En liten uppkastning i uppriktig prestationsångest

Först gick det så bra så bra och jag älskade mina karaktärer och jag skrev dialoger som gjorde att jag kände mig som den screwball-gudinna som jag annars bara känner mig som när jag umgås med en viss person och språket flödade och varje dag 10 000 tecken och nästa dag läsa igenom och jag behövde knappt stryka någonting utan fortsatte bara, jag var författandets eget TGV. Från april till häromveckan alltså.

Nu, för att fortsätta metaforiken, pratar vi snarare om ett illa tilltygat engelskt pendeltåg. Ni vet ett tag efter den där ogenomtänkta privatiseringen då dörrarna plötsligt öppnade sig under pågående färd och det blev minusgrader inne i tågsätet. När tågen alls gick, alltså. Här hemma står det pinsamt stilla.

Jag har sagt till min förläggare att jag ska lämna något innan hon går på semester, men om jag ska ha hela den narrativa bågen med, vilket jag vill, så måste jag sannolikt skriva tre gånger så snabbt under de återstående veckorna för att hinna. Det kommer förmodligen inte att hända. Jag blir så trött. Jag är dessutom förkyld. Snoret rinner och hjärnan är helt fokuserad på att ha ångest över eventuella prisfall på bostadsmarknaden plus förstås ångest över Tobias Linderoth, och det som blir kvar av mental kapacitet räcker knappt till att formulera blogginlägg. Nu måste jag snyta mig. Sådärja. Nu rinner inte snoret längre, rent faktiskt. Det är ett mycket litet steg i rätt riktning.

I min patetik googlar jag mig själv och upptäcker någon som älskade förra boken, vilket just nu mest ger mig ännu mer ångest. Den nya är inte alls likadan, jag kommer aldrig kunna skriva något liknande, så de som tyckte om den förra kan utmärkt väl hata den nya och då är man ju verkligen ett misslyckande. Någon annan tycker att min text i Könskrig var "undermålig". Jaha. Det blir jag ju också ledsen för, förstås. Sedan upptäcker jag att Resumé har skrivit om att Linna ska sluta och att jag och Sakine Madon ska alternera varannan vecka som fasta krönikörer på Expressens ledarsida. Det är sant. Det är åtminstone roligt. Sakine är otroligt bra och det var verkligen på tiden att hon fick en fast plats någon annanstans än på bisarra Stockholm City. Mikael Nestius är en djupt obehaglig figur. Han och Thomas Bodström toppar nog listan över personer i svensk offentlighet som jag tycker sämst om.

Förresten borde jag ha sagt något om FRA, jag hinner inte börja på tidningen innan lagen (sannolikt) klubbas och staten skaffar sig kopior på allas våra liv på internet. Alla sidor vi besöker, alla våra mail. Det är häpnadsväckande i sin totalitarism. Jag hoppas fortfarande på Annie och Federley, de vet ju båda två att de skulle ha starkt stöd inom centern, från sina väljare, för en nejröst, men de behöver ju två till med sig för att motstånd ska vara meningsfullt. Henrik von Sydow är för mycket karriärist, han säger öppet att han inte vill offra sin ställning i partiet för det här trots att han också säger öppet att lagen är huvudlös. Alf Svensson behöver inte bry sig om sitt parti längre. Birgitta Ohlsson har ändå inte så stora karriärmöjligheter i ett Björklundskt folkparti. Kanske Karl Sigfrid, han vågar ju onekligen frondera i fildelningsfrågan. Maila dem och ring dem. De bör få höra vilka hjältar de kommer bli för den svenska demokratin om de vågar rösta efter eget hjärta snarare än efter partipiska.

Själv ska jag återgå till att stirra på skärmen och snyta mig. Jag sade att jag var förkyld va?

The owls are not what they seem

Här ser man tydligt risken med bristande populärkulturell bildning.

Och du tyckte att det var dåligt för att han bara ville prata om längdskidåkning

Här är en kille som haft en hyfsat mycket värre förstadejt än så.

Alltså, vad är det för stort jävla fel på kvinnor? Jo, jag säger det i obestämd form plural, för det här är något sjukt som ligger i kvinnorollen, något som finns i bakvattnet av all den där formningen till mjuka, omsorgsgivande, underdåniga varelser. Jag vet att både män och kvinnor lika bär upp patriarkatet, men att ömma så särskilt för just den här vanvettigt förvridne onde patriarken tar det könsliga vansinnet till en ny nivå. Jag vet inte om det är värre än alla vanliga krav på dödsstraff eller stympning men hämndbegäret är åtminstone förståeligt som amoralisk princip. Eller vänta, jag ångrar mig. Jag förstår precis varför Fritzl-beundrarinnorna finns. Det är det som gör det så outsägligt sorgligt.

Bidrag som bidrag

"För min del kan vi däremot gärna behålla kungahuset ett tag till så länge vi snarast döper om även de socialbidrag som vanligt folk får till apanage."

Katrine Kielos säger det enda som behöver sägas om kungahuset.

Downshifting, den nya (deltids)hemmafrutrenden

Jag läser om Åsa, som säger sig ha hoppat av stresskarusellen och bara tar det lugnt med sina små barn. Alldeles bortsett från att jag helt delar hennes inställning till renovering och väggutslagning (och det säger jag i mitt homestageade hem) finns det vissa frågetecken som oundvikligt reser sig kring texten.

Den här familjen valde alltså att flytta från lägenheten i stan till ett radhus två mil bort, för att få ner boendekostnaderna och kunna jobba deltid. Två mil är rätt långt. Givet att de fortsätter att jobba (deltid då) inne i stan borde ju en rejäl bit av den sparade tiden gå åt till ökad restid. Som dessutom, för de flesta radhus två mil utanför stan, måste tillbringas i bilkö, åtminstone del av resan.

Eftersom det (självklart som det ju verkar ännu) är kvinnan som gått ner mest i tid (till 50 %) så får ju hon förstås ändå en del tid över, men mannen, som bara gått ner till 80 % kan ju utmärkt väl tillbringa längre tid borta från familjen än innan, när han jobbade heltid men bodde i stan.

Det går ju precis lika gärna att tolka berättelsen som att den här familjen ville bo i radhus med sina små barn och kvinnan jobbar deltid för att familjelivet ska funka på det sätt som de vill och mannen (vilket är ovanligt, det erkännes) också gått ner i deltid för att inte de ökade restiderna ska göra att han aldrig får träffa sina ungar. Det behöver förstås inte göra det till ett dåligt livsval ändå, om det nu är så just den här familjen vill ha det, men det låter något mindre modernt och medvetet än i den här artikeln.

Trying hard to look like Gary Cooper (Super duper)

Jag kom alltså på nionde platsen från slutet på den där resumé-listan över åsiktsmaskiner. För något år sedan fick jag en bättre placering än så på listan över Stureplans hetaste singlar. Utan att vara singel. Den bittra sanningen är förstås att jag inte har mer makt än så heller.

Sedan smet vi till Spymlan (som det visst inte ska heta längre) där de bland annat spelade en låt (den enda låten som finns?) med mannen med det fenomenala artistnamnet Taco. Erkänn att ni längtat efter den här:

Bär ditt värmeljus som den sista droppen vatten

Apropå homestaging och böcker tog jag den här bilden i en uppenbart stagead lägenhet vi tittade på (men inte köpte*). Ett oläst pocketexemplar. Finns det någon större möjlig nesa? Eller var det lägenhetsinnehavarna själva som lagt ut den och ville säga något om sina personer med just den här boken, precis som jag vill med min bokhylla? Kanske var deras eget ex alldeles sönderläst och därför hade de köpt ett nytt fint för visningen.

*Att vi inte köpte lägenheten berodde inte primärt på utplacerade Ranelid-alster. I vardagsrummet fanns för övrigt också prydliga travar av Residence med de karaktäristiska randiga ryggarna. Vår homestageare hade också med sig sådana, men jag vägrade. Hade jag velat ha sådana högar hade jag använt mina egna sparade nummer från den första tiden när tidningen var verkligt bra.

Sorgemusik för homestageare

Vi låg i sängen i morse och lade in yrkeskategorin homestageare i alla Lars Gustafssons boktitlar. En homestageares eftermiddag, Homestagearens tredje rockad, Sorgemusik för homestageare, En homestageares död. När jag drömde i med Den sällsamma homestagearen från norr kan man säga att jag vann.

Anledningen till vår besatthet är att vår lägenhet homestageas i detta nu. Det är en mycket samtida och spännande upplevelse. Jag har aldrig sett så många värmeljuslyktor i hela mitt liv. Nästan alla våra böcker är i ett förråd på Söder, ihop med vad som känns som de flesta av våra möbler. En enda bokhyla fick jag ha kvar och i den har jag självklart ställt upp böcker som korrekt ska avspegla våra personer. Där ljög jag en smula. De ska förstås avspegla dem vi önskade att vi var, i kombination med avväganden kring estetik och i viss utsträckning sådant jag arbetar med för ögonblicket och inte kan avvara. Bilden ovan visar den skönlitterära halvan av hyllan. Homestagearen ville sortera böckerna efter färg men där drog jag gränsen för vad jag kan stå ut med i förvridning av självet för att få ut några tusenlappar mer på lägenhetseländet. De har däremot placerat ut egna medhavda kaffebordsböcker av Conran och andra på lite olika ställen i lägenheten. Om jag inte redan hade packat ner alla mina egna liknande hade jag kunnat rekommendera den här.

De har också lagt upp lökar och citroner och gröna paprikor på ett fat i köket. Jag funderar lite över just det valet av grönsaker. Jag har aldrig upplevt gröna paprikor som särskilt snygga. Men jag vet ju inte vad som är gångbart på Stockholms bostadsmarknad.

När vi först bestämde oss för att anlita den av mäklaren rekommenderade firman kändes det som att sälja sin själ. Jag föraktade mig själv och den piffiga kvinnan som kom och bedömde våra tillhörigheter. Hon gillade våra tavlor. Alltid något. De som ännu efter ett år i lägenheten står lutade mot väggen i två högar, alltså. "Antingen betalar vi eller också måste du lägga ner tiden på att planera och fixa själv." sa S.

Ställd inför det valet blev det homestageing. Om jag ska tänka på något som inredning vill jag hellre göra det i lägenheten vi faktiskt ska bo i sedan. Där har jag redan planerat för en väggfast specialbyggd bokhylla och om vi ska ha råd med den är det bäst att den härninga homestagingen lönar sig. Ni märker att jag gärna använder själva ordet. Det ser vidrigt ut avstavat på svenska, men det är något så roligt med det samidigt. Historien med homestagearen. Herr homestagearen själv. Det senare stämmer inte könsligt. Alla homestagearna vi träffat är kvinnor.

