onsdag, januari 09, 2008

Comeback kid

Jag vet att hon fick en massa skit för det här från konservativa kommentatorer, och självklart dök det upp frågor om hon, som kännande, ja till och med gråtande kvinna, är redo att bli överbefälhavare, men jag tror att detta var starkt bidragande till att hon vann i NH i går. Hon visade, kanske för första gången, sig mänsklig offentligt.



För det är ju svagt och dåligt för kvinnor att visa känslor men modigt och bra för män att göra det. Hillary Clinton skulle aldrig kunna tala på samma känslomässiga sätt som Bill gjorde, eller Obama gör, utan att bli ifrågasatt för sitt kön. Gloria Steinem skriver bra om hur könsbarriären är högre än rasbarriären i amerikansk politik.

3 kommentarer:

Lotta K sa...

Och amerikansk politisk debatt är ju så macho. Alltid nåt krig som skall hanteras och i det sammanhanget är det legitimt att ifrågasätta om en kvinna verkligen skulle klara jobbet med alla sina hormoner och känslor. Kanske de skulle klara annat presidentjobb, men för krigen krävs det nog en man. Som inte gråter. Tycker till och med andra kvinnor.

Unknown sa...

Det är dubbelt. Kvinnor får inte visa starka känslor som ilska, hänförelse eller bedrövelse. Däremot ska de le och skratta på bild. Mäns uppvisande av känslor tolkas också annorlunda. De anses ju inte emotionellt labila bara för att de höjer rösten eller fäller en (krokodil-)tår.
Att vara kvinnlig högt uppsatt politiker är verkligen att gå på slak lina utan skyddsnät.
Alla kvinnor i offentligheten löper f ö ständig risk att nedvärderas pga sitt kön. Ju starkare hennes ställning blir, desto fler sexistiska angrepp råkar hon ut för.
Detta är villkoren och det är skitbra att du belyser dem.
Hörde dig i P1:s Medierna, du var lysande som vanligt.

Keep it up! / Bunni

Anonym sa...

Nja, män som gråter uppfattas alltid som löjliga.