Sigge utvärderar sitt bloggande. Det borde jag också göra.
Det som började på riktigt den första juni med trevande inlägg utan vare sig kommentarer eller läsare har kommit ända hit. Mina kommentarsrutor har blivit mingelplatser där man möts. Jag har blivit bjuden på sprit av folk som vill förekomma i mina bloggtexter. Människor jag inte känner har skrivit till mig om sina innersta sorger. Under dessa fyra månader har bloggen givit mig flera nya verkliga vänner och mängder av bekanta. Bloggvärlden har sin egen intimitet, där det plötsligt blir lätt att skicka iväg ett mejl till någon du aldrig någonsin träffat. Det händer aldrig i tryck.
Själv har jag otaliga gånger lagt upp mitt åter nyskivade hjärta på bloggbänken och i utbyte fått tårar rinnande från okända kinder som tröst. Om ni visste vilken tröst det är. Inget blir kanske egentligen bättre, men trycket lättar ändå av insikten att det jag går igenom kan hjälpa någon annan. Det blir lite lättare att andas då.
Men bloggandet sätter i gång så mycket. Hur kommer det att kännas på lång sikt att ha utlämnat sig så komplett? Vad kommer det att göra med min sorg, med den tid som förhoppningsvis kommer efter sorgen? Nu ska man inte överdriva det absolut autentiska. Jag redigerar mig själv här likaväl som i tryckta texter. Hela mitt jag får inte plats på de här raderna. Här finns "Isobel". En person som är till förvillelse lik mig och vars känslor på det stora hela är mina. Men ändå en annan.
Skulle jag öppna mitt bröst lika hämningslöst om det som blottades var något mindre ädelt tragiskt än ett dött barn?
För det ni tycker påverkar mig. Kanske för mycket. Kommentarerna kommer in förbi de där skyddande citationstecknen, statistiken som visar antalet besök stressar mig mer än jag kanske vill erkänna. Varför läste ni inte detta? Varför kommenterades inte det här? Jag är en entertainer, vill roa och förtjusa. Behövs lite mer elände stoppar jag in mer elände. Fast så kan jag ju inte tänka. Det är ändå mitt känsloliv vi pratar om. På något sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Personligen har skriver jag främst i den urgamla termen av att ha något att se tillbaka på i framtiden. Har ett väldigt bra minne, men att läsa något jag skrev direkt i stunden av en händelse för några år sedan är obetaltbart och inget som man kan minnas till fullo.
Att folk ska se en / lära sig något / kommentera är sekundärt till minnen man kan ha åt sig själv. Enligt mig dvs.
"Hela mitt jag får inte plats på de här raderna. Här finns 'Isobel'. En person som är till förvillelse lik mig och vars känslor på det stora hela är mina. Men ändå en annan."
Mycket vackert skrivet. I alla möten, inte bara i bloggen, är vi alltid förvillande lika oss själva. Så är det bara. Tragiskt kanske, men tänk, Isobel, om du plötsligt en dag är fullständigt lik dig själv. Inte ens du själv hade orkat läsa den texten. Så fortsätt du att vara förvillande lik dig själv. Din blogg är fantastisk.
Har läst men inte hittat något utlämnande privat känsoliv alls, bara formidabel formuleringsteknik.
Detta är menat som beröm som jag naturliktvis inte har rätt att utdela, lika lite som jag kan ta mig rätt att utdela kritik.
Mitt problem är att Du blev en sån där blogg som man maniskt läser utan att det egentligen finns det minsta intressegemenskap. Men kanske kan man få en del förståelse och kunskap för de uppväxande.
kas
Och där sammanfattade du vad jag ville säga. Varför jag bloggar. Så nu behöver jag inte. Kan inte.
Det här: "Behövs lite mer elände stoppar jag in mer elände" är alltför sant.
Varför gör man så? We aim to please, liksom. Hmm. Har man fått för få comments så river man ut liet av hjärtat för att få fler. Obehagligt.
Tack för senast hursomhelst.
/Goesta
Å, tack själv! Jag är rädd att jag försummade er lite för att lyssna på Mattias Göranssons Martin Dahlin-anekdoter, men de var å andra sidan hysteriska. Jag är glad att ni hade det roligt.
Bra insikter nu har kommit till!
Jag är också stressad över kommentarer och besöksstatistik. Varför läser folk och vad är det som kommenteras? Mest fruktar jag mail. Eller nej förresten, en elak kommentar direkt på bloggen är mer stressande än ett mail, kommentaren måste tas bort illa kvickt så inte mamma och pappa blir ledsna över hur folk trakasserar mig.
Jag har aldrig fått en mail... buhuhuhu ... huhu.
Men visst fan, jag har ju ingen offentlig mailadress ute, kan det vara så enkelt?
Menar ni verkligen att folk MAILAR er, pågrund av bloggen? Och vice versa?
Absolut. När jag precis hade börjat skriva om sorghelvetet fick jag mail från hundratals snälla människor som jag inte känner. Och jag kan på rak arm räkna upp minst fem personer som jag lärt känna på riktigt riktigt efter att vi först läst varandra på bloggen. Bloggen är den nya nätdejtingen.
Det intima tilltalet gör att vi tror att vi känner varandra. Och på ett plan gör man förstås det också. Det är lätt att det blir riktig vänskap på en gång eftersom man redan dykt på djupa ärlighetsnivåer tillsammans.
Det var förstås en av anledningarna till den speciella känslan på den där berömda pastasalladsmiddagen hemma hos Sigge, där människor presenterade sig med sina bloggnamn. Delvis fiktionaliserad närhet gick över i verklig och man visste knappt var det ena började och det andra slutade.
Skicka en kommentar