Det är en viktig del i mitt förakt förstås. Jag är inte opåverkad av strukturerna. Arkitektur är fint, inredning fult, homestageing komiskt. Kombination av krass materialism, girighet och kvinnligt fjams placerar alltsammans lägre än det mesta andra. Jag kämpar med mina dubbla känslor. Nu vill en av dem lägga en pläd på min arbetsstol. Jag lär återkomma i ämnet.

Tillägg: Vi glömde Homestagearen Brumbergs sista dagar och död samt Homestaging över ett tema av Silfverstolpe.

Det blev alltså Anna

På ett stormöte just nu på Expressen berättas att Anna Dahlberg blir ny politisk redaktör . Hon och jag är alls inte överrens i alla frågor, men det är på alla sätt utmärkt person. Karin Olsson, som jobbat på expressen.se, blir redaktionssekreterare.

Samtidigt slutar Ann-Charlotte Marteus på ledarsidan och blir i stället politisk chef på allmänna nyhetsredaktionen. Det är tragiskt för ledarsidan, eftersom Ann-Charlotte är Sveriges bästa ledarskribent, men jag förstår mer än de flesta behovet av att röra på sig och göra något annat efter ett tag på samma plats.

En viktig fråga inställer sig dock. Varför i all världen har det tagit såhär lång tid att få klart? Fem månader har Expressen varit utan ordinarie politisk redaktör. Det är pinsamt och det antyder något om hur viktig tidningsledningen tycker att opinionsmaterialet är.

Riktigt enkelt

Den här tidningen hittade jag på Presstop i Västermalmsgallerian häromdagen. Den handlar om städning och andra angränsande områden, som t ex hur man får ihop sitt liv, sin sömn och sina kemtvättspåsar. Jag kände ett begär så starkt att jag inte kunde slita mig från den förrän min kille påminde mig om att jag ett par dagar tidigare hade hittat en torkad pastabokstav i håret och inte kunde minnas när min son senast hade ätit pasta och följaktligen inte heller visste hur länge den hade suttit där. Det var ett versalt E.

- Men just därför, sade jag förnärmat.
Att vi på fullaste allvar känner att vi inte orkar packa undan lille S:s urvuuxna kläder utan låter dem ligga i ett berg i den oanvända spjälsängen eftersom vi ändå letar efter en ny lägenhet, och att nivån i undanplockning ligger på att det inte ska finnas något på golvet eller på lägre ytor som en 11-månadersunge kan skada sig alltför allvarligt på står inte på något sätt i motsats till att vilja lära sig allt om skoblock.

Ett litet inlägg av oändlig beundran

Jag skulle kunna skriva det ungefär en gång i veckan, det är i alla fall så ofta jag tänker på det, men det skulle möjligen verka lite för devot. Alldeles särskilt som jag också är en inte helt liten smula rädd för henne. Men Annina Rabe är en av mina idoler. Det har hon egentligen alltid varit, men på sistone har jag tänkt på det ännu mer än vanligt. Först det där med ruccola-peston och döden, vilket inte bara är det bästa matrelaterade citat jag hört på flera år, utan också en så träffsäker beskrivning av vår tid att det nära nog manifesterar den platonska idén bakom själva begreppet populärkulturell samtidsbevakning. I dag följer hon så upp med det här om Tideman och frilansångesten.

Om världen vore rättvis skulle Annina aldrig någonsin känna att hon blev omkullsprungen eller tänka på risken att bli gårdagens dagens rätt. Det är mycket sorgligt att världen inte är rättvis.

Ingen människa är illegal

Det är egentligen makalöst att en person så kan dominera den tunga politiska journalistiken. Men Maciej Zarembas artikel idag om perspektiven bakom, och de moraliska effekterna av, förslaget att illegala/papperslösa inte ska få utnyttja sjukvård som inte är ren akutvård, är helt enkelt strålande. Jag försökte visserligen argumentera för samma ståndpunkt när vi diskuterade saken på Expressen, men jag hade inte tänkt lika långt, vågat dra ut linjerna lika tydligt.

Svårt att stå emot

Jag läser i tidningen att det som utlöste de nuvarande oroligheterna i Libanon var att regeringen förbjöd Hizbollahs privata kommunikationsnätverk. Där tar man uppenbarligen frågan om avreglering på telekommarknaden på största allvar. Jag har svårt att se Lars-Johan Jarnheimer ta till vapen för sina small bills. I ställer föreställer jag mig Hizbollah-killar stående i Beiruts motsvarighet till Västermalmsgallerian där de försöker stoppa förbipasserande för att sälja på dem telefonabbonemang och dela ut gratislurar.

På't som Perec, bara

Mats Strandberg har pajat sin dator så att bokstaven "e" försvunnit. Om han skrev en hel roman på den datorn skulle hans status på DN Kultur nog höjas en smula.

Nu är Britta sur

Britta Svensson på Expressen har varit en av Hillary Clintons främsta supportrar på svensk mark hela valkampanjen. I en otroligt entusiastisk krönika efter valet i Pennsylvania, då det förstås för alla som kunde räkna redan var klart att det skulle bli Barack Obama som tog hem kandidaturen eftersom han rent matematiskt redan hade så många delegatröster att det skulle kräva mer än ett mirakel för Hillary att komma i fatt, hyllade hon exempelvis Hillarys "tuffa och kraftfulla utstrålning", där "kropp och själ tycks vara i harmoni".

Nu, när det står klart för alla utom paret Clinton själva vem som blir demokraternas kandidat, tycker inte Britta att Barack Obama kan bli president för att han är en "främmande fågel" för äldre på amerikansk landsbygd, och för att har en klumpig fru.

Det är inte nödvändigtvis en orimlig analys av den amerikanska väljarkåren, själv har jag hela tiden sagt att jag tror att McCain vinner, men det framförs onekligen som Brittas egna uppfattningar. Hon tycker för övrigt också, som eventuellt den enda människan på jorden att han saknar "harmoni, tyngd och pondus".

Ett hjärta i tusenbitarspussel

I dag har jag en text i Expressen om familjen i litteraturen.

För Sverige i tiden

I dag blev jag nästan lite sosse av alla fina blåsorkestrar. Jag är trött på att allting ska vara så modernt hela tiden. Ja, politiken får gärna vara modern, men pyntet kring får faktiskt gärna vara likadant som på, tja, Hjalmar Brantings tid. Han hade exempelvis en tjusig mustasch, som inte var det allra minsta ironisk. Den kan betraktas ovan.

I Humlegården när arbetarrörelsens reformistiska grenar samlade sig för demonstrationsavfärd fanns förutom blåsorkestrarna också två små lastbilar, den ena från s-studenter, den andra från några regnbågssossar, vars formella organisationsnamn jag lyckades missa. De försökte båda spela schlagers och sånt. Usch. Lyckligtvis hade de ingen chans mot marchtrummorna.

Spridda skitskurar

Det här är onekligen en intressant fundering. Jag måste säga att jag ändå blivit förvånad över den på många ställen förekommande kritiken mot Norén. Han utmålas visserligen inte som sinnessjuk, men att DN:s kulturchef kallat dagboken en hink med skit är ett tecken på att alla inte håller sig med riktigt lika dubbla måttstockar som Carl-Johan Malmberg. Eller också beror det bara på att Norén kallat Maria Schottenius "unken och lögnaktig", medan han eventuellt inte sagt något elakt alls om Malmberg. Jag har inte läst boken än, så det senare vet jag tyvärr inte.

Liberaler utan hemvist

När jag läser det här blir jag än en gång påmind om att jag när PM slutade på Expressen förlorade ett hem.

Trist på PK

I dag har jag förresten en liten grej i tidningen om en debatt på Publicistklubben i går. Varför känns debatterna där alltd som om folk refererar en gammal debatt som de redan haft någon annanstans? Lena Andersson var dock bra, det framgår tyvärr inte av min kortkorta textstump.

En bloggpost från 2005

Eftersom Leo frågade mig hur många besökare jag hade gick jag in på statistikverktyget för första gången sedan S föddes. Underligt nog har inte besöksantalet sjunkit så där vansinnigt mycket, trots den skrala uppdateringen och tråkiga ämnesvalen numera. Jag gick också in och kollade google-sökningarna, denna ständiga källa till underhållning i bloggvärlden sommaren 2005. I dag har folk kommit hit på sökningar på "toppmurklor", "adolf hitler", "riche" och "beckham månadslön". Jag är inte säker på att det säger särskilt mycket alls.

Några dagsnoteringar

Merguez-lunch med PM och Leo i dag. Leo var äventyrlig och testade korven ihop med mig, PM höll sig till samma falafel som han alltid äter (jag brukar alltså äta korven och var inte det minsta nyskapande). Först stod vi, sen satt vi i solen på Konserthustrappan och pratade om Bonniers och sociala medier och barn och sömnbrist och webb-byråer. En fin lunch. Bra korv. Bra samtal. De är ute efter en lokal, så om någon vill hyra ut ett kontor till Sveriges svar på Arianna Huffington kan jag förmedla kontakten. De har något mindre pengar och väldigt mycket mindre hår.

Arvssynd

Intressant att Expressen bett en gästrecencent från DN skriva om Amanda Svenssons debutroman Hey Dolly. Svensson jobbar nämligen inte åt Expressen. Men hon är dotter till Per Svensson. Misstänkte de att de ordinarie skribenterna inte skulle våga skriva utan att tänka på chefens reaktioner?

Själv visste jag inte att hon var dotter till Per Svensson förrän efter att jag skickat iväg recensionen av hennes bok till min futtiga lilla bokspalt i Plaza kvinna. Jag är glad för det. Det är nämligen möjligt att jag hade läst den på ett annat sätt då. Jag säger inte att jag hade tyckt att den var bättre, till skillnad från alla andra recensenter tyckte jag nämligen inte att boken var något vidare, men jag hade blivit självmedveten i min läsning och det är sällan särskilt lyckat.

Varför var den inget bra då? Äh, det vanliga, ingen berättelse, inget som tog tag. Välskriven, rolig emellanåt, otroligt begåvad författare uppenbarligen, men ingenting som gjorde det till en så värst bra roman. Jag vet, det är jag som är vilse i samtiden. Det blir alltmer plågsamt uppenbart.

Får man ta korven med sig in i himlen

Jag har skrivit en grej om Stockholms kanske allra bästa korv. Vi pratar alltså korv-heaven. På hantverkargatan. Gå dit.

Det här med att komma från Dalarna

I likhet med Björn af Kleen kommer jag från Dalarna. I likhet med honom flyttade jag också därifrån så fort jag kunde. Han har skrivit en tänkvärd text om det där med den så kallade sociala kontrollen i den så kallade idyllen.

En blogg om bok nummer två

Människor har frågat om vad som är skillnaden mellan att skriva den förra boken och den som jag nu håller på med. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Allting är ju annorlunda. Hur illa jag än tycker om det klyschiga i det skrevs ju de facto den förra i ett själsligt undantagstillstånd, liv och konst gick faktiskt ihop, det var jag på dagarna och hon som var nästan-jag i datorn på nätterna. Det finns något intressant i att ha levt konstnärsmyten på det sättet. Jag känner att jag förminskar det, försvarar mig med ironiska formuleringar, håller upp samma cynism som jag använde som allmän livshållning, för att skydda skapelseprocessen från, säkerligen helt rimligt, löje.

Den här gången är det både svårare och mer lustfyllt. Skrivandet är den här gången skilt från mig själv, jag måste inte skriva för att klara mig från dag till dag. Se där kom klyschorna igen, men det var så det var, att skriva var ett sätt att hålla sig flytande, att hålla bearbetningen igång samtidigt som jag genom fiktionaliseringen kunde hålla den på lite avstånd.

Nu är det ett jobb. Det är mycket spännande att se om jag klarar av det som ett sådant. Men friheten i att hitta på är som att leka med lego. Det är liksom för roligt för att vara på allvar. Ändå hopas sig sidorna, ändå känner jag hur jag lever berättelsen på ett annat sätt, inte i livet men i huvudet.

Ps. Apropå den förra boken hände mig en bisarr sak när min babypappa skulle boka flygbiljetter till oss. Först berättade han vad han hette. Sedan sa han vad jag hette. "Jag kan bokstavera", började han. "Jag vet hur det stavas" sa tjejen på Malmö Aviation. "Jag har läst boken." Vad svarar man på det?

Så dödar man (rent bokstavligen) all opposition

Läs Johannes Forssbergs livsviktiga text i dag. Brukarföreningen, den enda patientorganisationen som finns för missbrukare, riskerar snar konkurs för att landstingsrådet i Stockholm, Birgitta Rydberg, inte tål att de har en annan syn än hon har på hur man bäst bekämpar problemen med narkotika.

Det handlar alltså inte primärt om en lobbygrupp. Brukarföreningen hjälper missbrukare rent konket i deras kontakter med myndigheterna, håller dem både bildligt och bokstavligt i handen i deras försök att bli drogfria. Brukarföreningen bokar läkartider, ser till så att missbrukare kommer till behandlingsklinikerna. Eftersom missbrukare både är och behandlas som kriminella i övrigt i samhället finns det för många av dem ett starkt motstånd mot att ha med det offentliga, även med vården, att göra. Någon som är djupt nere i ett missbruk kan också ha svårt att hävda sina rättigheter eller ens att göra sig förstådd ordentligt. Där hjälper Brukarföreningen till. Ute på behandlingsklinikerna i Stockholms län tycker personalen att Brukarföreningen gör ett storartat jobb. De hjälper ju människor tillbaka till livet.

Så kan vi ju inte ha det. Eller hur? Genom Birgitta Rydbergs försorg har Stockholms läns landsting strypt bidragen till Brukarföreningen.

Först var det för att Brukarföreningen var med i en paraplyorganisation där vissa andra medlemmar ville legalisera lätta droger. Det är för all del folkpartiet också, som ingår i Liberala Internationalen ihop med legaliseringsivrande partier. Brukarföreningen gick dock ur organisationen.

Sedan var det för att Brukarföreningen inte ville ställa upp på målet om ett narkotikafritt samhälle. De vet ju nämligen att den som en gång varit tung missbrukare generellt kommer behöva livslång behandling med andra droger, som metadon och subutex.

Det sista argumentet blev att bidrag endast skulle gå till sjukvårdsnära organisationer. Det är visserligen svårt att tänka sig något mer sjukvårdsnära är att skjutsa folk till behandlingar och hjälpa dem i deras kontakter med läkare och annan vårdpersonal. Samtidigt gav Rydberg också glatt många hundra tusen i bidrag till Föräldraföreningen mot narkotika, som aktivt motsätter sig medicinsk behandling och inte är i närheten av vården över huvud taget.

Men Rydberg hade bestämt sig. De där jävla knarkarna skulle bort. Nu får hon förmodligen som hon vill. Och fler missbrukare kommer att dö. Precis samma resultat som hennes motstånd mot rena sprutor. Om det inte vore för magstarkt skulle man kunna tro att det är just det hon är ute efter.

Bibliotek eller inte

Rasmus Fleischer påpekar än en gång det besvärliga med att se en folkbiblioteksinspirerad lösning på fildelningsproblemet. Åtminstone om man med det menar ökade avgifter till Stim. (Läs också Anders Mildner som jag länkade till nedan i frågan om det problematiska med Stim-modellen.)

Kristus lever

Eller det kanske var att ta i, dårå. Men vi har återupplivat Tre hörnor straff nu med allsvenskan i gång och allt. I dag, 10 plusgrader, sol, stadionpremiär, klackplåtar.
Vad kan gå fel? Eh, jag orkar inte ens börja räkna.

Kind mot kind

Jag har skrivit om min stora kärlek till griskinden. Vardådå? T-A-F-F-E-L - Taffel!
(märks det att jag är uppvuxen i hockeyland?)

I dag har jag en liten stump i tidningen om sista säsongen av The Wire och om den plågsamma genre som är medienostalgi.

Alltså det här med att stava namn- hur svårt kan det va?

Hur fan kan det här fortsätta? Inte ens Aftonbladet, där Therese Bohman skriver regelbundet, lyckas alltid stava hennes namn rätt. Folk stavar Bohman fel oftare än de stavar Hadley-Kamptz fel. Det finns något bisarrt lurt där.

Vi i mexiteglet

Jag minns att jag fick en fråga i kommentarerna för ett tag sedan om vad jag tyckte om Claes de Faires och Sigge Eklunds program Frånvarande på TV8, med den vidhängande frågan om jag kunde tänka mig att vara med i det. Jag hade då inte sett det och hade ingen aning.

Nu har jag visserligen inte heller sett det, eftersom jag varken har TV8 eller PC (det krävs PC för att se TV8-program på nätet, är det inte parentetiskt lite konstigt med tanke på målgruppen och på hur oerhört dominerande Mac är bland journalister?), men jag har varit med. Sigge mailade mig ett klipp med deras program om Dolph Lundgren men det tyckte jag tyvärr var så tråkigt att jag bara slötittade för att fatta formen.

I går spelade vi dock in ett program om Fredrik och Filippa Reinfeldt. Det sänds nästa torsdag om en vecka. Det blev rätt bra tror jag, även om jag möjligen förhåller mig lätt kritisk till en del av de andra deltagarnas kunskaper i ämnet. Mer än så säger jag inte än. Jag var nöjd med det jag själv fick sagt, om Reinfeldts som förkroppsligandet av den nya genuint icke-borgerliga medelklassen. Den nya svennen. Folkligt brukade betyda typ Göteborg. Nu betyder det mexitegel och årliga Thailandssemestrar.

Vad jag däremot vill säga några fler ord om är en bok som kommer ut i dag och som från ett annat håll skildrar det Reinfeldtska riket - Hans Koppels* Vi i villa. En satanisk inifrånberättelse från en medelklass där ångesten över att grannen har en större stadsjeep bara överträffas av frosten i mitten av den äktenskapliga sängen. Det är ingen slump att huvudpersonens fru heter Filippa. Det handlar inte om onda människor eller om storvulna uppbrottsgester, som att skjuta den pikétröjsklädde grannen ill döds när han klagar på ens gräsklippning. Nej allt är småttigare och ledsnare och oändligt mycket mer gripande än så.

*Hans Koppel är alltså en pseudonym. Det skulle alltså kunna vara Fredrik Reinfeldt som skrivit den. Det tror jag inte. Han verkar nämligen uppriktigt lycklig med det utrerat vanliga villalivet. I någon mening är det förstås något att avundas.

Upptäckarlycka - en man med ett skägg!

På fredag börjar SVT sända femte och sista säsongen av världens kanske bästa teveserie The Wire. (Utsåg vi på Expressen verkligen Brideshead Revisited till världens bästa häromsistens? Det framstår så här i efterhand som obegripligt.) I samband med detta kan det vara på sin plats att uppmärksamma en av de mindre uppmärksammade detaljerna ur säsong fyra. Jag talar förstås om översättningen av Clay Davis "Shiiiiiiiit", en återkommande feature ur både säsong tre och fyra när jag tänker efter.

Som En man med ett skägg upptäckt så översätts "Shiiiiiiiit" i SVT:s tappning med "Fytti rackarn". Jag lämnar nu en paus för eftertanke.

Har någon av läsarna någonsin hört det uttrycket tidigare? Jag har det i alla fall inte. Jag förstår inte ens vad det är tänkt att betyda. Vad är "fytti"? Är det slang för fyrtio? Och vad betyder i såfall fyrtio rackarn? Fyrtio små rackare? Fyrtio fjärtar? Rackarns vad varmt det är med fyrtio grader? Ni kan säkert gissa lika bra eller dåligt som jag.

Det här inlägget gjorde jag dock egentligen mest för att få länka till skäggmannens underbara genomgång av proggbarnboken Spikarligan, samt till en svängig Baltimore-låt.

Om du gör musiken kan jag ta pengarna

Anders Mildner redogör på ett bra sätt för problemen med licenser för musikradio på nätet och förslagen med Stim-ersättning för laglig nedladdning. Mildners blogg är över huvud taget otroligt läsvärd.

Rendezvous på Riche

Jag missade tyvärr Johan Kindes releasefest för romandebuten Någon sorts extas. Kalaset var självklart på Riche och det serverades champagne. Jag var själv lite för ung då i början av 80-talet för att ha några personliga minnen av något som inte handlar om att en storasyster till ett av de andra barnen hos min dagmamma Majsan i Staffanstorp var hemligt kär i Johan Kinde och skrev långa smäktande brev till honom med all den plågade romantik som bara en 11-åring kan uppbåda.

Att läsa boken är som att befinna sig inne i en Per Hagman-karaktär. Eftersom Per Hagmans romaner alltid verkat utspela sig inne i någon låt av Lustans Lakejer är cirkeln sluten. Jag vet inte om det beror på min egen tonårssentimentalitet, men jag blev komplett bedårad.

Wiman får se upp

Det här är otroligt roligt. Åsa Linderborg var ju väntat, redaktionens egen superstjärna men Karin Magnusson var mer överraskande. På ett bra sätt. Jag hoppas att det här betyder att Aftonbladet kultur tänker fortsätta på den nyligen inslagna vägen, bort från 18000 tecken av John Pilger i veckan och mot något roligare, rappare, mer angeläget och inte minst nedplitat av de egna svenska skribenterna som Ann-Charlott Alstadt, Therese Bohman och förstås Magnusson och Linderborg själva.

