alltså jag blir så jävla less på detta nu. Så fort Isobel slänger ur sig nåt smålarvigt som att hon "alltid varit skeptisk till råkost" så finns det "fans" som måste kommentera "j, PRECIS, jag har OCKSÅ alltid varit...eh, vad var det nu... jo, just det, SKEPTISK TILL RÅKOST, du är BÄST Isobel som sätter fingret på EXAKT vad jag tänker utan att kunna formulera mig"... blablabla.
Nä, men nästan. Jag tänkte i början att bloggen verkligen hade en funktion för en skribent som kunde pröva sina tankegångar och formuleringar i ett opretentiöst forum. Men någon konstruktiv kritik blir det ju sällan. Antingen stämmer alla in i barnsliga halleluja-körer eller också blir invändningarna så hätska och ogenomtänkta att de inte direkt utvecklar argumenten. Förr skrev skribentämnen brev till sina författaridoler, inledde korrespondenser med dem och ibland vänskaper. Och på redaktionerna hade de äldre tid att skola de yngre, tipsa om vad de borde läsa och granska deras texter. Så icke i dag, när ofärdiga och pinsamma förmågor som Natalia K släpps fram i manegen av en cynisk chef. Det är väldigt synd, måste jag säga.
jackie>> Du har tyvärr helt rätt om den klena kvaliteten på kommentarerna (present company excepted of course ;-)) och om den bedrövelse som är Natalia K (och andra), men Isobel är bra tycker jag ändå. Hennes blogg har en balans mellan smått och stort i ämnesvalet och en klass i stilen (utan att slå över i pretto) som klår de allra flesta bloggar - kanske alla. Kinky Afro kan man säga ungefär detsamma om, fast den är roligare.
Eh, jag vet inte riktigt vad jag förväntas säga här. Att jag gillar dem som kommenterar? Jag tycker nämligen rätt ofta att det blir intressanta diskussioner. Just det här inlägget (och, misstänker jag, de första kommentarerna) handlade iofs egentligen mer om journalistik än om mitt eget motstånd mot råa grönsaker, men det behövde man onekligen läsa mellan raderna för att se. Jag tror att mina läsare huvudsakligen är smarta nog att göra det.
Hej Isobel, Ursäkta en snarstucken. Men när var den senaste intressanta diskussionen? Jag misstänker att du kommer att säga den om överreaktionerna bland föräldrarna på Carlssons skola på att barnen fått se några sekunder porr. Och visst, några få inlägg som lyckades kombinera empati med akademisk kyla fanns väl. Men den övervägande delen var skrivna i affekt av kommentatorer som var oförmögna att gå utanför sin egen privata situation. Sedan dess kan jag inte erinra mig något som kan likna diskussion, det har mest varit instämmanden i det du skrivit. Rätta mig gärna om jag har fel. Jag vill också gärna säga att jag också tycker att din blogg hör till de allra bästa. Det är inte dig jag är ute efter, mer den allmänna oförmågan att föra debatt i bloggsammanhang.
Jag är författare och frilansskribent och just nu kommunikationsansvarig på Digitaliseringskommissionen. Skriver en kolumn för Dalarnas Tidningar. Skriver ibland om mat på taffel.se. Min senaste bok, Frihet och fruktan - tankar om liberalism, kom ut hösten 2011.
8 kommentarer:
Ja, jag är också mycket skeptisk till råkost. Till grönsaker överhuvudtaget, faktiskt. Känns lugnande. Inte minst för min omgivning.
alltså jag blir så jävla less på detta nu. Så fort Isobel slänger ur sig nåt smålarvigt som att hon "alltid varit skeptisk till råkost" så finns det "fans" som måste kommentera "j, PRECIS, jag har OCKSÅ alltid varit...eh, vad var det nu... jo, just det, SKEPTISK TILL RÅKOST, du är BÄST Isobel som sätter fingret på EXAKT vad jag tänker utan att kunna formulera mig"... blablabla.
"no shit">>
Ta det lugnt, det har inte på långa när degenererat till "fisken"-nivå här...
Nä, men nästan. Jag tänkte i början att bloggen verkligen hade en funktion för en skribent som kunde pröva sina tankegångar och formuleringar i ett opretentiöst forum.
Men någon konstruktiv kritik blir det ju sällan.
Antingen stämmer alla in i barnsliga halleluja-körer eller också blir invändningarna så hätska och ogenomtänkta att de inte direkt utvecklar argumenten.
Förr skrev skribentämnen brev till sina författaridoler, inledde korrespondenser med dem och ibland vänskaper.
Och på redaktionerna hade de äldre tid att skola de yngre, tipsa om vad de borde läsa och granska deras texter.
Så icke i dag, när ofärdiga och pinsamma förmågor som Natalia K släpps fram i manegen av en cynisk chef.
Det är väldigt synd, måste jag säga.
jackie>>
Du har tyvärr helt rätt om den klena kvaliteten på kommentarerna (present company excepted of course ;-)) och om den bedrövelse som är Natalia K (och andra), men Isobel är bra tycker jag ändå. Hennes blogg har en balans mellan smått och stort i ämnesvalet och en klass i stilen (utan att slå över i pretto) som klår de allra flesta bloggar - kanske alla. Kinky Afro kan man säga ungefär detsamma om, fast den är roligare.
Eh, jag vet inte riktigt vad jag förväntas säga här. Att jag gillar dem som kommenterar? Jag tycker nämligen rätt ofta att det blir intressanta diskussioner. Just det här inlägget (och, misstänker jag, de första kommentarerna) handlade iofs egentligen mer om journalistik än om mitt eget motstånd mot råa grönsaker, men det behövde man onekligen läsa mellan raderna för att se. Jag tror att mina läsare huvudsakligen är smarta nog att göra det.
Hej Isobel,
Ursäkta en snarstucken. Men när var den senaste intressanta diskussionen?
Jag misstänker att du kommer att säga den om överreaktionerna bland föräldrarna på Carlssons skola på att barnen fått se några sekunder porr. Och visst, några få inlägg som lyckades kombinera empati med akademisk kyla fanns väl. Men den övervägande delen var skrivna i affekt av kommentatorer som var oförmögna att gå utanför sin egen privata situation.
Sedan dess kan jag inte erinra mig något som kan likna diskussion, det har mest varit instämmanden i det du skrivit. Rätta mig gärna om jag har fel.
Jag vill också gärna säga att jag också tycker att din blogg hör till de allra bästa. Det är inte dig jag är ute efter, mer den allmänna oförmågan att föra debatt i bloggsammanhang.
Post hoc, ergo propter hoc...
Skicka en kommentar