tisdag, augusti 07, 2007

Det där med män i litteratursvängen

Apropå Maja Lundgrens uppgörelse med det litterära patriarkatet i Myggor och Tigrar och apropå att jag nyss läste att de kära bokhororna visst verkligen gillar boken måste jag få dela med mig av dedikationen i Thomas Engströms Dirty Dancer:

"Till Louise,
ängel i ett rum så svart;
älva som gör mig galen,
häxa som håller mig frisk"

Semikolonet är korrekt återgivet. Jag hade tyvärr mycket svårt att ta honom eller hans roman på allvar efter att ha läst den här dedikationen. Romanen kanske är jättebra (även om den lider av den påfallande bristen att man inte bryr sig ett dyft om varför huvudpersonen, advokat Erik, är så tom inombords och lever ett så påvert liv) men jag kunde inte riktigt ta mig förbi det där med häxan, ängeln och älvan.

Höjdpunkten är dock när Erik skjuter en granne i huvudet för att grannen, iklädd färgglad pikétröja om jag inte minns fel, klagar på att hela områdets fastighetsvärde sjunkit på grund av Eriks bristande gräsklippning. Det är ju å andra sidan rätt roligt.

17 kommentarer:

Caroline sa...

Åhh, jag ställde mig också mkt frågande inför dedikationen men valde att helt förtränga den för att öht kunna bläddra vidare. Den är faktiskt rent ut sagt läskig.

katti sa...

en parentes: åt sen lunch på nero idag o såg dig + barnvagn gå förbi o tyckte att ni såg så fina ut i den fuktiga brittsommaren som tydligen är här för att stanna.

MS sa...

Förstår inte alls vad dedikationen betyder, och inte heller varför den är läskig. Men man kanske känner sig hipp som bloggare/författare om man säger A men inte B, på det att pöbeln skall gå omkring och fundera?

Gunnar sa...

Kanske är det vanskligt att döma verk efter författare? Men jag håller med om att Thomas Engström, om det inte är någon sjuk litterär tvist där han kopplar sig mot sin huvudperson Erik (vad nu det skulle tjäna till), tydligt visar upp sin osunda relation som något att vara stolt över.

Förvånansvärt att man kan vara så blind?

Ms: det hela är egentligen ganska enkelt. Skulle du vilja bli betraktad som ett nödvändigt ting som din partner behöver för att kunna leva? Är det en eftersträvansvärd kärleksrelation? Spädbarnsmamma, knulldocka och sjuksyster i ett så att säga. Stackars Louise.

Lustigt nog hörde jag något liknande på ett bröllop, där brudgummen läste en så kallad kärleksdikt till sin brud. Hur hon bar honom, hur hon fick honom att klara av att leva och annat skit. Jag ville spy och skämdes över att vara man.

Isobel: kul att du har barnlycka! Jag och min sambo har en liten pojke som nog är några veckor äldre än din son. Sagolikt! Och jag kan med stolthet säga att vi båda har varit hemma de första tre månaderna och trotsat rådande norm. Men det är inte lätt att vara man när kvinnan trots allt har det göttaste - bröst. Jag ligger i lä i poppisligan...

Ulrika sa...

Vad är det som är så läskigt med Engströms dedikation?? Jag blev mer rädd för Gunnar här ovan som skriver att det är synd om Louise därför att hon är ett ”nödvändigt ting” för Engström. Vet vi det? Är det så vi uttrycker oss kring våra nödvändiga ting? Toastolen, mobiltelefonen, tandborsten, dildon, tv, datorn…

Kan det inte vara så att han uttrycker sin kärlek mot en individ i hans närhet, som han inte ser på som ett nödvändigt ting, utan som någon som berikar hans liv på fler än ett sätt?

MS sa...

"Kan det inte vara så att han uttrycker sin kärlek mot en individ i hans närhet, som han inte ser på som ett nödvändigt ting, utan som någon som berikar hans liv på fler än ett sätt"

Visst kan det vara så, det är är väl till och med ganska troligt!

Nu kanske det finns andra, bakomliggande skäl till att Iso, Caroline & Gunnar tolkar dedikationen just så här. Det kan jag från min lägenhet i Umeå i så fall inte bedöma relevansen i.

Peter sa...

Eeehh, nödvändigt ting? sjuksyster? Känns snarare som att Gunnar, isobel m fl hänger upp sig på den sorts metaforer han använder - eller också inser ni inte att det är fråga om just metaforer, förhöjda uttryck (Thomas E menar nog inte att han bokstavligen skulle dö knall och fall, eller rasa ut på gatan, om hans tjej reste bort en månad)


Romantik är coolt ibland, men bara när det är *hon* som sätter ramarna för det romantiska, eller?

Ulrika sa...

Det känns aningen trist om vi gått så långt i vårt oberoende och vår individualisering att vi inte längre får behöva andra, än mindre uttrycka det.

En man riskerar då att bli anklagad för att se på kvinnan som ett ting, ett stycke kött, en produkt. Och som kvinna är man utan allt hopp: en Daddy's girl som förtjänar en ishacka i arslet.

Romantik är coolt!!

Gunnar sa...

Tänk att jag inte kan hålla mig till mitt löfte att inte kommentera i bloggar... Det blir ju oftast så fel. And here I go again. Som en junkie.

Nåväl. Jag var kanske lite oprecis och otydlig. Men min huvudkritik står fast, att om man från ett psykoanalytiskt perspektiv analyserar dikten/dedikationen (dock inte den verkliga relationen, där har ni rätt i er kritik mot mig), dess bilder, och deras mening, är det otvetydigt att den endast uttrycker flera behov som det sexuella objektet (Louise) ska tillfredsställa åt subjektet. Ingen bytesbalans här inte. Hon tar om hand, hon eggar, hon förför, hon frälser, hon är ett väsen som är svårt att förstå (det andra etc.) osv. Alltså, ett ensidigt fokuserande på vad man kan få, objektets funktioner, samt det andra könets mystik, inte vad man är beredd/vill ge, eller någon insikt i att vi delar ganska mycket över de könsliga gränserna (det som är allmänmänskligt). Den typen av kärleksrelation är inte det jag själv strävar efter, eller kallar romantik, men det var fel av mig att döma den som "ond" eller felaktig.

Och, helt riktigt, så vet vi egentligen ingenting om den verkliga relationen. Kanske är den inte alls det dedikationen antyder! Jag dömde väl hårt på i princip ingen grund alls. Ledsen för det.

Men, eftersom poesi intresserar mig, måste jag även säga att det är ganska slitna bilder han levererar...

Ulrika sa...

Gunnar, jag är glad över att du närmare förklarade vad du menade.
Jag är inte rädd för dig längre. :)

Peter sa...

Jag vill minnas att Edith Södergran, som var mer oförfärad i sitt bildspråk än de allra flesta, blev upprörd när folk inte kunde skilja på "jag" i hennes dikter och den empiriska personen Edith, när man trodde att hon helt distanslöst skrev om sig själv, och inte såg de *roller* hon iklädde sig. Men det var ju i avkroken Finland runt 1920; man kunde ju trott att litterärt bildade journlaister idag skulle kunna se att metaforer inte låter sig kokas ner till enkla påståenden om vad som gör ett sunt samliv eller hur poetens relation med sin partner ser ut.

Att det är ganska slitet att likna en kvinna vid en häxa eller en musa kan jag hålla med om, men den där blinda övertygelsen att dikt är en enkel spegling av hur poetens kärleksliv ser ut...?

Isobel sa...

Nu var ju det här i formell mening inte en dikt utan en dedikation till en namngiven person, och som sådan kan man förstås inte tolka den som en faktisk bild av den relation författaren har till personen, men väl som en bild av det han med just dessa rader vill säga om relationen.

Det jag reagerar på är dels förstås de otroligt nötta fraserna (den litterära kritiken), dels den avhumanisering av kvinnan som just dessa metaforer innebär (den politiska/filosofiska). Hon är för honom allting utom just människa. Inga egna drivkrafter, inget intellekt, ingen kropp. Bara dessa romantiska speglingar, bara de funktioner som hon uppfyller i förhållande till författaren.

