fredag, mars 31, 2006

Liv och död och kärlek

Liv och död och kärlek. Det är det abortfrågan handlar om. Svåra viktiga allvarliga saker. Därför blir jag så innerligt ledsen när jag ser det här utfallet från Linda Skugge apropå Åsa Petersens kloka text om aborter. Du är ju en god människa Linda. Du bryr dig om människor. Och jag kan bara inte begripa hur du kan göra ett så lågt och smutsigt personangrepp av något så viktigt.

Dessutom, och jag vet att jag upprepar mig, de sena aborterna är inte bekvämlighetsaborter. Ingen väntar till v 20 för att göra abort för att man inte tycker att barnet passar just nu. De sena aborterna beror på fosterskador, psykisk eller fysisk sjukdom hos kvinnan, missbruk eller väldigt låg ålder hos den gravida. Du hittar helt enkelt inga karriärkvinnor som inte har tid för en skrikande bebis eller självcentrerade 22-åringar som hellre vill back-packa i Vietnam än dra barnvagn i vår sorgliga skara.

Visst, de aborterna finns också. Men de sker tidigt. Om man vill bli av med sådana aborter måste man ta bort aborträtten helt. Nu talar jag förstås om legala aborter. Illegala aborter kommer alltid att finnas, och ju fler som tvingas till det desto fler kvinnor kommer att dö och desto fler barn kommer aldrig att födas för att deras presumtiva mödrar blev sterila efter ett smutsigt ingrepp.

Jag förstår dina känslor, Linda. Jag kan också tycka att vi i moderniteten i alltför stor utsträckning vill detaljplanera våra liv. Att vi, män och kvinnor, har svårt att se miraklet i att inte endast och främst finnas till för oss själva. Att vi har gjort barnabärandet till något så sagoskimrande slutgiltigt att vi bara kan tänka oss det i de perfektaste omständigheter.

Men det spelar ingen roll att vi känner så, du och jag. För det är inte våra liv det handlar om. Det är inte vår ångest över bristande moderskärlek, inte vår oro över att inte räcka till, inte vår sorg över förlorade chanser till ett annat liv än det som slumpen råkat erbjuda. Inte vår vilja. På samma sätt som jag vill att andra ska respektera mina val vill jag respektera deras. Jag kan inte dra gränser mellan min sorg och min vilja och någon annans. Säga att deras är mindre viktig, mindre värd. För det är den inte.

torsdag, mars 30, 2006

What about the tanks, sir?

Läs Ronnie i dag! Fantastiskt. Jag älskar förstås också engelska tabloider. De har en humor, en självironi och en skärpa vi alldeles för sällan kommer upp i här hemma. Tänk bara på när The Sun släppte ut röd rök från tidningshuset när Labour vunnit förra valet. Briljant.

Läs också The insider av förra The Mirror-redaktören Piers Morgan. Underbar skildring av det kreativa och skandalösa vansinne som är en riktig tabloidredaktion. Eller flera för all del. Det är därirån rubriken kommer. Morgan diskuterar den regelrätta invasion av Bild-Zeitung han planerade i samband med EM-matchen mellan England och Tyskland 1996 med en medarbetare. Han tvingas till sin stora besvikelse överge idén att stördyka med en Spitfire över det tyska lagets träning och medarbetaren svarar torrt: "What about the tanks, sir?"

Ps. Jag kan ha blandat ihop. PM Nilsson har haft mitt exemplar av boken sedan i september förra året. Jag hoppas att någon gång få tillbaka den.

Gult för solens värmande sken

I dag hämtade jag ut den här lilla högen. Nu ligger de i ett kuvert i hallbyrån och kastar förväntansfulla blickar omkring sig. Jo jag vet, prata inte om Paris och allt det där, då börjar jag kanske gråta. Men jag går på första riktiga hemmamatchen i alla fall. Och då kommer ingen kunna slå mig i vare sig röststyrka, innovationskraft eller allmän yster oregerlighet. Att solen sken på mig och mina gigantiska solglasögon på väg till DIF-butiken var alltså bara naturligt. Snart börjar det på riktigt.

Jag har sett att riktiga modebloggare klipper bort ansiktet när de publicerar sina tjusiga dagsaktuella outfits, men ni vet ju ändå redan hur jag ser ut. Här är jag alltså i min säsongsnya blåblåa hoodie. Den har dessutom ljusblå revärer i två toner, som inte syns på bilden. Med den här utrustningen kan det nästan inte gå fel.

Äntligen kom dessutom den rubrik jag längtat efter. Det stressar mig när alla tror på oss. Nu känns det lite lugnare igen.

onsdag, mars 29, 2006

Jag har rätt att vara en idiot

Jag trodde faktiskt att det var ett skämt först. Elever med rasistiska eller nazistiska sympatier ska alltså inte få godkänt i samhällskunskap. Detta för att eleverna enligt skolplanen måste kunna tillämpa grundläggande demokratiska värden. Grundläggande åsiktsfrihet ingår uppenbarligen däremot inte i tillämpningen av de där demokratiska värdena enligt Ytterbyskolan i Kungälv. Demokrati är alltså när alla tycker fina saker.

Det är så förtvivlat svårt det här med frihet. I dag hävdar någon åter i svenskan att religionsfriheten står över andra människors rätt att kritisera religionerna. Det är inte länge sedan vi stred för rätten att häda. Måste vi alltså på allvar börja göra det igen?

I ett samhälle där vi alla lever på att känna oss kränkta, och där det acceptabla åsiktsspektrat blir allt smalare, finns det snart inte mycket utrymme kvar. Inte för det fula. Inte för det avvikande. Inte för det vulgära, det aggressiva, det skrämmande. Sånt städar vi hellre bort och låtsas som att det inte finns om det inte syns.

Kalla mig gärna yttrandefrihetsfundamentalist, som mannen i svenskan avmätt avfärdade sina kritiker som. Men om någon på allvar tror att 15-åriga nassar kommer bli mindre nazistiska för att de får gå ut skolan utan fullständigt betyg är den idiotin förmodligen mer samhällsfarlig än den som de aktuella tonåringarna själva vältrar sig i.

Dagens man

Jag borde förstås ha skrivit något redan i går. Men jag var för upptagen med att 1) springa runt i lägenheten och skrika saker om att den gamla smutsiga tanten äntligen fått vad hon förtjänade 2) snyta mig. Jo, jag är verkligen förkyld igen. Vilken tur att jag inte pussat lika mycket på baby Fabregas som jag i går kväll kände att jag skulle vilja. Då skulle jag nog smitta honom. Det vore dåligt för nästa vecka.

