fredag, mars 24, 2006

Bara smuts alltihop

Så Fredrik Reinfeldt har alltså smutskastat sin pappa. Eller han har i alla fall sagt till en journalist som ville intervjua pappan att pappan är lite förvirrad. Glömmer bort saker och missar möten. Han föredrog att journalisten talade med mamma och syskonen Reinfeldt för information om familjebakgrunden. Det gjorde journalisten, men han publicerade också de där orden om faderns förvirring. Och ringde pappan som dementerar och säger att allt bara är lögn och förtal.

Jag känner dem inte, så jag har ingen aning om vad som är sant. Men det finns två möjliga förklaringar. Antingen är pappa Reinfeldt begynnande dement. I det sjukdomstillståndet ingår att det ofta är de närmaste som upptäcker det först. Det ingår också att den det gäller inte märker eller erkänner det själv. Demens är tyvärr heller inte lika ovanligt för människor i 70-årsåldern som vi skulle vilja.

Eller också vill inte Reinfeldt att journalister ska prata med hans pappa av någon annan anledning. Kanske tycker pappan knäppa saker. Är emot invandring eller jämställdhet. Inte det heller lika ovanliga uppfattningar bland 70-åriga män som man skulle vilja. Kanske gillar de helt enkelt inte varandra.

Men om pappa Reinfeldt hade varit en bigott rasist, tror ni inte att vi redan hade vetat om det? Hade det inte varit en smal sak för vilken murvel som helst att ta reda på vid det här laget? Utan att fråga Reinfeldt om lov för att få prata med pappa. Om de inte gillar varandra är det förstås ledsamt. Och Fredrik Reinfeldt använde i såfall ett mycket konstigt sätt att försöka hålla undan journalisten från den såriga far-son-relationen. Å andra sidan, hade han sagt till en journalist att hans pappa nog inte tycker särskilt väl om honom hade det rimligen också tolkats som smutskastning om det trycktes.

Men jag blir ändå bara så ledsen. För det finns ju en precis lika stor möjlighet att det faktiskt handlar om den familjetragedi som demensens intåg innebär. Och det slås upp på löpsedlar och görs till politik. Sånt är inte politik. Inte journalistik heller. Det är bara trasig, geggig, mänsklig sorg. Jag vet att det förmodligen ingår i den moderna politikens villkor att sådant blir nyheter när det handlar om en statsministerkandidats familj. Men det blir inte mindre ledsamt för det.

6 kommentarer:

Kiwi sa...

Wow. Här trodde jag att Du, såsom tidvis anlitad av Expressen, skulle försvara tidningens "nyhet" om Reinfeldts ord som aldrig borde gått i tryck. I stället ger Du uttryck för samma åsikt som jag.

Heder åt Dig! Men bevara Din journalistiska integritet och tacka nej till fortsatta uppdrag åt Expressen... ;-)

Goesta sa...

Oavsett vad jag tycker om Reinfeldt fick man ju just den där känslan av obehag när man väl läste artikeln. Oavsett vad det handlar om är det lite osmakligt att publicera nyheter som går ut på att familjen inte håller ihop och därför ska kritiseras. Är det på riktigt demens är det förstås ännu värre.

/Goesta

The Other One sa...

Det här är ännu ett tecken i tiden; svensk journalistik mår inte bra.

Ett uttalande om faderns oberäknelighet förvandlas till "smutskastande". (Att publiceringen av denna icke-nyhet därtill är osmaklig förvärrar ju bara saken.) UD:s ovilja att betala för något de inte använt beskrivs idag som en "skandal". Ointressanta men vanliga karikatyrer likställs med förtal. I DN får Henrik Brors bedriva propaganda på nyhetsplats och i Rapport försöker de förminska Ringholm med idiotiska frågor på franska.

Varför denna ständiga förvanskning av verkligheten? Varför detta ohämmade tyckande förklätt till objektiv analys? Varför detta uppenbara förakt för våra politiker?

Julie sa...

Visst, en slafsig icke-nyhet. Man kan också konstatera att både Bohman, Picasso, John F Kennedy, Vaclav Havel, Erik Lindegren och Frank Zappa hade varit chanslösa inför svensk medias bigotteri och jakt på moraliska skavanker. Allesammmans var för obekymrat självständiga för att passa in i den renborstade offentlighet som tidningarna vill driva fram.

Kennedy dolde sina kvinnoaffärer och hälsoproblem för media och brydde sig inte om att redogöra dör sina familjesorger (en syster på mentalsjukhus; en jobbig, äregirig och halvkorrupt pappa) men idag tvingas "da whole shit" in på den politiska arenan. Till vems nytta?

joelh sa...

Skrev bla. det här på min blogg igår (utan anknytning till Reinfeldt-"affären"):

"På Sydsvenskans ledarsida kommenterar man idag att Freivalds skyller sin avgång på "mediedrevet": "Kalla det mediedrev. Men att granska makten är mediernas uppdrag. En plikt och en förbannad skyldighet." Man riktigt känner hur vinden viner i håret på ledarskribenten där han/hon står på barrikaderna och slåss för sanningen och rättvisan. eller inte. det var helt rätt att Freivalds avgick. men inbilla mig inte att medierna i sin kritik drevs av ett starkt patos för rättvisa och en känsla av förpliktelse mot samhället. de mediala institutionerna gör dagligen tydligt att deras grundläggande drivkrafter är andra. de är profitdrivna. en gång i tiden startades och drevs tidningar av idealitet (det var faktiskt så, jag romantiserar inte nu). och journalister drevs av rättspatos. de är lite i ropet nu, dessa gamla journalisträvar. björn af kleen intervjuade en i sydsvenskan häromdagen (sorry, hittar inte länken). och de figurerar i nya filmer från hollywood ("Good night and good luck" och "Capote"). nostalgin kring förflutenhetens helgon reflekterar avsaknaden av nutida förebilder. john stewards uppgörelse med "debattprogrammet" Crossfire i USA var för en tid sedan den mest nerladdade filen på internet. vi vet det och de själva vet de: journalistiken har förlorat sin själ. man får Freivalds avskedad och talar om "plikt och förbannad skyldighet". man uttalar gamla formler, men engagemanget saknas. orden är tomma. ingen tror er."

jag brukar inte vara cynisk, jag brukar inte generalisera så här, men jag börjar bli lite frustrerad.

Murdoch sa...

Givetvis handlar det o en strävan från journalister och tidningsmoguler at markera att de minsann styr det politiska klimatet - varje ny minister gratuleras ju med en nyupptäckt skandal - men man kunde ju önska att murvlarna visade litet större fantasi när de skarvade ihop sina nyheter.