Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
- Isobel Hadley-Kamptz
- Jag är författare och frilansskribent och just nu kommunikationsansvarig på Digitaliseringskommissionen. Skriver en kolumn för Dalarnas Tidningar. Skriver ibland om mat på taffel.se. Min senaste bok, Frihet och fruktan - tankar om liberalism, kom ut hösten 2011.
Folk jag gillar
Folk jag också gillar
- Ali Esbati
- Anaïs
- Anders Holmström
- Anders Mildner
- Andreas Bergh
- Andy Ek
- Anna Svensson
- Axess-bloggen
- Benknäckarvals
- Björn Johnson
- Björn Wiman
- Bokhora
- Carl-Michael Edenborg
- Christopher Kullenberg
- Dan Hallemar
- Daniel Risberg
- Daniel Åberg
- Debutantbloggen
- Det ljuva livet
- Economistas
- Eff
- Erik Josefsson
- Expressens ledarsida
- Gabriel Stille
- Go fug yourself
- Griskindspatrik
- Grovt initiativ
- Gunilla Brodrej
- Gunilla Kinn
- Hemliga morsan
- Henrik Alexandersson
- Isabelle Ståhl
- Jenny Westerstrand
- Jimmy Sand
- Johan Norberg
- Jonas Morian
- Jonas Thente
- Julia Skott
- Juridikbloggen
- Karin Ajaxon
- Kort om gott på Taffel
- Lars Gustafsson
- Linda Backman
- Linna Johansson
- LO-tidningen kultur
- Louise Persson
- Magnus Linton
- Maja Lundgren
- Marcin de Kaminski
- Mark Klamberg
- Mat och politik
- Mattias Svensson
- Min brors kokbok
- Mothugg
- Neo
- Niklas Hellgren
- Oscar Swartz
- Peter J Olsson
- Peter Santesson-Wilson
- Popmorsa
- Pre-tequila
- Pre-tequila
- Pressylta
- Quetzala Blanco
- Sorglösheten - Eric Schüldt & Anders Rydell
- Sänd mina rötter regn
- Tanja Suhinina
- Tchoupitoulas
- Therese Eriksson
- Tre hörnor straff
- Vassa Eggen
- Vi som aldrig sa sexist
Bloggarkiv
-
▼
2006
(503)
-
▼
mars
(47)
- Liv och död och kärlek
- What about the tanks, sir?
- Gult för solens värmande sken
- Jag har rätt att vara en idiot
- Dagens man
- Bloggkarta
- "Det här vinet smakar som att suga rätt länge på e...
- Bacon, sperma och jävligt fina journalister
- Cha-cha-cha is no more ridiculous than life itself
- Något för major Björklund?
- Det är det jag alltid har sagt
- Och solskenet fastnade på ordet Vinter och satt kv...
- Bara smuts alltihop
- Bloggen är fantastisk
- Brolin, Brolin
- Ur ett förtroendeperspektiv är den här klädseln på...
- Äntligen!
- En talkshow-värd och fyra hundar
- Mer mer läsning
- Walking on sunshine
- Voulez-vous chanter pour moi?
- Vad har hänt med Linna?
- Stort
- Jag behöver verkligen hjälp
- Ingen rubrik
- Och så tar de ett steg till
- One man show
- Åsa gör det igen
- Nakenchock!
- Lyssna och gråt
- Hjälp mig!
- Apropå Sigges senaste enkät
- Mer läsning
- Bara 24 dagar kvar nu
- Tack för allt
- Från Borlänge till Båstad
- När jag ser det här förstår jag plötsligt bättre v...
- Dagen efter, avd. 5540
- I stället för Tradera
- Tjock-Steffe på nya äventyr
- Elit-eländet fortsätter
- Ett sanningens ord
- Ååh ja!
- Å nej
- Saker som fastnar, eller "Tjock-Steffe" kommer upp...
- En helt annan sak
- Osorterat: DN, nagellack, lättja och bra telefonsa...
-
▼
mars
(47)
37 kommentarer:
Tungt. Ärligt. Bortom klyschor. Utan att beröra anledningen, vilket jag finner vara själva poängen. Den ligger inte hos Alf eller någon annan, utan hos en själv.
Den var fantastisk
Jag brukar ha lätt att finna ord men den här gången kan jag bara famla mig fram. Modigt vackert sorgligt och sant.
väldigt gripande text men vad är det du vill ha sagt? På vilket sätt skiljer sig din åsikt från alf svenssons? var inte barnet sjukt? alla är väl överens om att man bör abortera barn som inte har någon överlevnadsbenägenhet?
vackert och modigt.
