Och så några rader om den heliga modern (igen)

Eftersom min unge just nu skriker mer än han sover på nätterna så reagerade jag först inkännande på rubriken om hur "Småbarnsföräldrar blir allt tröttare". Tröttheten har ju blivit ett naturtillstånd. Men så läste jag texten. Och insåg att jag antingen verkligen har gröt i hjärnan eller också är min problemformulering nära nog motsatt mot de glada skribenternas på Insidan.

Först konstateras att de som är tröttast är de "överambitiösa" dubbelarbetande kvinnorna, småbarnsmammorna som har större sammanlagd arbetsbelastning än män. Jorå. Så långt hänger jag med. Sedan kommer vi till exempelfamiljen som på bilden visar upp en glad blond mamma med två söta barn och en pappa som ser trött ut i bakgrunden. De är visserligen trötta, men de prioriterar (detta fantastiska ord som tycks inta centrum i ens ordförråd när man får barn). De lägger all sin tid på barnen, enligt bildtexten. Eller. Hrm. I texten är det alltså mamman som gör det. Detta kontrasteras mot, förmodar jag, de där "överambitiösa" typerna som riskerar utbrändhet.

"I dag är det ingen självklarhet att gå upp i sin mammaroll och bara ägna sig åt sitt barn under föräldraledigheten. Anna Boström har väninnor som redan efter några månader tog med barnet till affärsmöten och konferenser. Och som valde att bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader."

Vi har 13 månaders full föräldraförsäkring i Sverige. Om mamman "bryter föräldraledigheten" redan (!) efter 8 månader ger det 5 månader åt pappan, mamman tar alltså 1,5 månad av den tid som egentligen är den andra förälderns. Detta, att bara sno åt sig knappt två tredjedelar av ledigheten beskrivs i den här texten som extremt och likställt med att ta med sin ungarna på affärsmöten efter någon månad, eller, senare i texten, med att mamman skulle "flänga runt på grejer som bara stressar" (som att träna eller gå på spa).

Vi har onekligen rätt långt kvar till jämställdhet i det här landet. Landets största tidning beskriver lösningen på dubbelarbetande mammors trötthet som att stiga tillbaka från arbetslivet och den som månar om i alla fall viss delning av föräldraansvaret utmålas som egoistisk karriärist, som dessutom i huvudsak får skylla sig själv om hon bränns ut. Vad säger man? Grattis på mors dag.

Tillägg: Jag är alltså också en smula skeptisk till dem som jobbar 50 eller ens 45 timmar i veckan och har småbarn, men av dem jag känner som faktiskt gör det så är nästan alla män.

Läs

Mycket bra ledare i dag. Det hänger ihop, viljan att skydda den specifikt heterosexuella kärnfamiljen och hatet mot dem som står utanför den livsstilen. Jag har också undrat när någon ledarsida till slut skulle ta upp yxattacken mot RFSL. Jag har tyvärr svårt att tro att det skulle ha tagit nästan en vecka om ett liknande ideologiskt mordförsök riktats mot exempelvis det socialdemokratiska partikansliet tvärs över Sveavägen.

Uppdatering: Aftonbladet hade alltså ett ledarstick dagen efter händelsen. På Aftonbladets kultursida publicerade man också en intressant text om frånvaron av upprördhet av Arbetarens redaktör Anna Hellgren.

Kvinna, mamma, partiledare?

Det här uttalandet av Marit Paulsen är helt bisarrt.

"Hon är en ung kvinna med två små barn. Då är det inte lämpligt att bli partiledare, säger Paulsen till TT."

Om Cecilia Malmström, 39. Hon har två barn som är två år gamla. Jan Björklund, 45, har ett barn på fem och ett på två. Men i hans fall är alltså inte åldern eller de två små barnen något problem. Tydligare än så här ser man i dag sällan de strukturer formuleras som omöjliggör jämställdhet.

Begåvningsreserven var det

Det här tycker jag är rätt roligt. (Jo, jag vet att det sannolikt finns en klassdimension i det där, men vi får väl utgå ifrån att sd-tjejen från Täby valdes ut för att hon skulle hedra sina partikamrater.)

För knark, mot barn

I dag har vi en ledarsida som är mot barn och för knark. Det gläder mig förstås. Bortom den upplyftande blixtbilden har vi alltså en utmärkt krönika av Johannes Forssberg om Birgitta Rydbergs hat mot missbrukarna och en ledare om Barnombudsmannens bisarra syn på fakta.

I går kom nämligen BO:s stora rapport om barns hälsa där myndigheten bl a hävdade att en tredjedel av alla svenska barn inte knyter an till sina föräldrar. Det är en väldigt hög siffra, inte minst som svenska föräldrar (i de flesta fall mammor) trots allt tillbringar ett år eller mer på betald heltid med sina små barn. När vi började rota i materialet visade det sig genom hänvisningar till gamla rapporter som i sin tur hänvisade till gamla rapporter att de enda faktiska svenska siffror som finns på det här området rör forskning på 60-talet, främst gällande pojkar födda mellan 1939 och 1946. Det är förstås ledsamt om pojkar som föddes i Sverige under andra världskriget inte knöt an till sina föräldrar ordentligt, men Barnombudsmannen går alltså ut med dessa uppgifter som en braskande nyhet i år, 2007, och kräver åtgärder.

