
stor och därför krävs sällan mer än rent performativa uttalanden
om rättigheternas själva existens. Äganderätten är det lite
annorlunda med, både förstås för att den i realiteten respekteras
mer än det vi skulle kunna kalla frihet i många av världens
länder, och för att viktiga politiska skiljelinjer sägs gå just
längs synen på ägandet. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">I den liberala traditionen ses
äganderätten som självklar, du har rätt till det du själv har
skapat eftersom du skapat det själv utifrån din egen person och
dina egna ansträngningar. Frukten av ditt arbete är ditt, så att
säga. Detta har bland annat fått moderna libertarianer</span><span style="font-family: Optima, serif;">
</span><span style="font-family: Optima, serif;">att påstå att skatt är
stöld, och att den nödvändiga nattväktarstaten hellre borde
finansieras genom exempelvis lotterier då människor ju frivilligt
ger upp sina hoptjänade pengar till en Jack Vegas-maskin men inte
till skattmasen. Det får andra liberaler att försvara långtgående
inskränkningar i människors personliga integritet för att
upprätthålla upphovsrätten, som de ser som en äganderätt och
därför essentiellt viktigare än andra rättigheter. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det här synsättet är ytterligt svårt
att kombinera med vad vi vet om människan. Äganderätten som
princip utgår från en människa som är sin egen orsak, sin egen
herre. Om den vi är i stället nästan helt beror på våra gener
och vår tidiga uppväxt, i vilken utsträckning kan vi då sägas ha
exklusiv rätt till det arbete som vi utifrån den person vi formats
till av andra klarar av att utföra? Kan en rättighet verkligen utgå
från varje enskild persons tur eller otur, i det genetiska och
uppväxtmässiga lotteriet? </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<br /></div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Ur ett lite längre historiskt perspektiv
är det svårt att inte se hur nästan all kapitalfördelning
någonstans bygger på våld, privilegier, på kränkningar av andra.
Vid väldigt stora kollektiva kränkningar, som det amerikanska
slaveriet eller fördrivningen av olika ursprungsbefolkningar,
försöker stater ibland att reglera sådant i efterhand. Det har
förstås nackdelen att även om alla som är ättlingar till slavar
kan sägas ha förlorat på den monumentala statliga kränkningen har
inte alla som inte är ättlingar till slavar vunnit på slaveriet.
Det blir en justering mer än någon definitiv rättvisa. Politiskt
och moraliskt kan man förstå det ändå. När det gäller
kapitalackumulering byggd på mindre självklara övergrepp är det
svårare att tänka sig detaljerade efterhandsrevisioner som inte
också i sig innebär nya svåra kränkningar. Som teoretiskt exempel
kan man självfallet föreställa sig det goda i en total global
kapitalutjämning, ett skapande av år noll med en jämn spelplan,
varefter alla kämpar vidare efter egen förmåga, men som idé bör
det knappast lämna teoristadiet. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Som David Hume skrev är det dock stor
skillnad mellan filosofi och vardag. Trots att det inte finns några
rättigheter bör den goda staten respektera värdet av det mänskliga
livet. Inom vissa förbehåll, med vissa undantag. På samma sätt är
frihet ett värde som den goda staten bör respektera och garantera,
av utilitaristiska skäl. Trots att jag inte kan se den moraliska
grunden till äganderätten är jag heller inte motståndare till
privat ägande. Ägandet har viktiga goda effekter, oavsett dess
filosofiska grunder. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.99cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Ändå tror jag att det är väsentligt
att gå bort från idén om rättigheter, och då inte bara för att
de saknar filosofisk grund. Rättighetsparadigmet blockerar all
diskussion, alla kompromisser. Det kan vara skyddande för den
enskilde mot övermakten, om man nu har det som kallas rättigheter
på sin sida, men det kan också skapa en unken ovilja till politisk
prövning. Om man har en evig och okränkbar rätt till något finns
ingenting mer att säga, inga lösningar att pröva mot varandra,
ingen verklighet att beakta. Detta har inte minst varit synligt i
diskussionen om upphovsrätt. </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.64cm; widows: 0;">
