måndag, januari 07, 2008

Och så några rader om den heliga modern (igen)

Eftersom min unge just nu skriker mer än han sover på nätterna så reagerade jag först inkännande på rubriken om hur "Småbarnsföräldrar blir allt tröttare". Tröttheten har ju blivit ett naturtillstånd. Men så läste jag texten. Och insåg att jag antingen verkligen har gröt i hjärnan eller också är min problemformulering nära nog motsatt mot de glada skribenternas på Insidan.

Först konstateras att de som är tröttast är de "överambitiösa" dubbelarbetande kvinnorna, småbarnsmammorna som har större sammanlagd arbetsbelastning än män. Jorå. Så långt hänger jag med. Sedan kommer vi till exempelfamiljen som på bilden visar upp en glad blond mamma med två söta barn och en pappa som ser trött ut i bakgrunden. De är visserligen trötta, men de prioriterar (detta fantastiska ord som tycks inta centrum i ens ordförråd när man får barn). De lägger all sin tid på barnen, enligt bildtexten. Eller. Hrm. I texten är det alltså mamman som gör det. Detta kontrasteras mot, förmodar jag, de där "överambitiösa" typerna som riskerar utbrändhet.

"I dag är det ingen självklarhet att gå upp i sin mammaroll och bara ägna sig åt sitt barn under föräldraledigheten. Anna Boström har väninnor som redan efter några månader tog med barnet till affärsmöten och konferenser. Och som valde att bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader."

Vi har 13 månaders full föräldraförsäkring i Sverige. Om mamman "bryter föräldraledigheten" redan (!) efter 8 månader ger det 5 månader åt pappan, mamman tar alltså 1,5 månad av den tid som egentligen är den andra förälderns. Detta, att bara sno åt sig knappt två tredjedelar av ledigheten beskrivs i den här texten som extremt och likställt med att ta med sin ungarna på affärsmöten efter någon månad, eller, senare i texten, med att mamman skulle "flänga runt på grejer som bara stressar" (som att träna eller gå på spa).

Vi har onekligen rätt långt kvar till jämställdhet i det här landet. Landets största tidning beskriver lösningen på dubbelarbetande mammors trötthet som att stiga tillbaka från arbetslivet och den som månar om i alla fall viss delning av föräldraansvaret utmålas som egoistisk karriärist, som dessutom i huvudsak får skylla sig själv om hon bränns ut. Vad säger man? Grattis på mors dag.

Tillägg: Jag är alltså också en smula skeptisk till dem som jobbar 50 eller ens 45 timmar i veckan och har småbarn, men av dem jag känner som faktiskt gör det så är nästan alla män.

42 kommentarer:

mammajobbar sa...

Men blä för den artikeln! Tyckte btw att det var alldeles utmärkt skönt att börja jobba när lilltjejen var 8 månader. Rena semestern jämfört med att gå hemma och trötta ut sig. Gjorde underverk för det zombieartade trötthetstillstånd jag befunnit mig i fram tills dess.

Så förutom att det stinker mossa här så är det i alla fall för min del totalt felaktigt att man skulle bli pigg av att vara hemm.

Susanne sa...

Jag håller helt med dig, man blir fuktansvärt nedstämd bara. Jag har flera kompisar som är väldigt jämställda, där mannen och kvinnan delar i princip lika på hem jobb och barn. De är litte trötta, visst. men inte ett dugg utbrända. Skriv om dem istället!

Isobel sa...

Jag vet! De dagar jag jobbar är jag mycket mindre trött än när jag är med min son. Att vara föräldraledig är lätt det jobbigaste, fysiskt och psykiskt, jag någonsin gjort.

Malinka sa...

Ja, det där fick oss att studsa vid frukosten. Jag hade tänkt att formulera något spetsigt, men nu slipper jag! ;-)

Maken och jag konstaterade också varför det aldrig blir något gjort i vårt hem: vi sätter oss verkligen ner och tar det där kaffet som mamman i DN-familjen dumstädar bort.

