torsdag, mars 13, 2008

Skammen

Med risk för att låta som en mycket ung Lena Philipsson så syr jag emellanåt mina egna kläder. En kombination av hyfsat handlag, skral ekonomi, egensinnig klädsmak och opraktiska storlekar har fått hemma-couturen att kännas som ett rimligt val.

Med opraktiska storlekar menar jag dels att ha drastiskt olika storlek på lite olika kroppsdelar, dels förstås alltför stora storlekar. Jag är kort sagt för tjock, eller har åtminstone för stor rumpa, för att kunna ha sådana kläder som jag skulle vilja ha. Senast jag tittade på jeans av ett coolare märke var den största storlek jag hittade 29. Jag kunde inte ha så små byxor när jag var 18 år och hobby-bulimiker. Idag, well, let's not go there. Det har hänt att jag köpt jeans på Lindex. Jag rekommenderar det dock inte, grensömmen är för lång. Man får en så kallad unibutt. Som sagt, jag rekommenderar det inte.

Nu är det så länge sedan som jag ens tittade i dyrare affärer efter något annat än skor och smink (och parfymer och ylletröjor, men det hör inte hit) att jag liksom hade skakat av mig den där skammen man känner när man inser att de faktiskt inte vill att man ska handla där om man är ett sånt fetto som man obönhörligen inser att man är, konfronterad med byxlårsomfång som passar lagom rymligt runt ens egna överarmar. Jag gick därför in på den fina lilla Whyred-affären på Mäster Samuelsgatan. I fönstret hängde en potentiellt gudomlig klänning. Okej, jag har lite bebisfett kvar, men man behöver ju motivation för det där sista. Och jättedyrt är det faktiskt inte heller.

För att vara någon som hatar dagens mode med ett innerligt och glödgat hat som katlaeld gick jag omkring därinne med ett löjligt leende på läpparna. Alaia-kopior, bedårande draperingar utan att grejerna såg ut som tält, den där klänningen i fönstret med plisserad kjol som ser ut som min dröm om Sylvia Plath. Så tittar jag mer aktivt, kanske skulle jag våga prova den ändå.

Den största storlek de hade var 38. Det fanns 34, 36 och 38. Skammen välde över mig. Vad gör en sån tjockis inne i vår butik, hörde jag nästan butiksbiträdena viska till varann. Skammen, skammen, skammen. Det är inte vi, det är du, sa de fina 34-klänningarna till mig medan de prasslade och försökte vända mig ryggen. Mellanstadietjejer har inget mot 34-klänningar i grymhet. Är det meningen att den som har storlek 38, och som alltså har den största storleken som finns, ska känna sig lite småfet. Gud vilken tur att jag inte åt den där kakan, då hade jag inte ens fått vara här.

Själv gjorde jag mig så osynlig som möjligt och gick därifrån på små små steg. Någonstans mellan klänningsgalgarna och 62:ans busshållplats gick skammen över i ilska, sen resignation. Jag tror aldrig att jag vill gå tillbaka.

28 kommentarer:

Ella sa...

Men Isobel, du är ju allvarligt talat vackrast i världen! Nu får du sluta. Smal-mallen kan göra som Inter tidigare i veckan: dra åt helvete. Kram på sej.

Jessika sa...

Du har a) fått ett barn b) du skriver strålande c) den genomsnittliga kvinnan har runt stl 40 - 44.

Ö-Helena sa...

Å andra sidan kan det vara jättesvårt att hitta något som är mindre än storlek 36 på lågpriskedjorna. Och har man 32 (nu talar jag inte om mig utan om min tjugoåring som inte är ett dugg anorektisk, bara liten till växten) så får man handla barnkläder. Det är inte heller så festligt.

Isobel sa...

Tack så hemskt mycket Ella och Jessika, men i vanliga fall har jag inga som helst problem med hur jag ser ut (hrm, tänk bort lite bebisfett dårå.) Men storlekarna i finare/trendigare damklädesmärken kan ta fram min inre självhatare på ett andetag. Och jag tror inte att det bara handlar om mig.

Ö-helena, x-small på zara borde väl vara ca 34, de har rätt små storlekar.

Ö-Helena sa...

Ja, det stämmer nog. Visst går det att hitta små kläder, men jag vill bara påpeka att det är ungefär lika svårt som att hitta stora! För ett tag sen pratades det ju också om att kedjorna skulle sluta föra storlek 32 för att det var ett tecken på "sjuka ideal"! Kul att höra för en tjugoåring som hemskt gärna skulle väga mer än 43 kilo om hon bara kunde gå upp ...

TT sa...