<span style="font-family: Optima, serif;">Det finns mänskliga absoluta värden, men
dessa är inte alltid förenliga. Hur ska man någonsin kunna ha
rimliga fungerande samhällen om alla dessa värden också är
absoluta rättigheter? </span>
</div>
<div style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; margin-top: 0.28cm; orphans: 0; text-indent: 0.64cm; widows: 0;">
”<span style="font-family: Optima, serif;">Luften över Jerusalem är tung av
böner och drömmar. Som i tungt industrialiserade städer är det
svårt att andas” skrev den israeliske poeten Yehuda Amichai, och
samma sak gäller här. Rättigheter är politikens motsvarighet till
religion. Precis som denna leder den i sina bokstavstroende beväpnade
versioner till krig och lidande.</span><br />
<br />
<span style="font-family: Optima, serif;">Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011. </span></div>
Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-70041565562325828462013-02-20T14:07:00.002+01:002013-02-20T14:07:46.031+01:00Ni borde läsa Nina Björk i stället:Ni upprörs över Marcus Birro och hans konservativa familjesyn, roas av hans påstående att barnen är kristdemokrater, och jag orkar inte riktigt engagera mig. Däremot var jag tvungen att slå upp och läsa om ett stycke ur Nina Björks senaste bok, som jag låg i badet i höstas och sträckläste under tårar. Jag provoceras ofta av henne, samtidigt som jag i stycken känner en sådan igenkänning att jag blir rädd. Man ska ju inte känna såhär, ingen gör det, det är omodernt, och enligt en parterapeut jag nyligen talade med, kontraproduktivt för en lycklig relation. Kanske är det så. Jag vet inte längre vad jag tror heller. Men under huvuddelen av mitt vuxna liv har jag i mitt rent personliga förhållningssätt till min relation känt precis såhär:<br />
<br />
"När skribenterna i skilsmässoantologin <i>Happy, happy</i> ska beskriva det goda i separationer är det tydligt att de inte bara har de moderna ideala egenskaperna utan även de ideala orden på sin sida. Lyckligt skriver de om "förändring, "utveckling", "frihet". De par som skiljer sig går enligt redaktörerna "vidare, framåt, mot oanade höjder", så vi får väl anta att de som stannar i sina äktenskap snarare stagnerar, går bakåt och nedåt. De ord som Sveland och Wennstam häftar vid den frånskilda människan är desamma som häftar vid själva moderniteten. Vi går framåt, vi går vidare, vi utvecklas, vi förändras. Och vi <i>väljer</i>. De skilda kvinnorna vittnar och att de har vågat välja, att de aktivt och medvetet gjort ett val som leder till förändring och de känner glädje vid insikten att de fkatiskt besitter förmågan att på detta sätt ha makt över sina liv. Vi väljer naturligtvis även att gifta oss; vi står ju verkligen där framför vigselförrättaren och svarar "ja" - men <i>väljer</i> vi att fortsätta vara gifta?<br />
<br />
Jag kommer ihåg hur jag tänkte den första tiden när jag var tillsammans med den man som jag så småningom gifte mig med. Jag ville, bland världens alla män, välja just honom på nytt varje dag. Jag tänkte att inget perifert någonsin skulle få orsaka att jag ville ha honom - inget gemensamt boende, inga lån, ingen rädsla för ensamhet eller längtan till trygghet. Bara han. Nu, efter många år tillsammans, och med gemensamma barn, är det som om jag inte längre <i>kan</i> välja honom. Som om <i>val</i> vore ett klumpigt och främmande ord i sammanhanget. Han har liksom ställts utanför de valbara männen. Inte för att jag har gett honom ett löfte som inte vill bryta; inte för att jag vill vara trogen - jag <i>kan</i> varken välja eller vara otrogen. Om jag så skulle ligga med hundra andra män skulle jag vara honom trogen för att han har blivit mitt.... öde. Min historia, min tid, mitt liv. De negativa uttrycken för detta slags erfarenhet finns nära till hands. De står i vår gemensamma känsloordbok och har namn som osjälvständighet, instängdhet, rädsla, ofrihet. Men de positiva? De är inte lika lätta att hitta. Hur ska en kärlekshistoria där <i>val</i> och <i>frivillighet</i> inte längre är riktigt tillämpbara ord överhuvudtaget försvaras? Det är som att både de önskvärda mänskliga egenskaperna och de mest ikoniserade orden - val och frihet - står i motsättning till äktenskap."<br />
<br />
Det här är två stycken ur femte kapitlet i Nina Björks <i>Lyckliga i alla sina dagar - om pengar och människors värde</i>. Den borde ni läsa hela.Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-88968597795807836972013-02-15T08:38:00.001+01:002013-02-15T08:42:17.200+01:00Jag har inte blivit miljöpartistJag får frågan om jag blivit <a href="http://www.expressen.se/nyheter/timbuktu-tar-jobb-i-nya-mp-gruppen/" target="_blank">miljöpartist</a>,
och svaret är givetvis nej. Kollektiv som partier ligger som alla vet
inte riktigt för mig, jag har f ö redan hunnit oroligt skälla på mp och fråga
vad de egentligen vill ha av mig och försäkra mig om att jag inte kommer
tvingas in i en kollektiv åsikt utan möjlighet att anmäla avvikande
uppfattning. (För människor som känner mig är detta rätt roligt och extremt inte förvånande.)<br />
<br />
Däremot har jag mycket stort förtroende
för Maria Ferm, särskilt i frågor som på olika sätt rör migration och
jag tror att fler behöver fundera över hur vi ska kunna mota den
blossande rasismen och främlingsfientligheten, i synnerhet men långt
ifrån enbart muslimhatet. Gränserna förskjuts hela tiden kring vad man
kan säga, öppet rasistiskt hat etiketteras av stora medier om till
"islamkritik", också utanför extremhögern florerar ständig kollektivisering av
människor utifrån ursprung. <br />
<br />
I stora
värderingsundersökningar syns att svenskar i allmänhet är mindre
främlingsfientliga, mer toleranta och mer för invandring och invandrare
än de flesta andra länder. Vissa tolkar det som att vi alltså inte
skulle ha någon diskriminering, att de toleranta svenskarna t ex i stället måste välja
bort att anställa folk med fel hudfärg och konstiga namn för att de
senare helt enkelt är sämre och därför för dyra.<br />
<br />
Mycket tyder dock på att Sverige, trots den där toleransen, har rätt hög grad av
informell diskriminering, <a href="http://www.thelocal.se/46022/20130205/#.UR3dNuhJ7ow" target="_blank">här är bara ett</a> av de senaste (förvisso anedoktiska) beläggen, och vi har extremt hög grad av homogenitet i framträdande positioner. Det gäller för övrigt inte bara hudfärg, också människor som t ex anses för gamla (över 40) eller har fel eller alltför brokig utbildning eller arbetslivserfarenhet väljs bort. Vi gillar när det kommer till kritan i allmänhet inte olika.<br />
<br />
Som blond medelklass mitt i livet är det lätt att blunda för alla de privilegier man tilldelas. Det är lätt att tro att olika människors resultat bara beror på olika ansträngning, lätt att tro att den självklara upplevelse man har av att betraktas som individ, som blott ansvarig för sig själv, skulle delas av alla. <br />
<br />
Tyvärr är det en fullständigt unik erfarenhet, endast öppen för män med rätt hudfärg och social bakgrund. Jag hoppas att, tillsammans med Maria Ferm och de andra i den miljöpartistiska arbetsgruppen, kunna formulera några tankar om hur vi ska kunna öppna den möjligheten lite vidare, och kanske, om så endast på marginalen, mota både den öppna rasismen och den dolda.Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-28980254082235312282013-02-11T08:35:00.000+01:002013-02-11T14:03:44.045+01:00Såhär, <a href="http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/02/11/hat-som-inte-gills/" target="_blank">Sanna Rayman</a>, jag tycker att det är skillnad mellan att mordhota någon på riktigt och att göra det på skämt i ett uttalat satiriskt sammanhang i en serietidning, oavsett hur otrevligt det senare är. Jag tycker att det är skillnad mellan att skicka anonyma våldtäktshot och att skriva artiklar där man beskriver sina ideologiska motståndares åsikter på ett orättvist sätt. Jag tycker att det är skillnad mellan att kalla någon fascist för att man ogillar deras åsikter och att kalla någon en jävla hora som borde dö. Jag tycker till och med att det är skillnad i sig mellan att kalla någon en jävla idiot och en jävla hora.<br />
<br />
Det handlar inte om vänster eller höger, utan det handlar om att satir, orättvisa ledarartiklar och allmänt otrevliga tillmälen faktiskt är något annat än den vägg av sexualiserande aggression som riktas mot kvinnor i offentligheten just för att de är kvinnor. Inte för att de är feminister, även om det ofta gör det värre, utan för att de är kvinnor. <br />
