fredag, oktober 21, 2005

Å, å Alexandra

Jag gissar att ni läst gårdagens vidaregranskning av Pascalidous journalistiska värv. Solklart plagiat förstås. Inte värre än vad Peter Borgström gjorde i DN, men det lär nog inte tystas ner lika effektivt som den kopieringsskandalen.

10 kommentarer:

Max sa...

Hon hade ju kunnat skriva nästan samma artikel - om hon bara inlett med "Jag såg en väldigt intressant grej i LA times, så här funkar det...". Men istället står hon på sig. Det är ett grundläggande fel, alla informations- och kommunikationsläror säger "kryp till korset direkt", men pascalidou slåss.

Max sa...

Och jag blandar och ger ser jag nu när jag läser... jaja, ni förstår nog hur jag menar iallafall.

nick sa...

Jaja hon gjorde fel. Men varför blir det så stor grej av det här? Tror inte att det hade bliivit lika stor grej om det var nån annan. vad alexandra utsätts för tycker jag liknar mobbing. Läs hennes böcker istället. "Bortom mammas gata" är jättebra.

Anders sa...

"varför blir det så stor grej av det?" Därför att det visar hur mycket slit-och-släng journalistiken har fått bli på sina håll. Alexandra P är såklart inte den enda som verkar ta lätt på det där med att tänka själv innan man skriver - många av de som skriver i Metro eller olika veckotidningar är knappt värda astt kallas journalister - men problemet visar plötsligt sitt tydliga ansikte.

Kort sagt: Om en känd krönikör med en egen spalt vikt för sig i tidningen och egen bildbyline varje vecka inte orkar tänka ut något eget, kanske inte ens orkar formulera sig själv, varför skulle jag ha förtroende för den personen?

Dan sa...

...och i kommmentarfälten på Resumé och Sourze häckar en massa killar som aldrig varit i närheten av en tidningsredaktion och postar unkna kommentarer, antingen "fan vad coolt, Alexandra har visat att det är tänket och benen som gäller, inte skriveriet" eller tröttsamma sexpåhopp som är precis vad Linda Skugge och andra bumkrade för. Väx upp, grabbar!

Isobel sa...

Det blir en stor grej för att det:

1. Är en stor grej. Man kan inte utge sig för att vara journalist och skriva av andra människors texter utan att berätta var man hämtat material från. Det är journalistiskt ohederligt. Faktiskt så enkelt.

2. Alexandra Pascalidou har just nu satt sig själv i en extremt svår situation när hon förnekat spökskriveriet med att hon själv minsann skriver och tänker ut varenda kommatecken (och eftersom jag vet vem den aktuelle spökskrivaren är vet jag att hon ljuger).

Det hade varit så lätt för henne att säga att "visst händer det att människor hjälper mig med faktaunderlag och att bolla idéer" om spökskriveriet så skulle alltihop ha försvunnit. Och med den aktuella LA Times-artikeln hade det varit busenkelt att nämna att "jag läste en så intressant artikel i LA Times...." precis som Max sa. Men hon gjorde inte det. "Alla kommatecken är mina egna" blev försvaret. Och från den höjden faller man hårt om sådant här avslöjas.

Att dessutom skrika om rasism och sexism när det gällde en så specifik sak som om hon skrev alla sina texter själv bidrog rimligen också till den allmänna irritationen. Alla vet att Pascalidou fått massor av fördelar genom sitt ursprung.

Att jag säger det innebär absolut inte att jag förnekar existensen av rasism och sexism i det svenska samhället i allmänhet eller medievärlden i synnerhet, men Pascalidou blev symbolinvandrare och i den positionen kan man tjäna på det man i andra lägen förlorar på. Det är en välkänd del av de förtryckande stukturerna att vissa i den underordnade gruppen upphöjs och gynnas.

Så när vettig, saklig kritik mot henne slogs undan som rasism höjde en del nog på ögonbrynen och undrade vad hon hade att dölja.

Och ja, visst finns det en medielogik i detta också om att riva ner dem man tidigare upphöjt. Så farligt är det att vara mediernas kelgris. Det gäller inte specifikt Pascalidou, men visst kan man tycka att det är obehagligt.