Men herregud, vilken kväll. Vilken avklädning. Och oavsett vilka tantslemmiga tankar man kan ha om de där rödklädda tonåringarna så var det inte de som stod där nakna på slutet. Cesc spelade förstås som om han aldrig gjort annat, men också Eboue, Touré, Flamini. Vilken säkerhet! De är nära nog helt nya i sina positioner, kom i håg det. Flamini är innermittfältare egentligen och fyller världens kanske allra bästa vänsterbacks plats så att man knappt märker dennes frånvaro.

Och som jag älskar det vackra i att hela Highbury sjöng för underbare fruktade Viera innan avspark. Det finns en lojalitet, en uppriktig kärlek där. Att han sen inte hade en av sina bättre dagar var ju bara en bonus i sammanhanget. Att han är avstängd i returen är rätt schysst det också.

Ps. Benficas målvakt! Vansinne. Strålande.

tisdag, mars 28, 2006

Bloggkarta

Jag har förresten lagt till min blogg i
Stockholm
på bloggkartan.se

"Det här vinet smakar som att suga rätt länge på ett nytvättat finger"

Efter i fredags är jag beredd att förlåta Kristoffer Poppius nästan alla hans meningslösa tråkiga texter. Inte för att han skrev om min förtjusande kompis Vinlusen eller erbjöd spännande sexuella tjänster på Nya Spy Bar. Utan för att han tipsade om de roligaste vintexter jag någonsin läst. Alldeles för länge har jag gnällt över alla trista vinskribenter och bristen på konsumentupplysning av sådan typ man verkligen är ute efter, som t ex vilka drycker som ger vilken sorts berusning. Nu finns det. På Stockholm Cru.

Bacon, sperma och jävligt fina journalister

"Men imorgon måste de väl ta upp det" sa Leo. "Annars är det ett givet ämne för nästa vecka" sa Virren. Vi satt på Sjögräs och drack rödvin. Diskuterade vår alldeles nyinspelade allra första mediepanel. På måndagarna ska alltså jag och Leo snacka medier i Studio Virtanen.

I går handlade samtalet, som också inbegrep Felix Herngren, mest om bacon och sperma. Det första fanns knaperstekt i en skål i studion och Leo betraktade det som en provokation mot hans mosaiska trosinriktning. Sperman kom in lite senare apropå Locums fantastiska kampanj för några år sedan (den där det statliga fastighetsbolaget hävdade sig älska sperma på stortavlor och julkort till kunderna). Herngren sa att han gillade att sprida sin till sin fru. Jag såg i Virrens ögon att han funderade på att fråga mig vad min inställning till den aktuella kroppsvätskan var, men han avstod. Kanske lika bra det.

Däremellan en jämförelse mellan Journalistens chefredaktör Maja Aases upprördhet över att sportjournalister ibland håller på vissa av de lag de bevakar och densammas helt frånvarande upprördhet över att det fina seriösa grävarprogrammet Drevet köpt sexuella tjänster.

"Men det måste ju finnas något i den tidningen som kommer imorgon" sa alltså Leo där över rödvinet. Men det gjorde det inte. Journalisten damp nyss ner på hallgolvet. Ett okommenterat citat från en TV4-chef. Det är allt.

Mer harmsenhet finns alltså inte hos tjusighetens själva högborg över att journalister som ser sig själva som ljusets riddare själva köper det de gör sitt program för att förfasa sig över. Det finns något så självklart och samtidigt fantastiskt ofattbart i det hela. Först moraliserar sig Mustafa Can och Per Svensson och de andra verkligt fina murvlarna sig harmynta över att det finns folk som betalar för att se nån onanera på web-kamera. Sen betalar de för att se nån onanera på web-kamera. Med lite pixlar över fittan. Med betoning på lite.

Sånt är inget problem för Maja Aase. Däremot är hon jättearg över att Viggo hellre anställer pr-konsulter än folk som gått på JMK. Och drar till med den värsta jämförelen hon kunde komma på: Tänk om inte hjärnkirurgerna utbildade sig heller va?!

Jo, det vore ju dumt. Kolla här på Resumé-TV:s film från JMK-föreläsningen. I likhet med smarte Konrad fascineras jag särkilt över kvinnan i början som berättar att hon efter 3 år ska bli "helt färdig journalist". Hon kanske kan få jobb på Journalisten i alla fall.

måndag, mars 27, 2006

Cha-cha-cha is no more ridiculous than life itself

Än är jag alltför uppfylld för att skriva. Åtminstone för att skriva väl. Åtminstone för att få ur mig ord formade till intelligenta meningar som ger mer än den allra minsta aning om de känslor som väller upp ur magen eller mjälten eller var nu skärningspunkten mellan känsla och intellekt sitter rent kroppsligt. Kanske hjärtat, förresten.

Nej, skivan funkade inte i min påstått regionsfria DVD-spelare. Den planerade filmkvällen med min yngsta och smartaste vän blev i stället till en middag där jag muttrade om min egen tekniska inkompetens minst en gång för mycket. Han hade dessutom inte kunnat hålla sig till den planerade premiärdaten utan smygsett filmen i förväg. Så han strödde repliker som den i rubriken omkring sig medan jag hade dåligt samvete över teknikhaveriet. Nåja.

Så en dag som i dag med en egenhändigt införskaffad förkylning och jag flyttade den nya fina datorn till sängens fotända. 17 tum är faktiskt okej att se film på. I alla fall "dialogfilm". I alla fall film där varje ord och fras och bildruta ger sådana rusningar genom kroppen av, är det nostalgi? Jo, visst. Metropolitan och Brideshead revisited och Twin Peaks. Där har ni mitt tidiga 90-tal. Olika men lika. Det där matta klarröda läpptstiftet på ett i övrigt osminkat ansikte återfinns i alla fall i två av tre.

"Jag läser inte böcker, jag föredrar litteraturkritik" Jag hatade och älskade honom då som nu, Tom. Han är så vidrigt underbart ungdomligt pretentiös att man måste sluta honom till sitt hjärta och samtidigt ogilla sig själv för att man gör det. Bedårande Charlie med sina monologer om bourgeoisiens kommande undergång. Förfärlige Nick med all ångest under den kvicka charmfulla ytan. Och Audrey! Än en gång slås man av hur befriande kvinnoidealet trots allt var ännu där i början av nittiotalet. Eller vilken uppsjö av ideal som fanns att välja mellan. Denna smarta, blyga och förstås förtjusande söta men i grunden rätt oansenliga unga kvinna var den som alla trånade efter. Självklart. Utan förklaringar. Och det berodde nog inte bara på det där läppstiftet.

lördag, mars 25, 2006

Något för major Björklund?