<br />
Det finns absolut exempel på när sådant sexualiserat hat riktats från vänster till höger, det mest solklara är väl den porrnovell som journalisten och författaren Mustafa Can skrev om Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen, i vilken Can själv sexuellt satte Jensen på plats. Tilltaget var groteskt och det är fullkomligt obegripligt att ett sådant explicit uttryck för kvinnohat inte påverkat Cans fina mediekarriär det minsta. <br />
<br />
Ett annat är när någon hällde grisblod och skrev "Borgarhora" utanför bloggerskan Kissies ytterdörr. (Hon har sagt sig sympatisera med sverigedemokraterna.) Att Johanne Hildebrant, som Paulina Neuding skrev, får våldtäktshot av folk som kallar henne krigshetsare är definitivt i samma härad. Att Alexander Bard kallade en kristdemokrat fascistbitch? Nja. Under alla omständigheter är bitch i såfall ett större problem än fascist-delen. Att kalla någon fascist är, oavsett hur rättvist eller orättvist, inte sexualiserad aggression.<br />
<br />
Jag säger inte att det är oviktigt att män också får hot och hån, för det får de, inte heller att det är fel att se det större perspektivet där ett aggressivt nätspråkbruk och en konfliktsökande mediedramaturgi bidrar till att flytta gränserna, bidrar till att våldtäktshotare känner sig normala. Men jag tror att det vore bra om vi i alla fall helt kort kunde hålla kvar vid att tala om det specifika sexualiserade, könade hat som kvinnor utsätts för, för att de är kvinnor. I det specifika kvinnohatet ingår alltfrån sexualiserade, könade tillmälen och utseendehån, som inte bör förbjudas, till regelrätta hot, som polisen måste ta på mycket större allvar än de gör i dag. Näthatsbegreppet är i den meningen mycket brett.<br />
<br />
Om vi däremot breddar det, och breddar debatten, åt alla håll samtidigt och i diskussionen vill inkludera alla tillfällen där nån varit dum mot nån annan tappar man all möjlighet till skärpa. Allt som blir kvar är att alla borde uppföra sig lite bättre. Att ogilla en låt i melodifestivalen blir näthat. Som någon skrev i en opublicerad kommentar till mitt förra blogginlägg att "Badlands hyena sprider minst lika mycket hat som Avpixlat". För nej, det gör de faktiskt inte alls. <br />
<br />
<br />
<br />
<br />Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-74970251122901553312013-02-09T14:08:00.001+01:002013-02-09T14:22:03.546+01:00Hån är inte hat är inte hotOch så var hela relativiseringscirkusen i gång. Det ligger i begreppets natur antar jag, "näthat" är så brett och inbegriper alltfrån uttalade styckningshot till utseendehån och aggressiva tillmälen. Jag har blivit irriterad när människor försökt ta bort nät-aspekten av det, för att bara trycka på kvinnohatsbiten, både eftersom internet innehåller en mångfaldigandepotential som gör effekterna långt mer extrema och för att nätkulturen i sig på sina håll innehåller ett kvinnohat som man faktiskt måste ta tag i. Samtidigt är det helt essentiellt att begripa att det vi talar om är ett specifikt könat hat, riktat huvudsakligen från män till kvinnor, och kvinnorna angrips för och genom sitt kön, med sexualiserat hat, våldtäktshot, detaljerade hot om våld mot underlivet. Det betyder förstås inte att män aldrig hatas, eller hotas, men just detta, det som Uppdrag Granskning tog upp, handlar om hat mot kvinnor, för att de är kvinnor som tar större plats än hatarna tycker att kvinnor ska. <br />
<br />
Det riktar sig till kvinnor som valt offentligheten, men också, som fallet med Julia som kritiserade en 2pac-tröja på H&M visar, mot helt vanliga kvinnor som uttrycker en åsikt som hatarna ogillar. Det riktar sig mot kvinnor som tycker saker, som t ex är feminister och antirasister, men också, som hatet mot Anna Hedenmo eller mot Titti Schultz visar, om kvinnor som helt enkelt visar sig i offentligheten, som upplevs ha makt.<br />
<br />
Jag tror absolut inte att detta är något som skiljer vänster från höger. Vem som helst som umgåtts med vänstermän vet att de kan vara värre sexister än de flesta, och det vore uppriktigt intressant att höra om det hat och de hot som riktas mot exempelvis sd-kvinnor ser ut på samma könade, sexualiserade sätt som hatet som visades i Uppdrag granskning. Triumfar kvinnohatet över hela den politiska skalan? Jag skulle tyvärr inte bli förvånad. <br />