Känner igen mig totalt! Prövade ett par vita Fiorucci jeans i största storlek. Tror det var 40 (italiensk?). Fick faan inte upp den över låret. Står och kollar i spegel och ser allt som skall ner i brallan. Vet inte om jag skall skratta eller gråta. Inte blir det bättre av att jag inte ansat mig på ett tag. Känner mig fulast/fetast i världen. Jag vet att jag inte är det men det känns så.
Har varit med om samma blickar som du fick hos bl a Filippa K.
Förstår inte butikerna omvänd psykologi? Blir så otroligt glad när jag hittade en fin klänning på Indiska OCH den är storlek S. Då köps den ögonblickligen, bara därför.
Hur skall jag undvika att föra över detta på min dotter…

R Skriverier sa...

Men det är väl deras förlust. En piffig tanke för ett företag som säljer kläder torde väl vara att de vill sälja så mycket som möjligt. Målar de in sig i ett hörn med endast pyttekläder – är det väl knappast ditt problem?
Du är ju knappast ensam om att vara normal.

Upp med hakan!

/Herr R

skriverier.blogspot.com

Malinka sa...

Precis! Du är inte ensam om att vara normal! Stannar en butiks storlek vid 38 (och ska vi gissa att den trettioåttan kanske motsvarar en vanlig trettiosexa?), utesluter man effektivt majoriteten av de potentiella kunderna.

Inte så jävla smart.

Jenny sa...

Ååååå Isobel. Huvudet på spiken - igen.

Jag känner igen mig såååå mycket. Jag har flera gånger utmanat mig själv och sagt att nu ska jag köpa byxor från något annat ställe än de vanliga, dvs HM eller Esprit, men jag får alltid krypa tillbaka till korset när jag inser att; nä - de saluför inte byxor för big bottoms i de trendigare butikerna.

Man får väl trösta sig med att de inte få mina pengar heller!

Jenny 42:a

Jessika sa...

Som stl noll, det är ju ett skämt utav guds nåde! vem kom på det?!

Jag gick på professionell bh-utprovning (strålande faktiskt, man blir helt klart "snyggare" med rätt behå så det rekommenderar jag). Så det visade sig att jag har en stooor byst sett mot vad jag har behåar för. Kvinnan i butiken tittade på mig, med tröja på, och frågade vad jag tänkte mig. "Kanske inte något padded?"
Nej tack det behövs inte. Jag har så det räcker.
I sig är jag inte jättestor men ingen stl noll utan en 46:a. Köpte en snygg BH på La Redoute postorder som jag hade tittat på i affär. Nu får jag deras Tailissime katalog. För stora kvinnor. Och det är ju snällt, men det är någonting som är MYCKET fel här. En svensk 46a är en italiensk 42 och en fransk 44 eller något liknande. Inte undra på att man får ångest. Samtidigt så vill de ju sälja de där kläderna. Gick runt som en hund i cirklar runt en boutique i Visby för de hade rea på en URSNYGG tröja, stl 46. Den fick jag knappt över axlarna. Tack, det är bra så, nu går vi och tröstäter crepe ;) på Strykjärnet, och tittar sen på vattnet istället.

(Isobel, apropå mat. Har du sett Annas och hennes man, hur de kör sin bullet rök? annasskafferi.blogspot.com)

Ö-Helena sa...

"stl noll, det är ju ett skämt utav guds nåde" - det är just såna där kommentarer som är så sårande. Varför kan storvuxna personer säga till de småvuxna att deras storlek är onormal, ett skämt, ett sjukt ideal eller vad som helst - och komma undan med det?! Amerikansk storlek 0 motsvarar 32 i våra storlekar. Det är också en fullständigt normal storlek för somliga vuxna kvinnor!

Isobel sa...

Det är självklart inget skämt att det finns kläder också till mycket småväxta personer. Men för ca 99 procent av den västerländska vuxna kvinnliga befolkningen krävs det svält för att komma ner i en storlek 0/32. Det är därför inte det minsta underligt att människor tycker att det är ett sjukt ideal som dessa 99 procent förväntas sträva efter om de vill passa in i en bild av vad som i vissa inflytelserika läger anses åtråvärt.

Det gör det förstås inte det minsta lättare för en ung person som tycker illa om sin stl 32-kropp, och med det allra minsta av feministisk analysmodell i huvudet understryker det bara tragiken i att kvinnor aldrig får vara oberörda av sina kroppar, oavsett hur kropparna ser ut.

Ö-Helena sa...

Alldeles riktigt. Det jag vänder mig mot är bara att den hyfsat berättigade kritiken mot storlek 0 som ideal på något sätt har gjort det legitimt att kritisera den blotta existensen av kläder i små storlekar!

