Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Sällan har ett trad-idiom känts lika bokstavligt. Ska man ge efter för gråten i halsen eller fnittret i mungiporna?
För Kjell Häglunds frustrande frontalangrepp är ju verkligt roligt. Men bakom de knivskarpa sarkasmerna ligger ett uppfläkt sår som det skär i hjärtat att betrakta.
Häglund var en gång i tiden en självlysande skribent. Det känns oftast avlägset numera, när han bygger många av sina snabbt hopslängda texter om höstens stiligaste sänggavlar eller tevenördarnas världsherravälde på en enstaka slentrianpoppig formulering. Men han har faktiskt varit någon vars ord man lystet kastade sig över.
Just därför blir hans i bitterhet indränkta välformulerade hånfullheter mot de nya ungarna i kvarteret så plågsamma. Häglund vet, precis som alla vi andra, att Björn kommer att bli en stjärna. Men till skillnad från många av oss vågar han inte se med glädje mot att det tänds nya ljus på mediehimlen. Så långt avstånd känner han uppenbarligen från sin egen forna briljans att ökad konkurrens blir ett hot och inte ett löfte.
Det behöver inte vara så, Kjell! Du kan ju fortfarande. Det visar väl om inte annat den här artikeln. Våga släpp räcket hos den där nerdekade inredningstidningen och kom ut och känn höstvinden i håret i stället. Jag vägrar tro att det är så tragiskt att det enda som engagerar dig tillräckligt är ilskan över ohängda slynglar på väg mot den stardom du en gång i världen så väl förtjänade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
24 kommentarer:
Läst i Sydsvenskan 11 oktober 2005:
"På nittiotalet blev recensionen och krönikan den nya litteraturen, den enda litteraturen. Men nu är det hög tid att börja skjuta av några kritiker och krönikörer. Börja gärna med mig.
BJÖRN AF KLEEN
journalist"
Skjutandet har börjat! Lär dig ducka, Björn! Spela inte martyr! Spela inte pajas. Skriv!
Gillar, dig Isobel, som står upp för en vän, även om er kulturblogg var i ytligaste laget.
Well, Kleen skrev för ett par veckor sedan en artikel i Expressen/kultur om Svenska akademien där han på allvar verkade tro att akademiledamöterna arbetade där. Och en sån kallar sig kulturskribent. Nej, då är det väl enklare att fundera över den egna navelns assymetri i bloggen...
Det har hänt att Kjell Häglund i kommentarform lämnat uppmuntrande, ja till och med mycket smickrande omdömen till helt vanliga, ja faktiskt helt okända icke-åttiotalistiska medeltrashbloggare som inte publicerar sig i exempelvis den näst största kvällsblarran eller någon tidning alls. Så underbar och motsägelsefull världen är! Eller är det nån som missuppfattat nåt här?
luv like ai baibiiiieee. kjell är väl faktiskt bäst på kärleken. fortfrande. i min lilla bostadsrätt slår "weird science" expressens kultursidor. med hääääästlängder. åh, kjell. bli bitter på riktigt. jag vill ha mer alfons åbergs pappa-storys. asså, läser du det här kjell???
Yep, jag läser. Som Staffan påpekar här ovan så diggar jag hans blogg. Jämte mängder av andra svenska bloggar. Och som jag skrivit i flera krönikor så ser jag bloggmediet som viktigare än pappersmagasinet, och som relevantare för modern journalistik. Jag läser tidningar för att jag måste; bloggar för att jag älskar det. Min krönika var bara ett angrepp på en viss svensk sturm-und-drang-bloggjargong, inget annat.
Jag tycker Kjells krönikor är oerhört uppfriskande i sin svada. Hur beskriver man stringent gläfsande utan att det låter som en contradiction in terms? Väl underbyggt och ystert lekfullt. En fröjd att läsa även när man inte håller med. Och hittils har han sannerligen inte sparkat på någon som ligger.
Jag håller med om att han borde lösgöra sig från sänggavlarna. Kanske en blogg?
Jag måste korrigera mig lite. Jag tycker visst att Kjell Häglund fortfarande skriver bra saker. Men tyvärr väldigt sällan så bra som han en gång i tiden gjorde. Det är faran med verklig briljans. Om det sedan kommer en dag när man inte längre orkar kämpa med varje skiljetecken blir texterna ohjälpligt så mycket sämre i jämförelse att de verkar närmast meningslösa.