<br />
Det finns massor av andra djupare analyser att göra kring detta. <a href="http://portfreedom.wordpress.com/2013/02/07/hatet-vaxer-i-spraket/" target="_blank">Malin Nävelsö</a> skrev klokt om hur kvinnoföraktet samvarierar med att vår samtida hetstyckonomi, där konflikter ständigt söks hellre än reflektioner eller kunskap, bidrar till ett klimat där det känns naturligt att skriva att någon borde våldtas om hon t ex ogillar en tröja med en artist man själv gillar. Äh, det är ju bara text, äh, det var ju bara något jag sade. Givetvis finns kopplingar till ett generellt nätspråkbruk, där människor uttrycker momentan ilska, ibland rättfärdig, ibland inte, på ett sätt som man historiskt möjligen gjort i tal men inte i skrift. Och när man gjort det i tal har det inte varit ansikte mot ansikte med personen man avfärdade som ett jävla rikspucko, utan det har skett i privata sammanhang och tillmälena har aldrig nått personen det gällde. Själv skriker jag fortfarande emellanåt fullständigt otryckbara saker när jag läser tidningen på morgonen, men jag väljer mycket sällan att uttrycka mig lika ohämmat på t ex twitter. Visst kan jag vara hatisk eller hånfull, men inte på samma sätt mot specifika personer. <br />
<br />
Vi är ännu otränade i alla dessa olika sorters textlighet, vissa, som 2pac-tröjes-försvararna, tycker att text är mindre värt, att det bara är bokstäver, inte spelar nån roll. Andra, som personer som rycker konstiga tweets ur sitt sammanhang och publicerar i papperstidningar, tycks tro att all text tvärtom har likvärdigt allvar som vore det TT-telegram.<br />
<br />
<a href="http://storify.com/SasaOslo/manlighetens-lofte?utm_campaign=&utm_medium=sfy.co-twitter&utm_source=t.co&awesm=sfy.co_fEdH&utm_content=storify-pingback" target="_blank">Andreas Ericsson</a> skrev smart på twitter om det löfte om makt man tycker sig född till som man och om den bitterhet och aggression som kan följa på insikten att det där löftet för många inte var vatten värt. Det finns något mycket intressant där, som Susan Faludi utredde redan i Ställd för mer än tio år sen, sveket som många män upplever över att världen inte tillkommit dem som de föreställt sig, som de tycker sig ha blivit lovade. Det ursäktar såklart inte våldtäktshot mot kvinnliga programledare, men jag tror att det är i det där ressentimentet vi måste leta efter orsakerna till det här plågsamt utbredda fenomenet. <br />
<br />
Vad som däremot gör mig uppriktigt ledsen är de försök till relativisering som exempelvis <a href="http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/glom-inte-det-goda-fina-hatet_7901138.svd" target="_blank">Paulina Neuding</a> gör i Svd i dag. Hennes text kan sammanfattas med att vänstern är minsann också dumma och förresten så mordhotades Per Gudmundsson en gång i en serietidning. I en serietidning alltså, i ett uttalat satiriskt sammanhang. Sen blev det en likaledes satirisk uppföljning i sociala medier, där folk, visserligen som humor, slängde sig med rätt obehaglig revolutionsromantik.<br />
<br />
Man kan tycka att det var hur olämpligt som helst, själv tyckte jag t ex att det var tydligt över gränsen, men att jämställa det med att få sin adress utlagt på nazistsidor och få mail om att sagda nazister tänker sprätta upp dig från underlivet och uppåt? Jämställa det med att hatare anmäler dig till soc för att försöka ta ifrån dig barnen, som gjorts mot Åsa Linderborg? Med att bli hotad med våldtäkt och stening på facebook för att man ogillat en tröja? Med den medvetna hatuppviglan som sker hela tiden på sidor som Avpixlat?<br />
<br />
Texten hade kunnat handla om att hatet mot kvinnor är likadant oavsett politisk färg, det antyds i passagen om Johanne Hildebrant, vilket hade varit en viktig poäng. Jag vet att Paulina Neuding får en hel del hat från oliktänkande, det hade varit intressant att veta om det är lika könat, lika sexualiserande aggressivt som sånt man får som t ex uttalad feminist och antirasist. Men det får vi inte reda på, i stället blandas allting ihop, våldtäktshot med ovårdat språk, med satir, med att människor som ogillar ens åsikter skriver det i artiklar på ett ibland otrevligt sätt. Ingen analys. Kvar blir ingenting alls att diskutera mer än att ja, det var kanske dumt sagt av Alexander Bard. <br />
