Slut i rutan

Om någon till äventyrs skulle vänta på att höra något om den senaste utvecklingen i fildelningsfrågan från den enda ledarsida som hittills inte gått på skiv- och filmbolagens beskrivning av drivkrafterna bakom kreativt skapande så kan jag meddela att ni väntar förgäves.

Läs i stället Oscar Swartz.

Tillfällig lågsäsong p g a oxytocinchock

Ja, en ny person har alltså kommit in, och tagit över, mitt liv. Redan i tisdags, 9 dagar för tidigt, valde han att göra entré. Vi skulle ha flyttat till en ny lägenhet i måndags, men p g a hantverkartrubbel var lägenheten inte inflyttningsbar förrän två dagar senare. Det var lite, eh, hektiskt, alltsammans.

För en del andra oändligt snälla och hjälpsamma människor alltså. Själv hängde jag ju på BB Stockholm. Allt gick bra, alla mår bra, vi kunde tyvärr inte utnyttja det bokade bordet på O'leary's i tisdags kväll, men å andra sidan har ett förlorat derby sällan haft mindre betydelse. Hur älskade S ska se på att han inledde sin tid på jorden med en dylik förlust lär väl framtiden utvisa.

Just nu är jag högre på oxytocin än jag någonsin varit på någon substans i mitt liv och det finns grejer som känns viktigare än att skriva här. Typ hitta flyttlådan med underkläder. Eller sniffa en fem dagar gammal person på huvudet.

Det är inte så att det inte finns stoff för skriverier. Själv kände jag t ex inte förrän i morse till att männniskor över huvud taget kan projektilbajsa upp till en dryg meter ut i luften. Eller att man ens kunde betrakta halv fem som "imorse" och inte som i natt eller i går. "Det är paradoxalt, men vi lär oss" som Richard Norling skulle ha sagt.

"Allt som kan bli digitalt kommer att bli digitalt" sa nån it-snubbe 1999. Och något mer digitalt än detta, något mer ett eller noll, något mer absolut manikeiskt än denna upplevelse kan jag inte föreställa mig. Först fanns han inte och nu finns han och ingenting, och då menar jag verkligen bokstavligt ingenting, är sig likt. Jag säger inte att allt är bättre (se "projektilbajsa" ovan) men hittills efter fem dagar är faktiskt nästan allting så själsförändrande underbart att jag i eftermiddags var tvungen att gråta ohämmat i nästan en halvtimme. Men vad vet jag, det är ju starka grejer de där hormonerna. Eller också är det det här livet går ut på. För mig i alla fall. Just nu.

Tack för alla gratulationer och så hörs vi lite mindre regelbundet framöver.