En sen upptäckt: I The New Statesman skrev Rosie Millard i slutet av januari om den svenska modellen. Mot ungdomsbrottslighet alltså.

"If you are under 18 and found guilty of a serious offence such as rape, armed robbery, or murder, you will not be sent to a correctional institution. Or fined. Something much worse will be done to your family. The state firemen will show up and ceremoniously burn your parents' house down. To the ground. Rural Swedes think it is really rather normal."

Jag blir mest nyfiken på det ceremoniella. Pukor, trumpeter, högtidligt tändande av kommunstyrelsens ordförande? Enligt vad jag kan förstå är artikeln för övrigt på allvar. Rather normal.

(Via Håkan Lindgren)

Det är det jag alltid har sagt

Hela mitt liv har jag varit misstänksam mot råkost. Därför är jag inte det minsta förvånad: "Som vuxen åt han bara råa grönsaker - han ville inte koka dem." Just det!

fredag, mars 24, 2006

Och solskenet fastnade på ordet Vinter och satt kvar där tills vintern var över

I dag har inte varit en produktiv dag. Inte om man med det menar skrivna texter som man kan ta betalt för och som publiceras och läses och, ja, ger pengar man kan betala hyra och mat med. Inget sånt. Men annat. Kanske rent av bättre.

En lång promenad i parken med en god vän där solen smälter snödrivorna i raketfart och lockar fram fräknarna som faktiskt ligger gömda på kinderna där strax under det lättmjölkiga. Han avslöjade oväntade och spännande framtidsplaner. Jag lyssnade och funderade. Försökte ge råd med den tyngd och seriositet som min framskridna ålder kanske kräver.

Sen ärenden, fönstershopping, turer i provrum och glittrande ögon inför röda pumps och bländvita tennisskor. Å, vad jag vill kunna ha dem redan i morgon! En omgång utprovning av årets kommande solglasögon. Nu en drink som minner om sommar. Det har varit en bra dag. Och den ser ut att bli ännu bättre.

PS. Läs förresten darling Krohnman som har en ny blogg.

Bara smuts alltihop

Så Fredrik Reinfeldt har alltså smutskastat sin pappa. Eller han har i alla fall sagt till en journalist som ville intervjua pappan att pappan är lite förvirrad. Glömmer bort saker och missar möten. Han föredrog att journalisten talade med mamma och syskonen Reinfeldt för information om familjebakgrunden. Det gjorde journalisten, men han publicerade också de där orden om faderns förvirring. Och ringde pappan som dementerar och säger att allt bara är lögn och förtal.

Jag känner dem inte, så jag har ingen aning om vad som är sant. Men det finns två möjliga förklaringar. Antingen är pappa Reinfeldt begynnande dement. I det sjukdomstillståndet ingår att det ofta är de närmaste som upptäcker det först. Det ingår också att den det gäller inte märker eller erkänner det själv. Demens är tyvärr heller inte lika ovanligt för människor i 70-årsåldern som vi skulle vilja.

Eller också vill inte Reinfeldt att journalister ska prata med hans pappa av någon annan anledning. Kanske tycker pappan knäppa saker. Är emot invandring eller jämställdhet. Inte det heller lika ovanliga uppfattningar bland 70-åriga män som man skulle vilja. Kanske gillar de helt enkelt inte varandra.

Men om pappa Reinfeldt hade varit en bigott rasist, tror ni inte att vi redan hade vetat om det? Hade det inte varit en smal sak för vilken murvel som helst att ta reda på vid det här laget? Utan att fråga Reinfeldt om lov för att få prata med pappa. Om de inte gillar varandra är det förstås ledsamt. Och Fredrik Reinfeldt använde i såfall ett mycket konstigt sätt att försöka hålla undan journalisten från den såriga far-son-relationen. Å andra sidan, hade han sagt till en journalist att hans pappa nog inte tycker särskilt väl om honom hade det rimligen också tolkats som smutskastning om det trycktes.

Men jag blir ändå bara så ledsen. För det finns ju en precis lika stor möjlighet att det faktiskt handlar om den familjetragedi som demensens intåg innebär. Och det slås upp på löpsedlar och görs till politik. Sånt är inte politik. Inte journalistik heller. Det är bara trasig, geggig, mänsklig sorg. Jag vet att det förmodligen ingår i den moderna politikens villkor att sådant blir nyheter när det handlar om en statsministerkandidats familj. Men det blir inte mindre ledsamt för det.

torsdag, mars 23, 2006

Bloggen är fantastisk

Här är den: Brolin, Brolin med Spirella Girls! Tack alla som skickade länkar eller filer. Den är faktiskt lika bra som jag mindes.

Brolin, Brolin, Brolin, Broolin,
jag ber dig snälla, ta inte min man
Brolin, Brolin, Brolin, Broolin,
du kan så mycket som jag inte kan.....

Brolin, Brolin

Okej, snart når mitt fotbollsintresse kokpunkten. Helt bortsett från den där olyckliga affären med la France. Ett tecken är att jag de senaste dagarna besatt försökt hitta låten Brolin, Brolin (på melodin till Jolene, möjligen med After Shave?). Komplett misslyckat än så länge.

Är det någon mer än jag som minns låten och kanske rent av någon som vet var man kan få tag på den?

onsdag, mars 22, 2006

Ur ett förtroendeperspektiv är den här klädseln på en presskonferens inte helt klockren

Äntligen!

Anna & Annina gör den kanske enda genomgången som behövs inför valet. Ni fattar väl varför jag blev så glad när de frågade om jag ville leka med dem i fontänen?

En talkshow-värd och fyra hundar

I dag träffade jag Fredrik Virtanen för första gången. Jag vet att det är konstigt att vi aldrig setts förut, men så är det. Fram tills i dag.

Han är snyggare än vad han ser ut att vara på bild och i teve. Smalare också. Omedelbar invändning: Mäh, skulle du ha sagt något om det om han hade varit fulare än du trodde? Svar: nej, men det ingår å andra sidan i det isobelska snällhetsteoremet. Om han hade varit ful hade jag inte nämnt hans utseende alls. Av detta skulle man kunna sluta sig till att alla personer som jag inte uttryckligen beskriver som stiliga är frånstötande. Det stämmer däremot inte.