Den enda slutsatsen är att BO inte tycker att de behöver använda korrekta siffror. Att målet att värna barnen gör att medlet, att helt grundlöst påstå att en tredjedel av de barn som är små i sverige i dag inte skulle klara anknytningen till föräldrarna, blir helt okej. Det är okej att ljuga, och på så sätt oroa massor av dagens föräldrar, för en god sak. Och förstås för potentiellt högre anslag till Barnombudsmannen.

Okej, tillbaka till gå (var god passera fängelse på vägen)

Det var väl det jag visste. Att ha Thomas Bodström som bräckligt värn för det fria samhället var lite väl bräckligt. Nu är bollen alltså tillbaka hos de verkliga liberaler som hotats med statsministeravgång och allmänna interna repressioner om de inte är med och röstar igenom det avskaffande av den personliga integriteten som Reinfeldt och Odenberg tagit med sig in ett nu helt kringmålat hörn.

Ett tjugotal moderata riksdagsledamöter ska ha uttryckt starkt missnöje mot signalspaningsförslaget. Tydligast bland dem har Henrik von Sydow varit, som förstås vet att han inte kan rösta för det här förslaget om han ska ha kvar någon som helst trovärdighet hos alla sina personröstare. Frågan är dock på intet sätt en skiljelinje mellan gamla och nya moderater. Moderaterna har tvärtom en lång partihistoria av sund skepsis mot staten och känner traditionellt inte alls den oerhörda tilltro till godheten i dess maktapparat som Odenbergs förslag förutsätter. Det senare kan förstås bero på det långa socialdemokratiska maktinnehavet, men oavsett anledning har rättsstaten och stabila rättsliga institutioner till skydd för den enskilde alltid varit viktigt för svenska moderater. Därför ser man lika stor misstro till FRA-förslaget hos gamla bunkermän som Mats Johansson som hos yngre liberaler. Att Reinfeldt alls hotade med sin avgång beror förstås på just detta. Han vet att han inte har partiet med sig. Nu är det upp till bevis för både Reinfeldt och riksdagsgruppen.

Samma sak gäller hos både folkpartiet och centern. Hur kommer liberaler som Fredrik Malm, Birgitta Ohlsson, Fredrik Federley, Annie Johansson, Johan Linander nu ställa sig till den socialdemokratiska tvärvändningen? Kommer de våga stå upp för sina värderingar och kräva att riksdagen åtminstone inväntar integritetsskyddskommitténs förslag innan man avskaffar den elektroniska integriteten? Eller kommer ni spotta era väljare i ansiktet. Det borde vara ett lätt val, men det klart att har man en så politiskt omogen statsminister att han hotar med kabinettsfråga efter ett halvår vid makten blir det klurigare. Det var fan inte det här jag röstade på.

Ur mejlskörden

Efter min krönika om Bodström har jag fått mejl från de skojigaste människor. Ur högen:

"Ingen riktig svensk bryr sig om de där jävla egyptierna, vi bryr oss om att minska invandringen"

"bara bra med terrorister i sverige, hoppas att de börjar smälla av bomber i sverige så att många människor dör.
Först då kan sverige bli ett normalt land när alla inser att invandring = en pestsmitta som endast kan botas med innbördeskrig, hoppas den dagen snart är här så vi kan rensa vårat land på parasiter en gång för alla."

Det senare kom från en Göran Nyberg. Det förvånar inte. De läskigaste mejlen kommer nästan alltid från personer som heter Leif, Göran, Lars eller Ove. Ibland kan de stava, ibland inte.

Thomas Bodström är inte riktigt klok

Något äckligare har jag faktiskt sällan hört. Den förre justitieministern, tillika gamle försvarsadvokaten, står alltså upp och säger att det inte är någon skillnad mellan att konstatera att en person t ex på starka skäl misstänks för terrorism och att med hjälp av utländsk säkerhetstjänst under förnedrande former (utan att pröva misstankarna i domstol) deportera personen till ett land där han riskerar att utsättas för tortyr.

Har han någonsin hört talas om den gamla mossiga idén om rättssäkerhet?

Wet'n'green

Förresten har jag hört att stackars Oskar Öholm blivit våldsamt attackerad i yngre moderata kretsar för den här kloka artikeln.* Det säger ganska mycket om hur långt vissa människor (eh, typ yngre moderater) befinner sig från verkligheten. Och om varför Fredrik Reinfeldt för allt i världen bör se till att de också hålls så långt borta från makten som möjligt.

* Jag skulle ju aldrig kalla mig konservativ, men i sammanhanget känns det som mer av en etikettsfråga.