Tack.
Till Kajsa: Jag tycker inte att man kan tala om vad man "bör" göra över huvud taget när det handlar om det här. Bara den enskilda kvinnan kan veta vilken smärta hon klarar av, vilka odds hon orkar med. Bara hon kan avgöra, oavsett om det handlar om missbruk, extrem ungdom, psykisk sjukdom eller fosterskador (vilket är de anledningar som i stort sett finns till sena aborter).
Och Alf Svensson vill förbjuda aborter efter vecka 18 oavsett skäl. Han säger att mitt beslut som jag fattade inte borde få ha fattats. Att jag skulle ha tvingats bära min dotter i fem månader till för att se henne dö först efter förlossningen. Egentligen vill han förstås förmodligen förbjuda aborter långt tidigare än så (KDU vill ju t ex bara att det ska vara tillåtet fram till v 10, dvs långt innan man ens kan se de allra flesta fosterskador över huvud taget), men det här är det han vågar gå fram med. Linda Skugge säger däremot i dag att hon visst vill tillåta sena aborter efter just svåra fosterskador, men jag tycker ändå att hon tänker fel. För vilka fosterskador ska vara okej då? Bara sådana där chanserna till överlevnad är minimala? Eller går gränsen vid 20-80. 40-60? Vilka svåra handikapp ska staten tvinga kvinnan att acceptera? Så fort man säger att det inte är den enskilda kvinnan som bestämmer så sätter man sig också att bestämma sådana gränser. Jag kan inte begripa det.
Du är tuff. Jag orkar inte skriva om det närmaste, mest smärtsamma. Men nästan ännu värre är rädslan som kommer efter. Får vi en ny chans?
Jag kan bara säga tack, jag blev berörd - på riktigt - och det blir jag inte ofta.
Tack för att du skriver om sådana här saker. Det är så viktigt, och man ska inte ta denna otroligt viktiga rättighet för givet, det ser man ju på världen. Och poängen, att kvinnor också är autonoma individer med rätt att bestämma över sin egen kropp, oavsett omständigheterna, kan inte upprepas nog ofta.
En abrot förföljer alltid oavsett när och varför man gjorde den. Men precis som du skiver är det vårt val, det är vi som avgör. Och det är vi som lever med det, på ett eller annat sätt.
Du är modig och vi behöver att sådana som du vågar dra din lans mot Alf och de andra mörkermännen.
isobel den krönikan var kanske det bästa jag har läst på flera år. du är fantastisk. tusen tack.
Vi är så grundligt lurade vi föräldrar. Fosterdiagnostik handlar enbart om två saker:
1 Pengar. Sjukvården måste sköta sin ekonomi och då är det så praktiskt att låta gravida kvinnor fatta omänskligt svåra beslut. Sjukvården räknar risker och ser strukturer. Barnen anses helt enkelt bli för kostsamma för sjukvården. Obstetrikerna delar frikostigt med sig av råd om hur resurskrävande det skulle vara att som förälder ta hand om ett svårt handikappat barn, fast de inte vet ett skit om hur livet med en handikappad människa är. Lustigt dessutom att prognoserna sitter så löst när det gäller ofödda barn. Annars brukar ju läkarna vara mycket svårflirtade när det gäller diagnoser, prognoser och framtidsutsikter.
2 Elitism. En viss sorts människor ska inte få leva. Det finns ingen plats för dem i vårt samhälle.
.
.
.
.
Hela problemställningen är snedvriden. Varför får inte en diskussion om vilken hjälp man kan ge föräldrar till barn med medfödda skador lika mycket uppmärksamhet?
(Tråkigt och taskigt att blanda ihop kvinnans rätt till fri abort med fosterdiagnostik. Och när KD kommer med utspel i dessa frågor har det varken med ekonomi eller elitism att göra. Det är bara ett sorgligt försök att låta mannen få behålla makten över kvinnan.)
Det var det bästa jag läst på länge. (Och vissa som inte har varit i närheten av någon liknande upplevelse vet uppenbarligen inte vad de snackar om..). Tack för ett viktigt inlägg i debatten, Isobel!
Det är egentligen inte möjligt att diskutera denna fråga i korta kommentarer så här.
Det finns många synvinklar på det här. Cppappan har ju rätt också: visst finns det ett elitistiskt sätt att se på sjuka människor som finns med i beräkningen.
