lördag, oktober 08, 2005

Jag vill helst inte gå sönder mer nu

Det är inte bara jag som har ångest. Det är inte bara jag som gråter på nätterna i stället för att sova, inte bara jag som dricker för mycket och hänger med för söta killar för att hantera meningslösheten, inte bara jag som längtar efter en enkelhetens lycka som alltid tycks strax bortom räckhåll. Där ljög jag förresten. Den verkar längre bort än så. Snart ser jag den inte ens längre.

Långsiktiga ömsesidiga beroenden. En av mina allra klokaste vänner har det som grundtips för den mänskliga lyckan. Man måste både klara av att älska och låta sig älskas, både behöva och vara behövd.

Jag har inga problem med att visa mig svag längre. Hur skulle jag kunna låta bli att visa mig svag? Ångesten förstärks tusenfalt av att tryckas tillbaka. Det låtsat starka är det sköraste som finns. Jag vill inte gå i tusen bitar. Så jag gråter öppet i stället.

Behöv mig lite tillbaka då! Det ömsesidiga måste finnas där. Både bli omhändertagen och ta hand om på en gång. "Jag behöver ingenting" säger nån. Jag vet inte hur man låter bli. Jag vet inte hur man kommer nära den som inte behöver.

Men jag har ju nästan allt redan. Ändå räcker det inte. Ångesten skapar sitt eget utrymme mellan oss. Där bor den in sig och sträcker ut. Tänker inte flytta på sig i första taget. Ler milt överseende åt våra fåfänga försök att komma runt, att nå varandra trots allt. För det går inte. Inte just nu. Kanske senare. Jag vet bara inte hur jag ska klara mig tills dess.

(Här är en till fin text om att inte alltid må toppen.)

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ge inte upp! Har inte varit just där ni är (det har ju ingen egentligen), men konstigt men sant handlar det bara om att bestämma sig.

Isobel sa...

Jag hoppas att du har rätt. Jag vill verkligen tro det.

insolens sa...

Åh, jag har snuddat vid denna blogg någon gång förut om jag inte missminner mig men denna gången fångade du verkligen mig med den här texten. Det känns som om du formulerat det som andra försöker säga när man känner sådan där pickande ångest som inte vill försvinna utan nästan intill gror in i en. Flera sanningar i ett relativt kort blogginlägg. Nu ska jag försöka leta reda på dig på expressen också och läsa mer. Jag tar mig friheten och länkar till dig, hoppas det är okej?

Anonym sa...

Jag skrev orden jag vill inte gå sönder mer på google och kom till dig. :) Gudars vilket fint inlägg... jag önskar att jag är mer behövd än vad jag vet om.Tack för en vacker text.