torsdag, januari 03, 2008

Censur och riskerna med övervakning

Här är alltså den där texten jag skrev i går, om förslaget till ip-nummerkontroll, polisens spärrlista mot olämpliga sajter och hur vi i allmänhet accepterar att rättstaten monteras ner utan att ens orka bry oss. Jag hade inte plats i texten, men i sammanhanget är det förstås också väsentligt att så mycket av dessa nya maktmedel är tänkta att användas mot just fildelare. Det går inte att förstås annars varför myndigheterna envetet vill sänka straffgränserna för när man får ta till grova övervakningsmetoder. Den tunga brottslighet man säger sig vara ute efter, från terrorister och MC-gäng, tenderar ju att ha potentiella straffsatser över bötesnivån.

Det är därför glädjande att en grupp moderater i dag på Expressens debattsida skriver om varför vi måste tillåta fildelning. Precis som de säger kommer lobbyorganisationerna från skiv- och filmbolagen aldrig tycka att nu är maktmedlen tillräckliga, så länge kopierandet fortsätter. Hur långt är bodströmarna i vårt samhälle beredda att gå för att göra dem nöjda?

Att diskutera riskerna för övervakning och missbruk och läckage av känsliga uppgifter får en extra aktualitet i dag, när Aftonbladets hela webmailtjänst och intranät är hackat och lösenord till Aftonbladet-anställdas mailkonton legat ute under natten. Förutom då att hackarna själva kunnat följa hela Aftonbladets mailväxling under uppemot ett år. Det handlar om tidningens affärsmässiga planer, potentiellt känsliga samtal med källor och förstås säkerligen massor av privat kommunikation, som när en Aftonbladet-chef stämt träff på lunchen med en älskare eller älskarinna. (Det senare är alltså ett exempel på vad som kan ha hänt och som, om det har hänt, har lästs av hackarna och fanns tillgängligt under natten för vem som helst).

Här finns mer information och analyser bland annat kring vad detta betyder för källskyddet. Det är förresten hemskt konstigt att nyheten om Aftonbladets mailhackning ännu inte kommit ut på vare sig Aftonbladet eller Expressen. Det är inte som att de inte känner till saken.

12 kommentarer:

Leffe sa...

Hej,

Hur ser du på att det inte finns några alternativa spaningsmetoder som fungerar på lindrigare former av brottlighet, typ fildelning?

Jag kan förstå att man tycker illa om den gällande lagtiftningen, det gör jag själv i många fall, men jag kan inte förtå hur man kommer till slutsatsen att visa brott ska inte polisen få försöka beivra.

Om man accepterar att vi har lagtiftning som stipulerar straff för vissa gärningar, då är det också rimligt att tillåta effektiva metoder för att beivra dessa brott. Finns det flera olika sätt att beivra vissa brott är det såklart rimligt att begränsa användandet av mer integritetskänsliga arbetsmetoder, men finns det inte några effektiva arbetsmetodersom inte är integritetskänsliga - då får vi acceptera begränsningarna i integriteten eller argumentera för att avkriminalisera på riktigt.

Ståndpunkten att det är rätt att undergräva lagstiftningen genom att omöjliggöra polisens arbete är korkad. Tycker jag.

Robert sa...

Oavsett vad man anser om att människor delar ut formellt copyrightskyddat material så borde väl alla som känner någon slags hemmahörighet i liberala traditioner kunna se att det är viktigt att inte i något skede lämna över rättvisan och brottsutredandet till den som anser sig ha lidit skada, till målsägaren.

Polisarbete ska inte vara en arena där den förfördelade parten driver utredningen och sitter med och bestöämmer vem man ska slå till mot och varför (den sortens påtryckningar förekommer så klart ibland, den pågående undersökningen kring Dianas och Dodi al-Fayeds död vid en domstiol i London har i förbifarten visat att de tidigare utredningarna känt av starka påtryckningar från många inblandade kring händelsen) - men principen är viktig att värna och det är därför det är jävligt allvarligt när IFPI/Antipiratbyån faktiskt "hjälper till med utredandet" och gör påstötningar om att själva få kräva ut ip-uppgifter och liknande från olika bredbandsleverantörer, eller få rekommendera vems servrar som ska tas i beslag. Att en del av kraven på en hårdare bevakning av filspridningen kommer från filmbolag opch skivbolag i USA, gör det inte bättre.

Petter sa...

Tack för ett relevant inlägg!!

Måste bara passa på att i sammanhanget tipsa om den dokumentär som släpptes för nedladdning strax före nyår; "steal this film II". (http://www.stealthisfilm.com/Part2 - laddas hem som torrent).

Det är ett mycket lyckat försök att analysera och diskutera teknikutveckling och möjligheterna att dela (och duplicera) material och de konflikter som det ger upphov till ur ett historiskt perspektiv - från gutenberg och frammåt. Väldigt relevant (och faktiskt inte alls den propagandafilm jag först förväntade mig...).

Se den!!

Johan Ahlin sa...

Tänk om din egna bok sålde 2000 ex och "tankades hem" av sisådär 150 000 fildelare, det är väl ok tycker många, vad tycker du själv?

Skribenten sa...

Men kan alla tomtar släppa det där med fildelningen och inse att dessa lagförslag öppnar upp för en otäck storebrorsstat? Jag blir så trött. "Jag fildelar inte, klart som tusan att slynglarna ska sättas åt."

Ja, säg det när polisen står och rotar bland dina grejer 04.30 på morgonen för att en kompis du mailar med råkar ha en kusin som är med i Hells Angels och det "kanske" ligger brottsliga saker i din garderob...

Bolivar sa...

Larry Lessig pratar fantastiskt om upphovsrätt och vad skiv- och filmbolagen får oss att göra mot varandra:

http://www.ted.com/talks/view/id/187

Isobel sa...

Johan Ahlin, när det gäller artiklar är det ju redan vad som händer, även om det där är i organiserad laglig form. Jag skriver en text, tidningen som betalar för den säljer ett visst antal kopior som gör att de kan betala (en ofta rätt usel) summa till mig samtidigt som mångdubbelt fler läser texten på nätet utan att betala till vare sig mig eller tidningen. Jag har inga problem med det, jag blir glad när folk länkar till mina texter och över att mina ord sprider sig långt bortom den betalande skaran. Det är trist ur försörjningssynpunkt, men jag gör inte bara det här för att försörja mig. Då skulle jag väl knappast blogga.

Det tycks mig heller inte som om människors betalningsvilja alltid är problemet. Problemet, när det gäller olaglig nedladdning av filmer och musik, mycket fildelning är ju alls inte olaglig även om motståndarna vill få det att framstå som det, är framförallt att de stora skiv- och filmbolagen varken tar sina kunder eller teknikutvecklingen på allvar.

Sedan till Leffes fråga. Det finns massor av brott som skulle kunna lösas enkelt om man införde mer integritetskränkande maktmedel. Med kompletta dna-baser skulle alla överfallsvåldtäkter och många misshandels- och rånfall lösas omedelbart. Med kameror i hemmen skulle partnermisshandeln försvinna (åtminstone i hemmen). Det är brott som jag tror att de allra flesta anser är långt mycket allvarligare än ex fildelning. Ändå vill vi inte ha sådana system. Nackdelarna skulle vara större än fördelarna. Polisen får helt enkelt försöka beivra de brotten genom gammeldags, ofta otillräckligt, polisarbete. Jag har otroligt svårt att förstå varför man inte har samma sorts gränsdragning gentemot ett så litet brott som fildelning.

Eller tycker du själv att alla män bör finnas i ett potentiellt våldtäktmansregister där man testar efter överfallsvåldtäkter? Det vore ju mycket mer effektivt som polisarbete än det man gör i dag.

Anton sa...

Och Johan, jag antar att det nästan aldrig är det förhållandet mellan försäljning och nedladdning som gäller. De filmer/musik/böcker som var mest nerladdade var nog mest köpta också, Pirates of the carribean gick ju kanppast back. Inte JK Rowling heller

Anders Andersson sa...

Jag tänkte kommentera det Leffe skrev, sedan såg jag att Isobel redan gjort det, men när jag läste om Leffes kommentar såg jag att han redan hade nämnt det uppenbara alternativet till den totala övervakningen - "argumentera för att avkriminalisera på riktigt".

Med risk för att upprepa Isobels svar, så vill jag hävda att Leffes utgångspunkt (om det nu är hans egen) är felaktig. Att en gärning är straffbelagd är i sig inte tillräckligt för att polisen skall ges alla resurser, inklusive rättsliga befogenheter, för att utreda brottet och föra gärningsmannen till åtal. Resurserna måste stå i proportion till hur allvarligt brottet är, och allvaret mäter vi med straffsatsen. Vissa brott med låga straffsatser motiverar helt enkelt inte den kränkning av gärningsmannens privatliv och integritet som det innebär att öppna hans post eller avlyssna hans telefonsamtal. Detta må ses som ett problem för polisen när nu brevöppning råkar vara det enda som skulle kunna lösa brottet, men lösningen på det problemet är varken att höja straffsatsen för brottet eller att sänka tröskeln för de tvångsmedel man vill tillgripa. Det vore att spänna vagnen framför hästen; straffvärdesgränsen för tvångsmedlen finns till just för att de inte skall användas slentrianmässigt för att utreda småbrott, inte för att försvåra arbetet för polisen.

Lösningen är i stället den som Leffe nämner sist - om vissa brott till sin natur är så subtila att de inte går att utreda utan en oproportionerligt stor insats av integritetskränkande tvångsmedel, då är det rimligen bättre att helt avkriminalisera dessa gärningar och sluta utreda dem, än att generellt sänka tröskeln för när tvångsmedlen får tillgripas. Lagen finns till för att betjäna samhället, inte för att betjänas av det.