<br />
Det är väldigt ledsamt när det finns något så ohyggligt viktigt att prata om. Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-77835638252796184392012-12-21T12:12:00.000+01:002012-12-21T12:29:40.971+01:00I didn't know I was looking for ekonomisk förutsägbarhet until I found youDet här har varit ett vidrigt år. Det har också varit ett underbart år. Vid vissa tillfällen gick vidrigheterna och ljuvligheterna in i varandra så pass att det bara var slumpen som avgjorde om jag vid ett visst tillfälle panikgrät eller inte. Jag har gått från att nypa mig i armen och förundrat uttrycka min oerhörda tacksamhet över allt som varit mig givet till att tja, kanske inte ha så mycket kvar. Eller, jag trodde inte alltid det i alla fall. <br />
<br />
Det här var året när det totala hjärnsammanbrottet faktiskt fick mig att inse att jag inte orkade med den förfärliga arbetssituation som medievärlden erbjuder. Det gick bara inte längre att bli så illa behandlad, få så uselt betalt, arbeta så mycket, helt utan skyddsnät. Jag hade min första stora stresshopklappning hösten 2009, men eftersom jag saknat fast jobb och sjukförsäkring har jag aldrig kunnat läka, aldrig haft tid att återhämta mig. Så jag har jobbat på, men med den lågintensiva utmattningsdepressionen ständigt i bakgrunden.<br />
<br />
Under perioder har jag knappt märkt av den, som under det knappa år när jag hade ett välbetalt konsultuppdrag på deltid och samtidigt skrev min essäsamling. Då hade jag ekonomisk trygghet och framförhållning samtidigt som jag fick göra något intensivt intellektuellt meningsfullt. Då kunde jag hålla det stången. Sen upphörde konsultuppdraget och jag fick börja försörja mig som skribent igen. Då brakade det ihop. Igen.<br />
<br />
Jag skulle kunna skriva mycket om min skilsmässa från mediebranschen, men en sak är säker, så här i efterhand är jag faktiskt glad att Expressen sade upp mitt kontrakt. Man kan tycka vad man vill om hur och varför och det ironiska i att jag kanske hade sett mig själv som för bra för dem snarare än tvärtom, men om de inte hade gjort det är risken stor att jag hade stannat kvar ändå. Så mycket älskar jag ju ändå delar av det där jobbet, så viktigt har jag inbillat mig att just mitt bidrag till debatten varit.<br />
<br />
Som min terapeut som jag gick till i våras efter kollapsen sade efter att ha pratat med mig i tio minuter: "Du prioriterar plikt mycket högre än glädje?" Jag satt samtidigt förstummad över att jag aldrig formulerat det så för mig själv förut och över min oförståelse inför hur man skulle kunna göra på något annat sätt. Kan man det? Kan man sätta något över plikten att vara god, att göra gott? Jag inser förstås att andra gör det, men jag vet inte hur. Herregud, jag är som en relik från någon annan tidsålder. Ge mig ett svärd och en mantel när ni ändå håller på.<br />
<br />
Jag försöker dock lära mig. Jag försöker lära mig good enough, jag försöker inse att det inte hjälper någon alls att jag går sönder när jag försöker rädda världen. Jag har också tvingats inse, vilket jag tragiskt nog aldrig gjorde förut, att det inte bara är jag som drabbas när jag hela tiden offrar mig själv. Det funkar bättre som motmedel än något annat. Jag må villigt dagtinga med mitt eget välbefinnande, men inte gärna med dem jag älskar. Jag har gjort det de här åren ändå, utan att begripa det. Jag är så hemskt ledsen. Jag försöker vara klokare nu. <br />
<br />
Men det bra då, undrar ni kanske. Jo, det här var också året när jag fick stipendium från Författarfonden och därför kunde ha mitt livs första riktiga långa sommarsemester. Jag kan sannerligen vänja mig vid det. Det var också året när jag till slut faktiskt fick ett jobb, ett roligt, bra betalt, tillsvidareanställt heltidsjobb med sjukförsäkring och tjänstepension och betald semester och det känns som om jag vid 36 års ålder äntligen har tillåtits bli vuxen.<br />
<br />
Är det såhär det är att vara på insidan, frågar jag mig upprepade gånger, är det såhär det var tänkt att fungera? Jag har gått med i facket för första gången i mitt liv och jag vet inte om ni förstår hur konstigt och underbart det känns. Jag har haft en sjukdag! Jag har visserligen också sjukarbetat hemma flera dagar, men ni vet, baby steps.<br />