Saker min son har ätit på under påskhelgen:

Ägg
Chokladmousse
Ett hörn på pocketutgåvan av Carin Holmbergs Det kallas kärlek
Dammsugarsladdsstickkontakten
Ett bokmärke från Pocketshop
DVD-fodralet till säsong 4 av The Wire
En tå
Alldeles för många blad från min benjaminfikus
En klänning som tillhörde och vid tillfället satt på hans kompis M, som är 7 månader. Hon verkade, till skillnad från tåägaren, inte ha några direkta invändningar.

Fula fiskar

Jag glömde förresten länka till min text på Taffel.se om utfiskning och hjältarna på NK:s saluhall som helt sonika tagit bort alla rödlistade arter.

Köplust: om att sluta se sig själv och sin fitta som varor

Det här skrev jag i senaste numret av Bang om en möjlig individualpsykologisk sexuell frigörelse i det existerande patriarkatet.

------------------------

En i vanliga fall klok feminist jag känner talar gärna om hormoner. Att det är fler män än kvinnor som köper sex, som begår sexuella övergrepp, som har ansiktslöst sex genom hål i båsväggar, på videoklubbar, förklarar hon med att män har så mycket högre sexdrift än kvinnor. Att det också handlar om skillnader i vad som anses acceptabelt för respektive kön, för att inte tala om skillnader i makt och i tillgång till pengar går hon förstås med på, ”men man får inte glömma testosteronet”.

Jaha. Det är svårt att föra diskussionen vidare. Hormoner verkar vara något man tror på, som Gud, som GI-dieter. Jag vet inte vad jag tror. Men om jag får komma med en gissning så ligger själva idén om den överlägset frustande manliga sexualiteten lika mycket bakom köpslåendet med kvinnokroppen som hormonpåverkan.

De mer kapitalistiskt sinnade talar om det i termer av marknad. Det antas finnas ett överutbud på manligt kön och en överefterfrågan på kvinnligt. Den skillnaden gör att det är det kvinnliga könet som köps. It’s the marknadsekonomi, stupid. Om kvinnor var kåtare än män skulle det vara de som köpte.

Nu bortser vi ett ögonblick från allt det där andra, skillnaden i makt, skillnaden i ekonomiska tillgångar, ja själva skillnaden i möjlighet till okåta samlag. Jag återkommer till dem, men just nu tänker vi bort allt det där.

För tänk om själva premissen är falsk. Tänk om det i stället är idén om bristen på självmant knullsökande kvinnor som ligger i botten av köp-och-säljet. Tänk om det är idén att kvinnor behöver köpas. För den idén finns ju överallt, långt bortom det rättframma pengar mot påsättning. Kvinnor antas nämligen nästan alltid behöva övertalas till sex. Budet måste alltid sockras. Valutan kan variera. Ibland är det äktenskap, ibland är det drinkar, ibland är det smicker, rosor, kärlek, städning. I relationsspalterna uppmanas moderna män att se hushållsarbete som förspel. Om du diskar åt din fru kanske hon kan tänka sig ett bolibompa-knull i retur. Utbud och efterfrågan, som sagt. Kvinnor antas kräva ett rent hem högre än en orgasm. Jämställdheten blir en affärsförhandling med kvinnans kön som både vara och valuta.

Men är det inte så då? Är kvinnor inte mindre kåta än män, stör inte de där tvätthögarna och den ojämställde slusken till kille den kvinnliga hjärnans erotiska centrum? På den första frågan svarar jag nej. Självklart finns individuella variationer, och upplevelsen av makt över sig själv och sin kropp kan absolut påverka lusten. Men att döma av de frågor som ställs till sexrådgivare i Sverige i dag är det långt fler kvinnor som är missnöjda över okåta partners än tvärtom. Ångesten hos män som inte lever upp till den kardinalmaskulina scoutdygden att alltid vara redo sipprar ut i anonyma droppar varhelst den får möjlighet. Givet visst mörkertal, män förväntar sig kanske mindre sexuell lust hos kvinnor på grund av de inpräntade bilderna av respektive köns drifter, kan man därför anta att de stora skillnaderna inte går efter könsgränserna. På den andra skulle jag säga att relationen nog verkar ha större problem än ovikt tvätt om mannen bara nedlåter sig att vara en vuxen ansvarstagande person om han får ligga i utbyte. Om kvinnan faktiskt ser utförd städning som det hon främst vill ha och ligget som något hon kan betala med har hon i sin tur ännu större problem med sin egen sexualitet än en ojämställd relation. Å andra sidan kanske han bara inte äter sushi. Det skulle förklara en del.

Men det är kvinnan som är varan. Eftersom hon inte är köpare på könsmarknaden blir hon säljare. En del män beklagar sig över detta, hånar drinkhororna på tjusiga barer, suckar över tjejer som kräver ömhetsbetygelser i utbyte mot sex, säger sig inget hellre vilja än att slippa betala. Ändå är det förvånansvärt många vackra, villiga kvinnor i min egen bekantskapskrets som vittnar om motsatsen. Om män som krymper och rodnar när de inte längre behöver jaga. Om tydligt flirtande män som plötsligt börjar stamma om gamla oöverkomna flickvänner när de redan vid elva får en rättfram fråga om your place or mine. Man ska inte lita på anekdotisk empiri. Kanske är min uppfattning om mina väninnors allmänna attraktionskraft överdriven. Men jag tror inte det. Och jag tror att långt många fler män än som själva vill erkänna det känner sig rätt trygga i sin roll som den som väljer och betalar. Inte minst slipper de ju med det synsättet vara så bra i sängen att kvinnan inte behöver köpas.

Men går sådant att ändra då? Är det inte bara ett av patriarkatets många ansikten och som sådant får vi leva med det tills alltsammans vittrar ner och dör. Kanske är det för att jag personligen skulle hugga mig själv i halsen med en sax om jag faktiskt var så uppgiven, men jag tror ju på möjligheten att göra uppror. Kanske är det det som gör mig till liberal, att jag tror att enskilda människors personliga förhållningssätt har betydelse, att strukturerna inte är starkare än att man kan rucka på dem. Inte bara politiskt utan också alla människor i sina egna liv. Att trots att det filosofiskt, politiskt, ekonomiskt är svårt att tala om någon verkligt fri vilja, så blir livet och samhället ändå bättre om vi låtsas som att den finns. Alternativen är trots allt sämre.

Å, jag vet att målet är en sexualitet fri från köpslående. Där ingen behöver betala i någon valuta för att alla är fria och följer sina egna inre viljor och allas gränser respekteras och lusten flödar fritt utan subjekt och objekt. Right? När jag tänker efter är jag nog själv alltför präglad av det rådande för att inte känna ett törne av tristess vid den där uppräkningen. Men en sak är jag säker på i både politiskt intellekt och svagt sexuellt käril. Det är att makten inte bara får gå i ena riktningen. Att inte köpandet och säljandet bara kan handlar om en part, om ett kön. Det är då de politiska konsekvenserna blir förödande.

Det är anledningen till att jag vill att kvinnor ska bli köpare. Nej, jag talar inte om biståndstanter som köper vackert svart kött i västafrika eller ens om reda pengar. Jag talar om att kvinnor måste börja se sig själva, och känna sig i sina hjärtan, som köpare på könsmarknaden. Att vara köpare är att ha en maktposition. Att vara köpare är att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill. Som köpare är man förstås också den som utsätter sig för risken att få ett tack, men nej, tack.

Jag vet att det finns politiskt aktiva sexsäljare som ser sin försäljning som en maktdemonstration, att det är de som väljer vem som får ynnesten att byta sina stålar mot en stunds samvaro. Jag vet också att sexuella praktiker och samhällelig makt inte alls alltid är symboliskt överförbara. Tvärtom talar experter på dominanssex om att det ofta är dem med stor samhällelig makt som njuter mest av att underkasta sig sexuellt. Den som underkastar sig slipper också ta ansvar, lägger sin njutning i den andres händer, efter den andres vilja. Men man kan aktivt köpa sig en stunds underkastelse också, så det är inte de specifika sexuella akterna jag menar.

Jag är i stället ute efter det personliga perspektivet på sex. Det är en enorm skillnad mellan att utgå från sin egen lust och söka någon eller några som kan tillfredställa den - oavsett om den tillfredställelsen bäst sker genom att knulla eller att bli knullad, genom att vara sexuellt aktiv eller passiv - och att nöja sig med att vara objekt för andras lustar. Man köper eller säljer. Alldeles särskilt i patriarkatet, alldeles särskilt i en position av att generellt ha mindre makt och mindre pengar, måste heterosexuella kvinnor sluta nöja sig med att bli köpta.

Att ta vad man vill ha har i feministisk diskussion ofta förminskats till att simpelt vända på rollerna, kvinnan som utnyttjare, som förövare, som överordnad. Det har sagts att det inte ruckar på systemet, att sådan opposition tvärtom lätt kan viftas undan som underhållande kuriosa.

Men att se sig själv som köpare handlar inte nödvändigtvis om utnyttjande. Ur psykologiskt perspektiv kan två parter utmärkt väl båda se sig själva som köpare på könsmarknaden, båda kan utgå från sitt eget begär och aktivt söka den som kan tillfredsställa det. Jag talar nu om den egna inställningen, objektifiering är inget som sker endast utifrån. Om heterokvinnor på allvar ändrade sin sexuella självbild från objekt till subjekt, från vara till kund skulle det också ändra relationen mellan könen i grunden. Som psykologisk frigörelse vore det kanske det allra största.

Packa pappas kappsäck

Nä, sånt trams. Numera packar man bröd-Martins påse! Fatta hur lycklig jag skulle bli om den här kassen blev vårens inne-accessoar. Alla vi bröd-nördar förenade i enkel symbolkonsumtion. Vi skulle känna igen varann på stan, nicka lite låtsat avmätt, le mot någon annan som också har förstått. Själv tänker jag köpa ett par redan i dag.

Slut i rutan

Om någon till äventyrs skulle vänta på att höra något om den senaste utvecklingen i fildelningsfrågan från den enda ledarsida som hittills inte gått på skiv- och filmbolagens beskrivning av drivkrafterna bakom kreativt skapande så kan jag meddela att ni väntar förgäves.

Läs i stället Oscar Swartz.