Omedelbar invändning nr 2, dvs något mindre omedelbar: Måste du vara så utseendefixerad? Svar: nä, men livet blir roligare då. I skydd av de patriarkala strukturerna tillåter jag mig själv emellanåt att objektifiera män. Och kvinnor. Ibland även djur. Till exempel hade Christian Gergils sist jag såg honom med sig fyra av de vackraste hundar jag sett i mitt liv. Han kanske inte alltid är en stjärna på politik och sånt, men djur, det kan han.

Mer mer läsning

I går fortsatte jag förresten på abortdiskussionen. Man kan läsa Marie Söderqvists artikel här och Karolina Ramqvists finns på dn.se. Den senare är stängd just nu, jag fixar en länk senare.

tisdag, mars 21, 2006

Walking on sunshine


Minnena slog emot mig i samma sekund som jag klev in i båset. Nr 2. Den där speciella lukten. Skenet från lysrören. Hushållspappersrullen. Den omedelbara insikten att för en liten liten stund kan man verkligen glömma världen utanför.

Nej, jag har tyvärr inte varit på videoklubb. Jag har solat solarium.

Hur var det hon sjöng igen, i den där scenen när de övar i studion och hon har knälånga jeansshorts och kryper mot honom på alla fyra. Oooh, baby, my sweet baby, ooh my baby, you're the one. Jag hörde den där texten i huvudet som vore det i går när jag gick in på Solklart, som mitt närmaste solarieställe heter. I solariet i källaren på min pappas jobb där jag i högstadiet stekte mig tropicopopbrun året runt fanns nämligen bara två kassettband i bandspelaren. Ett med Roxette. Och ett med soundtracket till Dirty Dancing. Jag låg där, en halvtimme i sträck, en eller två gånger i veckan, och lyssnade på Baby och Patrick Swayze och drömde om ett liv som definitivt inkluderade män med hår på bröstet som kunde dansa och lyfta en över huvudet. Jag vet inte om det bara är att solarierören är mer effektiva numera, eller om det också handlar om, tja, cancer och sånt, men i går solade jag efter instruktionsskyltens anvisningar bara i 8,5 minuter. I ipoden hann jag med La concubine de l'hémoglobine och halva To Zion. Jag lovar att det inte syns någon som helst skillnad. Jag har undersökt saken noga.

Jag vet att jag borde ha en bra förklaring till mitt solariesolande, kanske en spänstig klassanalys eller ett tjusigt rebelliskt manifest. Up yours, alla alabastervita finkulturmänniskor, typ. Men jag orkar inte. Jag är trött på klassanalyser. Att tala om solariebrudarnas uppror mot tråkestetik och DN Kultur är ju en artikel som snart till och med kommer kunna publiceras på DN Kultur. Dessutom låg det inget intellektuellt bakom. Jag är bara så vanvettigt trött på grustäckta trottoarer och minusgrader att jag tänker börja låtsas som om våren har kommit.

Det finns inga dåliga kläder, det finns bara dåligt väder. Och det finns artificiell sol som lugnar och smeker och som, i alla fall på några fler sessioner än en, förhoppningsvis tar mig från grönvit till åtminstone ljust ljust gyllene.

måndag, mars 20, 2006

Voulez-vous chanter pour moi?

Okej. Det blir Paris. Jag ville inte mäla ut mig ur civilisationen. Jag ville inte ta på mig ansvaret att vara den som valde bort romantiken. Jag ville för all del rätt gärna åka till Paris med den där killen också.

Som tack för att han var en av få som ens begrep mitt svåra val har den förtjusande Krohnman fått min säsongsbiljett till just den matchen. Nu är det ditt ansvar att vi vinner Fredrik! Nu är det ditt ansvar att sångerna ljuder extra klara, att smädesorden är särskilt innovativa, att vi fyller den äckliga betongklumpen till arena till brädden med de vackraste blåblåa färger världen skådat. Du ordnar det, va? Så äter jag croissanter så länge. I mitt hjärta blandas känslan av förväntan med den bittrare smaken av skam.

Vad har hänt med Linna?

I lördags var förresten första gången på flera år utan en Linna-krönika på ledarsidan. Vad har hänt? Jag återkommer om jag får tag på mer information.

Uppdatering!
Hon var bara sjuk.

Stort

Ibland känns sporten ännu vackrare än annars. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över hur det hade känts om de sedan hade förlorat.

lördag, mars 18, 2006

Jag behöver verkligen hjälp

"Hahaha" sa han när jag utgjutit mig om mina bekymmer. Han fortsatte: "det är en intressant könsuppdelning i alla fall, det måste du medge."

Jo. Jag medger det. Men ändå.

En man jag gillar väldigt mycket hade köpt billiga flygbiljetter. Till Paris. För mig och för honom. Fyra dagar ska vi vara borta. Galet romantiskt förstås. Jag tindrade följdenligt. Ända tills jag insåg vilken dag vi skulle åka. Den 10 april.

Vissa personer som läser det här kommer förstå mitt dilemma redan nu. Andra kommer förmodligen aldrig begripa.

"Hur kunde du inte tänka på det?" snyftade jag. Han förstod ingenting. "Jag har väntat på den här dagen i månader!" Okej, nu gick det upp ett ljus innanför de där vackra ögonen. Själv hade jag gråt i halsen. "Hade du verkligen tänkt att jag skulle missa hemmapremiären??" Han insåg vidden av sitt misstag ungefär samtidigt som jag gömde huvudet under en kudde. Biljetterna går inte att boka om.

torsdag, mars 16, 2006

Och så tar de ett steg till

I går skröt jag för en vän om min största konkreta påverkan på svensk politik. Det började en februarikväll framför Aktuellt. Jag hade jobbat på tidningen i bara några dagar, just den omgången. På teven ville Lars Leijonborg göra upp med sossarna om både flyktingpolitiken och övergångsreglerna. Jag ringde PM och skrek om att vi måste skriva en ny ledare. "Gör det då" sa han. Det var han som kom på rubriken. "Svensk Folkeparti".

Jag orerade vidare om hur vi på Expressen, delvis genom min benhårda inställning, skrev så mycket och så hårt och så outtröttligt den våren om de där jävla övergångsreglerna att det blev politiskt omöjligt för både folkpartiet och moderaterna att göra upp med regeringen. Nej, det var verkligen inte bara vår, eller min, förtjänst. Men jag vill gärna tro att vi gjorde skillnad. Shit, jag gjorde skillnad. Det känns bra.

