Vår obefogade rädsla för svaghet

Jag läser de spännande kommentarerna till Sigges bloggreflektioner. Det är tydligt att det vi nyförälskat trodde i somras om ett nytt samtalsklimat på bloggen var fel. The rice of niceness försvann visst snabbare än sommarvärmen. Bloggmobben skrev Johan Lundberg intressant om i svenskan för någon vecka sedan.

Ändå känner jag samma mänskliga värme strömma mot mig. Är det så att jag är sällsynt lyckligt lottad? Visst var diskussionen om Kulturbloggen delvis sårande, men de glada tillropen mångdubbelt fler. Visst får jag mothugg på politiska ståndpunkter här såväl som i vanliga livet. Men jag kan ta att man tycker olika. Det är ju vad diskussioner är till för.

Och när det gäller de svåraste frågorna har jag hittills aldrig stött på något annat än omtanke. Jag blottar ju halsen oupphörligen. Hur lätt vore det inte för den som ville att gå till attack?

Men detta är också en av de sanningar som jag värderar allra högst. Det är inte farligt att vara svag. Så indoktrinerade är vi i modernitetens ensamstarka ideal att vi tror att en stiff upper lip är den rätta hållningen, den enda möjliga hållningen till livets temperatursvängningar. Ett glatt leende, en iskall blick och mössan käckt på svaj mot en omvärld som bara väntar på blottor.

Men det är ju precis tvärtom. Aldrig får man så mycket kärlek som när man visar att man behöver den. Aldrig vågar människor komma så nära som när man villigt erkänner att man inte klarar sig själv.

Jag erkänner. Det fungerar inte alltid så. Vissa blir rädda för känslosvallet och springer åt andra hållet. Men de är rätt få. De flesta uppskattar att plötsligt känna sig behövda. Om man så bara behöver en riktigt hård kram.