Det här kommer ju upp titt som tätt i den offentliga diskussionen, och jag försöker alltid ge min sida av saken då. Annars går det snart med de små damstorlekarna i butikerna som när Lindex tvingades sluta sälja bh:ar i storlek 65A, på grund av den massiva kritiken mot att de "sålde pushup-bh till barn". Och visst, det var synd att det var Disneyfigurer på dem, men det var å andra sidan skönt (så länge det varade) för många kvinnor att slippa köpa en för stor bh och sy in den. Och om det sägs tillräckligt ofta att vuxna kvinnor inte har storlek 32 så blir det snart en sanning ...

Ö-Helena sa...

Bh med AA-kupa menar jag. 65A har de nog fortfarande.

Jessika sa...

Okej, låt mig förtydliga. Jag har en vän som måste handla kläder och skor på barnavdelning och hur kul är det? För henne är stl 0, eller 32 nästan lite stort men det är ju skönt för henne att känna sig mer kvinnligt klädd.
Men stl noll verkar inte ha, och jag kommer aldrig komma i närheten av det, ha uppstått för att det finns ett överflöd av kvinnor som har just stl 32. Det kom och blev plötsligt ett ideal i sig, som man som kvinna som inte har den storleken kom att sträva efter oavsett benbyggnad etc. I dagens kroppsfixering blev det en grej till. Jag menade definitivt inget illa med det jag skrev och det var inte min mening att såra. Jag tycker att alla kvinnor, de som har några kilon för mycket och de som är underviktiga och trots hur mycket de försöker inte "kan äta upp sig". Och det får man ju komplimanger för som man inte vill ha för man vill ju passa i snygga kläder. Jag menade att kvinnoideal sällan är anpassade till verkligheten, därmed inte sagt att vi ska bestämma att stl 32 inte finns, och att stl. 60 inte heller finns. De sätter upp plus-sized model dockor i varuhusen och det anses som provokativt när den dockan snarare ser klart mer normalare ut än de som vanligen står där.

Men det var definitivt inte min avsikt att såra någon genom att påstå att stl 0 eller 32 inte existerar i verkligheten eller att man av naturen inte kan ha den storleken. Alla kvinnor ska ha rätt till sina egna kroppar som Isobel påpekar, men det får inte bli skruvade ideal. Detta sagt, jag hoppas Helena, att du hittar dösnygga kläder, det är vi alla värda oavsett vad vi väger och hur vi ser ut. Och rosa disney bh:ar. Inte så kul.

Jessika sa...

Några grejer till. Bara för att man har stl 32 ås innebär inte det att man är underviktig.

Och b) det osm gjorde mig förvånad var att först så fick stl 32:or handla på barnavdelning eller bara dammsuga damavdelningarna och sedan verkade det finnas stl 32 överallt. Och nu finns det ingenstans.

Innan jag gör bort mig ännu mer går jag och lägger mig. Men som sagt, Helena, det var inte meningen att såra.

Ö-Helena sa...

Tack Jessika! Nu gäller det som sagt inte mig själv utan min 20-åriga dotter. Själv är jag en synnerligen "normal" 36:a och är därmed så lyckligt lottad att jag lätt hittar lagom stora kläder. (Med undantag för bh:ar då. AA-kuporna är väldigt sällsynta.)

Ö-Helena sa...

Och förresten vill jag också be om ursäkt om jag tog i onödigt mycket!

Ella sa...

Usch, jag blir s� ledsen av det h�r. Smarta, vackra kvinnor som g�ng p� g�ng f�r det sl�ngt i ansiktet att de inte duger som de �r, att de inte �r "m�lgrupp".

Filippa Knutson sa en g�ng n�got i stil med att det inte �r en m�nsklig r�ttighet att b�ra hennes kl�der. Trist nog f�r Filippa �r det heller ingen m�nsklig r�ttighet att f� sina kl�der burna. Jag �r ganska liten s� jag kan ha Filippas kl�der - men varf�r skulle jag vilja sponsra en kvinna som d�mer ut 90% av mina kvinnliga v�nner?

Jag tror verkligen att bojkott is the way to go h�r. F�r f�retag handlar etik inte bara om att undvika barnarbete och v�rna milj�n. Etik handlar precis lika mycket om att inte bekr�fta stereotyper och negativa ideal. Fattar de inte det sj�lva kan vi hj�lpa dem lite p� traven genom att l�ta dem sv�lta ett tag. Hunger g�r underverk f�r f�rhandlingsf�rm�gan... =)

Hanna sa...

Tack Isobel för ett underbart inlägg. Jag vet inte hur många gånger jag har stått och undrat varför man som 42:a eller 44:a ska inte ska kunna köpa kläder överallt. På många ställen har de större storlekar än 38, men bara på pappret. I verkligheten är deras 42:or som normala 36:or. Då är skammen ännu större när kläderna inte passar.

Hanna, 42:a (för det mesta, ibland 44:a)

åsa sa...

