tisdag, december 18, 2007

Kan vi kanske ta konsumtionsdebatten ett par steg vidare nu?

För att göra det kan man först läsa exempelvis här och här. Det jag tycker är mest spännande är nog läsarkommentarerna i Svenska Dagbladet efter deras serie om (över)konsumtion. Mannen som lade tiotusentals kronor på kablar ansågs av läsarna på sin höjd vara en skada för sin egen privatekonomi, medan kvinnorna som köpte kläder för lika stora summor ansågs vara en fara för världen i stort.

Sofia Dahlén har också en otroligt viktig poäng i detta:

"Sen tycker jag alltid att det finns en problematik i att blanda diskussioner kring konsumtion som miljöhot och lyxkonsumtionen som omoralisk ur det som ovan kallas det internationella fattigdomsperspektivet eftersom att lösningen på dessa problem hårddraget är motsatserna. Det största miljöhotet är den masskonsumtionen av produkter som producerats billigt, långt borta och utan hänsyn till miljöfarliga utsläpp medan det som kritikerna till lyxkonsumtionen retar sig på är att vi handlar sånt som producerats närmre, under bättre arbetsvillkor och som har längre livstid men med haken att pengarna skulle kunna köpa mat till ett halvt afrikanskt land."

Världsfattigdomen skulle sannolikt minska mest om vi köpte fler grejer tillverkade i det som Malin Ullgren häromsistens kallade "lustiga länder" och om västvärlden gav upp sina idéer om att skydda inhemska industrier mot konkurrens. Detta skulle i sin tur emellertid potentiellt både öka klimatpåverkan och bidra till minskad sysselsättning i Europa och USA. Det finns ingen enkel lösning på detta, om man nu inte ser ett eller fler av dessa hot (världsfattigdom, miljöförstöring, inhemsk arbetslöshet) som irrelevant. Allra minst finns lösningen i ett känslomässigt fördömande av viss sorts konsumtion (tydligt efter könsmönster) utan att grunda det i en reflektion kring vad det är man vill uppnå. Eller för all del i ett lika känslomässigt fördömande av själva frågeställningen, bör vi konsumera så här mycket och på det här sättet.

18 kommentarer:

Gillberg sa...

"Nu finns det visserligen skarpa tänkare, särskilt inom näringslivet och särskilt en som heter Johan Norberg, som menar att både julen och hjulen måste snurra ännu fortare om vi ska kunna rädda jorden.
Vi måste slösa ännu mer för att få råd att spara. Så ser motsägelsen ut.
Detta är marknadsekonomins och kapitalismens paradox: vi måste ständigt växa och expandera, annars får vi inte resurser till vare sig välfärd eller frälsning.
Och för att nu inte sprida illusioner och falska förhoppningar ska genast tilläggas att de antikapitalistiska planekonomierna, såsom vi hittills känner dem, verkar inom samma paradox. Bara med den skillnaden att de ägnar sig mest åt slöseriet och mycket lite tänker på att spara till frälsningen(...)Både kapitalismen och socialismen är barn av samma industriella produktionsordning och uppfödda på samma fossila välling.
Och detta är problemets kärna: vi måste upprätta en annan ordning och vi måste vänja oss vid en annan – och magrare – näring.
Men hur gör vi det? Johan Norberg och andra marknadsliberaler menar att ny teknik kommer att lösa alla problem. Och förvisso måste vi utveckla många nya tekniker, men i ett läge där tundran redan brinner av läckande metangas finns inte tid att klä Saharaöknen med solpaneler eller doppa kolkraftverkens skorstenar i jorden.Vad vi måste göra är att genast börja spara, hushålla, dra in svångremmen, skruva åt kranarna. Vi måste, precis som gumman, handla mindre – bromsa julen och bromsa hjulen."
Ur Tommy Hammarströms färska ledare i Expressen

martin sa...