Det har inget med Isobels fall att göra, för det känner jag inte och det är bara hon själv som känner sina motiv - och på samma sätt är det viktigt att alla kvinnor har rätt att bestämma själv över sitt liv.
Det är som Anna Book hamnade på skrikiga löpsedlar igår morse för att hon gjort abort före finalen i lets dance. So what? Varför ondgör sig kvällstidningar över det? Det är väl hennes privatliv.
RS
kulturbloggen.com
Vill bara instämma i vad många redan skrivit. Din text igår var otroligt gripande, tänkvärd och viktig. Det betyder mycket för många att du orkar berätta.
Jag tycker inte det är så svårt att förstå hur Alf tänker. Han ser barnet som en människa oavsett om det bor i livmodern eller ute i världen. En människa vars liv han försöker skydda. Sen föstår jag inte valet av formuleringar, "rätt att döda". Det säger man ju inte ens om att avliva ett husdjur. Man kanske har rätt att göra det i juridisk mening men ordvalet brukar väl hamna någon annanstans? Nu försöker jag bara diskutera ordval och själva sakfrågan, jag respekterar djupt allas sorg och känslor inför detta.
Men det är just det jag försöker komma bort från. Att man inte talar om det som det det faktiskt är. Embryon och foster är liv, har liv. Jag kan visserligen begripa att det känns tryggare och enklare att inte låtsas om det, att tala i termer av avslutade graviditeter eller som tidigare generations feminister som såg ofödda foster som nära nog parasiter på kvinnans kropp.
Jag kan inte se det så. Jag tror också att det långsiktigt är skadligt för oss som är för aborträtten att lämna över hela diskussionen om liv till sådana som Alf Svensson, som ju egentligen inte tycker att abort alls bör vara tillåtet. Vi måste klara av att tänka just detta svåra, detta känslomässigt förkrossande, att det visst handlar om barn eller prebarn, och att den enskilda kvinnan ändå har rätt att avgöra om dess liv eller död. Att jag hade rätt att döda min dotter.
tack för artikeln,fint modigt och sant. tack för att du vågar skriva som det är, att undvika ordet "döda" spär bara på skammen och skulden. Har väntat länge på en text om abort hämtad ur erfarenhet, utan omskrivningar. MIn skam är stor-jag hade inget "giltigt" skäl till abort. Det passade bara inte. Oändlig smärta ändå, det är ju så komplicerat. men ditt inlägg tröstade. TAck & kärlek till dig.
Karin
Du är så underbart skarp att jag sällan vet hur man ska kommentera.
/Goesta
länge har denna debatt varit full av oärlighet och för infekterad för att man på allvar ska våga erkänna komplexiteten. det är värdefullt att din text gör det. den bottnar så - som alla redan konstaterat - i erfarenhet, och kommer bortom slagord och klychor.
men frågan som dröjer sig är ju om det är rimligt, verkligen, att ens behövas ställas inför ett sådant oerhört, omöjligt beslut?
Din text var bra, förstås, eftersom den bygger på självupplevd smärta och är brutalt ärlig. Men - hur kan något bli rätt, hur kan du få en (moralisk) rätt bara för att du säger att du har det? Abortfrågan kommer aldrig att bli enkel, aldrig att bli så självklar som ni feminister vill göra den till. Ni behöver, och måste få, mothugg. Nyanseringen av icke-debatten och tabubeläggningen av denna fråga i Sverige är extremt viktig.
(Glöm inte att de flesta som gör abort gör det helt frivilligt och har inga som helst kval över det beslutet.)
ajaj, jag gråter. för andra gången framför min dator, med anledning av abort, på mycket kort tid. igår var det övergreppen mot anna book, idag är det du. anna book fick aldrig chansen att själv avgöra om eller hur hon ville prata om sin abort, det smärtade lika mycket som att läsa din text om din sorg.
hej där, anonymous. har du själv gjort abort utan några som helst kval? hur många känner du som har gjort abort lättvindigt? är du säker på din sak där? för de allra flesta är det ett mycket svårt beslut. det gäller också i de fall när beslutet fattas snabbt, känns som det enda alternativet och inte ångras efteråt.
Gjorde en abort för snart sex år sedan. Ett beslut som absolut inte fattades utan vånda. Jag var absolut inte i en fas i mitt liv där jag kunde ta hand om ett barn, hade fullt sjå att ta mig själv från en dag till nästa.
Beslutet var svårt och satt långt inne och jag bär ännu på sorgen över att ha behövt fatta ett sådant beslut, men utan aborten hade jag sannolikt inte varit en fungerande individ idag.
Jag tackar alla er som utåt står upp för denna rättighet.
Vi är så många, många fler än Alf Svensson någonsin kommer att begripa, som försöker överleva varje dag med en sorg och en förlust starkare och mörkare än en kollapsad stjärna.
Din text och din styrka att berätta skär i mitt bröst. Men den tröstar inte. Ingen tröst finns. Däremot en tyst, mörk och på något sätt trygg känsla av att jag inte är ensam om min hemliga smärta. Där ute någonstans finns ni som förstår det som ingen kan förstå.
Och jag vill vråla:
Tolv provrörsförsök
Två missfall
En havererad adoptionsprocess
Jag som skulle bli världens bästa pappa blir det aldrig.
Tack Isobel för att du orkar berätta. Tyvärr tror jag inte att Alf & Co någonsin kommer att orka förstå riktig smärta.
Tack återigen! Ni är änglar.
Däremot vill jag bara kort bemöta den anonyme som säger att abortfrågan aldrig kommer att bli så enkel "som ni feminister vill göra den" och frågar "hur kan du få en (moralisk) rätt bara för att du säger att du har det?".
För det första tycker jag att det tyder på en brist i respekt att komma hit och vilja diskutera en så svår och komplicerad och personlig fråga och inte ens berätta vad man heter. Men jag är också lite kinkig när det gäller sånt som att stå för sina ord.
I sakfrågan förstår jag inte hur någon kan få det jag skriver till att jag skulle tycka att det här var en enkel fråga. Det är tvärtom förkrossande svårt att hålla båda tankarna i huvudet samtidigt, att inse att det handlar om liv, men att kvinnor ändå har rätt att bestämma över sin reproduktivitet.
Jag vet heller inte hur man skulle kunna hävda en rätt till något mer än genom att, ja, hävda den. Jag anser att det var min rätt att besluta om min dotters liv. Du kanske inte håller med mig, men på vilket sätt skiljer det sig som moralisk utsaga från det jag säger?
Jag förstår fortfarande inte valet av formulering. "Rätten att döda". Inte ens läkare säger att de "dödar" då de de facto gör det. De kallar väl det något helt annat? Såna som tänker som Alf kommer ju aldrig att förstå om ordvalen är så aggressiva. Jag vet inte hur alf reagerat men polarisering är väl högst troligt. Och samtidigt är jag övertygad om att ni båda är väldigt kärleksfulla människor.
Äsch jag läste om ditt svar ovan, och jag tror jag förstår vad du menar. Att vara tydlig om vad man diskuterar. Är själv för sjåpig bara för att kunna läsa en sån formulering utan att instinktivt reagera negativt.
Se på formuleringen "men att kvinnor ändå har rätt att bestämma över sin reproduktivitet". Redan där har du överförenklat frågan ganska kraftigt - så pass att du besvarat frågan redan innan du ställt den, i princip. Det finns inte en antydan till motivering av eller argumentation *för* en sådan ev rätt, den bara tas för given. Det är i sig inte förvånande, det är det fascistoida debattklimat som råder i den frågan i Sverige, tyvärr. Den som försöker problematisera frågan och antyder att den kanske inte bara har att göra med *kvinnors* rätt, hånas och bespottas utan undantag och utmålas som mörkerman o.d. Se där också anledningen till att jag föredrar anonymitet här. Det var förvisso en stark och i huvudsak bra text du skrev om dina upplevelser, men dessa ger dig inget moraliskt tolkningsföreträde.
För att hålla sig strikt till argumentationen ser jag inte på vilket sätt denna artikel sa någonting om abortfrågan som princip. Din ståndpunkt byggdes inte upp av någon logik eller princip, utan du hade rätt att göra detta för det är din rätt. typ. Varför då? Är ju den självklara följdfrågan.
Och har kvinnan alltid rätt att bestämma över sin egen kropp, även om det innebär att man dödar ett annat liv? Vart går gränsen? Skall man få göra abort utan någon annan anledning än att man känner att det är "fel tidpunkt" eftersom kvinnan "har rätt" att göra det?
För mig är den grundläggande inställningen att ingen har rätt att döda någon annan. För kvinnor innebär givetvis detta att man då inte har rätt att ta sådana beslut om abort. Det är inte ditt liv, och då är det inte ditt beslut. Det bygger på min väldigt liberala utgångspunkt, och jag har i övrigt inget gemensamt med kristna ståndpunkter i frågan. För mig blir principen således att inga aborter (undantag se nedan) ska tillåtas efter det att fostret kan överleva utanför moderns kropp. Idag kanske runt 20 veckor, i framtiden när vetenskapen gör ytterligare framsteg kommer denna tid kortas och kortas, och jag räknar med att innebörden blir att inom 30-40 år bör enligt denna princip aborter inte tillåtas senare än någon/några få veckor efter befruktning.