Patrik sa...

Men vem tar ut alla föräldradagar hela tiden? När BARNET är åtta månader, borde väl hälften av dagarna vara kvar.

Så att pappan kan komma in och ta hand om den riktigt jobbiga halvan av "föräldraledigheten".

Sluta lipa om detta. Det är väl ändå viktigare att som föräldrar ta ett gemensamt ansvar än att dela upp atomismen mellan individer.
Barn är jobbigast mellan 1 och 2 år och då måste båda orka om det ska funka.

/Patrik

Isobel sa...

Eh, vem är det som lipar och varför? Och varför skulle andra halvan av föräldraledigheten vara jobbigast? det är ju rätt många som säger att det är roligare på slutet eftersom ungen inte bara ligger och skriker alt. sover då.

Sedan är jag nyfiken på hur du menar att det är ett motsatsförhållande mellan att dela upp föräldraledigeheten lika och att ta ett gemensamt ansvar. Själv tror jag tvärtom att en ungefärligt jämn delning där är den bästa grund man kan lägga för ett jämlikt föräldraskap med delat och gemensamt ansvar. Om man nu inte menar gemensamt ansvar som att den ena tar hand om barnet och den andra tjänar pengar...

Pernilla sa...

JA! Jag läste igenom hela artikeln och väntade på att det skulle stå nåt intressant om pappan och hur han prioriterar barnet och familjen, vilket rubriken verkade utlova. Det gjorde det ju alltså inte. Deppigt. Jag som ville ha lite pepp inför eventuellt barnskaffande - nu är jag bara ännu mer skeptisk.

Philip sa...

Själv trodde jag att artikeln skulle handla om en familj där båda föräldrarna redan börjat jobba igen, för det är väl de familjerna som verkligen är trötta? När föräldlaledigheten tar slut och man måste försöka få vardagen att fungera igen. Pissigast är det på vintern när dagarna och korta och det känns som att man är på jobb under den enda tiden på dygnet då man är någorlunda vaken.
Föräldraledighet och i synnerhet pappaledighet har blivit en onödigt stor symbolfråga i Sverige. Barnen försvinner ju inte efter att de fyllt två eller tre. Förr eller senare blir det aktuellt att bägge föräldrarna är på jobb. På dagis kan de göra mycket, men de städar inte din bostad, tvättar inte dina kläder eller gör middag till dig när du är trött.

Malinka sa...

Patrik, vad är gemensamt uttagen föräldraledighet om inte just gemensamt ansvar? Jag vet inte, vet du?

Sluta vara så jädra känslig om allt som handlar om jämnare uttag av föräldraledigheten, så kanske du får vara med i en intressant diskussion i stället. Det är verkligen så skittråkigt att vi aldrig kommer förbi det förorättade brölet.

Johan Ahlin sa...

Isobel; Jag tycker du verkar få ur dig rätt många bokstäver både här och där, trots småbarn hemma. Och, jag kan bara instämma med dig ang tröttheten som verkade vara konstant i småbarnsåren. Sen vill jag bara säga att jag tror verkligen inte på vårdnadsbidragsideen, men, gärna ekonomiska styrmedel som delar föräldrapenningen 50-50.

Till sist, en burk skalade tomater, kalvlägg, alla normala kryddor till Osso Buco, utan salt förstås.
Johan/

j sa...

När jag nu börjar jobba efter 8 månader för att dela på förälderaledigheten (som känns ganska självklart) är jag tämligen ensam om det i bekantskapkretsen (trots medvetna pappor och mammor i sthlms innerstad vars döttrar aldrig skulle ha rosa). Jag känner mig lite lurad, trodde att vi var överens om att det är klart man delar men nu känns det som att jag väljer jobbet framför mitt barn. Att min man väljer barnet framför sitt jobb känns inte som lika vanligt perspektiv. Det går liksom inte att vinna.

