söndag, oktober 09, 2005

Vår obefogade rädsla för svaghet

Jag läser de spännande kommentarerna till Sigges bloggreflektioner. Det är tydligt att det vi nyförälskat trodde i somras om ett nytt samtalsklimat på bloggen var fel. The rice of niceness försvann visst snabbare än sommarvärmen. Bloggmobben skrev Johan Lundberg intressant om i svenskan för någon vecka sedan.

Ändå känner jag samma mänskliga värme strömma mot mig. Är det så att jag är sällsynt lyckligt lottad? Visst var diskussionen om Kulturbloggen delvis sårande, men de glada tillropen mångdubbelt fler. Visst får jag mothugg på politiska ståndpunkter här såväl som i vanliga livet. Men jag kan ta att man tycker olika. Det är ju vad diskussioner är till för.

Och när det gäller de svåraste frågorna har jag hittills aldrig stött på något annat än omtanke. Jag blottar ju halsen oupphörligen. Hur lätt vore det inte för den som ville att gå till attack?

Men detta är också en av de sanningar som jag värderar allra högst. Det är inte farligt att vara svag. Så indoktrinerade är vi i modernitetens ensamstarka ideal att vi tror att en stiff upper lip är den rätta hållningen, den enda möjliga hållningen till livets temperatursvängningar. Ett glatt leende, en iskall blick och mössan käckt på svaj mot en omvärld som bara väntar på blottor.

Men det är ju precis tvärtom. Aldrig får man så mycket kärlek som när man visar att man behöver den. Aldrig vågar människor komma så nära som när man villigt erkänner att man inte klarar sig själv.

Jag erkänner. Det fungerar inte alltid så. Vissa blir rädda för känslosvallet och springer åt andra hållet. Men de är rätt få. De flesta uppskattar att plötsligt känna sig behövda. Om man så bara behöver en riktigt hård kram.

4 kommentarer:

alter ego sa...

Du har nog rätt. Även om jag kan känna igen mig massor i bloggångesten, så har ändå bloggandet inneburit en personlig utveckling för mig. Jag gör liksom du, blottar strupen titt som tätt. Och upptäcker att det faktiskt inte är så farligt. Det finns många godhjärtade människor som ger sitt stöd. Men tyvärr mer så i bloggosfären än i verkliga livet.

Isobel sa...

Tycker du? Jag kanske kommer i kontakt med ovanligt snälla människor, men jag tycker nog att folk i allmänhet i verkliga livet också ger omtanke till dem som behöver. Inte alla förstås, men många. Fast kärlek från främlingar får man bara på bloggen.

Villervalla sa...

Ja, du sätter fingret på en springande punkt. Att man tror att man ska palla bära allt med exakt samma uppsyn.

Det finns dock högvis med killar och tjejer som liksom lever ut en massa misslyckanden bland bloggarna, kastar spjut för att de kan och för att de är tokgramse på att de själva inte kommit någonstans. Det är de som skriver sårande och elakt, jag följer dem lika mycket som jag följer skribenterna (skulle kunna rada upp ett tiotal signaturer på rak arm). Själv inbjuder jag inte alls dessa, eftersom jag inte är vitt och brett läst, jag bloggar i frid. Och du blottar dig själv (som jag uppfattar det) bara i avseenden som är så heliga för angrepp att inte den värsta hatkommentatorn skulle våga. Politiska ståndpunkter är ju som du säger inget man kan vara direkt känslig inför.

Kanske är de som lägger av drabbade på ett sätt som vi inte förstått?

alter ego sa...

Det offentliga med bloggen är både stärkande och sårande. Utan offentligheten skulle vi aldrig kunna få en dialog. Men med offentligheten utsätter vi också oss för att någon ska bedöma, och i värsta fall vara elaka med, våra tankar.
På bloggen vågar man vara mer personlig än på andra platser. Kanske också mer ogenomtänkt.
Det gäller även läsarkommentarer. De kan vara underbart tröstande, inkännande och stöttande. Men de kan också vara taskiga och ogenomtänkta eller rent av idiotiska.
Och som i verkliga livet är det dom hårda orden vi mest lägger på minnet. De uppmuntrande tenderar vi inte att tro på lika mycket.
Jag förstår definitivt de som får prestationsångest och/eller blir sårade av bloggandet.