Däremot kan jag se att abort borde tillåtas om graviditeten innebär en fara för kvinnans liv på något sätt (det kan vara graviditeten i sig, psykiska sjukdomar hos kvinnan). Men att man är för ung, det är "fel" pappa eller liknande kan i min värld aldrig anses som okej argument för att döda en annan människa. Det är inte "din" människa.
Det är inte min mening att låta grym eller otrevlig, om det framstår så, utan bara en vilja att diskutera principen och att jag inte för allt i världen såg att det fanns någon princip eller argument i din text som stödde din ståndpunkt.
Jag vill också bara tacka för en underbar text.
Till Mikael vill jag rikta några frågor: du säger att abort borde tillåtas om graviditeten är en fara för kvinnans liv. Men inte om man är för ung, det är "fel" pappa. Finns det inget däremellan? För ung - tycker du inte att det skulle vara bra om din 13 åriga dotter hade den möjligheten? Jag tycker det - även om hon frivilligt har haft sex. Om en kvinna blir våldtagen? Ska det inte vara tillåtet då? Barn som inte kommer överleva mer än några timmar efter födseln - borde inte det vara tillåtet? Att bära ett barn är fantastiskt - att bära ett barn som man vet kommer dö - det är fruktansvärt.
Det är en självklarhet att kvinnan ska avgöra detta.
Nathalie:
Argumentionsknepet att koppla det till en egen privat person är inte relevant eller särskilt intressant. Givetvis är mina åsikter sådana som jag anser generella, och inte att just jag eller min familj skulle undantas. Så nej, om jag hade en 13-årig dotter som skulle bli gravid och det inte fanns några andra orsaker än att hon var extremt ung, så nej, abort borde inte vara ett alternativ.
Om det med 100% säkerhet kan fastställas att barnet kommer dö efter födseln, ja, det är väl ett scenario där vi kan tänka oss att abort är lämpligt, eftersom det inte påverkar utfallet för andra personens liv. Däremot, i hur många fall vet man detta? Och idag, att abortera bort barn med fosterskador o s v, är givetvis inte något som faller i den ramen.
Du avslutar med att skriva: "Det är en självklarhet att kvinnan ska avgöra detta".
- Ja, jag upptäcker att ni anser det. Så självklart att man uppenbarligen inte ens behöver ha argument för detta.
Men för mig, och andra, som inte anser det självklart att det är kvinnans rätt att döda en annan person, så är det väldigt långt ifrån självklart. Det är rimligt för mig att det självklart inte är så. Vi har ett samhälle i övrigt som inte tillåter att man kränker, misshandlar eller mördar andra individer. Det förefaller för mig rimligt att samma regler borde gälle även i detta fall, för barn som skulle kunna överleva utanför kvinnans kropp (alltså, idag, ungefär efter 20 veckor).
Sen, kan man givetvcis argumentera att så länge barnet inte är fött, är det inte ett liv eller en individ, och att det därför skulle vara "kvinnans egendom". Jag tycker dock den argumentationen förefaller orimlig i den mån att vi vet att en 30-veckors liv kan överleva utan kvinnan.
Mikael,
grejen är den att det inte finns något alternativ, om inte kvinnan skulle bestämma, vem skulle göra det då? Och på vilka grunder?
/TK
Alltså, jag kan inte låta bli att tänka så här:
En man kan aldrig veta hur det känns att vara gravid. En man kan aldrig veta hur det känns att göra abort.
En man borde vara väldigt försiktig när han har åsikter om abort.
Det är nästintill omöjligt för en man att överhuvudtaget ha en åsikt om något han aldrig kommer att begripa.
Eller?
Vidare. Det ÄR kvinnans rätt att göra abort, även sena aborter, det står i lagen. Lagen utformades som det ser ut idag av en anledning. Varför ska man förändra lagarna? Hur har anledningen till abortlagens uppkomst förändrats? Har den det? Om inte så finns det ingen anledning till förändring av lagen.
Alltså är det ok som det är, eller?
Avslutningsvis vill jag kommentera lite mera personligt. Jo, jag har gjort en abort, och det var hemskt men mitt eget beslut. Och ja, jag har fött ett barn, med funktionshinder. Och det är svårt ibland att leva med hinder.