Ellinor sa...

Barn mellan ett och tre år är definitivt jobbigare att ta hand om än spädbarn.

Två små barn är mer än dubbelt så jobbigt än ett.

Fram för valfrihet för alla föräldrar, varför denna påtvingade "långledighet". Små friska barn klarar alldeles utmärkt att vara på dagis redan från tre fyra månaders ålder. Däremot är det i den åldern tveksamt om de mår bra av alltför långa dagar (mer än åtta timmar) på dagis.

Man kan även tänka sig andra system för att avlasta småbarnsföräldrar, avdragsgilla barnflickor, eller dagmammor.

Små barn mår inte dåligt av att vara tillsammans med andra vuxna än sina föräldrar, bara det hela sker varsamt!

Sverige är helt hopplöst fixerat vid just denna föräldraledighet.

Tonåringar, däremot, behöver närvarande föräldrar och inga andra, annars går du ju uppenbarligen ut på stan och sparkar ihjäl varandra.

Jenny sa...

Bara för att artikeln var ogenomtänkt (den blandar ju ihop två helt olika former av "trötthet") så förtjänar väl inte familjen att hånas? Malinka, när man är hemma med barn håller man ju hela tiden på med en massa vardagsfix, och mamman i texten delar bara med sig av en typisk föräldratillvaro där man ofta kan vara så trött att man tar tag i det som kommer i ens väg och "glömmer" morgonkaffet... är det att "dumstäda"? Har man dessutom två eller tre barn blir det dessutom "vardagsfixet" plötsligt ett heltidsjobb...
Däremot har jag svårt med det här att låta en tvååring gå på dagis medan man är hemma med småsyskonet. Som DN-familjen gör. Förskolan är en fantastisk pedagogisk tillgång, när den fungerar, och inte bara blir barnpassning, men ska vara till för föräldrar som jobbar.
Sen blir jag less på när det handlar om att "dela lika" som i att "ställa upp", som om man skulle välja att jobba i första hand, om det gick. VILL man inte vara hemma med barnen när de äntligen kommer?
Och är det för att det är för banalt och självklart som ingen i såna här diskussioner nämner nåt om hur fantastiskt det är även under första året att bli förälder?

A. sa...

Ellinor: Barn mår inte alls bra av att vara på dagis från 3-4 månader! Vet du INGENTING om anknytningspsykologi och barns utveckling under första året? Det finns ingen forskning på den här sidan om 1920-talet som stöder det du föreslår.
Varför vill man skaffa barn om man vill lämna bort ungen efter tre månader? Som accessoar?

A. sa...

Haha, förlåt jag fattar, Ellinor, du driver med oss... ser ju nu att du skriver att 8-timmarsdagar är okej för bebisar att vara på dagis... svårt med ironi ibland.

malin sa...

Åh, argumenten emot arbetande föräldrar är alltid desamma. "Vill man inte vara hemma med barnen" osv. Skuldbelägg och det finns inga motargument. Suck. Och framförallt om du är kvinna och vill jobba och dela lika, då är du en DÅLIG MOR!

Jag kan bara utgå ifrån mig själv och det är solklart för mig att jag är en bättre förälder när jag kombinerar föräldraskap med att utvecklas på jobbet och tillsammans med andra vuxna.

Vi delade lika på föräldraledigheten, det var ett lätt beslut. Det svåra kom senare, att dela lika på att arbeta deltid, lämna och hämta, vabba mm.
En balansgång där det gäller att kombinera självcentrering och barnens bästa! Det är svårt.

Johan Ahlin sa...

malin; Välja mellan sitt ego och barnens bästa? Inte så svårt val egentligen.

