Världens bästa Åsa

"Jag trodde länge att det var ett practical joke" fnittrade en otroligt glad Åsa Linderborg i går kväll på Dansmuséet. Hon hade precis fått Björn Nilsson-priset för 2007 års bästa kulturjournalistik. Anledningen till att Åsa kanske inte vågade tro att det var sant är att priset delas ut av Expressens kulturredaktion, och det är ju inte särskilt ofta som vi rent politiskt är överrens med kollegorna borta vid Globen.

Det är i sammanhanget förstås helt oviktigt. Jag tycker personligen att Åsa Linderborg har fel i nästan varje enskild sakfråga och är exakt lika övertygad om att hon är en fantastisk kulturjournalist, en av de bästa och mest intressanta i landet.

Såhär löd den fina prismotiveringen:

"Kulturjournalistiken kan inte alltid vara ett teparty där varje sandwich smörats med samförstånd. Då och då krävs ett rejält röj för att härda argument och ståndpunkter. Åsa Linderborg är en röjarrangör och härdarmästare som får känslorna och debattlusten att glöda. Man måste alltid läsa henne. Om inte annat för att få veta att man lever.
Samtidigt är hon något annat och mer än en valkyria från Västerås och en gladiator från Globen. Det som gör henne till en så oumbärlig kultursidesskribent är förmågan att bli entusiastiskt intresserad – också av sådant hon ogillar eller är skeptisk inför. Det är en sällsynt egenskap i en kultur som alltför ofta nöjer sig med att vara ett mingelparty för svalt konversanta klubbmedlemmar.
Linda Rosings klassbakgrund, svenska liberalers själsliv, Ulf Lundells ställning i offentligheten, kriget i Irak, filmen om Marie Antoinette, andra världskrigets historia. Åsa Linderborg tar sitt jobb på allvar. Inget mänskligt, eller omänskligt, är hennes kulturjournalistik främmande.
Därför får hon 2007 års Björn Nilsson-pris."