Johannes Forssberg skriver om den rebellrörelse som ett antal av ministrarna kommer ur och två av mina favoriter, Sakine Madon och Fredrik Krohnman skriver om det bisarra livet i politiska ungdomsförbund under den fantastiska rubriken: "Ungdomsförbunden kan allvarligt skada ditt barn"
Däremot förstår jag inte huvudledaren. Särskilt inte ihop med Forssbergs krönika. Han skriver ju klart och tydligt att det handlar (eller handlade) om ett ideologiskt grundat uppror där staten inte (som i ex de konservativa eller reformistiskt socialistiska idétraditionerna) ses som a priori god. Ledaren däremot tycks hävda att rebelllustan bara grundar sig i en pubertal motvilja mot socialdemokratin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Skönt att se att det är fler som blev lite förvirrade av kombinationen huvudledare & Johannes bra text. Jag reagerade på samma sak.
kram
"Här hade vi ju en mängd personer som troddde att nu skulle det helt plötsligt bli som i Texas, och att de var vinnarna."
-Jan Stenbeck om stämningarna vid tiden för den borgerliga valsegern 1991. Janne visade snart vem det var som satte agendan, och att han int var rädd för att offra sina egna medspelare och direktörer. Historien upprpar sig?
fattar inte vad katrin snackar om.. det var ingen "nyliberal" propaganda.. det fanns ju inga värderingar i texten. det stod bara hur nyliberalerna uppfattade sig själva osv och vad det var. således ingen propaganda från vare sig isobel eller forssberg det står dig fritt att tycka vad du vill om 80-talets nyliberaler..
Katrine:
Om din kritik går ut på att nyliberalerna inte är revolutionära så är din kritik hyfsat ointressant. Förtrycket i samhället försvinner förstås inte bara för att Radiotjänst läggs ner och om vem som helst får öppna nattklubb, det är dumnaivt att tro att nyliberalismen stannar där. Men revolutionsromantik är inte så jävla häftigt och du lär nog inte få uppleva en stormning av riksdagshuset utförd av nyliberaler.
Jag har precis haft ett huvudet-på-spiken-moment. Katrine Kielos - "jag är sosse och feminist" - kallar fantastiska Isobel för "vännen". Oh my. Undrar hur lång tid det tar innan hon fattar att hon precis bevisat det jag sagt länge: det går inte att vara röd och feminist samtidigt. Jag tippar på aldrig. Och att skylla på sjukdom när man (Kielos) skriver i affekt känns ju också lite... rött. Puh-lease.
glöm allt jag skrivit, bara glöm, glöm, radera, borta, bara sjuk, ta bort mig.
/k
Katrine får kalla mig för vad hon vill och vännen är väl ett fint epitet? Jag tycker att det är synd att hon raderade sitt inlägg, inte för att jag håller med henne, för det gör jag verkligen inte, men jag tycker att man ska kunna vara oense och gilla varann ändå. synd också att jag aldrig hann svara för nu minns jag inte exakt vad jag tänkte säga.
Fast Isobel, min invändning hade ingenting att göra med om du tycker att det är okej eller inte. Det handlade om att någon som säger sig vara feminist i debatter använder uttryck som "vännen" till/om andra kvinnor. Jag tycker också att "vännen" är ett fint epitet - desto större synd att skämma det på det där viset.
Och att Katrine raderar sina kommentarer för att någon har en åsikt om dem talar för sig själv.
Skicka en kommentar