Ja det var en väldigt underhållandekrönika, men lite väl smaklös emellanåt. Eller var det ett försök att vara lite bloggig som inspirerade till ovidkommande detaljer om Sigges farsa? För kritiken mot ytligheten i bloggar som Diagnos, navelskådandet som det kallas, är fånig. När jag skriver om Sigges urringning eller Ikas tweedblus är det fullt medvetet. Jag skulle kunna skriva om den enes författarskap och den andras grymt bra tidning, men då skulle jag göra anspråk på att vara djup och seriös. Jag tycker om barnbordet, där får man vara tramsig och lekfull. Kladda med maten, tugga med öppen mun. Kulturlivet i Sverige hör till det torraste jag kan tänka mig, alla tar kulturen på allvar. Det är illa.
Dessutom, vad är skillnaden mellan oss och "de vuxna"? Att de tror sig lämna något viktigt bidrag till världen med sina böcker och essäer. Att de vill att kulturen ska vara en fredad plats mot tabloidvärldens träsk av ytlighet och fördumning. Bokmässan är en av de främsta symbolerna för Kultur och jag är stolt över att ha varit där utan att ha tillägnat mig något finkulturellt alls, inte diskutera litteratur med någon och lyckas upprätthålla ett totalt ointresse för vad folk som var där sysslar med. Det är ett konststycke.
Fullt medvetet? Det påminner mig om folk som i tid och otid känner sig manade att påpeka att de minsann står för sina svinerier. Jag står för att jag är en mobbare, liksom.
Riktigt konstigt blir det när personen bakom denna rönnbärsfilosofi (såvida han inte var hemma hos Sigge och vräkte i sig pastaskruvar under bokmässan) i nästa andetag klassificerar den smaskiga lägenhetsdetaljen som ovidkommande.
I konsekvensens namn borde väl en sån uppgift betraktas som rena rama epifanin -- och behandlas därefter?
Givetvis. Hyckleriet i en ask. Svensk dokukultur i en laxsås.
Måste försvara Kjell och säga att han gett mig - okänd skribent - en chans, så det är inte alla ungtuppar han dissar. Och framgången är farlig och vissa har kanske fått för mycket för snabbt.
Detaljen om Sigges farsa var väl inte ovidkommande? Jag uppfattade den som meta-smart, i krönikans sammanhang. Sigges författarkarriär bygger ju på relationen till hans far, det var vad hans första bok handlade om, och jag minns tydligt intervjun i DN som tryckte hårt på det där att Sigge hellre sa "Klas" än "pappa"....
Hmmm, samtidigt som jag tycker att Kjell är vass och smart som få kan det vara värt att påminna om hur han själv reagerar när någon raljerar över hans tidning:
http://www.modernista.se/anna/entry.asp?ENTRY_ID=68
Inte minst hans åsikt om det olämpliga i att "trigga en obehaglig stämning" kan tyckas lite gåtfull med tanke på hans senaste krönikor.
"Detaljen om Sigges farsa var väl inte ovidkommande? Jag uppfattade den som meta-smart"
På vilket sätt är det metasmart att sprida rykten om att en hyresrätt är en bostadsrätt köpt av Sigges pappa? Det är ju bara dålig smak.
"Sigges författarkarriär bygger ju på relationen till hans far, det var vad hans första bok handlade om"
Det var inte hans första bok. Det var hans tredje bok. Han var rätt etablerad innan.
Hallå, vem är mobbaren? Det är stor skillnad mellan att blogga pikant nonsens och trycka elakheter under mediekritikens banér. Är det smaskigt med sånt? Jag tycker snarare det är hyckleri att angripa någons professionalitet som journalist och i samma artikel vräka ur sig saker som knappt Hänt Extra skulle anse journalistiskt korrekt. Dessutom har jag aldrig hyllat smaklösheter, tvärtom, så någon epifani är det inte tal om.
Jag tycker också det är märkligt hur man som bloggare bara kan göra fel. Det finns ingen som lusläser dagstidningarna och skriver ner varenda medioker artikel, örfilar skribenten och dissar hans morsa. Men bloggar man så får man skit om man är privat, skit om man är ytlig, skit om snäll och skit om man är elak. Av samma personer dessutom.