Å andra sidan hjälpte det ju sådär bra om man ser på det långsiktigt. För det där partiet som en gång i tiden hade drygt fyra procent av väljarkåren och rätt fina värderingar, har strävsamt arbetar vidare på att bli ett riktigt svenskt folkeparti. Visst, jag gillar verkligen Birgitta Ohlson, och inom luf finns det förstås människor med både vettiga uppfattningar och mod att framföra dem, men på det stora hela är bilden bara solkig.

Debila nyliberaler ylar om hur hemskt det är att Fredrik Reinfeldt inte vill avskaffa AMS. Prioriteringar pojkar! (jo, det är ju mest pojkar. Mer om det någon annan gång.) Visst, jag kan också tycka att det behövs mer av förändringar i den ekonomiska politiken än de Reinfeldt pratar om. Men det är ju ändå bara pengar. Skatterna kan väl sänkas litegrann och det är ändå en positiv förändring. Herregud, materiella ting, värdsliga saker.

Samtidigt säljer det där andra stora borgerliga partiet ut sin själ. Det lilla som finns kvar av den. Det där man ändå trodde var kärnan.

I förra veckan bestämde sig Leijonborg & Co för att hjälpa Thomas Bodström att avlyssna tidningsredaktioner. Inte ens moderaterna ville ju vara med på buggningsbonanzan. Men tur att vår egen rågblonda John Ashcroft-wannabe har någon att hålla i handen när en eller annan trots allt vågar stå upp för antikverat tjafs som, eh, medborgerliga rättigheter. Denna någon är alltså Johan Pehrson. Ett vackert par, de där båda.

Därför borde man förstås bli ännu mindre förvånad över dagens förslag. Slumpmässiga drogtester för dem som har oturen att gå i gymnasiet. Enligt DN tror Leijonborg "inte att det skulle medföra några allvarligare integritetsproblem" Om det här inte var en person som faktiskt aspirerar på att bli vald till rätt viktiga poster och dessutom stöds av en tiondel av befolkningen vore den meningen vanvettigt skojig. "inga allvarligare integritetsproblem".

Som det är nu har jag nära till tårarna. Jag är helt allvarlig när jag säger så. Jag tar idéer på djupt allvar. Och idén bakom det här förslaget är att det är staten som äger våra kroppar. Visst, man kan säga att det är tanken bakom hela den förda narkotikapolitiken, och att det är hyckleri att bli upprörd först när tvångsmässiga urinprov eller genomsökningar av allehanda kroppsöppningar inte bara ska drabba de redan utsatta utan också den genomsnittlige tonåringen. På slumpmässig grund. Och något ligger det väl i den anklagelsen.

Men någonstans måste man väl få säga stopp. Någonstans måste man väl få skrika att det här går inte längre. Och så går de längre ändå.

onsdag, mars 15, 2006

One man show

Det är rätt intressant att se hur själamördande trist Journalisten har hunnit bli på bara några månader utan Martin Jönsson. Inte för att jag fattar varför just Peter Wennman blev så arg, ledaren var väl i sammanhanget ändå hyfsat harmlös i sin vanliga högstämda här-är-vi-alla-väldigt-allvarliga-och-tar-medier-på-stoort-stort-allvars-ton. Men tidningen åker i pappersinsamlingen efter en snabb genomögning numera. Jaja.

Åsa gör det igen

Jag orkade bara inte skriva om Forum för levande historias antisemitism-rapport i går, men efter att ha läst Åsa Linderborg i bladet i dag går det inte att hålla tyst längre. Linderborg tycker själv att det är omöjligt att avvisa det klassiskt antisemitiska yttrandet:"judarna har för stor makt i världen i dag". Detta eftersom hon anser att Israel har för mycket makt. Obekymrat kliver hon över gränsen mellan kritik mot staten Israel och skuldbeläggandet av ett helt folk. Följdfrågorna gör inget bättre: "Vet vi att alla svarande förmår skilja på israeliska Sharon-hökar och judar i allmänhet? Om inte, vad beror det på?" Linderborg själv gör ju uppenbarligen inte den skillnaden. Och det där lilla "vad beror det på?" är svårt att tolka som något annat än ett sätt att tvätta bort skulden från sina egna fingrar.

Hon verkar bisarrt nog inte ens begripa att kollektiviseringen av en folkgrupp i användandet av begrepp som "judarna" är en del i fördomarna. Att den som svarar att "judarna" har för mycket makt, eller drar vinning av förintelsen eller styr världspolitiken ger uttryck för antisemitism bara genom att se "judarna" som en enhet med gemensamma intressen och beslutsvägar. Man blir så trött. Jag vill mycket hellre skriva om roliga saker som läppstift eller Göran Greiders trädgårdsplantering, men nu fick det bli grundstädning i stället. Sorry.

tisdag, mars 14, 2006

Nakenchock!

Det här sätter diskussionen om nyliberala pyjamasbloggare i perspektiv. Var finns nakenbloggarna? Och har de en gemensam politisk etikett? Kan det förresten verkligen vara så att var tredje hemarbetande man och varannan hemarbetande kvinna aldrig duschar? (För kvinnor finns iofs en öppning i och med formuleringen att de "inte duschar hemma". De kanske alltså duschar någon annanstans då och då.)

Lyssna och gråt

Till skillnad från fine Aaron kan jag inte rumänska, så jag begriper ingenting. Ändå är det något i den vemodiga rösten och det ömsint bedjande tonfallet som går rakt igenom språkförbistringen och är på en gång upplyftande och sorgligt. Strålande vackert.

måndag, mars 13, 2006

Hjälp mig!

SVT 24 vill att jag ska vara med och diskutera aborter med Alf Svensson imorgon. Herregud. Alf Svensson. Han är ju fruktansvärt bra på sånt. Och även om det inte är direktsänt så klipper de ingenting. Så börjar jag gråta så sänds tårarna rakt ut i teven. Jag kommer förstås börja gråta. Frågan är nog mer hur mycket och hur oresonligt jag gråter.

Men det är så viktigt att man pratar om det här, det är så viktigt att någon orkar. Att inte sådana som Svensson får tala ostörda.

Ska jag orka? Våga? Exakt hur hemskt kommer det vara när Alf Svensson anklagar mig för barnamord i teve och jag bara gråter som svar?

