Jag laddade för samtalet i flera minuter. En avstängd mobiltelefon och så måste man ringa det fasta numret. Bara för att riskera att mötas av en öm modersröst och tvingas säga: "Hej, är X hemma?"
Bara att säga orden luktar främmande pojk- eller flickrum och fnittrigt gravallvarligt hångel och arga pappor eller timslånga samtal med halltelefonens spiralsladd dragen in genom dörren som sedan stängdes så tätt det gick. Där låg jag på den grå trasmattan och höjde eller sänkte stereon med tårna (Höj på Somebody, sänk efter Master and Servant, höj sen ännu mer för att höra det underbara skrammelintrot på Blasphemous Rumours). Min stereo hade en stor rund volymknapp som man precis lagom fick grepp om med stortå och pektå. "Hallå, kan du inte gå dit i stället, jag behöver ringa" hördes till slut irriterat utifrån. Den jag nästan alltid pratade med bodde två gator ner.
Här finns en av nycklarna till så många kvinnors fixering vid barnafödandet som sätt att göra livet fullkomligt. Någon gång till vill vi få uppleva den där totala närheten, den kompletta sammansmältningen och mänskliga symbiosen som det innebar att som 14-åring flicka ha en bästa vän.
Det gäller mig också. Det finns något så förmätet i att peka på strukturer men själv hävda sig stå över och utanför dem. Jag står inte över något. Jag ser alla strukturer och lever under dem, i dem. Själva seendet är ändå en tröst, antar jag.
Sen svarade han själv. Så jag fick inte förflyttas till de ljuva vidriga tonåren just i dag. Jag blev lite besviken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar