DN Kultur i all ära, men de viktigaste orden finns faktiskt inte där.
I går sade min son mamma för första gången. För andra gången också. Först när jag inte var hemma och han längtade efter mig. Sedan när jag kom hem och han såg mig igen.
Herregud. Vad ska man göra av all den här kärleken?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
:) Precis vad doktorn ordinerade, lite gränslös kärlek! Tack för att du delade med dig av detta!
Man sparar den tills de vrålar "Du är DUM! Du är JÄTTEDUM!" :-D
Och man kan säkert behöva den när de blir tonåringar, håhåjaja.
Sprid kärleken :)
Vänta bara till han säger: "mamma, ja vill kjamas."
och tills han säger, elkar dig.... :)Fast barn säger ju det på många andra underbara sätt med...
Det var tidigt!
Här har vi en nästan dubbelt så gammal som inte är särskilt intresserad av att säga vare sig mammma eller pappa eller något av de vanliga startorden. Däremot slår han gärna ut med händerna i en hjälplös gest och säger "I don't knoooow", om exempelvis katten inte står att finna.(Alternativt "I know", när han uppfattar sig ha stenkoll på läget.)
Skicka ut den igen som du sår gräsfrön! Somt slår rot och somt faller på hälleberget och det är gott så. I sinom tid må du knalla på din saftiga gröna matta.
Skicka en kommentar