Jag har förresten läst Bortom mammas gata och tyckte att den var bra och läsvärd. Det handlar inte om huruvida Pascalidou kan tänka intressanta saker eller skriva väl. Det handlar om att hon verkar ha trott att det fanns genvägar för att slippa göra det själv hela tiden.

deep|ed sa...

Precis mina tankar om hur Pascalidou borde handlat. Att sedan re-writing och plagiat alltid ligger snubblande nära varandra är alltid ett problem vi skribenter har att jobba med. Det intressanta är snarare spökandet - alla använder sig av underleverantörer: varför skulle inte skribenter kunna göra det? Exempel: en Volvo är tillverkad av ett antal andra företag, det är i princip bara Volvo som sätter ihop sina bilar. Är det inte en Volvo då? Eller ta Nike. Hur många skor tillverkar företaget Nike per år? Noll. De tillverkas av underleverantörer. Varför kan inte information skapas på samma sätt?

eff sa...

Om det skrivna ordet ska behandlas såsom en fysisk vara, måste samma transparens finnas där. När det gäller fysiska varor så kommer inte Volvo vid frågan om de byggt allt i bilen säga "japp, varenda skruv är vår" ända tills nån verkligen kollar på, säg, sidorutorna och ser att de ju är tillverkade av en underleverantör varmed Volvo sätter stopp för all presskontakt och surar.

När det gäller fysiska varor är just transparensen nog snarare livsviktig för företaget som står som front för slutprodukten. Det ger nämligen en möjlighet att skylla ifrån sig om nåt går fel. Det innebär därmed också viss finansiell trygghet, eftersom man beställt en produkt med vissa kvalitetskrav från en underleverantör och lever den inte upp till kraven, ja, då får underleverantören hosta upp mellanskillnaden (PR-skadorna kan dock inte förminskas på detta sätt, möjligtvis marginellt)...

När det gäller texter är ju också frågan om vad som ska förmedlas. När det gäller kall faktaåterberättning kan det ju kvitta vem som skrivit det. Men handlar det om personlig vinkling av något slag kan man ju fråga sig vad spökskriveri då innebär. Det första jag tänker på är en känslomässig uppluckring av innehållet, eftersom allt inte är tänkt av skribenten som ensam 'frontar' texten. Att all text som skrivs inte är helt opåverkad av omvärlden kring skribenten själv är ju självklart, då få skribenter bott ensamma utan någon form av kontakt med omvärlden sedan födseln. Men det är ändå ett stort steg från inspiration hämtad från medmänniskor till spökskriven text, rent känslomässigt i alla fall.

Men det handlar ju till syvende och sist om vad en läsare vill att texten ska betyda för just läsaren själv. Bryr man sig inte om att texten varit legotillverkad så är det ju inte fel det heller. (Sade han diplomatiskt.)

Sedan kan vi ju börja diskutera kvasifilosofiskt om det verkligen finns någon text som är ny, då det rimligtvis har skrivits rätt mycket under århundradena, även om vi bara räknar in vad som skett sen Gutenberg snöt ur sig tryckpressen...

nb sa...

Väldigt pinsamt. Det övergår mitt förstånd hur man kan leva m sig själv vetandes att man är en rip-off; vad hände m stoltheten.

O.S sa...

Jo, kära människor. Ämnet börjar bli riktigt färdigdiskuterat känns det som va? Jag är nu, för förhasta sig vill man ju inte, övertygad om att hela krönikan är rippad. Och för detta kommer fröken P få betala. Men, för att tillföra lite bränsle, och fokusera på en detalj: det Max säger, om att krypa till korsen är självklart helt rätt och gäller alla, inte bara kriskommunikationsenheter. Tänk om det är kulturellt betingat??? Whooooow! Lite mer hetlevrat medelhavstemperament kanske förbjuder korskrypande. Amerikaner är inte heller bra på det, där ska det döljas in i det sista (I did not...have sexual intercourse...with...Ms. Lewinsky). Kan tänkas. ta fram person/kulturkännaren i er och tänk.