Det är ju inte speciellt många företag inom couture- och stilbranschen (i vid mening, och naturligtvis inklusive Louis Vuitton-väskor och så) som *enbart* säljer dyra och uttalat exklusiva saker. De säljer i flera lägen, och sen är det ju märket lika mycket som själva den tillverkade klänningen, väskan eller halskedjan. Så nog kan man säga att även de företag som utstrålar "lyx" ofta stödjer sig tungt på tillverkning under miserabla förhållanden i Pakistan, Egyopten och Kina.

Ett annat problem med den rådande lyxvurmen är ju också att den uppmanar oss att göra skilland på folk och folk, att svansa oss med t ex ljud för en kvarts miljon kronor, platt-tv för 15.000 eller kjolar för 8.000 styck, den förprylar människors syn på varandra. Det är det många som känner motvilja för, även om det inte så ofta sägs högt. Men visst fan är det också det som liger bakom den starka reaktionen mot Svenskt Näruingslivs sagoannonser.

sofia dahlén/conspicere.se sa...

martin: couturemärken säljer faktiskt _enbart_ extremt exklusiva saker, för att få kallas couture måste plaggen ha tillverkats i en atelier i paris med minst femton heltidsanställda sömmerskor och bara tio hus (plus tre som ligger utanfr paris) i hela världen har tillåtelse att kalla det de håller på med för couture. Couture är handsydd och made-to-order. Man brukar tala om att det finns bara ett par tusen potentiella couturekunder i hela världen (varav bara ett hundatal faktiskt någonsin handlar), inte fler än så skulle ha råd att köpa och klä sig i couture. Couture är alltså inte intressant i sammanhanget utan kan snarare betraktas som konst än som konsumtionsvara.

(Inte för att det var viktigt för sitt resonemang, bara ett litet korrigerande av fakta eftersom du blandar ihop couture med pret-a-porter och lyxprodukter)

Hur som helst så finns det andra modehus som håller på med lyxprodukter (som LV, gucci, prada etc, som alltså inte är couture-hus). Vissa av dem utnyttjar säkert arbete under miserabla förhållanden. Men man får inte glömma att high fashion-världen fortfarande kretsar kring eurpeiska metropoloer (paris), och att en märkning med made in france, eller made in italy är en stor del av värdet i en sådan lyxprodukt (och inte minst i uppbyggandet av ett varumärke som ska kunna sälja produkter för minst fem gånger generella marknadspriset).

Sen talar du om att lyxkonsumtionen gör skillnad på människor och människor. Dels har jag invändningen att vi i debatten kring Svd-artiklarna just nu diskuterat vad som händer när lyx blir för allmänheten, när svensson lyxkonsumerar. Men framför allt vill jag invända mot att pengarna är avgörande i den utseendemässiga avgränsiningen mellan människor i ett postmodernt samhälle. Idag är det huvudsakligen kunskapen om vad som är "rätt" och "fel" i varje enskild subkultur som fungerar som avgränsare. Man kan inte längre utgå från en enda (monetär) elit eftersom att alla subkulturer fungerar som egna små samhällen med olika förebilder.

Veblen funkar fortfarande bara man inte tar för givet att det iögonfallande är till för attvisa upp pengar, utan för att visa upp insikt om vad som är "rätt" och "fel". Denna kunskap kanske i viss mån kan köpas för pengar, men det är en annan sak.

Sen tänker jag inte förneka att pengar och klass fortfarande är närvarande, jag tycker bara att antagandet att det är helt dominerande bör problematiseras lite.

martin sa...

Sofia: okay, vi har möjligen litet olika sätt att definiera just ordet couture, du som modellar på deltid använder nog ordet på ett lite mer bokstavligt/tekniskt sätt. Men i och med att t ex Karl Lagerfeld gjort design för H&M och många modeplagg faktiskt uttalat koppar idéer, detaljer och design från aktuell haute couture så menar jag att det finns en överlappning mellan HC (det som du avser med "couture") och den del av modebranschen som vill ligga i framkanten och göra fräscha saker men inte säljer i första hand till stjärnskådespelare och prinsessor.