<br />
Det ligger något väldigt ledsamt i hur jag känner hur ångesten blir mer hanterlig med det fasta vanliga jobbet. Min inneboende skörhet och tendens till mentala bergochdalbanor finns visserligen kvar som alltid, men tar inte längre över, paralyserar inte. De är personlighetsdrag snarare än funktionshinder.<br />
<br />
För mig är det förstås inte ledsamt, jag har ju tagit klivet in på rätt sida. Men prekariatet breder ut sig, otryggheten omfattar allt fler, tryggheten allt färre. För vissa är det säkert inga problem, i alla fall inte emotionellt. Det finns solklara fördelar med att inte ha ett vanligt fast jobb också, helt ofrivilligt har det verkligen inte varit för mig. Man slipper möten och chefer, bara det. Men för många är det våldsamt nedbrytande.<br />
<br />
Jag visste inte ens om hurpass mycket. I didn't know I was looking for ekonomisk förutsägbarhet until I found you, honey.<br />
<br />Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-73242345446473658692012-10-16T18:20:00.003+02:002012-10-16T18:24:06.004+02:00Nya tiderJag sadlar om och blir statstjänsteman. På riktigt alltså, inte metaforiskt. Jag börjar den 19 november jobba åt Digitaliseringskommissionen, som är en offentlig utredning med ansvar att implementera regeringens digitala agenda. <a href="http://www.regeringen.se/sb/d/14375" target="_blank">Den digitala agendan</a>, som ärligen är rätt fluffig, handlar om sådant som öppna data, it-tillgänglighet och digitalisering av kulturarvet, och kommissionens uppgift är att ta allt det där tjusiga fluffet och få ner till konkreta åtgärder och verklig förändring. Min tjänst handlar primärt om kommunikation och att hålla ihop alla intressenter på området, men det är en liten grupp och eftersom jag kan sakfrågorna kommer det ingå en del analys också.<br />
<br />
Det känns jätteroligt alltihop. I åtminstone ett par år lämnar jag den till lika delar ystra och dystra frilanstillvaron och får lite stabilitet och normalitet i livet.<br />
<br />
Nu ska jag köpa en dräkt och gå med i facket.Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com21tag:blogger.com,1999:blog-13332745.post-43955036907366651642012-09-30T22:17:00.001+02:002012-10-01T06:55:34.492+02:00Straffet för öppenhet i öppenheten"Du borde kanske inte skriva så mycket om din ångest på twitter, nu
när du söker jobb." Jag har fått höra det av flera personer på sistone.
Jag skriver också just nu väldigt mycket om min ångest. Jag skriver inte
särskilt mycket om anledningarna till den, men de flesta som
läser mig inser sannolikt att det är rätt illa. <br />
<br />
Ytliga
bekanta hör av sig och undrar hur det är, om de kan göra något. Jag
svarar sanningsenligt att jag är tacksam för erbjudandena, men att jag
inte vet vad det skulle vara.<br />
<br />
Livet går sönder, allt fast förflyktigas. Hur man ska gå vidare och bygga om sig själv och sitt liv är ännu extremt oklart.<br />
<br />
Jag
har valt att vara rätt öppen med det, precis som jag var öppen med att
jag hade ett stressammanbrott i vintras, och ytterligare ett annat för tre
år sedan. De var på något sätt enklare, de flesta förstår vad det kan
göra med en att arbeta 60 timmar i veckan år efter år, utan semester
eller sjukersättning, utan ekonomisk trygghet, utan tillnärmelsevis
rimlig ersättning per nedlagd arbetstimme.<br />
<br />
Det roligaste
symtomet jag fick i den akuta situationen i vintras var tillfällig
dyskalkyli. Jag slutade bokstavligen förstå siffror och satt med
SCB-tabeller framför ögonen och kunde inte göra om siffrorna till kurvor
längre eftersom jag inte såg vilken siffra som var mer, och vilken
som var mindre. Jag har i efterhand fått reda på att det där inte är
lika bisarrt som det verkar, vid extrem stressöverdos stänger hjärnan
helt enkelt ner funktioner som den inte tycker är livsviktiga. Min
hjärna tyckte inte att jag behövde kunna räkna.<br />
<br />
Diskalkylin försvann på
ett par dagars vila, men många andra symtom kvarstod längre, och jag
betraktade väl egentligen inte mig själv som frisk förrän i försomras. Jag
behöver förstås inte säga att jag inte hade möjlighet att vara
sjukskriven under den här perioden, jag drog ner på arbetet bara, levde
på besparingar, utförde mest de jobb jag redan hade lovat. En enda
deadline var jag tvungen att bryta, på den stora text om tillväxt som