Jenny sa...

suck, tröttsamt när det alltid uppfattas som "argument EMOT arbetande föräldrar" när man undrar varför människor inte vill vara hemma med sina barn. Vem är inte en arbetande förälder? Jag jobbar själv hårt och älskar mitt jobb men om jag ger detta jobb 40 år av mitt liv, varför inte ge barnen 100% när de som bäst behöver det?

Isobel sa...

Jag kan ju bara tala för mig själv och det kanske är en aning speciellt att ha ett jobb som är så mycket mer än ett yrke (det här folk självklart säger att de när de blir gamla inte kommer säga att det är synd att de inte ägnade mer tid åt sina jobb känner jag ju inte alls igen mig i - om jag kan ägna mer tid åt mitt jobb kan jag skriva fler romaner, artiklar, kanske påverka politiken, saker som jag tycker är otroligt viktigt och något som måste vägas mot att vara med mitt barn) men jag tycker ärligt att det är oerhört mycket tråkigare och jobbigare att vara mammaledig än att jobba. Och jag har väntat på ett barn i mer än 5 år.

Det betyder inte att jag inte vill vara mammaledig, men det betyder definitivt att jag aldrig någonsin skulle vilja vara det på heltid i 1,5 år eller vad som nu är acceptabel mamma-som-gör-allt-på-100-procent-för-sina barn-standard. Jag har jobbat litegrann sen min son var 4 dagar gammal och börjat vara borta hemifrån med jobb två dagar i veckan nu när han är 6 månader och jag tycker att det är fantastiskt skönt och roligt att gå hemifrån. och skönt att komma hem till honom igen förstås. Men jag tycker inte att det sista borde behöva sägas.

Det är fascinerande att alla pappalediga pappor man pratar med erkänner att det emellanåt är rätt trist att vara hemma, men så få kvinnor vågar säga samma sak. Inte förvånande förstås, inte minst med tanke på sånt som den här artikeln, men fascinerande.

j sa...

Jag tycker inte att jag utvecklas speciellt mkt med andra vuxna och jag skulle hellre vara hemma och inte jobba än att jobba (oftast). Men när även pappan har rätt att vara med sitt barn det härliga första året så ska väl han få det. Utan att det är så himla suspekt. Och utan att ge barnen 100% hit och 100& dit. Eller larviga argument som ego mot barnets bästa. Så himla 90-tal. (är hittills rätt besviken på 00-talet)

Isobel sa...

Jag inser att jag låter väl kinkig om min mammaledighet. Jag tycker att det är otroligt mysigt också, ibland. Helst skulle jag ha velat att jag och barnets pappa var föräldralediga varannan dag hela tiden så att båda både får myset och närheten och varsin jobbstimulans kontinuerligt, men nu gick det tyvärr inte.

Malinka sa...

Jenny, jag ÄR föräldraledig. På halvtid, medan maken är det på den andra halvtiden. Jag vet precis vad det innebär att vara hemma med barn. Det innebär att man fan måste passa på när man får en lugn stund, att sätta sig ner och koppla bort allt annat.

Om man vill ha en lugn stund, vill säga. Egentligen kanske man faktiskt _vill_ fixa med tvätten och sopa grus i hallen, för att man anser det är viktigt. Men varför då kokettera med att man inte ens hinner dricka kaffe?

Ja, jag kanske dumförklarar den stackars mamman och är orättvis, men jag ruttnar verkligen på just det där lätt martyranstrukna sättet att påpeka hur man sätter sig själv på sparlåga för barnens skull. Det är ett val att leva så, inte något av naturen givet.

Sedan har vi dessutom under hela föräldraledigheten haft vår dotter på förskola, 30 timmar i veckan. Det gör vi – oh hjälp! – för att vi skulle orka med hemmalivet och för att hon inte skulle förgås av tråkighet.

Kanske skulle vi inte ha "skaffat barn" när vi "ändå inte vill ta hand om dem". Bäst någon kommer och hämtar dem så de får ett drägligt liv.

mammajobbar sa...

