I går var jag på en rätt trist Resumé-tillställning. Not my regular kind of crowd, men jag skulle träffa några människor där. Jag skulle kunna säga något bitskt om kreatörer och ironiska frisyrer och tjejer med smala diadem och höga klackar och asdyra smycken som ska se hemvirkade ut och vita medelklasskillar som fortfarande har mössa inomhus (försvann inte det modet typ när robinson-jan hade den där stickade mössan ihop med badshorts i tropikerna?), men jag vill inte. Jag fylldes närmast av ömhet mot dem. Jag är inte ironisk. Jag gillar inte ironi.
Jag stod där och pratade med ursöta snälla gringo-Melina och ursnygge trevlige Mohammed. Plötsligt kom en kvinna fram till mig. Är det du som är Isobel, frågade hon. Jag sa ja. Vet du om att du är fantastisk, frågade hon. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag läser dig hela tiden och jag är så glad att du finns, sa hon. Jag kunde inte ens säga något. Jag log. Jag fick tårar i ögonen. Jag tog mig åt hjärtat som kändes som om det borde lysa rakt igenom kropp och kläder.
Ingen har någonsin sagt något så fint. Aldrig någonsin har en läsare kommit fram och gjort det så ögonblickligt obevekligt tydligt varför man håller på med det här. Jag var stum av värme och tacksamhet. Jag hoppas att hon ändå begrep hur lycklig hon gjorde mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Åhhh en sådan lycklig fredagshistoria, grattis!
Plus att du nästan fick mig att för en sekund ogilla ironi :)
Men du är ju fantastisk!
Jag säger det här och nu, för jag träffar ju aldrig dig IRL (vi har några gemensamma bekanta tror jag, men det har ju alla).
Förresten skulle jag inte våga säga det i verkligheten, jag känner mig ju som en stalker bara av att jag ständigt kollar om du uppdaterat din blogg. Jag läser ju till och med här varje dag trots att min sminkväska fylls på en gång vartannat år. Med IsaDora-grejer. Mitt fotbollsintresse är på om möjligt ännu lägre nivå. Och ändå.
Ja titta här, jag babblar ju nervöst och okontrollerat fast jag får skriva i stället för att prata. Isobel, du har en alldeles underbar blogg.
Men Isobel. Klart att du är fantastisk. Trots att jag haft chansen att tala om det IRL så har jag ju inte gjort det. Jag är inte lagd så, bara. Annars hade jag gärna talat om det.
/Goesta
*flinar åt beskrivningen av reklamare*
Men hallå, meningen var inte att tigga efter smicker i kommentarsfältet. Även om jag förstås blir innerligt tacksam och rörd. Jag är inte alls van vid sånt här.
Ni kanske tycker att det låter kokett eftersom jag skrivit så länge i tidningar, men honestly, nästan ingen säger någonsin till någon annan att de tycker att de skriver bra. Mina bedårande redaktörer säger snälla saker ibland och en gång har till och med Nisse Schwartz sagt att något jag skrivit var bra (och, ni kanske inte fattar vad det innebär, men som professionell bedömning är det ungefär så högt som man över huvud taget kan nå!), men generellt hör man väldigt lite.
Jag vet inte varför. Vi proffsskribenter förväntas väl liksom inte behöva det, eller nåt. Fast vi i själva verket är superkänsliga konstnärliga egon nästan allihop som behöver beröm mer än vi behöver syre.
Jag förstår. Nisse gillade en rubrik jag satte en gång. DET var stort nog.
Skicka en kommentar