Tack för allt

Det gör så jävla ont att erkänna det. Det finns ingen spelare som har stått högre. Ingen annan har haft samma genialitet, samma kombination av de minsta och mest oväntade, mest omöjliga gesterna med fysiken, styrkan, glädjen. Ingen spelare har jag, om jag för ögonblicket bortser från den instinktsmässiga styrkan i mina känslor för dem som spelar i blåblått, älskat mer.

Men Zizou borde ha slutat innan den här säsongen. Att se honom är att se raserad storhet, spillrorna av det allra bästa. Han är fortfarande förstås bättre än de flesta av världens fotbollsspelare. Men att se honom misslyckas med sådant som både han själv och vi förväntar oss att han borde klara, det är en plåga som ger mer än tårar i ögonen. Även om inte ens en majoritet av spelarna på Highbury i går skulle klara de där finterna, de där nedtagningarna, de där passningarna med kroppen åt fel håll. ZZ SKA vara överjordisk. Annars: tårar.

Sådana ömma känslor har jag inte för en annan av gårdagens pinsammare föredettor. Varför inte Lopez tog ut världens fetaste brasse redan efter första halvlek är ett mysterium som nästan bara kan förklaras med mutor eller sinnesförvirring. (Vad jag skrek i går framför teven innehöll fler könsord och passar sig inte i skrift. Han jag kollade på matchen ihop med tyckte iofs att jag borde ha skrivit exakta citat här bara för att därefter få hit folk som googlade kombinationen "knulla" "röv" och "köttbulle"). Fettot gjorde ingenting efter de första tio. Ändå, och det är här det pinsamma kommer in, försökte han då och då med sina patenterade knep. Fast i ultrarapid. Fast som vandrade han inklibbad i honung. Få saker ser lika avklätt ut som en väldigt långsam fotbollsfint som obönhörligt slutar med att motståndaren tar bollen.

Ändå tar de ut Raúl i stället, med två stolpträffar och den kanske allra bästa inställningen ihop med Casillas och Salgado. Obegripligt.

Och ändå. Matchen var fenomenal. Trots resultatet. Trots bristen på mål. Just det berodde i och för sig mer på två fullkomligt självlysande målvakter. Att Iker är bäst i världen vet väl alla, men att den där tysken har lite takter i sig, det hade jag inte trott. Och såklart unnar jag Titi chansen att komma vidare. Barcelona-Arsenal i final, det vore mumma för uthungrade fotbollsälskare. Jag har ju haft en öm punkt för Arsenal ända sedan den där gången i 7-8-årsåldern när min storebror bestämde att jag och mamma också skulle ha egna engelska lag. Jag fick boring boring Arsenal, det tråkigaste laget i hela ligan. Mamma fick Coventry. Hur argumenterar man mot det?

Nu är Perez lyckligtvis borta. Nye ordföranden får lov att gå på shoppingtur i sommar. För så gamla och så trötta före detta stjärnor vill jag faktiskt inte se på plan nån mer gång. Hejdå, ZZ. Jag kommer alltid att tänka på dig med värme. Alltid minnas det där volleymålet i CL-finalen 2001. Inte gårdagens magplask. Försök att glömma du också. Du har varit världens bäste, världens mest konstfulle, världens vackraste fotbollsspelare (nej, inte looks, spelmässigt). Jag har dyrkat asfalten du lekte fram din overkliga talang på. Det kan väl räcka?