Se där, Kjell Häglund. Din "uppgift" om "den smaskiga lägenhetsdetaljen" börjar nu ta fäste, och inom kort kommer den att vara en "sanning".
Menar du att brottet som S hade begått för att förtjäna denna falska ryktesspridning var att bjuda en grupp journalister på middag under bokmässan?
Förklara hur du tänkte, är du snäll.
Jag tror i och för sig att man ska dela upp Häglunds drapa i flera subgrupper.
Sågningen av Björn har i alla fall jag extremt svårt att se några andra skäl för än rädslan för den nya unga stjärnan som kommer att ta utrymme från de gamla grånade inte-längre-lika-bra. Sådant är förstås mänskligt begripligt men också väldigt sorgligt. Framförallt för att det tyder på att Häglund inte själv tror att han kan skriva så bra igen som han gjorde.
Att säga, som han gjorde i det rätt obegripliga lilla svaret här i kommentarerna, att hans avsky gällde en viss bloggjargong, förvirrar mer än det belyser. Häglund gav ju bara ett enda exempel på en text av Björn som var dålig, Strage-intervjun i Sydis, och den tyckte jag var jättebra. De enda andra konkreta föremålen för hans motvilja gällde sådant som dels jag, dels Joakim Borda skrivit. Och eftersom vi inte blev påhoppade i texten får vi väl anta att han kanske tror att Björn spökskrivit dem.
Hatet mot Sigge är ett annat och egentligen ännu mer begripligt. Sigge är ju allt som de här 40-plus männen ur den allra första ironiska generationen aldrig kommer kunna vara. Vackrare än de ens vågat drömma om, skyltar ohämmat med en lycklig familj liksom med mindre lyckliga ögonblick i sin historia. Han skapar spontana band till människor hela tiden och skäms inte för att visa upp dem, är inte rädd för att visa känslor. Och är det något som de här ironiska männen är rädda för är det ju känslor. Sina egna och andras. Och här kommer en snubbe som inte bara inte är rädd själv. Han känns inte ens vid den där rädslan som kulturbyggande. Ni må försöka skydda er från allvaret med era sarkasmer och tuffa attityder, säger han. Jag är på riktigt. Vilket förstås också är ett bygge, men från helt andra grunder. I det bygget vinner man inte på att vara den roligaste mobbaren som får till och med offret att skratta med, trots gruset i munnen. Att då dra till med den där lögnen om lägenheten och försöka använda de såriga familjerelationerna mot honom blir bara det sista desperata knepet för mobbaren som insett att här finns någon som jag inte kan rå på.
"Vackrare än de ens vågat drömma om, skyltar ohämmat med en lycklig familj liksom med mindre lyckliga ögonblick i sin historia. Han skapar spontana band till människor hela tiden och skäms inte för att visa upp dem, är inte rädd för att visa känslor."
Nordkoreas Store Ledare? Nä Sigge, alltså.
Ursöta Isobel, det här sättet att beskriva ursnygge Sigge på är precis lika insinuant som urgullige Kjells lägenhetspåståenden.
Men om vi nu ändå ska generalisera: Sigge är precis som alla de här "40-plus-männen". Fast tio år yngre. Eller förresten ... kanske inte alls. Tänk om alla människor är olika, oavsett ålder? Och kön?!? Läskigt va? Ditt generationstjatande känns inte särskilt bra. Det är snarare lite obehagligt att läsa skönmålningar av vissa människor utifrån deras egenskap av "åttiotalister", likaså exempelvis etiketteringen av de vuxna människor som gör Gringo som "Gringokidsen". Lite gubbsjukt helt enkelt, hur mycket jag än hatar att använda såna ord. Förlåt förlåt förlåt!
Jag förstår faktiskt inte varför ni är så upprörda. Herr Häglund är inte så förtjust i Af Kleens penna, han tycker att karln skriver "ryckigt, fragmentariskt, utan vare sig research eller ro". Varför får han inte tycka det? Varför får han inte leverera syrligheter om fnissande mediegäng som äter pastasallad i grupp? Jag tycker det är befriande. Det finns hundratals unga, begåvade journalister i det här landet. Häglund är en omvittnad anhängare av många, men nu väljer han att markera avstånd. Det får han inte, tydligen. Istället bildar alla Af Kleens vänner hög på karln. Allt för att kväva samtalet och varje tillstymmelse till nyansering av en skribent som hyllats förbehållslöst sedan sin första formulering. Att kalla Häglund mobbare känns i sammanhanget nästan lite larvigt.
Kjell Häglund har tydligen upplevt ett rafflande drama under sommaren och hösten. Men det är ett drama som knappast någon bloggare kan känna igen sig i.
Man får gissa att han har upplevt det för att han inte läst på ordentligt. Då kan det lätt hända, att man ser drama där det egentligen inte finns nåt.
Möjligen har det funnits ett drama i Ola Larsmos och Johan Cronemans huvud. (Det är kanske deras artiklar som utgör hans källor.) Men inte i verkligheten.
De bloggare han talar om har ju knappast mytlogiserat om någon bloggelit i sina egna bloggar, tvärtom. Det är lätt att kolla, det har jag gjort.
Deras (Sigges, Isobels, Björns) bloggar handlar om självrannsakan och privata sorger och lyckor. Och de framhäver ofta okända bloggare som de tipsar om.
Däremot skrevs det tidigt långa upprörda artiklar om en mediabloggelit av Häglunds generationskamrater på DN, i texter som i den föraktfulla tonen påminde om Häglunds.
Kanske är det dessa artiklar som ligger till grund för det drama som Häglund tror har utspelat sig.
I sådana fall är Isobels tal om generationsklyfta relevant.
Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större. Heja Staffan & Johan & Kjell m.fl. Sigge Eklund som känslosam allvarsman? Haha. Pröva ytlig ulv i fårakläder.
Men Staffan, du verkar inte ha förstått min beskrivning av Sigge. Det är ju just att hans persona är så overkligt perfekt som är grejen. Och förstås extremt irriterande för dem som är lagda så. Jag känner honom inte väl nog för att kunna peka på de försonande dåliga dragen i den verkliga personen, men det är ju heller inte den verkliga personen som är intressant i det här perspektivet.
Däremot kan du nog ha rätt i det där med gubbsjuka. Ingen kan väl ha missat min förtjusning i unga smarta människor och jag är ju inte dummare än att jag begriper att de fyller något slags behov hos mig också genom själva sin ungdom. Om jag skulle psykologisera kanske det handlar om att jag själv alltid varit the wonder kid och att jag i dag älskar att se mig själv i ännu yngre och smartare varianter. Att hänga med folk som är tio år yngre än jag och ändå är, tja, vuxna och kloka och intellektuellt utmanande, blir ju också en underbar bekräftelse på att man faktiskt har kommit en liten bit på väg. Men i den där självbespeglingen och fascinationen inför att den som är så ung också kan vara så klok, ligger det förstås en risk att man förminskar dem man vill hylla. Jag håller inte med om att det skulle vara förminskande i sig att tala om åldrar eller att använda en viss jargong, men det kan vara det. Jag försöker akta mig så att jag låter bli, men jag lyckas nog inte alltid.
Jag vill ju också hoppas att min brist på rädsla för de unga begåvningarna handlar om att jag, åtminstone i goda stunder, är rätt säker på att jag nog kan skriva hyfsat väl själv och inte behöver oroa mig för egen del.
Det som Kjell sägerer "allt han skriver låter som om han är halvvägs ut genom dörren" är ju helt enkelt det nya manéret att fäkta med en penna, inlånat från London och Paris trendiga magasin. Och visst kan det var irriterande om det bara blir manér och det inte finns en röst eller en kunskap i botten, men Björnen verkar veta vad han ska använda den till och var det är andra verktyg som räknas.
vad spelar det för roll om det är hyresrätt eller brf? Hela meningen är ju ett uppenbart skämt, och en ironi över Sigges författarskap. Inte ens den mest korkade bokstavsläsare kan tro på allvar att Sigge fått en lägenhet av sin far på villkor att han slutar kalla honom "Klas".
Ingen skulle ta lägenhetsinsinuationerna på allvar om det inte var så att Kjell själv är en smula humorlös och bokstavsläsande när det gäller kritik. I alla fall från mitt håll var det en fortsättning på en tidigare diskussion vad gäller gränser för ironiserande och raljerande.
Skicka en kommentar