Jag har inte sagt något om Pär Ström tidigare. Dels för att jag inte har haft tid, dels för att jag har sett att det finns något vettigt tvärs igenom litaniorna om de läskiga feminismerna. För kvinnor må förlora i makt i patriarkatet, men män förlorar i mänsklighet. Och jag är alls inte säker på vem som där drar det kortaste strået.
Problemet har förstås varit att Pär Ström tycks tro att det är feminismens fel att män exempelvis i allmänhet står längre från sina barn än vad barnens mammor gör. Däremot förnekar han, såvitt jag förstår, förekomsten av ett patriarkat.
Det är svårt med terminologi ibland. Jag menar det inte ironiskt. Det finns massor av grupperingar inom feminismen och visst finns det feminister som endast ser de nackdelar könsmaktsordningen för med sig för kvinnor och som endast kämpar aktivt mot sådant som kvinnors utsatthet för sexuellt våld, sämre ställning på arbetsmarknaden och sämre tillgång till offentligheten som aktiva självbestämmande subjekt men inte för mäns tillgång till ett bredare känsloregister och närhet till sina barn eller mot deras utsatthet från våld från andra män.
Samtidigt finns massor av feminismer som ser mer än så. Jag kan inte nämna en enda feminist jag känner som inte vill ha ett mer jämställt föräldraskap exempelvis och de allra flesta vill ge män en starkare ställning i förhandlingen om föräldraledigheten genom ökad individualisering av föräldraförsäkringen. Det beror förstås på att vi ser att kvinnan i dag har första tjing på ledigheten, det är först om hon vill dela med sig som en delning över huvud taget blir aktuell. Det syns i rätt många studier att både män och kvinnor upplever att det är hon som har mest bestämmanderätt över just föräldraledighet.
På den liberala feministiska ledarsida jag själv arbetar har vi skrivit massor om de utsatta pojkarna som riskerar att bli frånåkta av samtiden när de endast utvecklar traditonellt manliga könskaraktäristika och exempelvis struntar i skolan för att studier kodas som töntigt och feminint. (här är förresten en text jag själv skrev för något år sedan på temat, många fler finns)
Men visst, patriarkatet är ett besvärligt ord. Jag använder det för att benämna de strukturer som, med hayekiansk terminologi, genom mänskligt handlande men utan mänskligt uppsåt tvingar in både män och kvinnor i roller som begränsar dem som människor. På ett övergripande plan har gruppen män i patriarkatet mer makt än gruppen kvinnor, det handlar om makten över andra och makten över sig själv och den egna kroppen. Men alla män har inte makt i patriarkatet och alla kvinnor saknar inte makt. Särskilt inte på alla arenor. Ett område där kvinnor absolut har mer makt än män är över barnen. (Nu tar jag inte ens upp de kompletterande kategorierna som klass, etnicitet och sexuell läggning, som förstås också spelar in i vem som har makt och inte.)
Man kan också använda begreppet könsmaktsordningen eller mer lösligt könsmaktsstrukturerna. För mig och väldigt många andra feminister innefattar det också det strukturella könsförtryck män drabbas av, det tvång de utsätts för att vara "manliga" på ett på förväg utpekat sätt. Tvånget att vara "manlig" är ju också långt större än tvånget att vara "kvinnlig" i dag. (Det finns i vissa kretsar ett hårdnackat motstånd mot hela den kvinnliga könsrollen, med dess inriktning på omsorg och kärlek. Det är i sammanhanget en annan historia, men det är också något jag ser som bekymmersamt.)
Jag kan acceptera att Pär Ström inte visste att alla feminister inte är som hans skräckbild av Feministiskt Initiativ. Men efter att hans bok kom ut har det ju varit floder av feminister som förklarat att de delar hans oro för de olyckor som drabbar män just för att de är män. Man kan tycka att det skulle minska hans tvärsäkerhet över att feminismen, rakt av som en och samma politiska rörelse, är orsaken till dessa olyckor.