Sen har jag ingen tanke på att förbjuda elitatljéer att verka och att sälja sina plagg, jag är verkligen inte ute med idiot argument av typen "vad är viktigast: potatis eller exklusiva sjalar och strumpbyxor?" men det är ett problem nör det blir ett underförstått krav att du måste ha platt-tv, exklusiva kläder, perfekt hy, Vuittonväskor och motorbåt för att överhuvudtaget räknas, för att smälta in. Och när "tidsandan" låtsas som om alla kan ha det så.

sofia dahlén/conspicere.se sa...

alltså martin, det är inte min personliga definition av couture. I frankrike är couture-begreppet skyddat av lag och rätten att använda benämningen är reglerad av organisationen chambre syndicale de la haute couture. Du har missuppfattat begreppet (vilket inte är så ovanligt).

Couturen visas separat från de "vanliga" designade kollektionerna (pret-a-poteren, alltså det som gucci, prada, dolce&gabbana, versace, LV, roberto cavalli, Yves saint laurent, moschino... osv.) under visningsveckorna. 2007 var det endast tio modehus som klassades som klassades som haute couture: Adeline André, Chanel, Christian Dior, Christian Lacroix, Dominque Sirop, Emanuel Ungaro, Franck Sorbier, Givenchy, Jean Paul Gaultier och Jean-Louis Scherrer. (Utöver dessa finns även ett antal specialinbjudna modehus som får göra "gästkollektioner" märkta haute couture)

Hur du kopplar detta till vad roberto cavalli gjort för h&m förstår jag inte riktigt.

Jag tycker inte att det är så självklart att det "underförstådda kravet" du talar om har något med just LYXkonsumtion att göra. Snarare med all konsumtion, som en del i det postmoderna samhället.

ClaesW sa...

Och där lyfte debatten till att handla om den rätta definitionen av "couture" och lyckades därmed på ett fantastiskt illustrera hela problemet.

sofia dahlén/conspicere.se sa...

claes: metropolitan museum of art har en utställning just nu som baseras på det faktum att ingen oinsatt vågar uttrycka sig om känslorna en Picasso väcker, medan en super avantgardeistisk modedesign engagerar alla oavsett kunskapsnivå. Jag tycker det är häftigt och bra, men ibland blir det lite löjligt när det verkar vara en utbredd uppfattning att mode inte handlar om någon faktisk kunskap alls.

Sen tycker jag att jag diskuterade konsumtionfrågan parallelt :)

Isobel sa...

På vilket sätt illustrerar det problemet? Om ett ord faktiskt betyder en sak är det väl bättre att använda ordet med dess rätta betydelse än med en hammagjord sådan? Eller syftade du på att martin inte kunde ge med sig när sofia uppenbarligen visste mer om terminologin än han (eller jag för all del) gjorde? isåfall håller jag med dig.

Men det som är intressant är ändå frånvaron av egentlig problemformulering. Om det nu är slit-och-släng-konsumtionen som man är emot (något jag absolut förstår) av miljöskäl, varför riktar man då in sig på specifikt dyra väskor (som ju inte direkt är något som de allra flesta i alla fall sliter och slänger)? Och om det är det faktum att folk köper dyra saker man är emot, varför? Är det just att det är stötande att folk lägger så mycket mer än "normalpriset" på en vara vars funktion inte skiljer sig från den billiga? Ett par skor för 10 000 är ju fortfarande ett par skor. Samtidigt kan man ju då tänka sig att man stöder en europeisk hantverkstradition som skulle försvinna om inte ett fåtal människor faktiskt köpte handgjorda läderskor.

I den där serien i svd moraliserades det ju samtidigt över inköp av ljuslyktor för 29 spänn och över inköp av märkeskläder för många tusen. Men vad är det man då är ute efter, mer än bara att allmännt förlöjliga (kvinnlig) konsumtion? Det är svårt att se en klar politisk tanke bakom.

