lördag, oktober 08, 2005

Hopp

I går när jag satt och åt middag kom messet jag väntat på. Mer än två dygn tidigare hade de åkt in till BB och jag hade börjat oroa mig. Kan det ta sådär lång tid? Kan det ha hänt något? En liten hård knut i mellangärdet annonserade att den satsade på alternativ nummer 2.

Men nej. I går klockan fem föddes han. Frisk och glad. Henry Morgan. Föga förvånande döpt efter Henry Morgan. Fast snart 20 timmar gamla Henry har ett annat efternamn också.

Jag trodde inte att jag hade det i mig att bli så glad. Jag var inte det minsta ädel och unnande när jag i våras vande mig vid tanken på att lille Henry skulle komma ett drygt år efter det lyckliga bröllopet. Jag hatar ju egentligen dem som lyckas planera graviditeter.

Så jag trodde att sorgen hade ätit upp allt som fanns kvar av generositet och förmåga att glädjas åt andra. För det är så jävla orättvist. Ändå strålade jag hela kvällen av lycka åt detta nyfödda gossebarn. "Det är bättre med orättvisa än att alla är olyckliga" sa jag. Och det var inte ens en efterkonstruktion eller ett försök att vara en bättre person än jag egentligen är. Även om jag förstås inte är så god egentligen.

4 kommentarer:

nb sa...

Jag tycker det är väldigt skönt att ens "godhet" (medmänsklighet?) kan överraska en så där. Hoppingivande och antagl det livet går ut på, eg.

Anna sa...

nej men? Jag har också en bekants vars bebis som föddes igår som heter Henry? Heter han något på W i efternamn?

Vilket underbart citat - nu börjar jag att gråta. Fast jag har ju en bebis nu. Men jag har lidit av stor bebissaknad tidigare - så jag vet. På ett ungefär.

Anna sa...

nej men? Jag har också en bekants vars bebis som föddes igår som heter Henry? Heter han något på W i efternamn?

Vilket underbart citat - nu börjar jag att gråta. Fast jag har ju en bebis nu. Men jag har lidit av stor bebissaknad tidigare - så jag vet. På ett ungefär.

Isobel sa...

Det är nog samma Henry, Anna.