Häromdagen var det en intervju med Pär Ström i Sydsvenskan. Där citeras följande exempel ur Ströms bok:
" Tänk dig att du sitter på bänken vid en lekplats medan ditt lilla barn springer omkring i sanden. Plötsligt får barnet en hård boll från några större barn på sig. Det gulliga lilla ansiktet som du älskar så mycket förvrids och gråten bryter fram medan barnet sätter fart i riktning mot dig. Du lägger bort den bok du läste, ler mot ditt barn, sträckar fram armarna och gör dig beredd att ta upp din lilla älskling i knäet. Då springer hon förbi dig, bort till nästa bänk där din make sitter, och hon ropar ”pappa, pappa”. Ditt leende stelnar medan du långsamt sänker dina armar. Du känner dig fånig, tittar dig skamset omkring, undrar om någon såg det hela, och funderar på hur du nu ska agera. Det skär till av smärta i dig när ditt barn trycker sig mot din mans bröst och de isolerar sig från omvärlden i en känslomässig gemenskap så tydlig att den exkluderande bubblan runt omkring duon nästan går att ta på."
Detta är enligt Ström en nära nog okänd situation att befinna sig i för en kvinna, men bara allt för vanlig för en man. Jag har förstås svårt att avgöra om han har rätt, men om det är så är det ju förfärligt. Om jag var man och såg den monumentala orättvisan gång på gång skulle jag vilja göra allt jag kunde för att närma mig mitt barn, för att barnet någon enstaka gång i alla fall skulle välja mina armar, min tröst. Jag har visserligen bara ett barn, men min spontana gissning skulle vara att det bästa sättet att förändra det här, både individuellt och samhälleligt, vore att män tillbringade mer tid med sina barn.
Det tycker emellertid inte Pär Ström. Han ser individualiserad föräldraförsäkring som statliga pekpinnar och vill inte ens säga att han personligen, helt utan politiskt tvång, skulle se det som önskvärt att pappor tog mer del i vården av sina barn. Han tror också att kvinnor genetiskt är mer lämpade att ta hand om barn.
Det är rätt svårt att se någon linje här. För om kvinnor genetiskt är mer lämpade att ha hand om barn, och kvinnor då, som i Ströms egen familj, tar huvudansvaret för barnen, hur ska den där ungen i lekparken någonsin förmås att springa till pappa? Varför skulle han springa till pappa, om det alltid brukar vara mamma som finns där, som kramar och tröstar och pappa dyker upp på helgen? Särskilt om det skulle vara som Ström tror, att alltihop ligger i generna. För den som håller på med biologi och sånt skulle det nog ses som rätt antievolutionärt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Jag tycker du formulerar problemet ganska tydligt i sista stycket. Är det genetiskt får P.S. finna sig i att barnet alltid springer till den bästa mamman i världen eftersom hon är bäst.
Är det inte genetiskt så får väl P.S. fundera på hur man ska få fer nän att vara hemma med sina barn så att barnen mer automatiskt anser att pappa är min bästa pappa och kan såväl trösta som ta hand om mig.
Det går ju oftast inte att både ha kvar kakan och äta den.
Sen anser jag personligen att kanske är det dags att vi pratar om att uppfostra pojkar mer som flickor än tvärt om? Om inte annat för att om alla flickor nu blir hård, tuffa och kantiga (som mansbilden) vart hamnar vi då? Kanske skulle man tvinga pojkar att kommunicera, känna och sätta ord på sina känslor lite mer?!
Fast det klart, i allt det här är ju jag statlig auktoritär och inte för den där biologiska friheten som gör att alla pojkar leker krig och alla flickor älskar att sitta stilla med en docka i knäet...
Pär Ström har väl på någon nivå problem med att mammarollen har blivit mera synlig utanför hemmet, tar mera plats (och att moderskap idag är något som kvinnor stoltserar med i det offentliga livet) medan männens traditionella motstycken: krig, oinskränkt chefskap, titlar inte är så aktuella längre. Han har rätt i att diskussionen mellan mans- och kvinnorller är väldigt blockerad här i landet och att somliga feministr de facto lutar sig mot gamla modersideal, drar nytta av det, men fel i att det skulle komma direkt ur deras ideologiska övertygelser.
Hear, hear!
De här feministerna som bara fokuserar på kvinnor och struntar helt i män träffar jag personligen bara på i de skräckbilder av blodtörstiga feminister som målas upp av icke-feminister av båda könen. Säkert finns de, men inte i de enorma massor som Per Ström m.fl. vill ha det till.