Att vara föräldraledig är på samma gång otroligt mysigt och underbart men samtidigt skitjobbigt, skulle jag säga.

Sen blir jag lite förundrad över det där med att satsa på barnen hundra procent under den korta tid när de är små. Mig veterligt blir 50% + 50% också 100%. Hälften till pappa och hälften till mamma. Barnet får en fin kontakt med båda föräldrarna redan från början. Mamma OCH pappa får njuta av föräldraledigheten och tröttna på den. Mamma OCH pappa får skita med låst dörr och käka lunch i lugn och ro på jobbet och få middagen serverad när de kommer hem.

Jag är egentligen förvånad över att folk INTE vill dela, det är ju så perfekt bra för alla inblandade.

Johan Ahlin sa...

Malinka;
Barn behöver andra vuxna förebilder förutom sina föräldrar och det får man inte om man är hemma med nyfödda syskon och ledig förälder, so keep on:)

pontus sa...

Finns det någon som ex post tycker att det här med att skaffa barn var en bra idé? Har i alla fall aldrig hört något sådant.

Helena Söderlind Paues sa...

Word Isobel! Som vanligt huvudet på spiken när det gäller föräldraroll och ansvar.

Men DN och deras satsning Allt om barn verkar vara en ett avgrundsvrål från Elise Claessons gäng om hur bra de konservativa könsroller är. De har redan hunnit agera amningsfascister, publicerat skräckpropaganda om alkohol och idag toppar de med att om du blir snittad som förstföderska kan du bli steril.

Jag blir bara arg och får förvärkar av skiten. Har aldrig varit så nära att säga upp min prenumeration...

Isobel sa...

Är Pontus ironisk? Jag hoppas det. För det är en rätt unken grej att hävda att man (eller hrm, kvinnor då) skulle ångra sina barn bara för att de inte vill vara med dem hela tiden.

christina sa...

ellinor (hon hon driver med oss eller ej) har mycket intressant att säga. varför skulle avlastningen på småbarnsföräldrar ske genom barnflickor eller dagmammor? var är barnpojkarna och dagpapporna?

Patrik sa...

Eftersom jag är tvåbarnsfar och fortfarande har sparade dagar så är det numera jag som är hemma när det är lov på dagis (för lillebrorsan) och skolan (för storebrorsan)
Det funkar bättre med mitt jobb än för hustruns jobb.
Det var tvärtom under spädbarnsåren, så då fick mamman vara hemma mer. På vilket sätt hade det blivit bättre för vår familj, arbetslivet, jämställdheten i samhället, etc, etc om vi tvingats att dela lika under de första 16-18 månaderna av barnens liv?
Jag har lättare att vabba, så då är det oftare jag som gör det.

Och jag tror att pappor behöver vara med sina barn. Mycket. Ännu mer när de är större än när de är små.
Det kan inte politik eller matematikfeminism fixa till.

christina sa...

men patrik: om inte matematikfeminism kan fixa till vad du tror är det väl något som ligger hos dig? vad du tror är inte vad som är nödvändigt sant.

vidare: matematikfeminism är ett spännande begrepp. du menar att statistik är tänjbart? låt mig då påminna om vem som sitter bakom de mesta matematiska spakarna. yep, männen.

sen skulle man här kunna slänga in en radda om orsak/verkan och hur det alltid tycks komma sig att kvinnan anses ha det jobb som passar bäst att ta mammaledigt ifrån när barnen är små. att blanda ihop struktur och individ är emellertid förenat med paradoxer, men man måste fortfarande kunna lyfta blicken för att se sammanhanget. om föräldraledigheten var delad lika kanske fler mödrar kunde ta det jobb de _egentligen_ ville ha medan fler fäder indirekt skulle tvingas att tänka på familjen när de valde jobb. det skulle vara jämställdhet.

Johan Ahlin sa...

