måndag, april 21, 2008

Arvssynd

Intressant att Expressen bett en gästrecencent från DN skriva om Amanda Svenssons debutroman Hey Dolly. Svensson jobbar nämligen inte åt Expressen. Men hon är dotter till Per Svensson. Misstänkte de att de ordinarie skribenterna inte skulle våga skriva utan att tänka på chefens reaktioner?

Själv visste jag inte att hon var dotter till Per Svensson förrän efter att jag skickat iväg recensionen av hennes bok till min futtiga lilla bokspalt i Plaza kvinna. Jag är glad för det. Det är nämligen möjligt att jag hade läst den på ett annat sätt då. Jag säger inte att jag hade tyckt att den var bättre, till skillnad från alla andra recensenter tyckte jag nämligen inte att boken var något vidare, men jag hade blivit självmedveten i min läsning och det är sällan särskilt lyckat.

Varför var den inget bra då? Äh, det vanliga, ingen berättelse, inget som tog tag. Välskriven, rolig emellanåt, otroligt begåvad författare uppenbarligen, men ingenting som gjorde det till en så värst bra roman. Jag vet, det är jag som är vilse i samtiden. Det blir alltmer plågsamt uppenbart.

6 kommentarer:

Niclas Berggren sa...

Och jag som förväntade mig ännu ett angrepp på den kristna läran! ;-) Isobel meets Ayn, så att säga.

Men inlägget var intressant ändå. Möjlig partiskhet är ett svårhanterligt fenomen i de flesta sammanhang.

Westerberg sa...

Du skrev vad du tyckte.
Och nu känner du dig lurad?

Magnus sa...

Jag känner inte heller Per Svensson och är inte heller något större fan av Björn Ranelid, men när det gäller det publicistiska (ordet är väl nåstan antikt på Expressen?) så håller jag ganska långt med den där fräsiga beskrivningen som Lars Norén krafsade ner i sin dagbok för fyra år sen. Det kom efter att han hade sett Per S, Björn Ranelid och Natalia Kazmierska i en märklig tv-debattkväll kring Linda Skugges sågning av Ranelids bok - Per och Natalia fick rycka in eftersom Skugge inte ville/vågade ställa upp, och det är alltså den vinjett som Jonas Thente gav spridning åt på sin blogg häromveckan. Det ska bli intresant att se hur Noréns dagbok kommer att recenseras i Expressen och vilken slags rubriker som kan genererar i tidningen, utanför kultursidan, av detta och diverse andra pepparsprut.

Isobel sa...

Noréns dagböcker kommer såklart att bli hyllade överallt och ingenstans kommer man att skriva att förlaget borde tagit ansvar och inte givit ut dem eller spekulationer om hans sinnestillstånd eller helsidor (i DN kultur) där man samtidigt hävdar att det är oförsvarligt att publicera de riktiga namnen och själv publicerar autentiska olyckliga kärleksbrev från Lars Norén där han säger patetiska saker.

Och nej, jag känner mig inte lurad. Av vem då? Däremot borde jag kanske ha varit mer uppmuntrande, i grunden håller jag ju med ex Annina i SvD om alla de sakerna som var bra med boken, däremot tyckte jag inte att den fungerade som helhet alls.

Magnus sa...

Isobel: Nej, arför skulle man behöva bråka idag om det faktum att en del riktiga namn är med (däremot tror jag knappast att Norén lämnar ut hela sin bekantskapskrets med namnen fullt utskrivna...) Riktiga namn hittar man ju på var och varannan blogg idag, så på det hållet är det helt öppet. och vad Norén gör med den här boken är en slags kulturjournalistik/reportage inifrån, det hade därmed varit helt poänglöst at stryka t ex Per Svenssons och Björn Ranelids namn i den där anteckningen - däremot hade väl t ex Den högsta kasten varit i stort sett samma bok även utan att Rydberg lämnat ut ett antal kända och okända namn. Att den inte hade sålt lika bra är typ en annan sak.

Isobel sa...

Den rimliga jämförelsen i det här fallet är dock inte Rydberg utan Maja Lundgren, vilket jag trodde var så uppenbart att jag inte ens skrev ut det.

För övrigt håller jag alltså med Norén om att ranelid-texten aldrig borde ha publicerats.

Sedan inser jag att jag är löjlig lättpåverkad av ytan. Jag älskar att Amanda Svensson är så ung och så söt och så otroligt begåvad! Jag önskar så att jag hade tyckt att boken var bättre.