Jakten på fildelare i Sverige grundas i allt väsentligt på en lagändring som trädde i kraft sommaren 2005, och som inskränkte friheten att kopiera för enskilt bruk. Detta var ingen lagändring som efterfrågades av allmänheten, utan den tillkom efter påtryckningar från medieindustrin som såg sitt privata underhållningsmonopol erodera i händerna på miljoner nätanvändare. Man skapade ett struntbrott som inte gick att beivra utan omfattande övervakning, och nu när polisen står maktlös inför fildelningen kräver lobbyn att övervakningen skall genomföras fullt ut och straffsatserna höjas för att möjliggöra beivrandet. Det är en ohederlig taktik.

Som upphovsman betackar jag mig för att få mina rättigheter "skyddade" av ett rättsväsen som jagar mina vänner med husrannsakningar och hot om fängelsestraff. Då avstår jag hellre från dem. Jag tror inte att kulturen dör för det, men om så vore fallet, så försvarar det ändå inte att man inför ett fascistiskt övervakningssamhälle där man inte kan recitera någons dikt i ett privat kärleksbrev utan att först be ett privilegierat mediekonsortium om lov. Det är inte kulturen värd.

Johan Ahlin sa...

Anders; Att producera ett privat kärleksbrev kanske inte har samma ekonomiska förutsättningar som att producera musik, jag tycker debatten blir något snedvriden när ickeproducerande röster har starka åsikter om mitt och ditt, jag tycker det är otroligt enkelt att köpa musik digitalt via internet, det är betydligt svårare att "tanka hem".

robert sa...

Johan: men om det är så att skivbolaget bara släpper artistens senaste singlar och två-tre sista album som mp3-filer och sätter priset 9.90:- per låt? och om detta är "det normala" (ganska länge var det just så det såg ut på t ex Poplife och itunes). Om de anser att "det finns ingen stor publik för old shit, så vi koncentrerar oss på det nya"?

En tung poäng med det fria ´bytet av musik är att det släpper fram sådant som vi aldrig skulle hittat i en vanlig skivaffär, eller på itunes, och gör det fritt tillgängligt för alla som vill - jag har alddat hem östeuropeisk metal, undergoundrock från tiden före järnridåns fall,arkiveinspelningar av radioprogram och tal, John Peel sessions med olika band, gamla liveinspelningar (ofta digitaliserade bootlegs eller radiosända gig) med Hendrix, Zeeppelin, Thåström och andra; märkligt nog har jag inte slutat att köpa lagliga skivor" med dem heller. 95% av det jag laddat ner hade knappast gått att hitta i en vanlig skivbutik, men nu slipper man alltså det nålsögat när det gäller en del av musikspektrumet, slipper vänta in att tillräckligt många andra just här i Svedala ska bli intrsserade för att det ska släppas här (och det är inte alla som har råd at ta flyget till London eller New York så fort andan faller på för att leta i rare grooves-butiker etc)

Vi kanske kan sluta dilla om priser nu? Även om de betyder något för många av oss så handlar frågan från skivbolagens sida i grunden mer om kontrollen över vad som sprids. Om det bara är de senaste skivorna som är tillgängliga så köper folk gärna ytterligare en remastrad samling, och om man aldrig kommer i kontakt med de där innovativa eller galna amatörremixarna så accepterar man utan vidare att nåt välkänt kort gör en halvtrött remix på Beyoncés senaste singel, om den förpackas snyggt. Människor blir helt enkelt mera kunniga och kritiska om de har mera att välja på och lyssna till, och dessutom ibland känner attde själva är en del av scenen istället för bara passiva köpare av en vara. Att detta skulle undergräva något centralt för artisterna har jag mycket svårt att se.

När det handlar om film så tror jag att många använder nerladdningen som preview. Gillar man verkligen filmen eller tv-serien vill man nog ha den på dvd, en hårt komprimerad divx-kopia med stela rörelser och burkigt ljud är inte riktigt jämförbar.

Anders Andersson sa...

Text, bild och musik är olika uttrycksformer som alla skyddas av samma upphovsrätt. Om musikförlagen driver lagstiftningen dithän att varje oauktoriserad kopia av någonting som någon skickar i ett privat brev är olaglig och kan beivras genom brevcensur, då drabbas den som citerar en dikt lika hårt som den som skickar en MP3-fil. Dessutom berörs alla som vill skicka privata brev utan att bifoga någon annans verk, för även deras kommunikation måste kontrolleras om de skall frias från eventuella misstankar.

Vad "ickeproducerande röster" har för åsikter vet jag inte, eftersom de inte säger något. Alla som uttrycker sina egna åsikter i text eller annan form har upphovsrätt till vad de producerar, och de bör därmed få vara med och tycka till om vad den rätten skall innebära. Jag har ingen lust att tjäna pengar på att systematiskt skicka polisen på mina medmänniskor, så i avvaktan på att lagen bringas i samklang med verkligheten avstår jag från att utnyttja den för egen ekonomisk vinning. Jag köper inte heller någon musik; jag lyssnar bara på sådant som jag kan höra gratis, helt lagligt. Om inte jag har något utbyte av upphovsrätten, då skall ingen annan ha det heller på min bekostnad.