Totalt jävla mörker

Mina inlägg om friska morgonpromenader i frostig flora stirrar mig hånfullt i ansiktet. I går kväll kan ha varit sämsta vädret på hela det här året. Självklart var jag ute i eländet. Självklart känner jag mig lagom förkyld i dag. Självklart är det så jävla mörkt ute att jag på allvar trodde i flera minuter att det blivit något fel på väckarklockan när den ringde vid vad som borde ha varit vid fyratiden på morgonen. Det hade det inte.

Som i ett parallellt förvridet universum tillbringade P1-morgon uppemot en halvtimme med att diskutera sällskapsfåglar. "Men tänk om man vill åka på semester med sin nymfparakit till ett land utanför EU?" frågade programledaren upprört. Det här kan vara ett problem av gigantiska proportioner. Jag kanske bara har dålig koll på sällskapsfågelshabituéeternas antal oc styrka.

Höstens överdrivna arbetstempo slår plötsligt igen dörren rakt i ansiktet på mig. Nähä, ingen ledig helg sen i augusti, borde du inte veta bättre än så? Och är det ditt fel eller någon annans?

Så kom en artikel som jag slitit med i veckor tillbaka från redaktören med käcka tillrop, inte om att slipa lite språkligt eller ändra någon detalj, utan om att "resonera lite längre och djupare" på ett par punkter. Jag måste alltså börja tänka på eländet igen. Och djupare än sist. Fan. Att tänka djupare är inte ens med i truppen över grejer jag spontant känner för att göra i dag.

Den andra texten som väntar blir bara oformligare för varje dag och för varje telefonsamtal som slutar med att folk inte vill säga något alls alternativt hänvisar till någon som är på tjänsteresa till i januari. Deadline närmar sig. Jag har ingen aning om vad jag ens vill säga. Varför håller man ens på med det här? Just den frågan vill man helst inte ställa sig för ofta. Varför håller man ens på?