Christina;
Bara en praktisk sak som jag märkte när våra barn var små, urpumpad modersmjölk gick inte hem när de var sjuka, däremot Mammas tutte. Så var det för oss, säkert på helt annat sätt för andra.
Och du, varför väljer inte kvinnor män som gör klart från början att de vill ha barn samt strunta i sin egen karriär?(Och naturligtvis åt andra hållet

christina sa...

johan:
då var det väl en bra lösning för er att mamman var hemma när barnen var sjuka, så kunde du ta några fler av de friska dagarna.

den andra frågan är både en gåta och inte alls en gåta. vi präglas från barnsben till att tycka vad vi tycker och tro på det vi tror. när det kommer till kritan vill många män ha en kvinna som är traditionellt kvinnlig, och vice versa. känslor och logiska resonemang är inte koherenta. varför lämnar inte misshandlade kvinnor sina slående makar? (tro nu inte att jag drar paralleller mellan kvinnomisshandel och ojämlikhet på föräldraledighetsfronten!)och återigen då, det är inte bara män som diskriminerar kvinnor utan en samhällelig struktur som konsekvent bidrar till ojämlighet. feminister brukar kalla strukturen för patriarkalet och syfta till att det är uppbyggt av män för män, men i dagens samhälle understödjer också kvinnor strukturen. det är detta som gör det förrädiskt! vad är fri vilja liksom?

Isobel sa...

Bara apropå amning som ibland avänds som argument mot delad föräldraförsäkring. Ytterligt få svenska kvinnor helammar längre än till 6-7 månader, många kortare tid än så, så som argument mot att byta halvvägs fungerar det inte riktigt. (Det går ju utmärkt att amma morgon och kvällar även när man jobbar).

När jag säger patriarkatet menar jag förresten alls inte att det bara är män som upprätthåller strukturerna.

Både män och kvinnor för strukturerna vidare. Och både män och kvinnor förlorar på dem. Jag anser ju att det är ett gigantiskt mänskligt problem för män att de i så liten utsträckning tillåts/vill ha/orkar slå sig fram till en likvärdig relation till sina barn som den barnens mödrar har.

Av både allmän kunskap och egen erfarenhet anser jag dock att pappor behöver vara med sina mycket små barn lika mycket som med större barn. Precis som mammor förstås. Närvaron vid det där duniga knytet, insikten om det totala absoluta ansvaret, känslan av barnets kombinerade hjälplöshet och kompletta förtroende, det går inte att ta igen genom att vara hemma på lovdagar med en fyra-åring. Har man missat den där första skälvande utvecklingen från människolarv till person så har man också missat något fundamentalt i sitt eget föräldrablivande, som också visar sig senare i en mindre stark anknytning. Jag är alltså övertygad om att många föräldraskap och familjer skulle vinna oerhört på att båda föräldrarna är hemma säg de första två månaderna. Om min man hade gått till jobbet efter två veckor hade jag inte vetat vad jag hade gjort.

Johan Ahlin sa...

Jag tror att de negativa strukturerna inte härskar i samma utsträckning i Stockholms innerstad som ute i landet, vårdnadsbidraget har ju mer förankring landsortsledes än här i Stockholm. Sen är "politiseringen" och "femineringen" av denna debatt/problematik synd, man blir såå luttrad av en del yngre feminister med bra åsikter angående jämlikhet generellt men med så otroligt dålig insikt hur en familj fungerar att man blir alldeles häpen.
Hälsar Johan, gräsis i 2 veckor med en 4 och 8-åring, och jaa, det är otroligt jobbigt, men kul!

Ellinor sa...

Jag tog förmodligen i när jag hävdade att ingen bebis far illa av åttatimmarsdagisdag.

Däremot far faktiskt inte bebisar illa av fem sex timmars dagis per dag, på ett dagis anpassat för bebisens ålder. Mamman kan fortfarande amma alla mål utom ett, pumpa ur och ge flaska till personalen om hon nu vill det.
"Anknytningen" behöver inte riskeras.