P.S. kan förresten få komma på studiebesök hos oss och betrakta barn som söker tröst hos sin pappa i lika stor utsträckning som hos sin mamma. Det beror förstås på att pappan tillbringat lika mycket tid med sina barn som mamman.
Tack Isobel, mycket bra!
Jag växte upp utan mor. Jag hade ingen mor från att jag var fem överhuvudtaget. Den enda personen som jag kände mig trygg hos var pappa. Det är tiden man lägger på sina barn som ger avkastning.
Alltså det spelar ingen roll om du är mamma eller pappa.
Min pappa hade ju systrar. Två stycken. Som jag träffade ofta. Min pappa hade även en mor, vilket blev min farmor.
Jag sprang ju inte till dem för att det var kvinnor och jag var tjej.
Jag sprang till pappa för att han stod mig närmast.
Och jag springer fortfarande till honom.
Alla personer snackar så mycket om kön så man börjar undra om de glömt bort vad man gör som människa.
Min far blev också feminist i vevan när han fick uppfostra två döttrar själv utan någon kvinnlig påverkan eller inflytande.
Han såg orättvisor komma mot honom på löpande band. Och de var inte alls orättvisor som Pär Ström påpekar. Utan tvärttom. Allt det jobbet som han gjorde som ensamstående föräldrer, det som kvinnor oftast gjorde på 80-talet, drog med sig en massa orättvisor.
Tex så förlorade han jobbet för att han inte hade någon fru som tog hand om barnen när de var sjuka.
Han såg orättvisorna så som en kvinna såg dem på den tiden.
Han var som en kvinna, en hemma fru med två barn. Med ett jobb att sköta.
Och fick leva i en kvinnas skor medans hans manliga kamrater hade fruar som tog lasset med deras ungar.
Mycket bra skrivet! Jag har försökt bemöta Pär Ström på min egen blogg, men inte lyckats lika bra som du gör här. Klockrent!
Tja, det är väl sant att PS generaliserar och drar alla "feminister" över en kam för att åstadkomma sina poänger. Och det är det ju säkerligen felaktigt om man tittar på de som tänkt igenom sin inställning mer
djupgående (som du själv verkar ha gjort). Men den bild av "feminism" som man fått om man slentriankonsumerat svensk mainstream-media de senaste 10 åren är ju onekligen:
1. Ilskna kvinnliga krönikörer som kallar alla män över 30 för "gubbar".
2. Gudrun Schyman som "rasar" varje gång H&M hänger upp en affisch med en tjej i underkläder.
3. Halvbisarra kulturmänniskor som uppskattar Scum-manifesto.
4. Politiker som vill förbjuda porr, inskränka tryckfrihet eller kvotera bolagsstyrelser med motivet att dom är "feminister".
5. Debattörer som pratar om att män är kollektivt skyldiga (eller ansvariga) för våldtäkter och våld mot kvinnor.
Det är ju detta som mainstream-konsumenten får sig till livs. Visst finns en annan intellektuell feministisk debatt, men den saknar
ju mycket av den dramaturgi, spänning och samhällskonflikt som ovanstående svartvita argumentation erbjuder. Ett begrepp blir ju i praktiken
liktydigt med det innehåll som det fylls med i den offentliga debatten, och i allmänhetens ögon.
Åh vad bra! Ungar springer till den föräldern som brukar trösta och tack och lov kommer min son till mig lika ofta som till sin pappa, vi har nog gjort ett bra jobb! ;) Roligt att ha hittat din blogg, ska läsa vidare!
Är det något som är "demokratiskt" är det väl ungarnas choice of tröstare - den som lagt ner tiden får förtroendet. Det är därför helt skrämmande att Pär Ström ser den beskrivna situationen ovan med ett barn som väljer att springa till mamma istället för till pappa som en orättvisa. Det betyder ju att det är barnen Ström egentligen rasar mot. Nytt uppslag till fiende mao.
- Och snacka om att göra sig till offer, och att börja i fel ände. Det är väl bara att hugga in och börja omvårda så kommer kramarna och tilliten, purjo!