Höger och vänster, inte så enkelt

Det här är väldigt bra. Som jag äcklades av hur alla dessa, även i vanliga fall kloka, högermänniskor oreflekterat stödde restaurangägaren på Lilla Karachi bara för att, eh, det var han som var restaurangägare. Utan att tänka på hur vanligt det är med utnyttjanden av papperslösa i den branchen, utan att tänka på vad det var krögaren egentligen anklagades för, utan att för ett ögonblick ta in Muhammed Riaz, mannen som syndikalisterna talade för och som sade sig ha utnyttjats å det grövsta, i sina politiska beräkningar. Att syndikalisterna gick till överdrift i sina metoder verkade kortsluta tankeförmågan helt kring själva sakfrågan.

Det finns undantag. Och här en hedervärd person som ändrade sig efter att ha tänkt efter.

Show me the money

Jag har svårt att bestämma mig för om jag blir upprörd eller road av det här. Här sitter tusentals mer eller mindre fattiga journalister och har funderat sig blå över pressetik och oroar sig över sin integritet och EU vill till och med förbjuda bjudresor för pressen.

Och så kommer den här 17-åringen och förklarar öppet att hon fått många sköna tusenlappar för att nämna företag och produkter i (redaktionell) teve eller på bloggen och rycker på axlarna och säger whatever medan hon räknar sedlarna. Hon döljer det inte ens. Klart man är smart, klart man är till salu. Jag tror ärligen inte att hon ens reflekterat över att det kan finnas problem i det, trots att hon (tror jag att jag har läst) vill bli jurist, trots att det uppenbarligen är olagligt med dold reklam. Det finns en chutzpah i det som är otroligt rolig.

Samma sak med: "Vi vill påverka målgruppen utan att den ska känna att de blir påverkade", som Anna Bodin på någon mediebyrå säger i samma artikel. Jodå, det är själva poängen med pr-arbete, men att gå därifrån till att rakt av köpa utrymme i (nåja, inte riktigt) redaktionell text?

Jag vet inte heller om tonårsbrudarna som läser blondinbellan bryr sig om huruvida hon är köpt eller inte. De kanske också tycker good for her, kan inte alla tråkiga gubbar lämna våran Bella i fred.

Medievärlden är onekligen upp-och-ner.

Skammen

Med risk för att låta som en mycket ung Lena Philipsson så syr jag emellanåt mina egna kläder. En kombination av hyfsat handlag, skral ekonomi, egensinnig klädsmak och opraktiska storlekar har fått hemma-couturen att kännas som ett rimligt val.

Med opraktiska storlekar menar jag dels att ha drastiskt olika storlek på lite olika kroppsdelar, dels förstås alltför stora storlekar. Jag är kort sagt för tjock, eller har åtminstone för stor rumpa, för att kunna ha sådana kläder som jag skulle vilja ha. Senast jag tittade på jeans av ett coolare märke var den största storlek jag hittade 29. Jag kunde inte ha så små byxor när jag var 18 år och hobby-bulimiker. Idag, well, let's not go there. Det har hänt att jag köpt jeans på Lindex. Jag rekommenderar det dock inte, grensömmen är för lång. Man får en så kallad unibutt. Som sagt, jag rekommenderar det inte.

Nu är det så länge sedan som jag ens tittade i dyrare affärer efter något annat än skor och smink (och parfymer och ylletröjor, men det hör inte hit) att jag liksom hade skakat av mig den där skammen man känner när man inser att de faktiskt inte vill att man ska handla där om man är ett sånt fetto som man obönhörligen inser att man är, konfronterad med byxlårsomfång som passar lagom rymligt runt ens egna överarmar. Jag gick därför in på den fina lilla Whyred-affären på Mäster Samuelsgatan. I fönstret hängde en potentiellt gudomlig klänning. Okej, jag har lite bebisfett kvar, men man behöver ju motivation för det där sista. Och jättedyrt är det faktiskt inte heller.

För att vara någon som hatar dagens mode med ett innerligt och glödgat hat som katlaeld gick jag omkring därinne med ett löjligt leende på läpparna. Alaia-kopior, bedårande draperingar utan att grejerna såg ut som tält, den där klänningen i fönstret med plisserad kjol som ser ut som min dröm om Sylvia Plath. Så tittar jag mer aktivt, kanske skulle jag våga prova den ändå.

Den största storlek de hade var 38. Det fanns 34, 36 och 38. Skammen välde över mig. Vad gör en sån tjockis inne i vår butik, hörde jag nästan butiksbiträdena viska till varann. Skammen, skammen, skammen. Det är inte vi, det är du, sa de fina 34-klänningarna till mig medan de prasslade och försökte vända mig ryggen. Mellanstadietjejer har inget mot 34-klänningar i grymhet. Är det meningen att den som har storlek 38, och som alltså har den största storleken som finns, ska känna sig lite småfet. Gud vilken tur att jag inte åt den där kakan, då hade jag inte ens fått vara här.

Själv gjorde jag mig så osynlig som möjligt och gick därifrån på små små steg. Någonstans mellan klänningsgalgarna och 62:ans busshållplats gick skammen över i ilska, sen resignation. Jag tror aldrig att jag vill gå tillbaka.

Ibland blir det bara fel

Sånt här kan jag skratta åt nästan hur länge som helst. Eller den här:



Tack till Niclas!

PM & Leo

PM Nilsson är den enda chef jag egentligen stått ut med. Jag säger inte att jag gillade det, chefer och jag är en ytterligt dålig kombination, men jag gillade honom otroligt mycket och det funkade. I alla fall när han inte tjatade om att jag borde komma tidigare till jobbet och lämna texterna innan jag hunnit tänka klart.

Nu vet jag lika lite som alla andra vad han och underbare Leo ska göra av sina liv, mer än gulla med sina ungar (båda) , träna långdistansträning (PM) och hänga på Riche (Leo).Här får vi i alla fall följa alltsammans glimtvis.

I dag är t ex alla deras läsare bjudna till Hötorgshallen på lunch.

Barnen, föräldrarna, tiden och sexskräcken

I dag har jag en text om föräldrars ångest inför sina barns vuxenblivande och oberoende och sitt eget eventuellt bristande föräldraansvar. Den här ångesten är dock för svår att hantera så den kan enklare kanaliseras genom en kamp mot internet och pedofiler. Så slipper man ändra sig själv och kan luta sig tillbaka i tron att man gör barnen tryggare.

Förvirringen är total

Det är en myt att ökad trygghet får kvinnor att starta företag, säger Stefan Fölster, Monica Renstig och Jonas Frycklund på DN Debatt. Tryggheten i en fast anställning får tvärtom färre kvinnor att starta företag än om de hade varit arbetslösa.

Erm, när de flesta talar om vikten av ökad social trygghet för företagare menar de nog tryggheten SOM företagare, inte den trygghet man LÄMNAR när man blir företagare.

Läs!

Anders Mildner är mycket klok på dagens kultursida, om var debatten egentligen förs, om risken med att ignorera bloggosfären och om kultursidornas utveckling mot splatterproducenter.

Röda rosen och vita korset

Jag har förresten glömt att länka till Oscar Swartz utmärkta rapport Alternativ till Bodström-samhället. När jag började skriva min text om nät-censur i förra veckan var jag mycket inspirerad av den, men sedan kom texten att handla om EU:s nya terror-lag i stället. Timbro och Ordfront hade en gemensam tillställning när rapporten presenterades och det säger en smula om hur skev höger-vänster-skalan blir när det handlar om integritetsfrågor.
Detta är också anledningen till att den i övrigt oupphörligen intressante Gunnar Pettersson hamnar fel när han för ett tag sedan skåpade ut Johan Norbergs tanke om "enidéstaten" (den som Norberg verkligen menade alltså, inte det där islam-ljuget) med:

"Den här borgerliga tvångstanken om en enhetlig, ”hopkittad”, socialdemokratisk svensk elit är en pinsamt ohistorisk klyscha som kanske mer än något annat gör gnällhögern mycket mindre intellektuellt respektabel än den egentligen borde vara (och jag menar det uppriktigt: vi borde ha en mycket mer historiskt bildad borgerlig elit än vi faktiskt har).

För det är ju ingen större hemlighet att Sverige egentligen är unikt på det rakt motsatta viset, i den meningen att vi sedan c:a trettioåriga kriget haft två makteliter, som Ola Tunander för sin del kallat ”den röda rosen” och ”det vita korset”. I ett modernt sammanhang kan man se den förra som väsentligen socialdemokratisk, neutralistisk, med högkvarter i regeringskansliet; den senare väsentligen borgerglig, USA-orienterad, med högkvarter i FRA."

Pettersson har självklart rätt i sak, och på ett sätt är hans kritik mot Norberg både rimlig och intressant, men det är inte lika självklart att liberaler, oavsett prefix, känner att de själva är en del av den där FRA-possen.

Meddelas endast på detta sätt

Den enda rimliga anledningen till att vilja vara uppe klockan tre på morgonen är om man ännu inte har gått och lagt sig. När jag i natt försökte förmedla den insikten till en åttamånadersperson i min närhet väckte det begränsad förståelse. När jag försökte med en jävla ramsa som jag har läst att man ska ha för att ungen ska fatta att det är sovdags väckte det munterhet. "Det är mitt i natten. Du ska sova nu." sade jag alltmer desperat. Han skrattade mig rakt i ansiktet.

Det är faktiskt inte mitt fel

I dag har Expressens redigerare lyckats illustrera en artikel om nätcensur som jag har skrivit, där jag bl a nämner Henrik von Sydow, med en bild på Björn von Sydow. Man ska kanske vara tacksam. Det hade kunnat vara Ebba.

Uppläxning från elfenbenstornet

Jag hade tänkt att skriva något om det lätta obehag jag känt inför de sängkamrater som förra veckans Johan Norberg-debatt gav mig. Jag står förstås fast vid vad jag sade i sak, Norberg är ingen islamofob och Andreas Malms citathantering var faktiskt mer än "klumpig", den var uttalat ohederlig.
Men det finns en ton hos en del av höger-bloggosfären som är djupt obehaglig. Hatet mot vänstern i allmänhet och DN Kultur i synnerhet är så starkt (och det är för all del en insitution som jag själv också ofta kritiserar), språkbruket är så aggressivt. Att Norberg själv såg sig tvingad att uppmana sina försvarare till ett civiliserat tonfall säger något om att han kände något liknande.

Alla som försvarade Norberg är förstås inte sådana. Tvärtom har ju människor från vänster till höger reagerat mot nedsmutsningen av honom (och förstås den medföljande relativiseringen av islamofobin som sådan). Vissa kan ha tyckt att upprördheten kring Malms sliriga citatteknik dolde den viktigare debatten, men jag skulle å andra sidan inte heller stillatigande acceptera om jag utmålades som kvasirasist i DN.