Fixeringen vid att det ska vara de biologiska föräldrarna och inga andra som ska ta hand om spädbarn i Sverige är helt rubbad och har ingen motsvarighet någon annanstans, mig veterligt.

Ur barnets synvinkel är den enda människa som har en särställning den biologiska modern, alla andra är så att säga "adopterade", pappor, barnpojkar (om man nu vill det), morföräldrar - alla.
Det betyder ju inte att dessa inte kan få en bra realtion till barnet. På sikt lika viktiga eller viktare som/än mamman.

Ur barnet synvinkel är inte pappan lika viktig som ur mammans synvinkel.
För det har ju Isobel rätt i, det ÄR tråkigt att vara mer eller mindre isolerad med ett litet barn i hemmet. Åtminstone tycker de flesta kvinnor (och män) med ett någorlunda stimulerande arbete det.
Det är en tämligen chockerande upptäckt - att det är så pass tråkigt, skuldbeläggande också. Svår.

Och hela den här svenska debatten om just föräldraledigheten tror jag har sina rötte just där: barnet behöver inte en lika närvarande (biologisk) pappa som en biologisk mamma, det kan lika gärna vara någon annan!
Men MAMMAN gör det, för av ingen annan människa kan hon begära den uppoffringen.
Ingen annan har varken juridisk eller moralisk skyldighet att vara närvarande för barnet.

Ur barnets synvinkel är alltså hela den här debatten helt befängd.

Har f ö inget emot barnpojkar eller barnpassande män.
Lägger inga könsaspekter på den delen.

Rolf Ren sa...

Men det är väl ändå märkvärdigt vad alla ständigt jämför sina egna och gemensamma val med alla andras och sätta en stämpel på att de egna är bra och andra dåliga eller bra. Fundera inte så mycket på det, fundera istället på vad som är bäst för dig och de dina. Ingen annan än din partner och barn behöver ha åsikter som man bryr sig om. Var hemma så länge det är kul och ni är överens, det är mitt tips.

mammajobbar sa...

Rolf Ren - det tråkiga är ju att dina val påverkar andras liv. Jag var på en anställningsintervju för ett tag sedan. Allt gick strålande tills jag berättade att jag hade en ettåring hemma. Då var jag inte intressant längre. Snubben trodde väl att jag som de flesta andra mammor (bor inte i Sthlm) skulle ta huvuddelen av VAB och säkert skaffa fler barn som jag skulle vara hemma länge med.

Vet inte om det var korkat av mig, men jag ville inte sitta och förklara att i vår familj är det pappa som kommer ta mest VAB och skulle vi skaffa fler barn vill jag börja jobba när det barnet är 8 månader. Kanske till och med ett par dagar i veckan ännu tidigare.

Fast nu i efterhand är jag glad att jag inte sa något ändå. Jag vill inte ha en sån muggig arbetsgivare som bara rakt av stämplar mig som nån sorts avelsko som inte är beredd att satsa på det arbete jag förbundit mig att satsa på.

Hade också stora problem med att få min nuvarande chef att förstå att jag skulle komma tillbaka när bebisen var åtta månader. Han vägrade tro det förrän den dag jag verkligen kom tillbaka. Det är en oerhört irriterande känsla att man förväntas göra som "alla andra gör" utifrån vilket kön man råkar vara född till. Mycket irriterande.

Jennie sa...

Isobel: Tack för bra inlägg! Jag stångar ofta min panna blodig i liknande debatter. Tröttsamt och sorgligt.

Patrik sa...

Christina: "om föräldraledigheten var delad lika kanske fler mödrar kunde ta det jobb de _egentligen_ ville ha medan fler fäder indirekt skulle tvingas att tänka på familjen när de valde jobb. det skulle vara jämställdhet."

jag: eller inte. Om staten ska bestämma vem som ska vara hemma och när, borde väl staten också se till att vi hamnar på rätt jobb, eller? Det vore ju det ultimata, så att alla kan bli frigjorda från våra egna val, baserade på strukturer och missuppfattningar.