Uppdatering! Just som jag bestämt mig för att ändå våga ta den där debatten visar det sig att det ändå inte blir något. Alf Svensson vågade nämligen inte diskutera saken med mig. Det känns som en seger men ändå inte. Jag begrep visserligen aldrig varför i all världen han ville möta mig, men det hade ju just därför varit viktigt och bra.

fredag, mars 10, 2006

Bara 24 dagar kvar nu

Jag erkänner att jag har vilat. Fåniga säsongen och ihopfantiserade startelvor har inte varit min grej den här här vintern. Herregud, jag har knappt ens sett mer än en match i veckan från andra ligor.

Men nu börjar det kännas. I kroppen. Det där krypande viskande underbara "snart är det dags" som forsar fram i blodomlopp och lymfvätska. Än ligger snön djup på planerna, men Tobias Hysén har redan gjort fler mål som betytt något än vad man under de där första eländiga ribbträffstiderna trodde honom mäktig. Det var som i en annan värld. Men kom i håg, även förra säsongen skrattade man åt det där "jag lovar att göra minst ett hat-trick". Han gjorde väl inget heller. Trots 8-1 mot Elfsborg och 6-1 mot Halmstad. Nåja. Det kan komma den här säsongen. Jag hatar att ta ut glädje i förskott, men som vi spelade första halvan av första halvlek i går kan det gå riktigt jävla bra i år. Som vi spelade första halvan av andra halvlek kan det tyvärr gå sämre.

Ett annat glädjetecken. Hur är det man brukar säga nu igen? Nåt med att ett visst lag kan inte vinna. Inte när det gäller. Inte nu heller. (Om det inte under dagen dyker upp fradgande grönvita som bröstar upp sig över publiksiffror eller sångglädje eller färgglada banderoller blir jag mycket missnöjd. Det är ju sånt ni egentligen bryr er om, eller hur?)

torsdag, mars 09, 2006

Tack för allt

Det gör så jävla ont att erkänna det. Det finns ingen spelare som har stått högre. Ingen annan har haft samma genialitet, samma kombination av de minsta och mest oväntade, mest omöjliga gesterna med fysiken, styrkan, glädjen. Ingen spelare har jag, om jag för ögonblicket bortser från den instinktsmässiga styrkan i mina känslor för dem som spelar i blåblått, älskat mer.

Men Zizou borde ha slutat innan den här säsongen. Att se honom är att se raserad storhet, spillrorna av det allra bästa. Han är fortfarande förstås bättre än de flesta av världens fotbollsspelare. Men att se honom misslyckas med sådant som både han själv och vi förväntar oss att han borde klara, det är en plåga som ger mer än tårar i ögonen. Även om inte ens en majoritet av spelarna på Highbury i går skulle klara de där finterna, de där nedtagningarna, de där passningarna med kroppen åt fel håll. ZZ SKA vara överjordisk. Annars: tårar.

Sådana ömma känslor har jag inte för en annan av gårdagens pinsammare föredettor. Varför inte Lopez tog ut världens fetaste brasse redan efter första halvlek är ett mysterium som nästan bara kan förklaras med mutor eller sinnesförvirring. (Vad jag skrek i går framför teven innehöll fler könsord och passar sig inte i skrift. Han jag kollade på matchen ihop med tyckte iofs att jag borde ha skrivit exakta citat här bara för att därefter få hit folk som googlade kombinationen "knulla" "röv" och "köttbulle"). Fettot gjorde ingenting efter de första tio. Ändå, och det är här det pinsamma kommer in, försökte han då och då med sina patenterade knep. Fast i ultrarapid. Fast som vandrade han inklibbad i honung. Få saker ser lika avklätt ut som en väldigt långsam fotbollsfint som obönhörligt slutar med att motståndaren tar bollen.

Ändå tar de ut Raúl i stället, med två stolpträffar och den kanske allra bästa inställningen ihop med Casillas och Salgado. Obegripligt.

Och ändå. Matchen var fenomenal. Trots resultatet. Trots bristen på mål. Just det berodde i och för sig mer på två fullkomligt självlysande målvakter. Att Iker är bäst i världen vet väl alla, men att den där tysken har lite takter i sig, det hade jag inte trott. Och såklart unnar jag Titi chansen att komma vidare. Barcelona-Arsenal i final, det vore mumma för uthungrade fotbollsälskare. Jag har ju haft en öm punkt för Arsenal ända sedan den där gången i 7-8-årsåldern när min storebror bestämde att jag och mamma också skulle ha egna engelska lag. Jag fick boring boring Arsenal, det tråkigaste laget i hela ligan. Mamma fick Coventry. Hur argumenterar man mot det?

Nu är Perez lyckligtvis borta. Nye ordföranden får lov att gå på shoppingtur i sommar. För så gamla och så trötta före detta stjärnor vill jag faktiskt inte se på plan nån mer gång. Hejdå, ZZ. Jag kommer alltid att tänka på dig med värme. Alltid minnas det där volleymålet i CL-finalen 2001. Inte gårdagens magplask. Försök att glömma du också. Du har varit världens bäste, världens mest konstfulle, världens vackraste fotbollsspelare (nej, inte looks, spelmässigt). Jag har dyrkat asfalten du lekte fram din overkliga talang på. Det kan väl räcka?

onsdag, mars 08, 2006

Från Borlänge till Båstad

"Upstate New York" står det på omslaget till senaste numret av tidningen RES. Fantasin rusar iväg. För det är en bit av Amerika som sällan skildras på den här sidan Atlanten. Adirondack, Buffalo, Albany. Nedlagda stålverk, berg, skogar. Republikaner. Arbetslöshet. Här växte Joyce Carol Oates upp och åtskilliga av hennes romaner utspelar sig mot precis den sortens bruksortens ekonomiska och sociala skiktning.

Sen slår man upp tidningen. Och upptäcker att de åkt till Hamptons och Cape Cod. Woodstock ligger i och för sig geografiskt i norra New York, men Southampton är ett par timmar från Manhattan. Och Cape Cod ligger i Massachussetts!

Socialt är det ännu mer obegripligt. Från industribygd på dekis till lekplats för de allra rikaste. Det är som att hävda att man besökt Borlänge men råkade hamna i Saltsjöbaden. Eller Båstad.

När jag ser det här förstår jag plötsligt bättre varför han klippt sig

tisdag, mars 07, 2006

Dagen efter, avd. 5540

"Isobel" svarade jag med min allra mest påklistrat käcka professionalism. "Sov du?" frågade han muntert. Klockan var knappt tio imorse. Det gick alltså inte att lura redaktör Wiman. För det gjorde jag förstås. Det blev lite sent efter kulturkalaset i går. "Den där texten du lovade, var är den?" fortsatte han obarmhärtigt. Jag tiggde till mig tid till klockan tolv. Nu är den åtminstone skickad. Åter till kalasrapporteringen.