"genom mänskligt handlande men utan mänskligt uppsåt" - det var ju en suverän formulering. det ska jag komma ihåg. bra text för övrigt, vore roligt om ström ville svara hur han tänkte att det skulle gå ihop egentligen.
Jag har märkt att Pär Ström nu har ändrat på sin blogg.
Förut kunde man som jag göra inlägg och kritisera saker men inte längre.
Medans mitt inlägg inte kom in kom tre andra mäns inlägg in. Dessa inlägg var alla på Pär Ströms sida. Mitt inlägg var emot Pär Ström och har fortfarande inte kommit in. Tydligen så har han börjat välja ut själv vilka inläggs om får komma med och vilka som inte får komma med.
Det är nog tveksamt om PS är biologist på nåt mera genomtänkt sätt (alltså att det skulle "sitta i generna" att kvinnor är vårdande och hemorienterade, men inte aggressiva eller naturvetartyper). Han hugger förmodligen den förklaringen helt enkelt för att den är slitsstark i debattläget idag, iungefär som att många homosexuella gärna vill definiera sin läggning som medfödd; det ger en stadig grund att stå på i diskussionen.
Det han egentligen är ute fter är att kvinnor och män ska uppträda som det var förr, även om kvinnor visst ska få jobba också. Att det inte funnits något stabilt och friktionsfritt "förr" ser han inte.
Har också reagerat på inkonsekvensen i Ströms resonemang illustrerad av citatet ovan.
Det finns ju för tusan en anledning till att barn i första hand söker sig till modern i en krissituation. Fadern har helt enkelt inte varit tillräckligt närvarande för att barnet ska känna samma tillit till fadern. Men hur kan han då klaga när han samtidigt säger att kvinnor är mer lämpade att ta hand om barn?! Jag begriper inte.
Och varför påstår han att det automatiskt är diskriminering att män "vinner" färre vårdnadstvister?
"Rättvisa" mellan könen är totalt irrelevant när vårdnadsmål ska avgöras. Det enda som ska vara relevant är barnens bästa.
Män "förlorar" fler vårdnadstvister för att:
1. Barnen står närmare sin mamma och säger oftare att de vill bo med henne (och att man ska lyssna på vad barnen säger i vårdnadstvister är det lag på.)
Detta har med stor sannolikhet att göra med att kvinnor tar ut ca 80% av föräldraledigheten, oftare är hemma när barnen är sjuka, oftare jobbar deltid o.s.v. Tillbringade pappor mer tid med sina barn skulle inte bara fler barn säga att de ville bo med sina pappor, färre vårdnadstvister (och säkert skilsmässor också) skulle överhuvudtaget uåppstå.
2. Män begår fler vålds och sexualbrott än kvinnor, även inom familjen. Det är också lagstadgat numera, att en förälder som misshandlat den andra inför barnen ska inte ha vårdnaden. Ocg att barn ska slippa bo med föräldrar som misshandlat eller förgripit sig sexuellt på dem eller andra familjemedlemmar.
Det finns säkert på individnivå fall där en bra pappa förlorat vårdnaden till en dålig mamma, men främst beror det på de två punkterna ovan att männen "förlorar" vårdnadstvister.
Om jag enbart har gymnasieutbildning med Datainriktning och inte får en tjänst som IT-expert jag sökt för att en man med systemutvecklarutbildning får den istället, då är det knappast fråga om könsdiskriminering. Könsdiskriminering kan vi börja prata om först när jag har en likvärdig utbildning och mannen får jobbet.
(föräldraledighet, VAB, nattningar, dagishämtningar m.m är Systemutvecklingsutbildningen i det här fallet, om någon inte förstod liknelsen.)
Ja, det är svårt med terminologin ibland. Tillexempelvis begrepp som könsmaktsordning och patriarkat tolkas väldigt olika av olika feminister. För många är det också synonymt.
Könsmaktsordning tar fasta inte bara på att vi har könsroller i samhället, utan att dessa också skapar ett maktförhållande beroende av kön. Väldigt få feminister skulle säga att denna könsmakt faller till mäns nackdel lika ofta som för kvinnor, tvärtom är det (nästan) konsensus att kvinnor får det korta strået i denna maktfördelning.
