Det här med bollar och män

Det finns en visst sorts kvinnlig slipprighet över män som håller på med sport. Den förekommer nästan ingen annanstans. Jag säger inte att den är värre än manliga kommentatorers höhöande över friidrottstjejers fysionomier. Bara mer uppseendeväckande just eftersom kvinnor så sällan är slippriga offentligt. Och kanske lite jobbigare för mig personligen, eftersom kvinnors intresse för till exempel fotboll antas inskränka sig till att beundra vackra mäns kroppar.

Inte för att det inte är en del i charmen. Förr i världen hade Canal Plus ofta en kamera i omklädningsrummet direkt efter match och där fick man se både det ena och det andra. Jag minns till exempel tydligt some full frontal nudity av Samuel Wowoah. Man kunde inte annat än bli imponerad. Sen slutade TV med de där direktintervjuerna framför nakna lagkamrater. Kanske för att någon insåg att det fanns tittare som såg den där yndiga kroppsligheten som i alla fall delvis erotisk. Kanske för att spelarna kände sig objektifierade. Det blev de förstås. Det också.

I dag hoppades jag annars få av en man kläderna av komplett asexuella skäl. Men Niclas Rasck frös och ville inte. Jag hoppas att han förstod ändå hur mycket vi älskar honom. Ett värdigt avslut för en av de allra finaste spelarna, en av de finaste människorna. När 14 000 sjunger "Niclas Rasck är nummer hundra" gång på gång begriper man att det här med sportens kommersialisering inte nått ända till våra supporterhjärtan. Vi älskar mest dem som älskar oss tillbaka. Legoknektarna kan vi hylla och sjunga för och gilla och vilja ha i laget. Men vi gör skillnad. Rasck var en av de största. Jag sörjer ibland att vi inte fick sjunga så för Markus Karlsson förra året. Han hade varit värd det.