Jaha. Nu slutar Björn och Karin också. Det blåser kallare. Och fina fina Hanna skriver vackert om sin bloggångest.
Deras bloggslut skiljer sig förstås åt. Karin och Björn har andra arenor att skriva i och lysande välförtjänta mediekarriärer i full galopp. Hanna väljer att helt avstå från det offentliga skrivandet.
Men allt detta ställer ändå frågan. Varför skriver vi? Inte bara på bloggen, men också där. Den allmänna möjligheten till publicering har bara mångfaldigat de svårigheter och underverk som alla skrivande människor ställs inför.
Vad har jag för ett hål i hjärtat som jag tror att jag kan fylla med läsare? Nu talar jag inte primärt om min offentliga gråtgegga, den är trots allt ett än så länge begränsat inslag i mitt samlade skrivande. Men vad är det jag behöver så innerligt i den ständiga bekräftelsen i att skriva, publiceras, läsas?
Jag kan ju inget annat, kan jag säga. Och det är sant. Jag har fuskat i lite andra yrken med akut panikångest och förtvivlade kunder och förfärliga resultat som resultat.
Sätta ihop ord på papper med mening och tanke är jag rätt bra på. Och så kan jag laga mat, sjunga country, sy kläder och öppna champagneflaskor helt ljudlöst. Well, det var en nära nog total sammanfattning av mina talanger. Det känns som om skrivandet i dagsläget är det bästa kortet, rent yrkesmässigt.
Men här betalas ju inga hyror. Jag tror knappast heller på några metaeffekter, att rika redaktörer läser här och plötsligt inser min briljans och slänger stålar efter mig. I wish. (Om det är någon redaktör som läser detta och får en plötsligt lust att lägga ut betalartiklar på mig finns en mejladress under min profil. Jag levererar i rätt längd och rätt tid och oftast fullt läsbart. Förläggare är förstås också välkomna.)
Ändå skriver jag. Och jag har aldrig ens övervägt att sluta. Det finns något här som flyr när jag försöker sätta bokstäverna i rätt ordning. Jag är inte färdig med den här tanken. Jag blir nog aldrig färdig med den här tanken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Varför vi skriver?
För att vi inbillar oss att vi kan. För att vi inbillar oss att vi har saker att förmedla. För att vi inbillar oss att folk kan tänkas ta det till sig.
Tror jag i alla fall.
Personligen tror jag också att det handlar om morötter. Det är enklare att skriva med en morot. Vare sig moroten är pengar på kontot från Stora Tidningen, eller en stadigt tickande bloggläsarräknare.
Det är onekligen lättare att komma igång med en text, om moroten finns. Byrålådan är aldrig lika lockande. (Iallafall inte för mig.)
Skriva måste vi trots allt ändå, det är ett gift som alla vi bloggare mer eller mindre är beroende av.
Det är iallafall så jag ser på saken.
Skicka en kommentar