Nöjesdöden

Jag älskar Johan Croneman. Nu var det sagt. Jag älskar Johan Croneman. Han har en alldeles särskild sorts nästan alltigenom charmfull bitterhet som man i längden bara inte kan motstå. Och det gäller oavsett om man håller med honom eller inte.

I dagens tevekrönika, ännu ett litet mästerverk i genren, tar han upp den erbarmliga nutida nöjesjournalistiken. När jag får tid över ska jag skriva mycket mer om den. För i högen på köksbordet har jag senaste numret av Nöjesguiden och Rodeo och dagens På Stan. Och jag kan inte säga att jag vill läsa någon av dem, alternativt kommer ihåg något som stod i dem. Jo, jag kommer förresten ihåg Margrets och Rebeckas Jessica Simpson-artikel i Rodeo, som jag, om jag får vara lite ålderdomligt bitter själv, tyckte var väl tänkt men rätt illa skriven.

Var har den begåvade nöjesjournalistiken tagit vägen? För oss som vuxit upp med Pop och Bibel och Expressen Fredag och SvD City och för all del På Stan när den var bra (det fanns alltså en tid när man slogs om att få rätt fredagsbilaga först vid frukostbordet, barn) är dagens utbud en enda träskvandring genom dåliga texter och slappa åsikter. Jag har ingenting emot dokusåpafiering i sig, eller mot riktningen mot skvaller och läppglans i de allra bredaste nöjesprodukterna. Jag är ju som bekant galet svag för Ebba också. Men var finns det andra, det som behandlar lätta ämnen på ett smart sätt, som vi lärde oss i tidigt 90-tal? För, som fantastiske Martin Gelin skrev i sin blogg för ett tag sedan:

I konventionell media är man dock begränsad till två alternativ; antingen får man skriva det vanliga slabbskvallret (var kräktes Paris Hilton?) eller så måste man göra en gravallvarlig kultursidesanalys med akademikercred (vad betyder Paris Hilton?)

Kom nu inte och prata om Sonic och Litkes, eller ens om att Andres och Strage fortfarande skriver. Jovisst, och alltihop är väldigt bra och upplyftande på sitt sätt. Men den breda intelligenta nöjes och modejournalistiken och de nya rösterna saknas nästan helt.

Det är inte så att det inte finns intresse. Tvärtom syns ju inte minst i bloggsfären hundratals begåvade analyser och smarta uppfattningar om den sköna nya nöjesvärlden, och blotta konkurrensen borde göra att de allra allra bästa av dem började jobba på de halvbreda satsningarna.

Men nej. Där sitter de i yngre medelåldern som varit anställda så länge att de klarat sig kvar i de senaste årens nedskärningar (och som inte heller var bra nog eller initiativrika nog att ta avgångsvederlag för att de hade något kul som de faktiskt drömde om att göra) och som väl får göra den däringa ungdomsbilagan som vi ju måste ha. Och så piffar man upp med en ung arg invandrartjej på sista uppslaget. AAAAAAARGGGH. Okej, just det där handlade bara om På Stan. Och jag har inte ens läst dagens exemplar. Det säger en del om vad man förväntar sig av den.

Men Nöjesguiden har ju inte heller haft en intressant artikel på flera år. Rodeo hade smarta Martin Gelin om rockismen i förra numret förvisso, och man kan ana någon slags begåvning i den redaktionen. Moore-polaren Pause har faktiskt haft några bra texter också. Det blir intressant att se hur den funkar på lågprisbetalmarknaden.

Sedan finns ju som sagt Martins briljanta blogg. Och den klarar man sig rätt långt på. Och Anna Hellstens. Och jag vill läsa Marit Bergmans modetidning. Men resten är dött kött. Och det behöver faktiskt inte vara så.