Och den klassiskt romantiska synen på kvinnan är faktiskt allt annat än cool.

Peter sa...

Marit Bergman, som en gång ropade 2Kill your boyfriend!" och verbalt sköt gubbar med maskingevär, använder en minst like romanrisk kolorit i hiten "Can I Keep Him?" Avlyssnad med feministiska öron är denna wailande hymn inget annat än en hädelse - hon böjer knä för honom och nedkallar till och med Gud - dessutom insvept i ett långsamt romantiskt arr, men Marit är ju gubevars indiedrottning (hur indie är hon gentligen?) och har dessutom rätten att vara romantisk eftersom hon är tjej. Kanske är det därför jag uppfatar henne som en rätt ointressant artist både då och nu.

---
If I could please God,
Now that I found Him
Can I keep Him?
I'll be your sweetest child,
I'll quit all the lying
And decieving
You know I wouldn't survive
The loss or the pain
So please don't break
This Girl again

I hold Him so tightly
Oh please God almighty
If you really exist
Please make Him stay
Don't let him drift away
Oh please, don't call back your bliss

Ulrika sa...

Jag får problem med detta. Hur långt har det gått? Innebär detta att människan med Y-kromosomen ska vara sparsam med att använda ordet "kvinna" också?
För rent historisk så är det väl så att även det bildliga uttrycket "kvinna" i så fall står för något som är utan drivkraft, intellekt och kropp?

Personligen får man gärna avhumanisera mig ibland. Att vara människa är enormt överskattat. :)Kan tänka mig att vara kvinna, ängel, älva och häxa. Det sprakar och fräser och är inte alls utan drivkraft, intellekt och kropp. Tvärtom! Häxor har väl bränts på bål just därför att de haft dessa tre, i kubik.

Niklas sa...

Hej Isobel! Ja, du har alldeles rätt, man kan inte tolka dedikationen som en faktisk bild av relationen som författaren har till personen han riktar den till.

Men sen blir det lite svårare att följa med i din tankegång. Du menar att bilden han målar upp återspeglar hans bild av relationen? Om jag skriver till någon jag älskar att hon är ett tomtebloss på min himmel, inte en alltför nött metafor får jag hoppas, betyder det att jag ser på vår relation som att jag vill att hon skall sticka och brinna, eller är det ett uttryck för min litterärt obegåvade oförmåga att beskriva hur mycket jag älskar henne?

När Shopenhauer refererar till bland andra Fichte och Hegel som ”windbags” i sin bok ”The World as Will and representation” så tolkar jag inte detta som hur han ser på deras relation utan att han ogillar dem. Men jag är kanske lite väl litterärt och filosofiskt obegåvad, i så fall är jag ledsen för det. En romantiker i dina ögon, helt enkelt?

Jag ser att du har Alex Schulman bland dina länkar. Jag vet inte hur jag skall tolka det? Hur tolkar du hans kvinnosyn utifrån din argumentation ovan?

MHV/ Niklas

caroline sa...

mitt ogillande av dedikationen är mkt lättförklarat: jag skulle avsky att min man såg mig som ängel, älva eller häxa: jag är caroline, jag är människa, vi går tillsammans. nog så.

Mikaela sa...

Varför övertolka en dedikation på det här sättet? Även om bildspråket är slitet, eller alla andra utom just Louise uppfattar budskapet som störande, spelar det väl ingen roll. Det är Louise som ska förstå och uppskatta dedikationen. Det kanske är ett internt skämt, ordlek, eller bara en kärleksförklaring som hon förstår.

Om jag ville tillägna någon min (fiktiva) bok kanske jag skulle använda mig av citat eller klischéer. Troligen skulle det inte framkomma vilket jämlikt förhållande med ömsesidigt givande och tagande vi lever i. Knappast skulle någon utomstående förstå vad som egentligen avses. Bra så!

Jag har inte läst boken, men förstår egentligen inte vad dedikationen har med innehållet i boken att göra.