Sedan hade jag tänkt att påpeka att det bästa för någon som vill försvara sig från anklagelser om rättshaverism förmodligen inte är att inleda en 9000-teckensartikel med hur många böcker man skrivit och hur många språk de är översatta till. Jag tycker personligen att Johan Norberg är en viktig intellektuell, men jag förstår inte varför han känner att han behöver påpeka det. Har liberaler fortfarande så dåligt självförtroende att man liksom måste understryka något så grundläggande? Bevisar inte Norberg där sin egen tes om "enidéstaten"?

Men så läste jag Maria Schottenius i morse. Och plötsligt fick allt det andra nya proportioner. För DN:s kulturchef tycker inte bara att Norberg är rättshaverist som inte tyst accepterar att bli felaktigt utmålad som muslimhatare i DN, hon tycker också att folk som håller med honom ska hålla tyst. De ska inte lusa ner DN:s mailbox med sina stilistiskt undermåliga anklagelser, de ska inte blogga, de ska nog helst inte finnas. Givet insikten att en del av dem som hörde av sig till Schottenius sannolikt hade en liknande ton som en del av de argaste högerbloggarna förstår jag hennes olust inför tilltalet. Men att det skulle vara upprörande i sig att folk hör av sig när de är missnöjda med sin tidning? Att det bara skulle vara en planerad attack från "Norbergs kompisar" om de ändå gör det?

Så talar eliten som ingenting förstått av den nya medieverkligheten. Så talar den som verkligen inte är intresserad av ett öppet samtal.

Tillägg: Johan Norberg har en vän som tror att det är mitt inlägg som ligger bakom splatter-beskyllningarna. Jag som annars blir kallad för "välvillig liberal" och allt. (något jag iofs inte förstod, vem är jag välvillig mot, Ali, Norberg, DN, mest i allmänhet?) Nåja, man kan kanske inte kräva av kulturredaktörer att de ska förstå metaforer.

Världens bästa Åsa

"Jag trodde länge att det var ett practical joke" fnittrade en otroligt glad Åsa Linderborg i går kväll på Dansmuséet. Hon hade precis fått Björn Nilsson-priset för 2007 års bästa kulturjournalistik. Anledningen till att Åsa kanske inte vågade tro att det var sant är att priset delas ut av Expressens kulturredaktion, och det är ju inte särskilt ofta som vi rent politiskt är överrens med kollegorna borta vid Globen.

Det är i sammanhanget förstås helt oviktigt. Jag tycker personligen att Åsa Linderborg har fel i nästan varje enskild sakfråga och är exakt lika övertygad om att hon är en fantastisk kulturjournalist, en av de bästa och mest intressanta i landet.

Såhär löd den fina prismotiveringen:

"Kulturjournalistiken kan inte alltid vara ett teparty där varje sandwich smörats med samförstånd. Då och då krävs ett rejält röj för att härda argument och ståndpunkter. Åsa Linderborg är en röjarrangör och härdarmästare som får känslorna och debattlusten att glöda. Man måste alltid läsa henne. Om inte annat för att få veta att man lever.
Samtidigt är hon något annat och mer än en valkyria från Västerås och en gladiator från Globen. Det som gör henne till en så oumbärlig kultursidesskribent är förmågan att bli entusiastiskt intresserad – också av sådant hon ogillar eller är skeptisk inför. Det är en sällsynt egenskap i en kultur som alltför ofta nöjer sig med att vara ett mingelparty för svalt konversanta klubbmedlemmar.
Linda Rosings klassbakgrund, svenska liberalers själsliv, Ulf Lundells ställning i offentligheten, kriget i Irak, filmen om Marie Antoinette, andra världskrigets historia. Åsa Linderborg tar sitt jobb på allvar. Inget mänskligt, eller omänskligt, är hennes kulturjournalistik främmande.
Därför får hon 2007 års Björn Nilsson-pris."

Är det lika illa att försöka lindra sin egen smärta som att nästan slå ihjäl ett nyfött barn?

I dag fortsätter jag på berättelsen om Susanne Eriksson, den ms-sjuka kvinnan som dömdes till ett års fängelse för att för att ha odlat och använt cannabis som medicin.

Och nu till något oändligt mycket viktigare

DN Kultur i all ära, men de viktigaste orden finns faktiskt inte där.

I går sade min son mamma för första gången. För andra gången också. Först när jag inte var hemma och han längtade efter mig. Sedan när jag kom hem och han såg mig igen.

Herregud. Vad ska man göra av all den här kärleken?

Apropå DN och replikrätten

Jag upptäckte precis att DN Kultur inte har några blogg-länkar. Har de aldrig haft det eller har de tagit bort dem?

Andreas Malms bisarra lögner

Om DN Kultur inte tar in replik och rättelse på det här kan Maria Schottenius lika gärna skjuta sin journalistiska integritet i huvudet.

"Av Johan Norberg - en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas - har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en "enidéstat" där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är "oproportionerligt våldsbenägen", som gjort mordfrekvensen "dubbelt så hög i Sverige som i USA" och som är allra galnast i Malmö: där är "våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år".

Jag vet att Stefan Jonsson brukar smocka till Johan Norberg med de mest pubertala argument, jag vet att delar av redaktionen hatar liberaler mer än dåligt väder, men att så medvetet och lögnaktigt försöka smeta ner människor med rasist-klet är ändå häpnadsväckande. Skulle Johan Norberg ha sagt att den svenska "enidéstaten" kryper för Islam? I såfall skulle han ha bytt uppfattning och värderingssystem så komplett sedan sist jag läste något av honom att det inte kan ses som något annat än en total personlighetskollaps.

Läs vad Johan Norberg själv skriver om alltihop. DN och Andreas Malm borde skämmas.

Två skilda läsanvisningar

Läs Jesper Högströms vanvettigt roliga sågning av Mats Kolmisoppi.

Läs också (och jag inser att käre Jesper inte kommer att tycka om det här) Jonas Thentes allt roligare och allt mer personligt elaka blogg.

En liten förklaring: Feminism av den österrikiska skolan för dummies

Jag såg att Jenny Westerstrand ifrågasatte min definition av patriarkatet. Det är möjligt att jag uttryckte mig klumpigt, eller översatte dåligt eller helt enkelt förutsatte en grad av förkunskap om den österrikiska nationalekonomiska skolan som, det inser jag ju egentligen, inte är så värst vanlig.

Of human action, but not of human design, är den definition många använder för det som kallas spontan ordning. Jag översatte det med: "genom mänskligt handlande men utan mänskligt uppsåt".

Vi liberaler ser det i marknaden, i staden, i massor av mänskligt skapade företeelser som är alltför komplexa för att vara resultatet av någon övergripande plan, men som ändå är resultat av miljontals små mänskliga beslut och handlingar. Jag ser det ytterst tydligt i patriarkatet.

De små besluten och handlingarna är förstås övervägda. Ibland. Ibland helt slumpmässiga. Ibland tror vi att vi har ett visst motiv men har i själva verket ett helt annat. (Det senare är sannolikt oerhört mycket vanligare än att vi till fullo förstår våra egentliga motiv och handlar aktivt utifrån dem). Slutresultatet är ändå något som ser ut som att det borde finnas en ensam agent, någon som har bestämt, någon som har planerat och tänkt och ritat upp.

Vissa tror därför att någon faktiskt har gjort det. Den impulsen är förstås likadan som den som tittar på ett spindelnät eller ett nyfött barn eller ett korallrev och konstaterar att någon måste ha tänkt ut all denna perfektion. Vi har svårt att ta till oss att komplexa företeelser, oavsett om de är goda eller onda, skulle kunna existera utan hjärna bakom, utan upphovsman.

Jag tror inte på någon övergripande plan. Inte för staden, inte för mänskligheten, inte för patriarkatet. Jag tror att vi alla fattar mer eller mindre välgrundade beslut och att alla dessa beslut tillsammans bildar den ram för det mänskliga tänkandet och agerandet som könsmaktsstrukturerna innebär. Visst finns det medveten sexism, precis på samma sätt som det finns medveten stadsbyggnad. Men det skulle inte räcka, det skulle inte bli något övergripande system, om inte alla de andra små besluten också fanns där.

Det vore på många sätt lättare om man utgick ifrån att det var medvetet, att det fanns någon med en ond plan, att det fanns en konspiration av män och kvinnor som aktivt tyckte att kvinnor borde ha sämre möjligheter i arbetslivet, mindre makt över sig själva och andra, större utsatthet för sexuellt våld och som kompensation mer kontakt med sina känslor och ungar. Om det fanns en medveten plan vore det ju enklare att förändra. Då skulle man enklare kunna argumentera för varför det inte borde vara så och rimligen enklare att övertyga en bred majoritet.

Det omedvetna är långt svårare att rå på. Det där som bara läcker ut i pustar, i små beslut om fördelningen av familjeansvaret i enskilda familjer som i de allra flesta fall inte alls motiveras med att kvinnor helt enkelt bör hålla sig vid spisen. Det där som syns i den omedvetna skillnaden i bedömning av män och kvinnor, den omedvetna skillnaden i behandling av små pojkar och flickor. De allra flesta tycker inte att kvinnor bör ha sämre chanser på jobbet och män sämre chanser i barnkammaren. De allra flesta tycker inte att våldtäkter eller kvinnors sämre hjärtvård är det minsta okej. Kvinnohat finns, let's not kid ourselves, men det är inte det som bär patriarkatet på sina axlar. Det sitter möjligen längst fram och vinkar uppmuntrande. Om det bara var det som var problemet skulle vi kunna skatta oss lyckliga.

Hur länkar man till en nyliberal gnagare?

Det här är inte en retorisk fråga. Jag försökte nämligen för ett tag sedan lägga en länk till den förtjusande Mattias Svensson (ett epitet som han förstås i mina ögon får trots och inte på grund av de kvaliteter jag nämner i rubriken) i länklistan, men hur jag än gör funkar inte länken. En metroblogg alltså. Har någon några tips?

Vill Pär Ström störa människosläktets fortlevnad?

Jag har inte sagt något om Pär Ström tidigare. Dels för att jag inte har haft tid, dels för att jag har sett att det finns något vettigt tvärs igenom litaniorna om de läskiga feminismerna. För kvinnor må förlora i makt i patriarkatet, men män förlorar i mänsklighet. Och jag är alls inte säker på vem som där drar det kortaste strået.

Problemet har förstås varit att Pär Ström tycks tro att det är feminismens fel att män exempelvis i allmänhet står längre från sina barn än vad barnens mammor gör. Däremot förnekar han, såvitt jag förstår, förekomsten av ett patriarkat.

