Jag skulle kunna skriva det ungefär en gång i veckan, det är i alla fall så ofta jag tänker på det, men det skulle möjligen verka lite för devot. Alldeles särskilt som jag också är en inte helt liten smula rädd för henne. Men Annina Rabe är en av mina idoler. Det har hon egentligen alltid varit, men på sistone har jag tänkt på det ännu mer än vanligt. Först det där med ruccola-peston och döden, vilket inte bara är det bästa matrelaterade citat jag hört på flera år, utan också en så träffsäker beskrivning av vår tid att det nära nog manifesterar den platonska idén bakom själva begreppet populärkulturell samtidsbevakning. I dag följer hon så upp med det här om Tideman och frilansångesten.
Om världen vore rättvis skulle Annina aldrig någonsin känna att hon blev omkullsprungen eller tänka på risken att bli gårdagens dagens rätt. Det är mycket sorgligt att världen inte är rättvis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Instämmer. Och då har jag aldrig ens smakat ruccolapesto.
Jag håller helt med, och faktum är att jag så sent som förra veckan försökte hitta hennes mejladress för att berätta för henne hur jäkla bra jag tycker hon skriver, men jag lyckades inte hitta någon. Se där en tråkig baksida med att inte kunna kommentera på Shampoo Rising - man slipper haters men får i gengäld inte heller beundrarposten.
Hoppas Annina läser det här i stället. Annina är en sån man läser med glädje och respekt även de gånger man tycker att hennes åsikter är uppåt väggarna.
Ja, heja Rabe! Shampoo rising är min favoritblogg, saknar också möjligheten att säga det där. Samtidigt som bristen på kommentarer gör det lite mer lugnt och skönt därinne än på resten av nätet. Man får liksom läsa ifred.
Vansinnigt bra och vansinnigt irriterande att man måste lämna hyllningar by proxy.
Jag säger bara: "mustigt manliga och fuktigt devota inlägg"
Det finns något speciellt med manliga skribenters beundran för varandra. Eller så är jag bara avundsjuk.
Skicka en kommentar