Gunilla har en lista över kvällens begivelser, men antingen uppsnappade hon inte de mest färgstarka detaljerna eller också blygdes hon över att publicera dem. Det kan jag förstå. För när Andres säger: "Du måste älska med XX till Let's get it on och absolut inte till nånting av nån tysk eller belgisk grupp med snedlugg" till Björn af Kleen måste man nästan censurera något led. Eller i alla fall avpersonalisera. Samma sak när extremt kända kulturkvinnor berättar om sina dramatiska förlossningar. Eller när gratisvinet gör vissa festdeltagare mer upprymda än lokalen eller deras egna kroppar klarar av.

"Nån har rökt gräs inne på damtoaletten" sa jag till Malte och en för kvällen charmerande stridslysten Malin Ullgren. Hon tycker att sidan är slentrianhöger. Att vi peppar på påven och dissar muslimer. Eftersom hon samtidigt tyckte att jag och Dilsa ska skriva mera hängde det olösta dilemmat som ett annat moln över bardisken. "Hur vet du det?" frågade nån. Vad ska man säga? Eh, för att jag känner igen just den lukten. Men det var inte jag, så mycket måste jag påpeka. Wiman försvarade kultursidespopulismen så att man bara ville kramas. Han var för övrigt såväl stiligt nyklippt som tjusigt uppklädd. Gunilla förklarade lite tidigare att männen på redaktionen mest har gröt i hjärnan och bara talar om bäbisar. Tre nyblivna fäder och nybliven morfar skapar visst en speciell stämning.

Efter en sammanlagd konversation på 20 minuter blev jag sedan på väg ut från Olssons oceremoniellt inbjuden till Andres och Lisas kommande bäddsoffa i Notting Hill. Vad säger man om något sådant? Mer än att man faktiskt inte kan låta bli att älska den där mannen. Mer än att mitt liv har blivit lite lite konstigt. Konstigt fast bra. Sen efterfester av det allra bästa slaget. Sen sova en helt kort stund och bli väckt av en redaktör i telefonen. Jag får faktiskt skylla mig själv.

söndag, mars 05, 2006

I stället för Tradera

Ni har ju följt mitt datorköp ett tag. Och den är, och det säger jag inte bara för att berättiga mina egna förfärliga pengautlägg, den finaste dator jag sett. Skärmen är så stor att jag får ont i huvudet. Funktionaliteten hittills toppen. Stort tack till alla snälla mac-fantaster som hjälpt mig med initieringsfasen!

Däremot uppkom en oväntad extrautgift. Det fanns ingen drivrutin för Mac till min gamla skrivare. Jag köpte en ny skrivare. Och står här med en två år gammal, extremt funktionsduglig HP Laserjet 1000. Dessutom utrustad med en sprillans ny toner/bläckpatron som bara den kostade 750 spänn (som bittert nog köptes strax innan jag insåg det där med drivrutinen). Är detta något som någon kan vilja ha? Kan man sälja den utan dåligt samvete? Maila om ni är intresserade eller också slänger jag ut den på Tradera.

lördag, mars 04, 2006

Tjock-Steffe på nya äventyr

Nu har den här historien gått från att vara ett 1800-talsdrama om klass och moral till en modern sidvändar-thriller med terrorismförgreningar. Alltihop fortfarande med "Tjock-Steffe" och den tyske försvunne bekantskapen "Dietrich" i mitten. Här finns mer att läsa, och i LA-times kommer nya avslöjanden varje dag. Två oidentifierade män som dyker upp minuter efter kraschen och visar upp homeland-security-brickor för att byta några ord med Tjock-Steffe och sedan går sedan upp i rök! Jag dör av spänning.

Uppdatering: Här är en riktig Steffe-grävare (den gammeldags journalistiska varianten alltså).

fredag, mars 03, 2006

Elit-eländet fortsätter

Nej, jag är inte särskilt intresserad av det här längre. Men diskussionen fortsätter. Och många verkar på allvar tycka att den utmärkta journalisten Jan Söderqvists karriär står, eller bör stå, inför stupet. Läs därför Söderqvists ursäkt till Hanne Kjöller hos Oscar Swartz. Ursäkten skickades alltså (enligt Söderqvist själv i alla fall) en månad eller så innan Mustafa Cans artikel publicerades. Det gör faktiskt Hannes text lite konstigare. Inte så att man måste godta alla ursäkter om man anser sig illa behandlad, men uppbragtheten får ändå sättas i perspektiv till att någon så förbehållslöst sagt förlåt.

Ett sanningens ord

Nu har det faktiskt gått för långt med de här etikfjomperierna. Precis som jag sade häromdagen kan man inte jämföra normala elaka politiska karikatyrer med anonyma förtalsmail. Det förra är en naturlig del av en demokratisk politisk kultur, hur jobbiga vissa än må uppfatta dem. Det andra är förmodligen kriminellt och definitivt slaskigt bortom anständighetsgränserna. Det betyder förstås inte att alla karikatyrer eller politiska practical jokes är särskilt kul eller ens politiskt effektiva. Men herregud, ni är vuxna människor, lite smädelser får ni faktiskt tåla. Ann-Charlotte Marteus skriver klokt i dag på samma tema.

Ååh ja!

V for Vendetta har ännu fått rätt liten uppmärksamhet här, men kombinationen Natalie Portman och bröderna Wachowski ger åtminstone låga odds för det rent estetiskt tilltalande. Efter att ha sett den här affischen skulle jag inte satsa en spänn på att det här kommer vara något annat än ytlig perfektion. De övriga filmiska kvaliteterna är förstås en annan fråga, men ibland räcker det faktiskt med att vara svindlande snyggt. Som här. Sovjetisk fulländning. Har förtryck någonsin varit vackrare?

(Tack Joel)

Å nej

Jag som trodde att jag höll på att bryta upp med DN. Och så börjar Malin Siwe vikariera igen på ledarsidan samtidigt som Strage skriver en av sina bästa texter på länge. Galet läsvärd. Jag får kanske avvakta ett tag till med det där uppbrottet.

torsdag, mars 02, 2006

Saker som fastnar, eller "Tjock-Steffe" kommer upp sig i smöret men kraschar mot en elstolpe

Ibland fastnar man vid något utan att riktigt kunna förklara varför. Jag har fastnat vid den här nyheten.

En man vid namn "Tjock-Steffe", som jag som tidningsläsare för övrigt förväntas känna till på just det namnet, har kört full och totalkraschat en Ferrari i Malibu. En hisnande klassresa i en enda mening.

