fredag, april 18, 2008

Det här med att komma från Dalarna


I likhet med Björn af Kleen kommer jag från Dalarna. I likhet med honom flyttade jag också därifrån så fort jag kunde. Han har skrivit en tänkvärd text om det där med den så kallade sociala kontrollen i den så kallade idyllen.

7 kommentarer:

Boel sa...

Äh, jag vet inte... tycker inte den där texten sa så mycket mer än att folk här i bergslagen är likadana som överallt annars.
Jag var ju tvungen att läsa eftersom jag bor i just den håla du lämnat... och visst finns det social kontroll här, men den omfattar inte mig som inflyttad. Jag känner mig lika fri här som när jag bodde i Stockholm. Däremot skulle jag aldrig, under några omständigheter flytta till den håla där JAG är uppväxt!
Huvudsaken är att man flyttar _någonstans_, om man vill bli fri från alla uppfattningar om en som finns i hemorten.
Jag hade en väninna som växte upp i Älvsjö. "Det var en BY", sa hon föraktfullt, och drog slutsatsen att endat innerstaden skulle funka. Men jag hävdar att hon hade uppnått samma effekt genom att flytta till Nacka.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
.m. sa...

Jag som alltid trott du var från Gästrikland?

mammajobbar sa...

Jag måste nog hålla med Boel. Det var en lättnad att flytta från Nacka tyckte jag, nån sorts frihet. Man lämnade en massa saker bakom sig som folk visste om mig och mina föräldrar. Jag flyttade ända till Hägersten (och sedemera ännu längre, men till Hägersten räckte definitivt egentligen).

Betto sa...

Jag är också från Dalarna och trots att tidigt flyttade till Stockholm har jag nog en mer positiv bild av Dalarna än vad du har. Det kanske beror på det faktum att jag nog skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka, men att det inte är möjligt just nu.

I alla fall, jag upplever att det finns en trångsynthet och en social kontroll även här i Stockholm - och som ibland driver mig till vansinne. Oerhört grovt förenklat skulle jag nog jämföra landet vs storstaden så här: att ha intressen som rör sig utanför ramarna av det som uppfattas som traditionellt manligt eller kvinnligt är inte särskilt lätt i Dalarna (eller i mindre samhällen överhuvudtaget). Att som kille växa upp i Borlänge och vara bra i skolan och ointresserad av sport var och är ingen hit. Eller som jag: att vara tjej och inte gilla de saker och leker som tjejer förväntas gilla. Då faller man också genast utanför ramen.

Men å andra sidan upplever jag att det finns det många saker som inte ses som accetabla i Stockholm: Att väga för mycket. Att inte vara särskilt intresserad av att göra karriär. Att inte vara världsvan eller uppdaterad på nya trender. Jag har en kompis som dejtade en kille som städade och var nöjd med det, flera av henens andra kompisar var uppenbart förfärade över detta.

Så ibland när jag är hemma hos föräldrarna blir jag glad över att möta det här okostlade, att det är helt okej att gå och handla med kläderna fulla av Falu Rödfärg. Det o-ytliga helt enkelt. Ibland blir jag vansinnig över byskvallret och att alla har koll på alla. Blandade känslor med andra ord.

Vill bara efter detta mastodontinlägg tacka för en superbra blogg!

Isobel sa...

Personligen vet jag inte om det jag flydde från iofs handlade så mycket om social kontroll som om kravet på homogenitet. I Ludvika, där jag alltså inte är född, men bodde huvuddelen av min skoltid, förväntades tjejer på 80-talet gilla hockeykillar och smink. Och det var väl det hela. (Det här var könsrollerna - vi kan också komma in på de stenhårda klassgränserna just i Ludvika, där ungarna till ingenjörerna knappt lekte med ungarna till dem som jobbade på golvet på ABB, men det är lite utanför just det jag pratar om nu) Mitt sminkintresse har för all del ökat med åren, men hockeykillar var inte då och är inte nu, riktigt min grej.

Jag tror inte nödvändigtvis att homogenitetskravet är mindre i storstäder egentligen, om man ser det i de mindre sociala gemenskaperna, men det finns så många fler grupper man kan söka sig till.

Isobel sa...

Betto har förstås helt rätt! Jag har också en rätt blandad syn på min uppväxt, och just vad gäller den urbana borgerlighetens krav kände jag mig, som ekonomiskt är uppvuxen i vanlig villamedelklass, länge närmast som en klassresenär i Stockholm. Det finns så mycket regler som jag inte ens visst fanns när jag växte upp, alltfrån banala grejer som inneskor och gåbortspresenter till hur man bör se på just karriärer och sånt. Jag skrev en del om det förut, bland annat hur man ser på sånt som att bilda familj, att i den här hysterin kring att allting ska vara perfekt och annars kan det vara, så är det onekligen vi i storstan som är de långsiktiga förlorarna.