fredag, december 07, 2007

Moderskärlek

I senaste numret av Amelia, som ska finnas i affärerna nu (nr 26), finns det en novell som jag har skrivit om min unge.

7 kommentarer:

Christel sa...

Jag läste den och jag fällde många tårar. En mycket fin text.

Anonym sa...

amelia rules!
/j.s

Anonym sa...

Jag är nyfiken: Upplever du, liksom många andra, att övertygelse, inställning, förhoppningar och löften om jämställdhet, förvandlas lika snabbt och obevekligt till något helt annat efter barnets ankomst, i praktiken?

Isobel sa...

Tack, Christel! Så till frågan, som trots att den är anonym får vara kvar för att jag tycker att den är viktig och intressant.

Och jag måste säga både ja och nej. Ja, för att jag hela tiden känner risken. Det vore otroligt lätt att trilla dit, att jag nattar hela tiden för att det faktiskt går snabbare och enklare, att börja göra större del av hushållsarbetet för att jag ändå är hemma, att tro att mitt sätt att vara med ungen är det bästa och inte riktigt lita på att hans pappa gör lika bra. Jag känner hela tiden hur det där stupet finns där, och hur de där sakerna som jag just nu nämner skulle kunna leda rakt ner i den strukturellt betingade helvetesgegga som så många andra verkar simma runt i.

Men vi trillar faktiskt inte dit. Inte än i alla fall. Min gissning är att det beror på ett antal saker:

1) Medvetenheten om att det är så sjukt lätt att ramla in i mönster man inte gillar. En medvetenhet som förresten både jag och min son pappa har.

2) En lika sjävklart delad medvetenhet om att vi, om vi ramlade ner dit, skulle hata det och på sikt oss själva och varandra. Vi vill vara lika nära föräldrar båda två.

3) (Och nu kommer de praktiska delarna)
Vi var hemma båda två nästan hela de första tre månaderna. Jag fattar inte hur andra tjejer pallar att bli lämnade efter två veckor. Då visste jag knappt vad som var upp och ner på honom och satt mest och hormongrät av lycka och sömnlöshet. Jag tror att det faktum att vi båda två lärde känna honom samtidigt, att ingen kunde känna att han eller hon kände ungen bättre eller sämre eftersom vi båda två hade varit med om allting, lade en otroligt bra grund för att komma undan den där klassiska idén att mamman nog kan liiite bättre.

4) Jag älskar mitt jobb. Alltså, jag kan inte vara utan det. Jag har jobbat då och då hela tiden och lämnat över ansvaret vissa dagar även efter de tre månaderna och jag har insett extremt tydligt att jag aldrig skulle vilja vara bara mammaledig i ett år. Jag var rädd för det innan han föddes, faktiskt. Att jag hade längtat så jävla länge att jag plörsligt skulle känna att det var så mysigt att hänga med honom att jag ville ha så mycket av tiden som möjligt. Jag hade givit hans pappa allvarliga instruktioner om att han på inga villkor fick gå med på det om jag, när ungen väl var född, började kräva mer än ungefär halva föräldraledigheten (nu är det ju svårt att dra exakta gränser eftersom mitt jobb går omlott med ledigheten, men om jag t ex skulle ha fått för mig att kräva att jag skulle få ett år och han fick nöja sig med några månader).

Nu blev det inte så. jag tycker att det bitvis är rätt trist att vara mammeledig och skulle vilja jobba mycket mer än de få timmar jag snor åt mig här och var. Därför ser jag mycket fram emot när jag ska börja jobba på riktigt i januari och han ska vara pappaledig.

5) Vi gör det inte den enkla vägen. Jag nattar inte varje natt, trots att det går enklare då. Om ungen absolut kräver mig så ligger vi väl där på varsin sida båda två då. För att inte bekräfta för honom att det bara är mamma som duger. Jag har hela tiden ansträngt mig aktivt för att inte ens tänka på att hans pappa gör på ett annat sätt än jag, och ärligt talat tänker jag knappt på det längre.

Och vissa grejer får man väl leva med att det är den som är hemma som fixar med. Om man bara delar upp det lika så blir ju det i det långa loppet lika också. Även om jag nog ärligen mest struntar i att städa. det blir kanske ett problem när han börjar krypa och äta upp dammråttorna, men då har ju jag börjat jobba så det blir inte mitt problem, ha.

Anonym sa...

Tack Isobel för ditt allvarliga och mycket läsvärda svar på en allvarligt menad fråga. Jag känner mig både glad -och konstigt nog lite stolt- att det är som du beskriver för er. Jag är tyvärr inte där. Kanske blir jag bitter, kanske mannen kommer själv kommer att ångra sig vad det lider, och värst av allt; kanske går vår oförmåga ut över våra barn på sätt jag ännu inte kan veta. Det skönt att läsa att det finns de som klarar det.

Jag skriver anonymt eftersom jag skäms, ja så är det, över mig själv som inte orkade och förmådde och över min man som inte i sitt hjärta kände att det han sade -före- var rätt också när tröttheten satte in, plikten kallade och dagissjukorna hälsade på oftare här hemma än vännerna.

tvåbarnsmorsan sa...

Jag är inte där heller. Jo, jobbet delar vi på. Det är inget snack om att jobbet är lika viktigt för båda. Men fritiden, där är en helt sjuk skillnad. Om jag vill ha "fri tid" måste jag vara ensam hemma eller gå hemifrån. Annars vill barnen ha mig, och jag är inte stark nog att stå emot. Och är inte heller i hjärtat övertygad om att jag skall, heller. Även om jag ibland rödögd av trötthet stirrar vildsint på maken så tror jag nog, in the bottom of my heart, att det är han som missar något, inte jag.

Maria sa...

Hej Isobel!
Har precis last ut din bok och var tvungen att ga in har pa din blogg for att se hur det har gatt... O med denna lank sag jag att det gick bra!\ sa ett stort grattis!