Och då har jag inte ens kommit till bilden än. För ser den här killen verkligen ut att heta "Tjock-Steffe?" Och ser vi i såfall i en ögonblicksbild den totala nivelleringen av den i vissa stockholmskretsar fortfarande så populära brats-stilen? När en Uppsala-gangster vid namn "Tjock-Steffe" har backslick och St Tropez-bränna, då vet man vad klockan är slagen. Det är förstås i inte det kriminella inslaget som fascinerar, herregud, hustlers går det väl två på varje grävare* på Köket en lördagkväll, utan den rättframma klasstillhörigheten i själva namnet. "Tjock-Steffe" Jag utgår visserligen från att "Tjock-Steffes" ömma moder inte döpte honom till just det den där ljumma junidagen för 44 år sedan, men att någon någon gång började kalla honom detta, och att namnet klibbade fast på lille Stefans säkerligen lite för trinda kroppshydda, det säger i ett ord allt om hans bakgrund. Det finns ingen samhällsklass med fjantigare tilltalsnamn än överklassen där vuxna män öppet kallas saker som Noppe och Tofsan. Men Tjock-Steffe har en helt annan air av slitna bakgårdar, mellanölslangare, limsniffning och trimmade mopeder.

När nu Tjock-Steffe åker dit är det förstås också i den klarröda symbolen för nyrikedom. Att han åker dit för just fyllekörning är nästan bara i sig ytterligare en klassmarkör. Det är visserligen i medierna numera ett brott i paritet med barnarov, men att köra lite på lyset, om än i Ford Escort snarare än Ferrari, har åtminstone varit en del av den folkliga erfarenhetsbanken. Överklassen kör för all del säkert också full. Anekdoterna om kungens och Noppes och de andra gamängernas sjöslag till, eh, sjöss tyder i alla fall på en yster kombination av alkohol och motoriserade fortskaffningsmedel. Men Noppe åker inte fast. Han kraschar inte en Ferrari mot en elstolpe. I Malibu. Det gör "Tjock-Steffe". Det här är en 1800-talsroman. Den kunde ha berättats av Fielding, Thackeray, Hardy. Enkel benhård moral. Jag kan inte släppa det.

*Grävare kallas enligt utsago från en person som undersökt saken de brudar med väldigt lite kläder som hänger runt killar med väldigt stora kreditkort på vissa av ställena kring Stureplan. Riktigt seriösa grävare kallas visst schaktare. Terminologin får det att svindla lite extra.

En helt annan sak

Apropå valkampanjer, är det någon som minns vad de där ölbackarna som Ian och Bert bar runt och staplade egentligen skulle symbolisera?

Osorterat: DN, nagellack, lättja och bra telefonsamtal

Jag är ledsen att jag inte skrivit så mycket på sistone. Mitt liv har varit antingen för ointressant eller för privat för att skriva om (hörde du Helle, även jag gör sådana distinktioner till slut). Hur kul vore det i längden för er att läsa om att jag ligger i sängen och läser eller kollar på teve, plockar ögonbrynen eller på andra sätt försöker undvika att jobba. Jag är hopplös med vaga deadlines. Ge mig ett klockslag, snälla redaktörer, helst klockan halv sju samma eftermiddag! Då jävlar är jag effektiv. Annars blir det mycket daytime-TV, mycket slöfika med kompisar, oändliga förtjusande eftermiddagar i lättjans och obeslutsamhetens tecken.

Min hittills enda insålda text till DN Kultur försvann förresten i intet på just det där sättet. Jag hade läst en bok (The dark heart of Italy av Tobias Jones och ringde uppeldad till Maciej Zaremba med spännande idéer och analystrådar. "Skriv då" sa han entusiastiskt. "När vill du ha den?" frågade jag och förväntade mig nog svaret imorgon bitti. "Det är mycket viktigare att texten blir riktigt bra än att den kommer en viss tid" sa han. Grattis. Jag fick alltså hålla på hur länge som helst, men det förväntades ett fucking masterpiece. Det blev ingen artikel. Jag kan ha målat tånaglarna mörklila i stället.

Mörklila är visst inne igen som nagellacksfärg. Men min inre got har alltid levt sig ut just på nagellacksfronten. Jag vet inte varför, men jag känner nog inte att spindelnät målat på kinden med kajalpenna skulle kännas så rätt på just mig längre. Jo, jag erkänner. Jag är förstås sjukt avundsjuk på Christian, Christofer, Malin, Anders, Manne, Herman och många många fler för vad de gjorde i går. Själv är jag för fattig och för dåligt planerad. Nu ska jag nog inte prata mer om det där. Men Herman gick till och med på båda konserterna, först i Göteborg, sen åkte han hit och gick här också! Nej, jag ska inte låta mig ätas upp av avund. Jag menar, vad gjorde jag i går kväll? Somnade till den där patetiska imitationen av ett landslag. Zlatan var den ende som var okej. I sammanhanget var det djupt logiskt att han skadade sig. På en plan där det två dagar tidigare spelats rugby. Det märktes, om man säger.

Men jag har gjort en god sak mitt i slapparfestivalen. På måndag kommer jag kanske att berätta mer. Jag älskar känslan av att faktiskt ha gjort något bra och oegennyttigt. Nåja, riktigt så ska man kanske inte se det, jag gör gott lika mycket för att jag gillar att känna mig god som av kärlek till nästan. Man ska inte underskatta de rent egoistiska motiven bakom det vi kallar snällhet. Jag är fullt medveten om att jag drivs lika mycket av viljan att bli omtyckt som viljan att göra andra glada. Jag kommer inte ihåg vem, men någon jag gillar skrev att det är en förfärlig egenskap att vilja vara oundgärlig. Det sved. För jag vill det. Jag är förstås ödmjuk nog att inse att det knappast kommer bli så, men driften finns där.

Äh, ni hör, jag har inga spännande idéer att delge er eller fantastiska formuleringar att roa er med. Bara osorterade tankar om lite av varje. I dag fick jag ett fantastiskt telefonsamtal. Jag häpnar över hur bra det verkar lösa sig för mig just nu. Jag hinner förstås ännu förstöra allting, det är en annan av mina oanade talanger, men det finns ett korn här som gör att jag kanske ändå vågar vara så obekymrat optimistisk som bara jag kan. Jag hoppade upp och ner i vardagsrummet och gjorde små glada läten strax efter att jag lagt på luren. Exakt så väl kan jag verbalisera känslor. Ha.