Det är ju verkligen inte bara lyxkonsumtionen som är betydelsebärande i dag, människor vill ju uttrycka något om vem de är också genom att köpa sina kläder på myrorna.

Jonas Bergroth sa...

"intressant är ändå frånvaron av egentlig problemformulering".

Just det. Det är alltid intressant när det förekommer väldiga brösttoner utan att någon på ett mera precist sätt formulerar själva problemet. Det finns något outtalat, underförstått som man förväntas bli väldigt upprörd över utan att det uttrycks riktigt i klartext.

Det där väsk-tramset hade mycket sådant underförstått. Jag misstänker starkt att det egentligen inte fanns någon intellektuell substans att bli upprörd över, utan bara var en gemensam grej att samlas kring och förfasa sig över på samma sätt som man himlar med ögonen i belåtet samförstånd över grannens nya gräsklippare som man kanske dessutom är lite avundsjuk på.

Martin sa...

Jonas: Visst, brösttoner när det inte finns någon tyldig motivering för ståhejet, för att "vi" ska känna oss upprörda är intressanta, men det finns också debatter som är talande just genom vad folk anstränger sig att *inte* säga. Och mitt i somliga samtal om flärd och lyx finns det en slags beröringsångest inför att begäret måste uppfyllas på nytt hela tiden, med nya prylar, nya väskor, nya hemmabiopaket. För att hjulen ska snurra: shop harder.

Molly sa...

Svindyra märkesprodukter tillverkas också av slavarbetare i lustiga länder.

christina sa...

tack för sammanfattningen i denna korta men koncisa lilla text iaf. jag uppskattar att läsa om detta på ett avdramatiserat, konkret och ickesentimentalt vis. du är bra isobel. god jul!

Anonym sa...

Men måste man ändå inte vara lite avtrubbad om man inte tycker det är upprörande att någon här köper en väska för 10 000 medan människor i andra länder svälter? Jag menar, man kan ju köpa en billigare väska och skänka pengarna till fadderbarnsverksamhet osv.

Yingying sa...

Isobel, "Jag går bara ut en stund" skrek till mig från bokhyllorna på Pocket Shop i Arlanda, tjugo minuter innan jag skulle på mitt plan till Teneriffa. Jag läste ut boken två dagar senare på vår solsemester, det var mitt i natten och min pojkväns snarkningar skakade hotellrummet. Jag grät över de sista sidorna i säkert en timme. Dina ord tog andan ur mig. Tack!

Kriktor sa...

Apropå den senaste sagan så kan man ju notera att Svenskt Näringsliv/Timbro inte ens orkar skriva nytt material längre - det brukar annars vara första regeln för en bra kampanj. "Sagan om den lilla röda hönan" i denna laissez-faireversion har vi väl sett tjugo gänger tidigare, och den är dessutom en översättning av ett engelskt original (googla "little red hen" och capitalism så får ni se)

Anonym sa...

"Jag menar, man kan ju köpa en billigare väska och skänka pengarna till fadderbarnsverksamhet osv."

Men återigen. Det kan man göra, men då får inte väsktillverkaren och mellanhänderna däremellan något att leva av, och kanske inte får pengar över att ge till välgörenhet eller ännu bättre: köpa produkter från tredje världen som stödjer deras inhemska industri.

Visst kan man ge till välgörande ändamål såsom katastrofer etc, men utbyten och handel är alltid bättre än bistånd PER DEFINITION.

Tobias sa...

Varför är det alltid bara människor som inte vet vad "per definition" betyder som använder uttrycket?

ckaliff sa...

Hej vilken bra sida! Jag vill bara tipsa om att om du vill ge bort en karikatyr av ngn eller ett porträtt eller en annan typ av ritning/illustration - gå in på www.carinakaliff.com/tavlor