Matematikfeminism som term föddes väl kanske inte i Tage Danielssons saga om den rättvisa Gudrun, men principen är ju densamma.

Nä, nu börjar det bli dags att fundera på vilken middag jag ska bjuda min hårt arbetande hustru på i kväll, så att jag hinner hämta barnen på dagis först och hinna laga maten också.

Isobel sa...

Jag tror ju att delad föräldraförsäkring framförallt skulle vara bra för barnen. Visst, det skulle minska den strukturella diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden och den strukturella diskrimineringen av män i ex vårdnadstvister också, men framförallt skulle det ge barn likvärdiga nära relationer till två personer.

I heterofamiljer, för det är ju oftast det man pratar om när man pratar om delat föräldraansvar, skulle det dessutom vidga små pojkars och små flickors uppfattning om vilka egenskaper och uppgifter som de är lämpade för utifrån sina kön. Enligt utvecklingspsykologin så är det faktum att barn nästan alltid har kvinnliga primära vårdare avgörande när det gäller reproduceringen av vissa könsskillnader. Små flickor identifierar sig med sin vårdande mamma och lär sig att det är den sortens egenskaper man bör ha, medan små pojkar identifierar sig med sin ickevårdande pappa och lär sig att eftersträva och utveckla egenskaper som självständighet (och baksidan att inte vilja eller kunna ta hand om andra). Om små barn i större utsträckning hade både kvinnliga och manliga primära vårdare skulle utvecklingen av deras karaktärer i större utsträckning bygga på deras specifika personligheter än på vilka könsspecifika egenskaper som de omedvetet leds in mot.

Zanna sa...

Och sedan när blev delad föräldraledighet synonymt med 6 1/2 månad var? Visste du inte att snittet för när Svenska barn börjar på dagis är 18-19 månader? Ändå ska det i varenda debatt utgå från 12,13 månader trots att det bara är 30% av 13-månadersbarnen som går på dagis.Upplysningsvis kan jag säga att föräldraförsäkringen är väldigt flexibel, det går att dra ut på dagarna, det går att ta ut halva dagar o.s.v Och nästan alla gör det också! Att en kvinna varit hemma 8 månader betyder alltså inte alls att hennes man bara varit hemma fem, det kan mycket väl vara så att han OCKSÅ varit hemma 8 månader eller längre.
Är det två vårdnadshavare, så dela på föräldraledigheten, absolut!
Men om ni tar ut 6 månader var , 9 månader var eller 12 månader var är helt upp till er (och er ekonomi.) Jag vet föräldrar som verkligen inte är höginkomsttagare, de tjänade runt 20.000 i månaden var och valde att vara hemma 12 månader var, alltså två år sammanlagt. De prioriterade bort villa i förorten/bostadsrätt i innerstan för att kunna göra så, och tänkte att barnet har betydligt mer glädje av trädgård och villaområde då det är lite större. Helt 'ärligt fattar jag inte varför folk hela tiden utgår från att delad föräldraledighet innebär 6 1/2 månad var när de flesta barn börjar på dagis betydligt senare än vid 13 månader och nästan tänjer på dagarna på något sätt. Konstigt är vad det är.

Anonym sa...

jag tror att svenska barnfamiljer har det for bra med er langa foraldraledighet och darfor inte forstar precis hur bra ni har det. i managa andra lander i europa far man TRE manader ledigt, som mamma. pappan far vara glad om han far tio dagar. sen ar det dagis som galler alt dagmamma/nanny, och om man inte har en flexibel adrbetsgivare/rad att jobba halvtid, sa maste barnet alltsa ga pa dagis over 8 tim per dag, fran 3 mans alder. inte speciellt kul for varken barn eller foralder.