Vilket som var roligast?
Att få mitt barn så klart!
Men jag skulle ändå inte förändra lagarna. De finns av en anledning.
Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Jag ångrar varken att jag gjorde abort när jag gjorde det, eller att jag inte gjorde det när jag var gravid med min funktionshindrade dotter.
Suck, att man personligen inte upplevt eller kommer att uppleva någonting, betyder det att man inte kan ha åsikter, eller att ens åsikter är mindre legitima?
Om jag inte upplevt andra världskriget, kan jag inte ha åsikter om det? Om jag inte levt i Israel under den ständiga mellanösternkonflikten, kan jag inte ha uppfattningar om A eller B är bättre eller sämre.
Det är ju just grejen, lagar och förordningar i ett samhälle bör inte styras enligt principen om personlig erfarenhet av något. Om vi skulle låta personer som fått sina älskade mördade få bestämma lagstiftningen kring mord, kan jag tänka mig att vi i många fall skulle få se en lagstiftning som vi kanske tycker är moraliskt mycket tveksam etcetera. Det är ju principerna i ett modernt och civiliserat samhälle.
tk: Om inte kvinnan fick bestämma, vad är alternativet? Att lagstiftarna bestämmer är väl uppenbarligen alternativet. Så är det ju också redan idag, lagstiftarna har bestämt regler kring t ex det här med sena aborter.
Åh anonym d.y. - lagstiftningen baseras på att kvinnor i sverige har lov att bestämma över sina egna kroppar. det är detta "lagstiftarna" orienterar sig efter som det ser ut i dagsläget. vi talar alltså inte om någon form av politiskt organ som avgör hur beslutet bör se ut, jag tror att du missförstod mitt inlägg, det handlade om att alternativet till att kvinnor fattar det beslut som lagstiftningen möjliggör inte extisterar. det vill säga, inte så länge vi inte vill att denna möjlighet ska existera, att ett organ, en institution ska avgöra vad som bör leva och vad som inte är livsdugligt eller önskvärt.
i övrigt har du naturligtvis rätt i princip, allt annat vore en filosofisk återvändsgränd. men om man inte är det förnimmande subjektet ifråga bör man respektera detta på samma sätt som man inte träder in i en diskussion om förintelsen under samma förutsättningar som människor med personlig erfarenhet av denna. som sagt, i princip och i moraliskt hänseende finns ingen skillnad mellan debattörers perspektiv, men vad som finns i alla situationer, om m an vill, är hyfs och insikt om att perspektivet väl må skilja sig åt i andra hänseenden, t ex personliga.
Tack Isobel för att du orkar berätta om detta. Jag har träffat kvinnor som djupt inom sig bär på historien om sina ofödda barn som de självsvåldigt låtit avlägsna, och jag har sett deras lidande. Ett lidande som är så oändligt stort, och som jag som man önskar att jag kunnat lindra.
Men det kan vi män inte. Vi kan bara göra saken värre om vi leder debatten om en absolut gräns för den fria aborten, leende foster och "mord" på livet självt. I det avseendet är inte Alf Svensson den goda medmänniska han så gärna vill vara, det måste även jag erkänna som röstar på kd. Jag tycker att kd borde se kvinnan och fostret som en skyddsvärd enhet och inte sätta den ena före den andra. Därför måste lagstiftningen vara minimal, men stödet och rådgivningen maximal till de kvinnor som tvingas ta till vapen mot sin egen kropp. Ju senare detta beslut tas i en graviditet, desto större måste stödet vara.
Jag håller alltså med om att kvinnan av princip alltid har rätten till sin egen kropp, och därmed att "döda" sitt eget foster. Men jag avundas inte den rätten. Och det är en rättighet som kan medföra ett livslångt lidande för den som tvingas ta det beslutet. Samhället, liksom vi män, måste göra allt som står i vår makt för att stödja de kvinnor som tvingas ta det beslutet.
Men samhället får aldrig trivialisera en abort, och det ansvaret faller främst på kvinnor i debatten. Det lidande jag sett beror till stor del på den flumidé som ofta sprids att aborten bara är ett slags preventivmedel. Ni kvinnor måste vara uppriktiga, och våga tala om våndan med att ta livet av en ofödd människa.
Än en gång vill jag tacka dig för din öppenhet med dina egna erfarenheter i det avseendet. Jag tror du hjälper många att förstå. Till och med Alf Svensson.
Skicka en kommentar