Det Pär Ström säger (och som på inget sätt är nytt, warren farrell tog upp det redan på 70-talet) är att kvinnor och män har övertaget i makt i olika segement av samhället, och eftersom det inte går att jämföra äpplen och päron så kan man inte säga att det ena könet eller det andra är "vinnarna" eller "förlorarna". Kanske är vi bara alla "förlorare" eftersom könsstrukturerna kan hindra oss från att leva fullödiga liv.
Dvs; han godtar inte könsmaktsordningen som en korrekt beskrivning av verkligheten eller samhället som det ser ut idag. Mycket av hans bok fokuserar då följdaktligen på segment, teman och situationer där just mäns utsatthet i könsstrukturen belyses.
Det brukar belackare hånfullt kalla för "män-är-också-offer"-retorik, men de har troligtvis inte fördjupat sig i feminismens syfte och gärningar och missar därför helt poängen. Att pär ström överhuvudtaget kan medvetandegöra den här typen av frågor är ju just på grund av gediget pionjärsarbete av modiga feminister som utforskat hur könsrollerna ser ut. Dock ur ett kvinnligt perspektiv. Pär Ström kompletterar med ett manligt perspektiv på detta. Jag kan inte se något som helst fel med denna ansats.
UTFÖRANDET tycker jag dock är si och så. Jag rekomendrar alla att läsa the myth of male power av warren farrell också/istället. Pär Ström har inte lyckats skapa tillräckligt avstånd till det han skriver om och det märks. Någon sa att han "skriver som i falsett". Kanske en passande beskrivning.
Men, och det här är viktigt, vad många feminister verkar underskatta är feminismens MONOPOL över jämställdhetsfrågor. Där är en sfär där feminister (eller som Popova skriver "vissa feminister, nämligen elitfeministerna") har fullständigt makt. Och precis som det gör ont för vissa män att släppa ifrån sig samhällsmakten, så gör det ont för vissa feminister att släppa ifrån sig tolkningsföreträdet över jämställdhetsfrågor, liksom andra kvinnliga privilegier, som rätten att vara hemma med barn etc.
Detta är priset som varje feminiset (och förövrigt varje människa överhuvudtaget) måste vara redo att betala om de menar allvar med att de är för Jämställdhet. Allting annat är hyckleri och dubbelmorall.
Därför är det viktigt tycker jag att kritiken man framför mot/till Pär Ström är saklig. Han är absolut inte höjd över kritik. Men när kritiken bara handlar om att pissa revir så blir den fullständigt patetisk, kontraproduktiv och mot allt vad den ursprungliga feminismen verkligen står för.
Sedan måste man också förstå att radikalfeminismen är varje sann feminists fiende. Radikalfeminismen predikar könskrig. De motiverar varje mätbar skillnad mellan könen med just könskrig.
De anser att män är förtryckare och med det enda syftet att bibehålla sin makt utför de våldtäkter, misshandel, håller nere kvinnolöner etc.
Den här bilden av män som uteslutande förövare och kvinnor som uteslutande offer är kontraproduktiv. Den skapar problem både för kvinnor och män, och just eftersom den är falsk så hittar den inta lösningar på faktiska problem.
Man kan t.ex. inte lösa partnervåld utifrån tanken att män slår för att bibehålla sin makt. Däremot om man utgår från den forskning som finns kan man genom preventiva verktyg minska antalet slagna och slående.
Sedan Margareta Winberg införlivade ROKS och skapade statsfeminismen har den radikalfeministiska diskursen varit hegemonisk. På Louise Ps blogg (hon är en liberal feminist) finns en belysande rapport om hur den radikalfeministiska idén om könsmaktsordningen okritiskt upprätthålls i medier idag.
Så istället för att som en ryggmärgsreflex ställa sig bakom radikalfeminismen (och jag kan garantera att det är den hegemoniska feminismen han riktar in sig på, inte all feminism) så fundera ett ögonblick på vad det är ni faktiskt försvarar och om ni verkligen kan stå för det.
Det som behövs är mer respekt i diskussionen, och mindre dogmatik.
Med kärlek och respekt
Bj0rnborg
Skicka en kommentar