jag satt och jobbade med då när jag slutade begripa siffror. Det gick
bokstavligen inte att skriva den med det tillfälliga handikappet. Jag
skäms fortfarande, men redaktörerna var hemskt förstående.<br />
<br />
I
kultur- och medievärlden är det också rätt accepterat att vara och visa
sig svag. Det mesta tolereras av en konstnär, allt från missbruk till
psykisk sjukdom och allmänt svineri, men också för oss andra är ramarna
lite vidare. Folk kan vara lite känsliga, lite deprimerade, lite
känslomässigt obalanserade emellanåt utan att det hålls emot dem. Emot
oss. Det är något att vara mycket tacksam över.<br />
<br />
Så är
det inte på andra delar av arbetsmarknaden. Jag talar inte bara om den
friskhetsfascism som får arbetsgivare att införa slumpmässiga drogtester
för yrkeskategorier där det rimligen inte är en livsfara med en
påverkad medarbetare, hellre än att ta arbetsgivaransvar och faktiskt
försöka se människor och deras problem ändå. För jag tror att de där som
varnar mig för att twittra om min olycka har rätt.<br />
<br />
Jag
tror att det för många arbetsgivare i branscher utanför kulturvärlden är
ett varningstecken om någon öppet berättar om att de gråtit det första
de gjorde på morgonen. Om någon talar om tacksamheten över att det
åtminstone finns oxascand så att man kan jobba i stället för att måsta
ha en filt över huvudet. Om de ser det spelar det ingen roll att
personen bara missat en enda deadline på 15 år, eller ens att en viktig
anledning till den här personens ångest är att hen med spartaunsk
pliktmoral alltid prioriterat sitt arbete, sin effektivitet och sina
prestationer långt bortom vad någon egentligen skulle kunna kräva.<br />
<br />
Man
läser gråt och ångest och ångestdämpande och tillräckligt med röda
lampor tänds för att man hellre ska välja en arbetssökande som alltid
bara är lycklig på facebook. <br />
<br />
Det är ett förfärligt samhälle vi byggt tillsammans.<br />
<br />
Ett
skäl för mig att vara öppen i offentligheten med min sårbarhet och
sårighet är att jag inte står ut med den här rädslan för svaghet,
den här oviljan att acceptera att människor är människor och som sådana
fulla med hål och olycka precis lika mycket som med glädje och lust. Jag
blir arg och jag blir exalterad, jag blir kärleksfull och jag blir
bottenlöst förtvivlad. Måhända är mina känslor starkare än mångas, mina
svängningar snabbare, men jag är övertygad om att vi alla har alla de
här känslorna, och jag tror att samhället vore bättre om vi inte alltid dolde dem vi tror är opassande, om vi inte alltid utgick ifrån att personer som inte visar svaghet är säkrare kort än dem som gör det. <br />
<br />
Men ett av mina mål
just nu är att försöka rädda världen lite mindre och mig själv lite mer.
Och jag vill verkligen ha ett vanligt jobb nu, ett trevligt,
intressant, lagom stimulerande jobb där jag kan göra bra saker mot
rimlig lön och sjukförsäkring och semester och tjänstepension och där
jag genom att ingen annan regelmässigt kräver att jag ska arbeta hela
tiden kanske förhoppningsvis också själv kan inse att jag inte behöver
göra det. Om man bortser från den just nu pågående mer livsrelaterade
olyckan är jag också övertygad om att ett sådant jobb skulle hjälpa mig
att bli av med mycket av den ångest jag dras med. <br />
<br />
Så
jag anpassar mig. Jag försöker sluta skriva om gråt och ångestdämpande
och om att andas i fyrkant i timmar i sträck för att klara av att arbeta
utan att få panikattacker.
Jag får bli bättre att höra av mig direkt till dem som tycker om mig
snarare än att kollapsa inför främlingar. Jag har så svårt för det förra
bara, känner att jag tränger mig på, att jag begär saker, är besvärlig.
Det är lättare med dem som inte känner mig. Då får man ut något av
klådan ur bröstet i alla fall, utan att kräva något av någon. <br />
<br />
Detta
är inte hejdå. Jag kommer fortsätta skriva om sånt som mat och politik och
väldigt konstiga forskningsrön. Helt kommer jag väl heller inte kunna
dölja hur jag mår, det vet jag inte om jag är förmögen, men jag hoppas
ju också att mörkret just nu inte kommer vara för evigt. Kanske kommer jag
till och med någon
gång bli lycklig på facebook.
Isobel Hadley-Kamptzhttp://www.blogger.com/profile/08874208549862308061noreply@blogger.com15