Det är svårt med terminologi ibland. Jag menar det inte ironiskt. Det finns massor av grupperingar inom feminismen och visst finns det feminister som endast ser de nackdelar könsmaktsordningen för med sig för kvinnor och som endast kämpar aktivt mot sådant som kvinnors utsatthet för sexuellt våld, sämre ställning på arbetsmarknaden och sämre tillgång till offentligheten som aktiva självbestämmande subjekt men inte för mäns tillgång till ett bredare känsloregister och närhet till sina barn eller mot deras utsatthet från våld från andra män.

Samtidigt finns massor av feminismer som ser mer än så. Jag kan inte nämna en enda feminist jag känner som inte vill ha ett mer jämställt föräldraskap exempelvis och de allra flesta vill ge män en starkare ställning i förhandlingen om föräldraledigheten genom ökad individualisering av föräldraförsäkringen. Det beror förstås på att vi ser att kvinnan i dag har första tjing på ledigheten, det är först om hon vill dela med sig som en delning över huvud taget blir aktuell. Det syns i rätt många studier att både män och kvinnor upplever att det är hon som har mest bestämmanderätt över just föräldraledighet.

På den liberala feministiska ledarsida jag själv arbetar har vi skrivit massor om de utsatta pojkarna som riskerar att bli frånåkta av samtiden när de endast utvecklar traditonellt manliga könskaraktäristika och exempelvis struntar i skolan för att studier kodas som töntigt och feminint. (här är förresten en text jag själv skrev för något år sedan på temat, många fler finns)

Men visst, patriarkatet är ett besvärligt ord. Jag använder det för att benämna de strukturer som, med hayekiansk terminologi, genom mänskligt handlande men utan mänskligt uppsåt tvingar in både män och kvinnor i roller som begränsar dem som människor. På ett övergripande plan har gruppen män i patriarkatet mer makt än gruppen kvinnor, det handlar om makten över andra och makten över sig själv och den egna kroppen. Men alla män har inte makt i patriarkatet och alla kvinnor saknar inte makt. Särskilt inte på alla arenor. Ett område där kvinnor absolut har mer makt än män är över barnen. (Nu tar jag inte ens upp de kompletterande kategorierna som klass, etnicitet och sexuell läggning, som förstås också spelar in i vem som har makt och inte.)

Man kan också använda begreppet könsmaktsordningen eller mer lösligt könsmaktsstrukturerna. För mig och väldigt många andra feminister innefattar det också det strukturella könsförtryck män drabbas av, det tvång de utsätts för att vara "manliga" på ett på förväg utpekat sätt. Tvånget att vara "manlig" är ju också långt större än tvånget att vara "kvinnlig" i dag. (Det finns i vissa kretsar ett hårdnackat motstånd mot hela den kvinnliga könsrollen, med dess inriktning på omsorg och kärlek. Det är i sammanhanget en annan historia, men det är också något jag ser som bekymmersamt.)

Jag kan acceptera att Pär Ström inte visste att alla feminister inte är som hans skräckbild av Feministiskt Initiativ. Men efter att hans bok kom ut har det ju varit floder av feminister som förklarat att de delar hans oro för de olyckor som drabbar män just för att de är män. Man kan tycka att det skulle minska hans tvärsäkerhet över att feminismen, rakt av som en och samma politiska rörelse, är orsaken till dessa olyckor.

Häromdagen var det en intervju med Pär Ström i Sydsvenskan. Där citeras följande exempel ur Ströms bok:

" Tänk dig att du sitter på bänken vid en lekplats medan ditt lilla barn springer omkring i sanden. Plötsligt får barnet en hård boll från några större barn på sig. Det gulliga lilla ansiktet som du älskar så mycket förvrids och gråten bryter fram medan barnet sätter fart i riktning mot dig. Du lägger bort den bok du läste, ler mot ditt barn, sträckar fram armarna och gör dig beredd att ta upp din lilla älskling i knäet. Då springer hon förbi dig, bort till nästa bänk där din make sitter, och hon ropar ”pappa, pappa”. Ditt leende stelnar medan du långsamt sänker dina armar. Du känner dig fånig, tittar dig skamset omkring, undrar om någon såg det hela, och funderar på hur du nu ska agera. Det skär till av smärta i dig när ditt barn trycker sig mot din mans bröst och de isolerar sig från omvärlden i en känslomässig gemenskap så tydlig att den exkluderande bubblan runt omkring duon nästan går att ta på."

Detta är enligt Ström en nära nog okänd situation att befinna sig i för en kvinna, men bara allt för vanlig för en man. Jag har förstås svårt att avgöra om han har rätt, men om det är så är det ju förfärligt. Om jag var man och såg den monumentala orättvisan gång på gång skulle jag vilja göra allt jag kunde för att närma mig mitt barn, för att barnet någon enstaka gång i alla fall skulle välja mina armar, min tröst. Jag har visserligen bara ett barn, men min spontana gissning skulle vara att det bästa sättet att förändra det här, både individuellt och samhälleligt, vore att män tillbringade mer tid med sina barn.

Det tycker emellertid inte Pär Ström. Han ser individualiserad föräldraförsäkring som statliga pekpinnar och vill inte ens säga att han personligen, helt utan politiskt tvång, skulle se det som önskvärt att pappor tog mer del i vården av sina barn. Han tror också att kvinnor genetiskt är mer lämpade att ta hand om barn.

Det är rätt svårt att se någon linje här. För om kvinnor genetiskt är mer lämpade att ha hand om barn, och kvinnor då, som i Ströms egen familj, tar huvudansvaret för barnen, hur ska den där ungen i lekparken någonsin förmås att springa till pappa? Varför skulle han springa till pappa, om det alltid brukar vara mamma som finns där, som kramar och tröstar och pappa dyker upp på helgen? Särskilt om det skulle vara som Ström tror, att alltihop ligger i generna. För den som håller på med biologi och sånt skulle det nog ses som rätt antievolutionärt.

Stilstudie: metaforen

I seriöst litterära sammanhang skyr man numera metaforen. I mindre seriösa sammanhang används den däremot obekymrat, generellt på ett antingen platt eller plågsamt krampartat sätt. Det första följer sannolikt till inte liten del av det senare.

Själv är jag dock fånigt förtjust i den. Som här t ex. Jag blir alldeles lycklig:

"Dock fann jag att en av pelargonerna uppe på arkivskåpet uppenbarligen hamnat i ett alltför skymt läge. Under julen har den utvecklat ett par, tre mycket smala och mycket långa stänglar med små blekgröna blad längst ut. Och med hjälp av dessa slingriga utskott hade plantan sökt solen, med samma desperata hoppfullhet som när vi sträcker oss efter andra människor.

Och vice versa.

Jag bar den till fönstret."

Grundaren till tidningen Mana påhittad?

Det påstår i alla fall Peter Wennblad på Neo och Lawen Mohtadi, tidigare redaktör på Mana, bekräftar det hela. Av de två andra, gissningsvis inte påhittade, Mana-grundarna, förnekar den ena allting och hävdar att Neo har rasistiska motiv bakom sina frågor, och den andra vill inte kommentera.

Läs mer hos Neo.

Ett rättsövergrepp

I måndags träffade jag en svårt handikappad kvinna som det svenska rättssystemet i realiteten dömt till döden. Här är texten.

Kostrådsterror!

Visst är det väl ett roligt ord, kostrådsterror? Om sådan som riktar sig till gravida kvinnor har jag skrivit en artikel på Taffel. Nu är jag ju lyckligen inte på smällen längre och äter allt jag känner för, men jag har ännu plågsamt starka minnen av den allt genomilande ilskan jag kände de tre första månaderna innan jag hade tagit reda på att toxoplasmos dör vid nedfrysning och när allt jag över huvud taget kände för att äta var blodigt kött. Det kunde de ju ha sagt, liksom.

Ps. Om ni känner för att kommentera artikeln, gör gärna det här.

Man föds inte till sjuk, man blir det

I dag har jag en text om kvinnor och sjukskrivningar, där jag bl a förklarar att en traditionell kvinnoroll gör kvinnor sjuka.

Läs Jonathan Fried!

"Om de miljontals svenskar som utövar sin kreativitet på Flickr, Blogger, Youtube, Myspace, och så vidare skulle rösta fram en företrädare är nog Björn Ranelid ganska körd.

Kreativitet är en mänsklig egenskap, inte något man ärver av sina kulturelitföräldrar eller får utdelat av institutioner. Och det kreativa svenska folket verkar idag utanför upphovsrätten, ofta i strid med den."

Detta apropå de 27 företrädare för "det kreativa Sverige" som i dag skriver på Expressens sidan 4 om sin rätt att tjäna pengar på samma sätt som förut. De hävdas åtminstone vara 27 i ingressen, men undertecknarna är bara 20. Och Ernst Brunner, som illustrerar texten, är inte med alls. Det är något mystiskt där, men det kan ju vara debattredaktörens fel.

Live to die arnother day

Jag ska aldrig säga elaka saker om DN Kultur igen. Åtminstone inte på flera timmar. Att Fredrik Strage av ångest för sitt alltför givmilda betyg ber om ursäkt och betalar tillbaka biljettpriset till dem som sett Arn och är besvikna är nämligen så roligt att jag kiknar.

PS. När jag skulle etikettera inlägget och försökte skriva "DN" ville Blogger envetet ändra till "DN-bashing". Men det var förr. Nu är jag snäll en stund.

Comeback kid

Jag vet att hon fick en massa skit för det här från konservativa kommentatorer, och självklart dök det upp frågor om hon, som kännande, ja till och med gråtande kvinna, är redo att bli överbefälhavare, men jag tror att detta var starkt bidragande till att hon vann i NH i går. Hon visade, kanske för första gången, sig mänsklig offentligt.



För det är ju svagt och dåligt för kvinnor att visa känslor men modigt och bra för män att göra det. Hillary Clinton skulle aldrig kunna tala på samma känslomässiga sätt som Bill gjorde, eller Obama gör, utan att bli ifrågasatt för sitt kön. Gloria Steinem skriver bra om hur könsbarriären är högre än rasbarriären i amerikansk politik.

Mer fildelning och sånt

I dag har jag en ledare om det som inte blev en dom i går i det största fildelningsåtalet hittills.

Och förresten

Hur kan man inte rösta på den här mannen?


Inte sedan Bill, säger jag. Inte sedan Bill har vi sett hans like. Jag säger nu inte att man bör rösta på någon enbart för hans förmåga att sätta hjärtan i brand med ord, men för all del, det är en rätt viktig kvalitet för en president.

The green-eyed devil and me

Martin Gelin är, iklädd pälsmössa, på Barack Obamas valvaka i Manchester, New Hampshire. Jag är så avundsjuk att jag kan dö. Nån gång ska jag också vara där.

