Jag åt lunch med min bror i dag. Det var väldigt mysigt. Det är inte varje dag jag äter lunch med min bror. Jag äter heller aldrig lunch med min mamma eller pappa. Jag äter aldrig lunch med min bästa vän. Min syster är lite vanligare på lunchfronten, men det är bara fram till i december. Sen flyttar hon också flera hundra mil bort. Nästan ingen av dem som står mig allra närmast skulle ens ha en chans att komma och krama mig om jag desperat ringde en natt och behövde dem.
Det finns få människor som jag är så gruvligt avundsjuk på som dem som har sina familjer i närheten. Jag vet att vi i postmoderniteten förväntas välja våra egna stammar och känna gemenskap över stora avstånd för att vi är borna kosmopoliter and all that. Jag tror inte på det för ett ögonblick. Jag vill ha min mamma här.
Det handlar inte heller om att just jag skulle må särdeles dåligt och därför behöva de traditionella gemenskaperna mer. Äh, jag mår inte sämre än att jag klarar mig. Det finns ju inget annat val. Enligt allt fler och allt större rubriker mår dessutom nästan alla dåligt numera, så unik är jag då rakt inte.
Jag förstår att alla inte har en så bra relation till sina familjer som jag har. I de fallen är det förstås skönt att kunna bryta sig loss och hitta ett eget avskilt sammanhang. Å andra sidan ligger det något så genuint sorgligt i den moderna människans dåliga föräldrarelationer. Jag ska inte skylla det på dagis eller för mycket eller för lite krav eller något annat enkelt, lättfattligt och förmodligen felriktat. Men i ett samhälle där en majoritet av alla unga män säger att de knappt känner sina fäder är det något som gått radikalt fel. Jag tror att vi måste börja fundera över var felet ligger innan ytterligare många generationer plumsar rakt ner i ångestens individträsk. Och jag tror faktiskt inte att lösningen ligger i fler flyktiga, självvalda gemenskaper. Kanske faktiskt exakt tvärtom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag känner igen mig i det där - ingen i familjen finns i närheten om jag vill spontan fika eller bara umgås en lördagkväll. Och så när man väl ses blir det så himla intensivt att jag nästan storknar. Det är klart bättre att ha alla i närheten.
Men å andra sidan så tror jag, appropå att unga män inte känner sina pappor, att man kan vara fysiskt nära någon att att någonsin lära känna personen i fråga. Och ibland har jag en känsla av att det gäller just pappor.
Ja. Vad ska man säga. Jag känner mig, trots alla vedervärdiga omständigheter, faktiskt väldigt glad som känner min far så väl. Även om vi inte ses eller hörs längre så känner vi varandra väldigt bra.
/Goesta
Well... du har familj i varje fall... Själv har jag usel kontakt med min far, ingen med min mor och (som tur var för det icke-existerande barnet) inga syskon begåvades jag med...
Det är lite kämpigt det där. Jag har inte superbra kontakt med mina föräldrar - inte heller väldigt dålig. Vi har tappat lite av det naturliga nätverket - det som vi också behöver när vi blir halta, lytta och sjuka. Vi skapar nya nätverk - men det är ju ändå inte riktigt samma sak. Jag är lyckligt lottad - jag mår väldigt bra. Jag vet också att när det kommer svåra stunder, när det varit svåra stunder - då står dem på tröskeln: familjen!
Skicka en kommentar