Love at first sight. Nu pratar jag inte om de bedårande LAFS-flickorna utan om the real thing. Kärlek vid första ögonkastet. Det går en skiljelinje mellan dem som tror att det finns och dem som inte gör det.
Jag tror. Även om jag inte trodde skulle jag vilja tro. Och även om jag inte ville tro skulle jag veta att det fanns.
Det där överhoppade hjärtslaget när man ser in i varandras ögon och alla känslokanalerna är så vidöppna att han ser in i dig, genom dig. Han ser allting och accepterar det. Han ser allting och älskar det. Mellan er pulserar den där insikten, fram och tillbaka. Du ser allting och älskar honom. Det finns inget bättre.
Oftast är sådan ögonblicklig kärlek av amorös, erotisk karaktär. Det är underbart. Men hur ofta kan man ens teoretiskt få uppleva det? Förhoppningsvis varar ju den omedelbara kärleken för evigt. Eller åtminstone länge. Och utesluter därmed alla andra liknande känsloexplosioner.
Men någon enstaka gång är det vänskap stark som kärlek som sköljer över det allra första mötet. Någon enstaka gång ser man in i en annans själ och inser att om detta inte är på riktigt så är inget det. Och det finns ingenting att förlora. Inga liv rycks upp, inga såras i striden, inga lögner, inga krav. Sällheten i det mötet är oändlig. Värmen strålar ut i kroppen. Han ler. Du ler tillbaka. Vi hörs väl imorgon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
I believe.
/Goesta
Jag tycker att det är en, om inte väldigt, så iallafall GANSKA vanligt förekommande grej, det där med "ögonkärlek". Oftast så är det dock i form av två människor, båda upptagna på sitt håll, som plötsligt på några korta ögonblick upptäcker sig stå öga mot öga med en sann själsfrände (vilket i hastigheten kan misstas för kärlek), men som har tillräckligt med självbevarelsedrift och sund eftertanke för att INTE agera på det och istället få en vän för livet.
Eller ja, man skulle ju önska att det oftast var så.
Skicka en kommentar