Tillägg: Jag vet förresten inte om valvakan är i Manchester. Den kan också vara i Concord eller Nashua. Detta är de enda tre städerna jag känner till i New Hampshire och Nashua känner jag endast till för att det var där Josh första gången träffade Jed Bartlet.

Och så några rader om den heliga modern (igen)

Eftersom min unge just nu skriker mer än han sover på nätterna så reagerade jag först inkännande på rubriken om hur "Småbarnsföräldrar blir allt tröttare". Tröttheten har ju blivit ett naturtillstånd. Men så läste jag texten. Och insåg att jag antingen verkligen har gröt i hjärnan eller också är min problemformulering nära nog motsatt mot de glada skribenternas på Insidan.

Först konstateras att de som är tröttast är de "överambitiösa" dubbelarbetande kvinnorna, småbarnsmammorna som har större sammanlagd arbetsbelastning än män. Jorå. Så långt hänger jag med. Sedan kommer vi till exempelfamiljen som på bilden visar upp en glad blond mamma med två söta barn och en pappa som ser trött ut i bakgrunden. De är visserligen trötta, men de prioriterar (detta fantastiska ord som tycks inta centrum i ens ordförråd när man får barn). De lägger all sin tid på barnen, enligt bildtexten. Eller. Hrm. I texten är det alltså mamman som gör det. Detta kontrasteras mot, förmodar jag, de där "överambitiösa" typerna som riskerar utbrändhet.

"I dag är det ingen självklarhet att gå upp i sin mammaroll och bara ägna sig åt sitt barn under föräldraledigheten. Anna Boström har väninnor som redan efter några månader tog med barnet till affärsmöten och konferenser. Och som valde att bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader."

Vi har 13 månaders full föräldraförsäkring i Sverige. Om mamman "bryter föräldraledigheten" redan (!) efter 8 månader ger det 5 månader åt pappan, mamman tar alltså 1,5 månad av den tid som egentligen är den andra förälderns. Detta, att bara sno åt sig knappt två tredjedelar av ledigheten beskrivs i den här texten som extremt och likställt med att ta med sin ungarna på affärsmöten efter någon månad, eller, senare i texten, med att mamman skulle "flänga runt på grejer som bara stressar" (som att träna eller gå på spa).

Vi har onekligen rätt långt kvar till jämställdhet i det här landet. Landets största tidning beskriver lösningen på dubbelarbetande mammors trötthet som att stiga tillbaka från arbetslivet och den som månar om i alla fall viss delning av föräldraansvaret utmålas som egoistisk karriärist, som dessutom i huvudsak får skylla sig själv om hon bränns ut. Vad säger man? Grattis på mors dag.

Tillägg: Jag är alltså också en smula skeptisk till dem som jobbar 50 eller ens 45 timmar i veckan och har småbarn, men av dem jag känner som faktiskt gör det så är nästan alla män.

Veldigt fint faktiskt!

Kjell Häglunds massaker på kungafamiljen i allmänhet och Kungafamiljen 2007 i synnerhet är det roligaste jag läst på flera år.

En allmän fråga

Det tar förresten aslång tid innan mina inlägg kommer upp via knuff och liknande, om de någonsin gör det. Det har alltid varit så. (jag syftar nu på att man inte ser att jag länkat till en artikel eller ett blogginlägg ex). Är det något som är fel med inställningen på bloggen här tror ni?

Censur och riskerna med övervakning

Här är alltså den där texten jag skrev i går, om förslaget till ip-nummerkontroll, polisens spärrlista mot olämpliga sajter och hur vi i allmänhet accepterar att rättstaten monteras ner utan att ens orka bry oss. Jag hade inte plats i texten, men i sammanhanget är det förstås också väsentligt att så mycket av dessa nya maktmedel är tänkta att användas mot just fildelare. Det går inte att förstås annars varför myndigheterna envetet vill sänka straffgränserna för när man får ta till grova övervakningsmetoder. Den tunga brottslighet man säger sig vara ute efter, från terrorister och MC-gäng, tenderar ju att ha potentiella straffsatser över bötesnivån.

Det är därför glädjande att en grupp moderater i dag på Expressens debattsida skriver om varför vi måste tillåta fildelning. Precis som de säger kommer lobbyorganisationerna från skiv- och filmbolagen aldrig tycka att nu är maktmedlen tillräckliga, så länge kopierandet fortsätter. Hur långt är bodströmarna i vårt samhälle beredda att gå för att göra dem nöjda?

Att diskutera riskerna för övervakning och missbruk och läckage av känsliga uppgifter får en extra aktualitet i dag, när Aftonbladets hela webmailtjänst och intranät är hackat och lösenord till Aftonbladet-anställdas mailkonton legat ute under natten. Förutom då att hackarna själva kunnat följa hela Aftonbladets mailväxling under uppemot ett år. Det handlar om tidningens affärsmässiga planer, potentiellt känsliga samtal med källor och förstås säkerligen massor av privat kommunikation, som när en Aftonbladet-chef stämt träff på lunchen med en älskare eller älskarinna. (Det senare är alltså ett exempel på vad som kan ha hänt och som, om det har hänt, har lästs av hackarna och fanns tillgängligt under natten för vem som helst).

Här finns mer information och analyser bland annat kring vad detta betyder för källskyddet. Det är förresten hemskt konstigt att nyheten om Aftonbladets mailhackning ännu inte kommit ut på vare sig Aftonbladet eller Expressen. Det är inte som att de inte känner till saken.

Hej igen

Förlåt att jag inte har skrivit på ett tag. Finns massor av förklaringar, men ingen bättre än det enkla konstaterandet att jag nu börjat jobba igen (erm, som om jag alltså inte jobbade när jag exempelvis skrev klart den där texten som jag hade utlovat när lille S, som föddes två veckor för tidigt, var fyra dagar gammal) och har en rätt bra grej i morgondagens Expressen. Just nu sitter jag dock och fnittrar högt åt att svenska diplomater klagar på att golfbanan i Alger vattnas för sällan.

Kan vi kanske ta konsumtionsdebatten ett par steg vidare nu?

För att göra det kan man först läsa exempelvis här och här. Det jag tycker är mest spännande är nog läsarkommentarerna i Svenska Dagbladet efter deras serie om (över)konsumtion. Mannen som lade tiotusentals kronor på kablar ansågs av läsarna på sin höjd vara en skada för sin egen privatekonomi, medan kvinnorna som köpte kläder för lika stora summor ansågs vara en fara för världen i stort.

Sofia Dahlén har också en otroligt viktig poäng i detta:

"Sen tycker jag alltid att det finns en problematik i att blanda diskussioner kring konsumtion som miljöhot och lyxkonsumtionen som omoralisk ur det som ovan kallas det internationella fattigdomsperspektivet eftersom att lösningen på dessa problem hårddraget är motsatserna. Det största miljöhotet är den masskonsumtionen av produkter som producerats billigt, långt borta och utan hänsyn till miljöfarliga utsläpp medan det som kritikerna till lyxkonsumtionen retar sig på är att vi handlar sånt som producerats närmre, under bättre arbetsvillkor och som har längre livstid men med haken att pengarna skulle kunna köpa mat till ett halvt afrikanskt land."

Världsfattigdomen skulle sannolikt minska mest om vi köpte fler grejer tillverkade i det som Malin Ullgren häromsistens kallade "lustiga länder" och om västvärlden gav upp sina idéer om att skydda inhemska industrier mot konkurrens. Detta skulle i sin tur emellertid potentiellt både öka klimatpåverkan och bidra till minskad sysselsättning i Europa och USA. Det finns ingen enkel lösning på detta, om man nu inte ser ett eller fler av dessa hot (världsfattigdom, miljöförstöring, inhemsk arbetslöshet) som irrelevant. Allra minst finns lösningen i ett känslomässigt fördömande av viss sorts konsumtion (tydligt efter könsmönster) utan att grunda det i en reflektion kring vad det är man vill uppnå. Eller för all del i ett lika känslomässigt fördömande av själva frågeställningen, bör vi konsumera så här mycket och på det här sättet.

Celebert besök!

I dag invigdes nya bloggen Matgästen på Taffel, där folk vi gillar särskilt får gästblogga. Först ut är ingen mindre är Rose Beranbaum, alla bröd- och kaknördars skyddshelgon.

Annette-spaning!

Jag har precis upptäckt att Annette Kullenberg bloggar hos Rodeo! Bloggosfären blev härmed komplett och kan dö lycklig.

Kapitalet-kultursidorna: 0-15

Jag läser inte tidningen så noga varje morgon och jag inser att alla andra redan kommenterat detta, men Malin Ullgrens text i DN är helt vanvettigt rolig. Och det säger jag som oftast gillar konsumtion (och har jobbat på Svenskt Näringslivs föregångare SAF). Man får ju medge att de servade rätt hyggligt från Storgatan, maken till platta annonstexter får man leta efter, men vilken smash ändå, vilken smash.

Män och kvinnor, Bruce och Doris

Katrine är otroligt bra i Expressen i dag, men hon är lite orättvis som inte nämner att Björn Wiman i sin text om Doris Lessins Det femta barnet faktiskt klarade av att se bortom könet.

Visst är det himla jobbigt?

Jag kan inte låta bli att sno det här tipset rakt av från TBFKAEM. Det är för bra:

NY Times om nackdelarna med att bo i ett eget Town House:

“You hate when you come home from a trip with a lot of luggage and have to drag it up the stairs, or you’re in a huge hurry to leave and you have to run back up to the third or fourth floor dressed up in high-heeled shoes because you’ve forgotten something,”

Citatet ovan är från en kvinna som bott i ett "7,000-square-foot town house on West 73rd Street near Central Park."

Vinn en egen Mat-Niklas!

Jag behöver väl inte säga längre var det och många andra förtjusande, förvillande saker händer?

Vi tafflar vidare!

Alltså, alla ni som inte redan följer våra tafflande steg i mörkret måste ta er en titt. Det kommer nya små saker varje dag, bloggarna är landets bästa matbloggar, texterna sprakar av förtjust nördighet. Och om ni gillar oss lika mycket som vi gillar varann kan ni väl länka osså, snälla?! (Det sista har jag order av Bossarnas Boss, dvs Lisa att säga. Då kommer nämligen fler matnördar så småningom att hitta till oss och vi kan alla glädjas tillsammans i lycka och förbrödran och inbakad lever.)

I mitt kvarter

Bredvid där jag bor finns det ett företag som enligt skylten utanför heter "Man In The Loop Solutions" med den utskrivna akronymen MILSO. Jag vet inte vad de gör, och det är förstås fullt möjligt att det finns en rimlig förklaring till företagsnamnet. Men jag tror inte det.

Moderskärlek

I senaste numret av Amelia, som ska finnas i affärerna nu (nr 26), finns det en novell som jag har skrivit om min unge.