I dag blev jag nästan lite sosse av alla fina blåsorkestrar. Jag är trött på att allting ska vara så modernt hela tiden. Ja, politiken får gärna vara modern, men pyntet kring får faktiskt gärna vara likadant som på, tja, Hjalmar Brantings tid. Han hade exempelvis en tjusig mustasch, som inte var det allra minsta ironisk. Den kan betraktas ovan.
I Humlegården när arbetarrörelsens reformistiska grenar samlade sig för demonstrationsavfärd fanns förutom blåsorkestrarna också två små lastbilar, den ena från s-studenter, den andra från några regnbågssossar, vars formella organisationsnamn jag lyckades missa. De försökte båda spela schlagers och sånt. Usch. Lyckligtvis hade de ingen chans mot marchtrummorna.
6 kommentarer:
Jag började le när jag såg formuleringen "reformistiska grenar".
Fanns det inga revolutionärer på stan?
Länkar till dig fr o m nu - och räknar med att du kan överleva det traumat. Trevlig helg.
Förresten: har alltid undrat om inte Branting stått som förebild när (s) gjorde sin berömda affisch: "Gärna medalj, men först en rejäl pension".
Se den lilla suddiga bilden
Visst fanns det revolutionärer. I kungsträdgården blev jag t ex uppmanad att hämta min information om läget på Kuba från "el militante" snarare än från västs imperialistiska medier. Men i humlan var det bara sossar.
Du skulle ha gillat vårat tåg i Göteborg. Det var förvisso både sambatrummor och clowner men det vägdes upp av mer traditionella inslag som klarinett (en hel blåsorkester blir det inte än på ett tag) och en gosskör.
Ni vet att marschorkestern betalas svart va?
Hintar om ett gammalt örhänge som kunde passa dig som gillar marscher:
Das Lied der Partei
http://www.dhm.de/lemo/html/dokumente/JahreDesAufbausInOstUndWest_liedtextSEDLied/index.html
Finns någon liknande rörande någon Horst W?
Också lite så där kollekivt klämmig!
Det var väl kanske lite att ta i att kalla Horst Wessel för klämmig...
Skicka en kommentar