Hela problemet med stl 32 var väl att det helt plötsligt skulle vara så att alla, oavsett längd eller ålder, skulle sträva efter just den storleken?!

Här borta i USA har dom petit och tall som alternativ till stl 2,4,6,8 etc... Det är en gudagåva för kvinnor som är lite kortare/mindre och längre (längre ben mest). De flesta som jag ser ta i stl 0 och 2 är de som är typ 155 i längd.

Själv har jag insett att jag inte fattar hur man kan vara så smal med stora bröst eftersom om jag väl hittar ett plagg som jag får på mig trots min stl 42 är det utan undantag för litet över brösten, och då är dom inte mer än Ckupa.

Förresten, Isobel - jag tror att du kan hoppa över att känna sig stor eftersom det även handlar om att du antaligen har höfter vilket "fashonistakläder" inte har - man ska ju vara rak..

mammajobbar sa...

Jag känner igen mig! Numera stryker jag som en tant på Lindex och KappAhl. Fast jag ska bli bättre på att sy mina egna kläder som du och Lena Ph. Tror det är enda möjligheten. Visst är jag rätt fläbbig, men knappast fet. Har egentligen ingenting emot min kropp men när jag letar kläder drabbas jag också av den där fläskångesten och känner mig otroligt stor och överviktig och ful.

Åhléns Wera har fina kläder förresten som funkar även på mig som har 46 ca och stor rumpa och byst.

Katti sa...

Haha! Isobel! Jah gjorde samma resa för ngn månad sen. Samma klänning (divine!), samma butik. Fast då fanns den i storlek 40 (42an existerade tydligen, men inte i deras butik).

skrev själv om det:

"för övrigt, för att sparka upp de redan vidöppna dörrarna: storleksutbudet hos de lite exklusivare och ängsligare butikerna här i stan är skrattretande. ett sånt där skratt som lätt sätter sig i halsen och istället blir en sorglig liten grimas. kräver ens stjärt mer än en 38a så göre man sig icke besvär. "- kanske finns ngt liknande på h&m:s fettoavdelning, ja här har vi't inte iaf, här säljer vi nämligen inte kläder förstår du, utan fashion, så hejdåhejdå"

aja. det var bara det, blev lite perplex av alla dessa storlek 32, 34 och 36 som hängde framme, men där 38 och 40 behövde gömmas bakom ngt litet skynke."

svårt att inte bli beklämd av det. antar att tricket är att inte låta beklämdheten bli skuldbeläggande. inte så lätt alla gånger.

Nathalie Sundesten Landin sa...

Underbart Isobel! Jag känner verkligen igen mig. Även när jag (i mina ögon) lyckades slimma till mig genom regelbunden löpträning (borde börja igen...), så hade jag svårt med byxorna i affärerna. De fastnar antingen på halva låren eller där höften börjar.

Kram Nathalie

Kerstin sa...

Bättre om vi gör tvärtom: istället för att skämmas och gå ut när rätt storlek saknas så säg till i butiken. Om tillräckligt många kunder säger till så inser de ju att det går att tjäna pengar på dem. Om så kanske det köps in fler av de större storlekarna (om de tillverkas).

Sen har jag väldigt svårt att förstå glädjen i att komma i en viss storlek. Det är bara en siffra och storleken varierar fullständigt, ibland även inom samma märke. Som helt normalviktig kvinna något över medellängd handlar jag kläder i alla storlekar. Det beror på märke, butik, plagg vilken storlek det blir.

Fairytale sa...

Det var en gång då jag var en anorektisk blivande student i jakt på klänning. BMI på ca 14. På NK provade jag en klänning från Charlotte & Morgan men fick knappt igen dragkedjan på storlek M. Däremot fanns det gott om plats för brösten jag absolut inte hade.

Huskorset sa...

Isobel!
Jag har skrivit om detta ämne idag, och hoppas att du har en stund över att läsa inlägget. Rubriken är "Huskorset throws dagens (out)fit."
mvh
Tove

Anna sa...

Hej!
Ja hörrni, jag har samma problem -fast omvänt. Och det är inte ett dugg roligare. Visst, jag gillar min kropp, men jag är SÅ liten, 155cm och 45 kg, och att hitta kläder kan vara en riktig utmaning! Jag kan oftast hitta ett par jeans som passar för där finns det så många storlekar, ofta från 24 upp till 32. Men jag har nog ALDRIG köpt ett par byxor... Dom är alltid för stora! Jag vet inte vart jag ska köpa min bikini i år, storlekarna på h&m har blviit större och jag kan inte längre ha deras 34or :( Inte trosorna iallafall.

Jag är helt klart för ett större utbud i affärer, både för små och stora tjejer, och det när med petite och tall när det gäller kläder är ett väldigt bra förslag!